Read the book: «Längtan »

Font:

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den #1 bästsäljande författaren av VAMPYRJOURNALERNA, en serie för unga vuxna som innefattar elva böcker (och fler är på väg); den #1 bästsäljande serien THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller som innefattar två böcker (och fler är på väg); och den #1 bästsäljande episka fantasyserien THE SORCERER’S RING, som innefattar femton böcker (och fler är på väg).

Morgan's böcker finns tillgängliga i ljud- och bokformat, och översättningar finns tillgängliga på tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska (med fler språk på väg).

OMVÄND (Bok #1 i Vampyrjournalerna), ARENA ETT (Bok #1 av Överlevnadstrilogin) och HJÄLTARS VÄG (Bok #1 Trollkarlens ring) DRAKARNAS GRYNING (Konungar Och Häxmästare—Bok #1) är alla tillgängliga att ladda ner gratis!

Morgan älskar att höra från er, så besök gärna www.morganricebooks.com för att skriva upp er för nyhetsbrevet, få en gratis bok, få gratis presenter, ladda ner appen som är gratis, få de senaste exklusiva nyheterna, lägg till på Facebook och Twitter, och hör av er!

NÅGRA ORD OM VAMPYRJOURNALERNA

”Rice gör ett bra jobb med att dra in dig i berättelsen från början, genom att använda ett fantastisk bildspråk som övergår bara att måla upp en omgivning…Välskriven och extremt snabbläst”

--Black Lagoon Reviews (angående Omvänd)

“En idealisk berättelse för unga läsare. Morgan Rice gjorde ett bra jobb med att skapa en intressant twist … Uppfriskande och unikt. Serien fokuserar på en flicka … en extraordinär tjej! … Lätt att läsa men extremt snabb … Klassad PG.”

--The Romance Reviews (angående Omvänd)

“Fångade min uppmärksamhet från början och släppte inte taget … .Denna historia är ett fantastiskt äventyr med ett snabbt tempo och som är actionspäckad från allra första början. Det finns inte en tråkig stund att hitta.”

--Paranormal Romance Guild (angående Omvänd)

“Fylld med action, romantik, äventyr och spänning. Få tag på denna och bli förälskad på nytt.”

--vampirebooksite.com (angående Omvänd)

“En mycket bra handling och detta var verkligen den typ av bok du kommer att ha problem att lägga bort på natten. Slutet var en cliffhanger som var så spektakulär att du omedelbart vill köpa nästa bok, bara för att se vad som händer.”

--The Dallas Examiner (angående Älskad)

“En bok att konkurrera med TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES och en som kommer att få dig att vilja fortsätta läsa ända till sista sidan! Om du gillar äventyr, kärlek och vampyrer är denna bok något för dig!”

--Vampirebooksite.com (angående Omvänd)

“Morgan Rice visar sig igen vara en mycket begåvad berättare … .Detta skulle tilltala en bred publik, däribland yngre fans av vampyr / fantasy-genren. Det slutade med en oväntad cliffhanger som lämnar dig chockad.”

--The Romance Reviews (angående Älskad)

Böcker av Morgan Rice

KONUNGAR OCH HÄXMÄSTARE

DRAKARNAS GRYNING (Book #1)

DE TAPPRAS UPPKOMST (Book #2)

TROLLKARLENS RING

HJÄLTARS VÄG (Book #1)

KONUNGARS MARSCH (Book #2)

DRAKARS ÖDE (Book 3)

EN KAMP OM ÄRA (Book #4)

ÄRANS LÖFTE (Book #5)

ETT TAPPERT ANFALL(Book #6)

SVÄRDSRITEN (Book #7)

VAPENGÅVAN(Book #8)

BESVÄRJELSERNAS HIMMEL (Book #9)

ETT HAV AV SKÖLDAR(Book #10)

STÅLFURSTEN(Book #11)

ELDENS RIKE(Book #12)

DROTTNINGARS VÄLDE(Book #13)

BRODERSEDEN (Book #14)

DÖDLIGAS DRÖM (Book #15)

RIDDARES DUST (Book #16)

STRIDENS GÅVA (Book #17)

ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ETT: SLAVJÄGARNA(Book #1)

ARENA TVÅ(Book #2)

VAMPYRJOURNALERNA

OMVÄND (Bok #1)

ÄLSKAD (Bok #2)

FÖRRÅDD (Bok #3)

FÖRUTBESTÄMD (Bok #4)

LÄNGTAN (Bok #5)

TROLOVAD (Bok #6)

LOVAD (Bok #7)

FUNNEN (Bok #8)

ÅTERUPPSTÅNDEN (Bok #9)

BEGÄR (Bok #10)

ÖDESBESTÄMD (Bok #11)

Lyssna på VAMPYRJOURNALERNA i ljudboksformat!

Alla rättigheter förbehålls. Förutom vad som tillåts enligt the U.S. Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, distribueras eller överlåtas i någon form eller på något sätt, eller förvaras i någon databas eller informationssökningssystem, utan författarens medgivande.

Denna e-bok är endast ämnad för personlig njutning. Denna e-bok får inte vidaresäljas eller vidarebefordras till andra personer. Om du skulle vilja dela boken med någon, var snäll och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. OM du läser denna bok och inte har köpt den, eller om den inte var inköpt till dig, var vänlig och återlämna den och köp en egen kopia. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete.

Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter, är antingen en produkt av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Varje likhet med faktiska personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet

Omslagsmodell: Jennifer Onvie. Omslagsfotografi: Adam Luke Studios, New York. Omslagsstylist: Ruthie Weems. Om du skulle vilja kontakta någon av dessa personer, vänligen kontakta Morgan Rice.

FAKTA:

Montmartre, Paris, är känd för sin enorma kyrka, Sacré-Cœur, som byggdes på 1800-talet. Men sittandes bredvid den, högt uppe på berget, står den knappt kända Sankt Peters kyrka. Denna lilla, okända kyrka är mycket äldre än sin granne, och går tillbaka ända till 200-talet, och har en ännu större betydelse: det var på den här platsen löftena togs som ledde till grundandet av Jesu sällskap.

FAKTA:

Sainte Chapelle, som ligger på en liten ö i centrala Paris (inte långt från den berömda katedralen Notre Dame), byggdes på 1200-talet, och har i hundratals år varit hem åt kristendomens mest värdefulla reliker, inklusive törnekronan, den helige lansen, och bitar av korset på vilket Jesus korsfästes. Relikerna lagrades i en stor, utsmyckad silverkista…

“Vi är du än så skön? Ack, skall jag tro
Att blodlös död förälskat sig i dig.
Och att det skrumpna spöket gömt dig här
I mörkret för att bli hans älskarinna?
Jag räds det; därför stannar jag hos dig
Och lämnar aldrig detta nattens hem… ”

-– William Shakespeare, Romeo och Julia

KAPITEL ETT

Paris, Frankrikte
(Juli, 1789)

Caitlin Paine vaknade till mörker.

Luften var tung, och hon kämpade för att andas medan hon försökte att röra på sig. Hon låg på rygg på en hård yta. Det var kallt och fuktigt, och en liten strimma av ljus träffade henne när hon tittade upp.

Hennes axlar pressades samman, men med lite ansträngning lyckades hon nå upp. Hon sträckte ut sina handflator och kände på ytan ovanför. Sten. Hon drog händerna längs den, kände hur den var byggd och insåg att hon var instängd. I en kista.

Caitlins hjärta började dunka. Hon hatade trånga utrymmen och hon började andas tyngre. Hon undrade om hon drömde, fastnat i något slags hemsk limbo, eller om hon verkligen hade vaknat i en annan tid på en annan plats.

Hon nådde upp igen, med båda händerna, och med all sin kraft sköt hon ifrån sig. Den rörde sig några enstaka centimeter, precis tillräckligt för henne att glida ett finger mellan. Hon sköt ifrån igen, med all sin makt, och det tunga stenlocket flyttades längre, med ljudet av sten skrapandes mot sten.

Hon klämde fler fingrar in i sprickan och med all sin kraft knuffade hon. Den här gången lossnade locket.

Caitlin satte sig upp, andas tungt och tittade runt. Hennes lungor flämtade i den friska luften och hon beredde sig för ljuset och höjde händerna till ögonen. Hur länge hade hon varit i mörker? undrade hon.

När hon satt där och skärmade ögonen, lyssnade hon, beredde sig på något ljud, på någon rörelse. Hon mindes hur hennes uppvaknande på kyrkogården hade varit i Italien, och den här gången ville hon inte lämna något åt slumpen. Hon var beredd på allt, redo att försvara sig mot både bybor och vampyrer, eller vad som skulle kunna tänkas vara i närheten.

Men den här gången var allt tyst. Hon öppnade långsamt ögonen och såg att hon faktiskt var ensam. När hennes ögon justerades, insåg hon att det faktiskt inte var så ljust där inne. Hon var i ett mullrande stenrum, med låga, välvda tak. Det såg ut som valvet i en kyrka. Rummet lystes endast upp av enstaka brinnande ljus. Det måste vara natt, insåg hon.

Nu när hennes ögon justerats, såg hon sig omkring noggrant. Hon hade haft rätt: hon hade legat i en sarkofag, i hörnet av ett stenrum, i vad som verkade vara kryptan i en kyrka. Rummet var tomt, med undantag av några stenstatyer, och flera andra sarkofager.

Caitlin klev ur sarkofagen. Hon sträckte på sig, testade alla sina muskler. Det kändes bra att stå upp igen. Hon var tacksam för att hon inte hade vaknat denna gången till en strid. Åtminstone hade hon några lugna ögonblick för att samla sig.

Men hon var ändå så desorienterad. Hennes sinne kändes tungt, som om hon hade vaknat från en tusen år lång sömn. Hon kände också omedelbart hunger slå till.

Vart var hon? undrade hon igen. Vilket år var det?

Och ännu viktigare, vart var Caleb?

Hon blev ledsen att han inte var vid hennes sida.

Caitlin undersökte rummet och letade efter ett tecken på hans närvaro. Men det fanns ingenting. De andra sarkofagerna var alla öppna och tomma och det fanns ingen annanstans han kunde gömma sig.

"Hallå?" Ropade hon. "Caleb?"

Hon tog några steg in i rummet, och såg en låg, välvd dörröppning, den enda vägen in eller ut. Hon gick till den och försökte vrida handtaget. Olåst svängde dörren lätt upp.

Innan hon lämnade rummet vände hon sig och blickade över sin omgivning, så att hon inte hade lämnat något hon behövde. Hon sträckte sig ner och kände sitt halsband, fortfarande hängandes runt halsen. Hon nådde ner i sina fickor, och blev lugnad av att känna hennes dagbok och en stor nyckel. Det var allt som hon hade kvar i världen, och det var allt som hon behövde.

Caitlin lämnade rummer och fortsatte ner en lång, välvd stenhall. Hon kunde bara tänka på att hitta Caleb. Säkerligen hade han rest tillbaka med henne den här gången. Hade han inte det?

Och om han hade det, skulle han minnas henne den här gången? Hon kunde inte föreställa att behöva gå igenom allt det där igen, med att söka efter honom, och sedan att han inte kom ihåg. Nej, hon bad att denna gången skulle bli annorlunda. Han levde, försäkrade hon sig om, och de hade rest tillbaka tillsammans. De måste ha gjort det.

Men när hon skyndade ner för korridoren och upp en liten trappa av sten, kände hon sin takt öka, och kände den välbekanta sjunkande känslan i bröstet att han inte hade kommit tillbaka med henne. När allt kom omkring, hade han ju inte vaknat vid hennes sida, hållandes hennes hand, och han var inte där för att lugna henne. Betydde det att han inte hade klarat resan tillbaka? Klumpen i magen blev större.

Och hur var det med Sam? Han hade också varit där. Varför fanns inte några tecken efter honom?

Caitlin nådde äntligen toppen av trappan, öppnade en annan dörr, och stod där, förvånad över synen. Hon stod i huvudkapellet i en extraordinär kyrka. Hon hade aldrig sett ett sådant högt tak, så mycket målat glas, ett sådant enormt och utarbetat altare. Raderna av bänkar fortsatte i evighet, och det såg ut som om denna plats kunde rymma tusentals människor.

Lyckligtvis var det tomt. Ljus brann överallt, men det är klart, det var sent. Hon var tacksam, för det sista hon ville var att gå ut i en folkmassa bestående av tusentals människor som stirrade rakt mot henne.

Caitlin gick långsamt, rätt ner i mitten av gången, på väg mot utgången. Hon var på jakt efter Caleb, efter Sam, eller kanske till och med efter en präst. Någon som prästen i Assisi, som kunde välkomna henne och förklara saker för henne. Någon som kunde tala om för henne var hon var, och när, och varför.

Men där fanns ingen. Caitlin verkade vara helt ensam.

Caitlin nådde de stora dubbeldörrarna och beredde sig på att möta vad som kunde vara utanför.

När hon öppnade dem flämtade hon. Natten var upplyst av gatufacklor överallt och framför henne var en stor skara människor. De väntande inte på att komma in i kyrkan, utan drog omkring på ett stort, öppet torg. Det var en upptagen, festlig natt och när Caitlin kände värmen, visste hon att det var sommar. Hon var chockad av åsynen av alla dessa människor i deras föråldrade utstyrslar, och deras formalitet. Lyckligtvis tycktes ingen lägga märke till henne. Men hon kunde inte slita ögonen från dem.

Det var hundratals människor, de flesta klädda formellt, alla helt klart från ett annat århundrade. Bland dem fanns hästar, vagnar, gatuförsäljare, konstnärer och sångare. Det var en trång sommarnatts-scen, och det var överväldigande. Hon undrade vilket år det skulle kunna vara och vilken plats hon kunde ha eventuellt landat i. Ännu viktigare, eftersom hon sökt igenom alla de märkliga och utländska ansiktena, undrade hon om Caleb kunde vänta bland dem.

Hon genomsökte publiken desperat, hoppades, försökte övertyga sig själv om att Caleb, eller kanske Sam, kunde vara bland dem. Hon såg åt alla håll, men efter några minuter insåg hon att de helt enkelt inte var här.

Caitlin tog flera steg ut på torget, och vände sig sedan om mot kyrkan, i hopp om att hon kanske skulle känna igen dess fasad, och att det skulle ge henne en vink om var hon var.

Det gjorde det. Hon var knappast en expert på arkitektur eller historia, eller kyrkor, men vissa saker visste hon. Vissa platser var så uppenbara, så att de etsades in i det allmänna medvetandet, att hon var säker på att hon kunde känna igen dem. Och detta var en av dem.

Hon stod inför Notre Dame.

Hon var i Paris.

Det var en plats som hon inte kunde förväxla med någon annan. Dess tre stora dörrar, omsorgsfullt ristade, dussintals små statyer ovanför dem, dess eleganta fasad nådde hundratals meter upp i skyn. Det var en av de mest kända platserna på jorden. Hon hade sett det på nätet innan, många gånger. Hon kunde inte tro det men hon var verkligen i Paris.

Caitlin hade alltid velat åka till Paris, hade alltid bett sin mamma att ta med henne dit. När hon hade en pojkvän en gång i gymnasiet, hade hon alltid hoppats att han skulle ta med henne dit. Det var en plats som hon alltid hade drömt om att åka till och det gjorde henne mållös att hon faktiskt var här. Och i ett annat århundrade.

Caitlin kände sig bli knuffad i folkmassan som växte allt större och plötsligt tittade hon ner och gjorde en bedömning av hennes kläder. Hon var förskräckt att se att hon fortfarande var klädd i den enkla dräkten som Kyle hade gett henne i Colosseum i Rom. Hon bar en tunika, grov mot hennes hud och sjaskigt klippt som var alldeles för stor för henne, knuten över hennes överkropp och ben med ett rep. Hennes hår var tovigt, otvättat, och hängandes framför ansiktet. Hon såg ut som en förrymd fånge, eller en luffare.

Hon kände sig mer orolig, och tittade igen efter Caleb, efter Sam, efter någon hon kände igen, någon som kunde hjälpa henne. Hon hade aldrig känt sig mer ensam, och hon ville inget hellre än att lägga ögonen på dem, att veta att hon inte kom tillbaka till denna plats själv, att veta att allt skulle bli bra.

Men hon kände inte igen någon.

Kanske är jag den enda, tänkte hon. Kanske är jag verkligen själv igen.

Tanken på det genomborrade hennes mage som en kniv. Hon ville krypa ihop, krypa tillbaka och gömma sig i kyrkan, för att skickas tillbaka till en annan tid, till någon annan plats – en plats där hon kunde vakna upp och se någon som hon kännde.

Men hon härdade sig själv. Hon visste att det inte fanns någon återvändo, inget annat val än att gå framåt. Hon skulle bara behöva vara modig, att hitta sin väg i denna tid och plats. Det fanns helt enkelt inget annat val.

*

Caitlin var tvungen att komma bort från folkmassan. Hon behövde vara ensam, behövde vila, äta och tänka. Hon var tvungen att räkna ut vart hon skulle gå, vart hon skulle leta efter Caleb, och om han ens var här. Lika viktigt var hon tvungen att ta reda på varför hon var i staden och i denna tid. Hon visste inte ens vilket år det var.

En person drog förbi henne och Caitlin sträckte ut handen och tog tag i hans arm, överväldigad med en plötslig lust att få veta.

Han vände sig om och såg på henne, häpen över att bli stoppad så abrupt.

"Jag är ledsen", sade hon och insåg hur torr hennes hals var och hur sliten hon måste ha verkat när hon yttrade hennes första ord, "men vilket år är det?"

Hon var generad till och med när hon frågade det och insåg att hon måste ha verkat galen.

"År?" frågade den förvirrande mannen tillbaka.

"Um … Jag är ledsen, men jag kan inte riktigt … minnas."

Mannen såg på henne från topp till tå, och skakade sedan sakta på huvudet, som om han bestämt att det var något fel med henne.

"Det är 1789, naturligtvis. Och vi är inte ens i närheten av nyår, så du har verkligen ingen ursäkt", sa han och skakade på huvudet hånfullt och marscherade iväg.

1789. Verkligheten av dessa siffror rusade genom Caitlins huvud. Hon påminde sig om att hon senast hade varit i år 1791. Två år. Inte så långt borta.

Ändå var hon i Paris nu, en helt annan värld än Venedig. Varför här? Varför nu?

Hon fokuserade och försökte desperat att minnas sina historia lektioner, för att komma ihåg vad som hade hänt i Frankrike 1789. Hon var generad över att inse att hon inte kunde göra det. Hon skällde ut sig själv ännu en gång för att inte ha varit mer uppmärksam under lektionerna. Om hon hade vetat i gymnasiet att hon en dag skulle resa tillbaka i tiden skulle hon ha studerat hennes historia hela nätterna och skulle ha försökt att memorera allt.

Det spelade ingen roll nu, insåg hon. Nu var hon en del av historien. Nu hade hon en chans att ändra den, och att ändra sig själv. Det förflutna, insåg hon, skulle kunna ändras. Bara för att vissa händelser hade hänt i historieböckerna, betydde inte det att hon inte kunde ändra dem om hon reste tillbaka. På sätt och vis hade hon redan det, eftersom hennes framträdande här, i denna tid, skulle påverka allt. Det, i sin tur, kan på sitt eget lilla vis, ändra historiens gång.

Det fick henne att känna betydelsen av sina handlingar desto mer. Det förflutna var hennes att skapa igen.

Hon tog in den eleganta omgivningen och började att slappna av lite och började även känna sig lite uppmuntrad. Åtminstone hade hon landat på en vacker plats, i en vacker stad, och i en vacker tid. Detta var knappast stenåldern, trots allt, och det var inte som att hon hade dukit upp i mitten av ingenstans. Allt runt omkring henne såg fläckfritt ut och folket var alla klädda så fint och kullerstensgatorna lystes upp av facklor. En sak hon kom ihåg om Paris på 1700-talet var att det var en lyxig tid för Frankrike, en tid av stor rikedom, en där kungar och drottningar fortfarande härskade.

Caitlin insåg att Notre Dame var på en liten ö, och hon kände behovet av att komma bort från den. Det var alldeles för trångt här, och hon behövde lite lugn och ro. Hon såg flera små gångbroar som ledde bort och var redan på väg mot en. Hon lät sig hoppas att Calebs närvaro kanske ledde henne i en viss riktning.

När hon gick över floden, såg hon hur vacker natten var i Paris, upplyst av facklorna längs floden och fullmånen. Hon tänkte på Caleb och önskade att han var vid hennes sida för att njuta av synen med henne.

När hon gick över bron och tittade ner i vattnet, började hon minnas. Hon tänkte på Pollepel, på Hudsonfloden på natten, på hur månen lyste upp floden. Hon hade en plötslig lust att hoppa från bron, för att testa sina vingar för att se om hon kunde flyga igen och sväva högt ovanför.

Men hon kände sig svag och hungrig och när hon lutade sig tillbaka kunde hon inte ens känna närvaron av sina vingar alls. Hon undrade om resan tillbaka i tiden hade påverkat hennes förmåga, hennes krafter. Hon kännde sig inte alls lika stark som hon en gång hade gjort. I själva verket kände hon sig nästan mänsklig. Svag. Sårbar. Hon tyckte inte om känslan.

Efter att Caitlin korsat floden gick hon ned längs sidogatorna, vandrade i timmar, hopplöst vilse. Hon gick genom vridna, svängande gator, längre och längre bort från floden, norrut. Hon var förvånad över staden. I vissa avseenden kändes det som att den liknade Venedig och Florens 1791. Liksom dessa städer, var Paris fortfarande densamma, även sett till hur det var på 2000-talet. Hon hade aldrig varit här, men hon hade sett bilder och hon var chockerad att känna igen så många byggnader och monument.

Gatorna här också var mestadels kullersten, fyllda med hästar och vagnar, eller enstaka hästar med en ensam förare. Folk gick runt i utsmyckade kostymer, promenerade ståtligt, med all tid i världen. Även i dessa städer, fanns det inget avloppssystem här heller och Caitlin kunde inte undgå att märka avfallet på gatorna och ryggade tillbaka mot den fruktansvärda stanken i sommarvärmen. Hon önskade att hon fortfarande hade en av de små potpurri väskor som Polly hade gett henne i Venedig.

Men till skillnad från de andra städer var Paris av en egen värld. Gatorna var bredare här, byggnaderna var lägre och de var mer vackert utformade. Staden kändes äldre, mer värdefull, vackrare. Det var också inte lika trångt. Ju längre hon gick från Notre Dame, desto färre människor såg hon. Kanske var det bara för att det var sent på natten, men gatorna kändes nästan tomma.

Hon gick och gick, hennes ben och fötter blev trötta och hon sökte runt varje hörn efter tecken på Caleb, någon ledtråd som kunde leda henne i en särskild riktning. Det fanns ingenting.

Var tjugonde kvarter eller så förändrades omgivningen och känslan förändrades också. När hon ledde sig vidare och längre norrut fann hon sig uppför en kulle, i en ny stadsdel, här med smala gränder, och flera barer. När hon gick förbi en bar på hörnet, såg hon en man bli utkastad, berusad, medvetslös mot väggen. Gatan var helt tom, och för ett ögonblick, var Caitlin överröst med den värsta hungern hon någonsin kännt. Det kändes som om det rev hennes mage på hälften.

Hon såg mannen ligga där, zoomade in på hans hals, och såg blodet pulserar i den. I det ögonblicket ville hon mer än något annat sänka tänderna i honom för att äta. Känslan var bortom ett behov, det var mer som ett kommando. Hennes kropp skrek åt henne att göra det.

Det tog varenda uns av Caitlins vilja att titta bort. Hon skulle hellre dö av svält än att skada en annan människa.

Hon såg sig omkring och undrade om det fanns en skog i närheten, en plats där hon kunde jaga. Även fast hon hade sett några enstaka grusvägar och parker i staden, hade hon inte sett något som liknade en skog.

I just det ögonblicket öppnades dörren till baren och en man snubblade ut – utkastad faktiskt – av en servitör. Han svor och skrek åt dem, klart berusad.

Sedan vände han sig och hade siktet inställt på Caitlin.

Han var välbyggd och han såg på Caitlin med onda avsikter.

Hon kände sig spänd. Hon undrade igen, desperat, om någon av hennes krafter var kvar.

Hon vände sig om och gick därifrån, gick snabbare, men hon kände mannen efter henne.

Innan hon kunde vända, en sekund senare, tog han tag i henne bakifrån, i en björnkram. Han var snabbare och starkare än hon hade trott och hon kunde känna lukten av hans fruktansvärda andedräkt över hennes axel.

Men mannen var också full. Han snubblade, även när han höll henne, och Caitlin fokuserad, mindes sin träning och drog sig undan och svepte till honom, genom att använda en av de strids tekniker som Aiden hade lärt henne på Pollepel. Mannen flög iväg och landade på rygg.

Caitlin hade plötsligt en tillbakablick till Rom, från Colosseum, av att kämpa i arenan då hon anfölls av flera soldater. Det var så levande, för ett ögonblick, att hon glömde av var hon var.

Hon hade kommit ur det precis i tid. Den berusade mannen reste sig, snubblade, och sprang mot henne igen. Caitlin väntade till sista sekunden och undvek sedan och han flög ännu en gång platt på sitt eget ansikte.

Han var förvirrad och innan han kunde komma upp igen, skyndade Caitlin iväg. Hon var glad att hon hade övermannat honom, men händelsen skakade henne. Det oroade henne att hon fortfarande hade tillbakablickar till Rom. Hon hade heller inte känt hennes övernaturliga styrka. Hon kände sig fortfarande lika bräcklig som en människa. Tanken på det skrämde henne mer än något annat. Hon var verkligen på egen hand nu.

Caitlin såg sig runt, börjar känna sig desperata med oro om vart hon skulle gå, vad hon skulle göra härnäst. Hennes ben brände från promenaden och hon började känna en känsla av förtvivlan.

Det var då hon såg det. Hon tittade upp och såg framför sig en stor kulle. Ovanpå den, satt ett stort, medeltida kloster. Av någon anledning hon inte kunde förklara, kände hon sig dragen till den. Kullen var skrämmande, men hon såg inga andra val nu.

Caitlin vandrade upp för kullen, tröttare än hon nästan någonsin varit, och önskade att hon kunde flyga.

Hon nådde slutligen dörrarna till klostret, och tittade upp på de massiva ekdörrarna. Denna plats såg gammal ut. Hon förundrade sig över det faktum att, även om det var 1789, hade denna kyrka redan funnits i vad som såg ut som tusentals år.

Hon visste inte varför, men hon kände sig dragen hit. Med ingen annanstans att gå samlade hon sitt mod upp och knackade lätt.

Det kom inget svar.

Caitlin försökte med handtaget och var förvånad över att det var öppet. Hon gick in.

Den antika dörren knarrade när den öppnades långsamt och det tog en stund för Caitlins ögon att anpassa sig till den mullrande, mörka kyrkan. När hon tittade på den blev hon imponerad av omfattningen och högtidligheten av platsen. Det var fortfarande sent på natten och denna enkla, strama, kyrka, tillverkad helt i sten, prydd i glasmålningar, lystes upp av stora ljus, överallt, brinnande lågt. Vid dess bortre ände satt ett enkelt altare, kring vilket ett dussintals ljus var placerade.

Annars verkade det tomt.

Caitlin undrade för ett ögonblick vad hon gjorde här. Fanns det en speciell anledning? Eller hade hennes sinne bara lurat henne?

En sidodörr öppnades plötsligt och Caitlin snurrade.

Gående mot henne, var Caitlin förvånad över att se, var en nunna – kort, svag, klädd i flödande vita kläder, med en vit huva. Hon gick långsamt, och gick ända fram till Caitlin.

Hon drog tillbaka sin huva, tittade upp på henne och log. Hon hade stora, lysande blå ögon, och verkade för ung för att vara en nunna. När hon log brett kunde Caitlin känna värmen komma från henne. Hon kände också att hon var en av hennes – en vampyr.

"Syster Paine" sade nunnan mjukt. "Det är en ära att träffa dig."