Tagen

Kapitel 6

Riley slog en blick på bilens klocka medan hon körde barnen till en exklusiv del av Fredericksburg och tidsbristen började göra henne nervös. Hon hörde Merediths ord igen.

Om du är sen så får du sota för det.

Kanske—bara kanske—så skulle hon lyckas ta sig till landningsbanan i tid. Hon hade planerat att bara stanna till där hemma för att ta en väska, och nu började saker och ting bli mycket mer komplicerade. Hon övervägde om hon skulle ringa Meredith och varna honom att familjeproblem kanske skulle göra henne sen. Nej, bestämde hon sig; hennes chef hade redan varit tillräckligt motvillig. Hon kunde inte förvänta sig att han skulle visa ännu mer överseende.

Som tur var så bodde Brian på vägen till Ryans hus. När Riley stannade till vid ett hus med en stor trädgård, sa hon, ”Jag borde följa med in och berätta för dina föräldrar vad ni gjort”.

”De är inte hemma”, sa Brian och ryckte på axlarna. ”Pappa är borta för alltid, och mamma är inte hemma så ofta”.

Han klev ut ur bilen, vände sig om, och sa ”Tack för skjutsen”. Medan han gick mot huset så undrade Riley vilken sorts föräldrar som skulle lämna ett barn ensamt sådär. Visste de inte vilken skit som tonåringar kan sätta sig i?

Men hans mamma kanske inte har något val, tänkte Riley eländigt. Vad har jag för rätt att döma?

Så fort som Brian kommit in i huset, så körde Riley iväg. April hade inte sagt någonting under hela bilfärden, och hon verkade inte vara på humör för att prata nu. Riley kunde inte avgöra om dotterns tystnad berodde på att hon var sur eller om hon skämdes. Hon insåg att det verkade finnas mycket som hon inte visste om sin egen dotter.

Riley var besviken på både sig själv och April. Igår hade de verkat komma överens bra. Hon trodde att April hade börjat förstå all press som ligger på FBI-agenter. Men sen hade Riley insisterat att April skulle bo hos sin pappa igår, och idag så gjorde April uppror för att hon blev tvingad att göra det.

Riley påminde sig själv att hon borde vara mer sympatisk. Hon hade själv alltid varit lite av en rebell. Och Riley visste hur det kändes att förlora sin mamma och att ha en pappa som var ganska främmande. April måste vara rädd att hon ska hamna i samma situation.

Hon är livrädd för min skull, insåg Riley. De senaste månaderna så hade April fått se sin mamma genomlida både fysiska och känslomässiga trauman. Efter gårkvällens inkräktare så var säkert April väldigt orolig. Riley påminde sig själv att hon var tvungen att visa mer uppmärksamhet för hennes dotters mående. Vem som helst, barn eller vuxen, skulle ha svårt att hantera Rileys komplicerade liv.

Riley stannade till framför huset som hon en gång bott i tillsammans med Ryan. Det var ett stort, vackert hus med en portik vid sidodörren, eller porte-cochère som Ryan kallade den. Nuförtiden så valde Riley att parkera på vägen istället för att köra in på uppfarten och in under taket.

Hon hade aldrig känt sig hemma här. Av någon anledning så hade livet i en respektabel stadsdel i förorten aldrig passat henne. Hennes äktenskap, huset, grannskapet, allt hade lagt sådana förväntningar på henne som hon visste att hon aldrig skulle kunna leva upp till.

Med årens gång så hade Riley insett att hon var bättre på sitt jobb än hon någonsin skulle bli på att leva ett normalt liv. Tillslut hade hon lämnat äktenskapet, huset, och grannskapet, och det hade gjord henne alltmer bestämd att leva upp till förväntningarna som ligger på en mamma till en tonårsflicka.

När April började öppna bildörren, så sa Riley, ”Vänta”.

April vände sig om och tittade på henne förväntansfullt.

Utan att tänka sig för så sa Riley, ”Jag fattar. Jag förstår”.

April tittade på henne med ett häpet ansiktsuttryck. Hon verkade vara gråtfärdig. Riley kände sig nästan lika förvånad som sin dotter. Hon visste inte riktigt vad som flugit i henne. Hon visste bara att detta inte var rätt tid för att predika för sin dotter, även om hon hade haft tid att göra det, vilket hon inte hade. Hon kände också på sig att hon hade sagt precis rätt sak.

Riley och April klev ur bilen och gick tillsammans mot huset. Hon visste inte om hon skulle hoppas att Ryan var hemma eller inte. Hon ville inte börja bråka med honom, och hon hade redan bestämt sig för att inte berätta för honom om marijuanan. Hon visste att hon borde göra det, men hon hade helt enkelt inte tid med hans reaktion. Men, hon behövde verkligen förklara för honom varför hon skulle vara bortrest ett par dagar.

Gabriela, den bastanta, medelålders kvinnan från Guatemala som hade jobbat som familjens hemhjälp i flera år, öppnade dörren. Gabrielas ögon var fyllda med oro.

”Hija,var har du varit? frågade hon med sin kraftiga brytning.

”Jag är ledsen, Gabriela”, sa April undergivet.

Gabriela titta noga på Aprils ansikte. Riley kunde se på hennes ansiktsuttryck att hon kunde se att April hade rökt marijuana.

”Tonta!” sa Gabriele skarpt.

”Lo siento mucho”, sa April, och lät verkligen ångerfull.

”Vente conmigo”, sa Gabriela. Medan hon ledde bort April, så vände hon sig om och tittade på Riley med en bitter och besviken blick.

Blicken tog hårt på Riley. Gabriela var en av de få människorna i världen som hon kunde bli rädd för. Hon hade också ett underbart sätt att hantera April, och för tillfället så verkade hon göra ett bättre jobb som förälder än Riley.

Riley ropade efter Gabriela, ”Är Ryan hemma?”

Medan hon gick så svarade Gabriela, ”Si”. Sen ropade hon, ”Señor Paige, din dotter är tillbaka”.

Ryan dök upp i hallen, med frissan redo och klädd för att gå ut. Han verkade förvånad att se Riley.

”Vad gör du här?” frågade han. ”Var var April?”

”Hon var hemma hos mig”.

”Va? Efter allt som hände igår kväll, så tog du hem henne?”

Riley blev irriterad, men bet ihop.

”Jag tog inte henne någonstans”, sa hon. ”Fråga henne, om du vill veta hur hon tog sig det. Det är inte mitt fel att hon inte vill bo med dig. Du är den enda som kan lösa det problemet”.

”Allt det här är ditt fel, Riley. Du har låtit henne bli helt knasig”.

För ett ögonblick var Riley helt ursinnig. Men tanken att han kanske hade rätt fick ilskan att sjunka undan. Det var orättvist, men han visste verkligen vad han skulle säga för att göra henne arg.

Riley tog ett långt, djupt andetag och sa, ”Så här är det, jag måste resa bort några dagar. Jag har ett fall i delstaten New York. April måste bo här, och hon måste stanna här. Var god och förklara situationen för Gabriela”.

”Du kan förklara situationen för Gabriela”, väste Ryan tillbaka. ”Jag har en klient jag måste träffa. Nu”.

”Och jag har ett flygplan som väntar på mig. Nu”.

De stirrade på varandra ett tag. Deras bråk hade nått ett dödläge. Riley tittade in i hans ögon och påminde sig själv att hon en gång älskat honom. Och han hade verkat älska henne lika mycket. Det var på tiden när de båda var unga och fattiga, innan han hade blivit en framgångsrik advokat och hon hade blivit en FBI-agent.

Hon kunde inte låta bli att märka att han fortfarande såg bra ut. Han la ner mycket tid och energi på sitt yttre och spenderade många timmar på gymmet. Riley visste också att han hade många kvinnor i sitt liv. Det var en del av problemet—han njöt för mycket av sin frihet som ungkarl och brydde sig inte om att vara förälder.

Inte för att jag gör mycket bättre ifrån mig, tänkte hon.

Sen sa Ryan, ”Det är alltid jobbet för dig”.

Riley höll tillbaka sin ilska. De hade pratat om det här om och om igen. Hennes jobb var på något vis både för farligt och trivialt. Hans jobb var det enda viktiga, för han tjänade mycket mer pengar, och för att han hävdade att han gjorde skillnad i världen. Som om att hjälpa rika klienter med rättsmål skulle göra mer skillnad än Rileys oändliga krig mot ondska.

Men hon kunde inte låta sig bli indragen i samma bråk just nu. Ingen av dem vann bråket i alla fall.

”Vi får prata om det när jag kommer tillbaka”, sa hon.

Hon vände sig om och gick ut ur huset. Hon hörde Ryan stänga dörren bakom henne.

Riley satte sig i bilen och körde. Hon hade mindre än en timme till Quantico. Hennes huvud snurrade. Så mycket hade hänt på så kort tid. För bara en liten stund sedan så hade hon bestämt sig för att ta sig an ett nytt fall. Nu undrade om hon hade valt rätt. Inte nog med att April hade svårt att hantera hennes jobb, men hon var också säker på att Peterson åter var tillbaka i hennes liv.

Men på ett vis så gick det ihop. Så länge som April bodde hos sin pappa så skulle hon vara säker från Petersons klor. Och Peterson skulle inte ta några andra offer medan Riley var borta. Även om han var ett mysterium för henne, så visste Riley en sak. Hon var målet för hans hämnd. Hon, och ingen annan, skulle bli hans nästa offer. Och det skulle vara skönt att vara långt bort ifrån honom ett tag.

Men hon påminde också sig själv om den hårda lärdomen hon fått under hennes sista fall—att inte ta sig an all ondska i världen, på samma gång. Det hela kunde sammanfattas med ett enkelt motto: Ett monster i taget.

Och för tillfället jagade hon e ovanligt grym best. En man som hon visste snart skulle slå till igen.

Kapitel 7

Mannen hade börjat lägga ut kedjor på det långa arbetsbordet i hans källare. Det var mörkt ute, men alla länkar av rostfritt stål var ljusa och glänsande i ljuset från en ensam, bar glödlampa.

Han drog ut en kedja till dess fulla längd. Det rasslande ljudet väckte hemska minnen av att vara fastkedjad, i bur, och av att bli torterad av kedjor som dessa. Men det var som han intalade sig själv: Jag måste möta mina rädsla.

Och för att göra det så var han tvungen att visa att han behärskade själva kedjorna. Alltför ofta, förr i tiden, så hade kedjorna behärskat honom.

Det var synd att någon behövde lida för det här. Under fem års tid hade han bestämt sig för att lägga det hela bakom sig. Det hade hjälpt mycket när kyrkan anlitade honom som nattvakt. Han tyckte om jobbet och han var stolt över den auktoritet som medföljde. Han tyckte om att känna sig stark och behövd. Men förra månaden så hade de tagit jobbet ifrån honom. De behövde någon som var utbildad vakt, sa de, någon med ett bättre CV—någon större och starkare. De lovade att han skulle få fortsätta att arbeta i trädgården. Han skulle fortfarande tjäna tillräckligt med pengar för hyran för hans lilla hus.

Men ändå, att han blev av med det jobbet, att han förlorade auktoriteten det gav honom, hade tagit hårt på honom, fått honom att känna sig hjälplös. Begäret kom tillbaka—den desperata känslan att inte vara hjälplös, det frenetiska behovet för att bemästra kedjorna så att de inte kunde ta honom igen. Han hade försökt lägga begäret bakom sig, som om han kunde lämna sitt inre mörker, där, i källaren. Förra gången hade han kört hela vägen ner till Reedsport i hopp om att komma undan begäret. Men han lyckades inte.

Han visste inte varför han inte lyckades. Han var en god man, med ett gott hjärta, och han tyckte om att göra tjänster. Men förr eller senare så vände sig hans godhet mot honom. När han hjälpte den där kvinnan, den där sjuksköterskan, med att bära sina matvaror till hennes bil i Reedsport, hon hade lett och sagt, ”Vilken duktig kille!”

Minnet av leendet och orden sved.

”Vilken duktig kille!”

Hans mamma log och sa sådana saker, även när hon höll kedjan runt hans fot för kort för att han skulle kunna nå någon mat, eller ens kunna se ut genom ett fönster. Och nunnorna, även de hade lett och sagt sådana saker när de tittat på honom genom den lilla gluggen i dörren till hans lilla fängelse.

”Vilken duktig kille!”

Alla var inte elaka, det visste han. De flesta människor menade honom väl, speciellt i den här lilla staden där han bott länge. De tyckte till och med om honom. Men varför behandlade alla honom som ett barn—ett handikappat barn dessutom? Han var tjugosju år gammal, och han visste att han var exceptionellt begåvad. Hans hjärna var full av briljanta tankar, och han stötte sällan på ett problem han inte kunde lösa.

Men givetvis så visste han varför folk behandlade honom som de gjorde. Det var för att han knappt kunde prata. Han hade stammat hopplöst hela livet, och han försökte nästan aldrig prata, fast han förstod allt som andra sa.

Och han var liten och svag, och han såg knubbig och barnslig ut, som någon som fötts med en ärftlig defekt. Inne i den där något konstigt formade skallen satt en anmärkningsvärd hjärna, som hejdats från att göra underbara saker i världen. Men det visste ingen. Ingen alls. Inte ens läkarna på mentalsjukhuset hade vetat det.

Det var ironiskt.

Folk trodde inte att han kunde ord som ironiskt. Men det gjorde han.

Nu satt han och pillade nervöst på en knapp han höll i handen. Han hade tagit den från sjuksköterskans blus när han hängde upp henne. Han tänkte på henne och tittade på spjälsängen där han hållit henne fastkedjad i över en vecka. Han önskade att han kunde prata med henne, förklara att han inte menade att vara elak, och det var bara för att hon påminde så mycket om hans mamma och nunnorna, speciellt i sjuksköterskeuniformen.

När han såg henne i uniformen så blev han förvirrad. Samma sak med kvinnan för fem år sedan, fängelsevakten. På något vis hade hans hjärna sammankopplat de två kvinnorna med hans mamma och nunnorna och sjukhuspersonalen. Han hade haft svårt för att kunna hålla reda på vem som var vem. Det var en lättnad att vara färdig med henne. Det var en hemsk förpliktelse att hålla henne kedjad på det viset, ge henne vatten, lyssna på hennes stön genom kedjan han använt som munkavle. Han tog bara bort den för att sätta ett sugrör i hennes mun då och då. Då försökte hon skrika.

Om han bara kunde ha förklarat för henne att hon inte fick skrika, att det fanns grannar tvärs över gatan som inte fick höra. Om han bara hade kunnat berätta för henne, så kanske hon hade förstått. Men han kunde inte förklara, inte med hans hopplösa stammande. Istället hade han hotat henne med en rakkniv. I slutändan så hade hotet inte fungerat, och det var då han var tvungen att skära halsen av henne.

Sen hade han fört henne tillbaka till Reedsport och hängt upp henne sådär, så att alla kunde se. Han var inte säker på varför. Kanske var det en varning. Om bara folk kunde förstå. Om de gjorde det så skulle han inte behöva vara så grym.

Kanske var det också hans sätt att berätta för världen hur ledsen han var.

För han var ledsen. Imorgon skulle han gå till floristen och köpa blommor—en billig liten bukett—för familjen. Han kunde inte prata med floristen, men han kunde skriva enkla instruktioner. Gåvan skulle vara anonym. Och om han kunde hitta ett bra gömställe, så skulle han stå nära graven när de begravde henne och böja på huvudet precis som alla andra sörjande.

Han sträckte ut en kedja till på arbetsbordet och höll så hårt om ändarna som han kunde, med all sin makt, för att få stopp på rasslandet. Men innerst inne så visste han att detta inte räckte för att göra honom till herre över kedjorna. För det var han tvungen att använda kedjorna igen. Och han skulle använda en av tvångströjorna som han hade kvar. Någon måste bindas, såsom han blivit bunden.

Någon annan var tvungen att lida och dö.

Kapitel 8

Direkt när Riley och Lucy klev av FBI-planet så kom en ung polis i uniform springande mot dem över landningsbanan.

”Gud, vad skönt det är att se er”, sa han. ”Chief Alford är förbannad. Om ingen tar ner Rosemarys kropp direkt så lär han få en stroke. Det krälar redan med reportrar. Jag är Tim Boyden”.

Rileys hjärta sjönk när hon och Lucy presenterade sig. Att media var på platsen så snabbt var verkligen inget bra tecken. Fallet skulle få en skakig början.

”Kan jag bära något åt er?” frågade konstapel Boyden.

”Vi klarar oss”, sa Riley. Hon och Lucy hade bara några små väskor.

Konstapel Boyden pekade ut över landningsbanan.

”Bilen står där borta”, sa han.

De gick kvickt mot bilen. Riley satte sig på passagerarsidan där fram, och Lucy satte sig i baksätet.

”Vi är bara några minuter från stan”, sa Boyden och började köra. ”Alltså, jag kan inte tro det är sant att detta händer. Stackars Rosemary. Alla tyckte så mycket om henne. Hon hjälpte alltid människor. När hon försvann för några veckor sedan så fruktade vi det värsta. Men detta kunde vi aldrig ha föreställt oss…”

Hans röst blev tyst och han skakade på huvudet med förtvivlan.

Lucy lutade sig fram från baksätet.

”Jag hörde att ni haft ett liknande mord förr”, sa hon.

”Ja, när jag fortfarande gick på gymnasiet”, sa Boyden. ”Men inte här i Reedsport. Det var nära Eubanks, längre söderut längs floden. En kropp inlindad i kedjor, precis som Rosemary. Hon hade på sig en tvångströja också. Har polischefen rätt? Är det en seriemördare?

”Det kan vi inte vara säkra på än”, sa Riley.

Sanningen var att hon trodde att polischefen måste ha rätt. Men den unga konstapeln verkade redan upprörd nog. Det var ingen mening med att skrämma upp honom ännu mer.

”Helt otroligt”, sa Boyden och skakade på huvudet igen. ”En trevlig liten stad som våran. En snäll kvinna som Rosemary. Jag kan inte tro att det är sant”.

Medan de körde in mot stan så såg Riley några skåpbilar med nyhetsteam längs huvudgatan. En helikopter med en TV-kanals logotyp cirkulerade ovanför.

Boyden körde fram till en vägspärr där en liten grupp reportrar hade samlats. En polisman vinkade fram bilen och släppte igenom dem. Några sekunder senare så stannade Boyden bilen bredvid en tågräls. Där var kroppen, hängandes från en elstolpe. Flera poliser i uniform stod bara några meter från den.

När Riley klev ur bilen så kände hon igen polischef Raymond Alford som kom gåendes mot henne. Han såg inte speciellt glad ut.

”Jag hoppas verkligen ni hade en bra anledning för att vi skulle låta kroppen hänga på det här viset”, sa han. ”Det är ett mardrömsscenario. Borgmästaren har hotat att avskeda mig”.

Riley och Lucy följde honom fram till kroppen. I eftermiddagsljuset så såg den ännu underligare ut än den gjort på fotografierna som Riley sett på sin dator. Kedjorna av rostfritt stål glimmade i ljuset.

”Jag antar att ni spärrat av platsen”, sa Riley till Alford.

”Vi har gjort så gott vi kunde”, sa Alford. ”Vi har spärrat av ett tillräckligt stort område för att bara vi ska kunna se kroppen, förutom från sjön. Vi har omdirigerat tågen att gå runt staden. Det gör dem försenade och deras tidtabell är en katastrof. Det måste varit på det viset som Albany nyheterna fick reda på att något var på gång. Ingen av min personal har pratat med media”.

Medan Alford pratade så stördes hans röst ut av oljudet från TV-kanalens helikopter som hovrade ovanför dem. Riley kunde se alla svordomar som rullade av hans läppar när han tittade upp mot helikoptern. Helikoptern svängde runt och gjorde sig redo för att flyga förbi dem igen.

Alford tog fram sin mobiltelefon. När någon svarade, så skrek han ”Jag sa till dig att hålla er jävla helikopter borta från brottsplatsen. Säg till din pilot att han stiger hundrafemtio meter. Det är lagen”.

Alfords ansiktsuttryck avslöjade att personen han pratade med käftade emot.

Tillslut sa Alford, ”Om du inte ser till att helikoptern försvinner omedelbart, så kommer era reportrar att vara portade från presskonferensen som jag kommer hålla i eftermiddag”.

Hans ansikte slappnade av lite. Han tittade upp och väntade. Efter en kort stund så steg helikoptern till en mer lämplig höjd. Ljudet från dess rotorblad fyllde fortfarande luften med ett ihärdigt drönande.

”Gud, jag hoppas att det inte blir mycket mer av det här”, morrade Alford. ”Kanske när vi tagit ner kroppen så kommer de inte vara lika lockade. Men jag antar att det finns fördelar också på kort sikt. Hotellen kommer få fler kunder. Restaurangerna med—reportrar måste äta. Men på lång sikt? Det är inte bra om det skrämmer bort turister från Reedsport”.

”Du har lyckats bra med att hålla dem borta från brottsplatsen”, sa Riley.

”Det är ju alltid nåt”, sa Alford. ”Kom, så får vi det överstökat”.

Alford ledde Riley och Lucy närmare den upphängda kroppen. Kroppen var insvept i en provisorisk sele av kedjor som var virad flera varv. Selen var knuten till ett tjockt rep som gick genom en ståltrissa som var fäst på en bjälke. Resten av repet hängde rakt ner mot marken.

Riley kunde se kvinnans ansikte. Återigen så slog kvinnans likhet med Marie hårt mot henne—samma ansiktsuttryck av tyst smärta och lidande som hennes väns ansikte hade haft efter att hon hängt sig själv. Ögonen som stod ut och kedjan över munnen gjorde det hela ännu mer obehagligt.

Riley tittade på sin nya partner för att se hur hon reagerade. Till hennes förvåning så såg hon att Lucy redan stod och antecknade.

”Är det din första mordplats?” frågade Riley henne.

Lucy bara nickade medan hon antecknade och observerade. Riley tyckte att hon hanterade synen av liket väldigt bra. Många gröngölingar skulle stå och kräka i buskarna vid det här laget.

Däremot så såg Alford ganska illamående ut. Trots att det hade gått många timmar så hade han inte vant sig än. Riley hoppades att han aldrig skulle behöva göra det.

”Det luktar inte så mycket än”, sa Alford.

”Inte än”, sa Riley. Hon är fortfarande i autolys, mest bara inre nedbrytning av cellerna. Det är inte tillräckligt varmt för att skynda på förruttnelseprocessen. Kroppen har inte börjat bryta ihop invändigt. Det är då som stanken kan bli riktigt hemsk”.

Alford blev bara blekare av Rileys förklaring.

”Hur är det med rigor mortis?” frågade Lucy.

”Hon är helt stel, det är jag säker på”, sa Riley. ”Hon lär vara det i tolv timmar till”.

Lucy såg inte det minsta bekymrad ut. Hon bara fortsatte att anteckna.

”Har ni klurat ut hur mördaren fick upp henne där?” frågade Lucy Alford.

”Vi tror att vi vet”, sa Alford. ”Han klättrade upp och knöt fast trissan. Sen släpade drog han upp kroppen. Man kan se hur den är förankrad”.

Alford pekade på en hög med järnvikter som låg bredvid rälsen. Repet var bundet genom hål i vikterna, med noga knutna knutar så att det inte skulle lossna. Vikterna var av samma slag som man kan hitta på ett gym.

Lucy böjde sig ner och tog en närmare titt på vikterna.

”Nästan tillräckligt med vikt för att motbalansera kroppen”, sa Lucy. ”Konstigt att han asade alla de tunga grejerna med sig. Varför knöt han inte bara repet direkt runt stolpen?”

”Och vad innebär det?” frågade Riley.

Lucy tänkte ett tag.

”Han är liten och inte speciellt stark”, sa Lucy. Trissan räckte inte. Han behövde vikternas hjälp”.

”Duktigt”, sa Riley. Sen pekade hon mot andra sidan tågrälsen. Några svaga hjulspår syntes vid kanten mellan gräset och asfalten. ”Och du kan se att han körde fram väldigt nära. Han var tvungen att göra det. Han kunde inte dra kroppen speciellt långt på egen hand”.

Riley undersökte marken nära elstolpen och hittade skarpa fördjupningar i jorden.

”Det ser ut som om han använde en stege”, sa hon.

”Ja, och vi hittade stegen”, sa Alford. ”Kom, jag ska visa er”.

Alford ledde Riley och Lucy över rälsen, mot en sliten lagerlokal av räfflad stål. Ett uppbrutet hänglås hängde på dörrens hasp.

”Ni kan se hur han bröt sig in här”, sa Alford. ”Det gjorde han enkelt. En bultsax fixar det lätt. Den här lagerlokalen används inte så mycket, bara som långtidsförvaring, så det är inte speciellt säkert”.

Alford öppnade dörren och tände lysrören i taket. Stället var mestadels tomt, förutom ett par fraktlådor som var täckta av spindelväv. Alford pekade på en lång stege som stod lutad mot väggen bredvid dörren.

”Där är stegen”, sa han. ”Vi hittade färsk jord på den. Den brukar antagligen stå här, och mördaren visste det. Han bröt sig in, tog ut den och klättrade upp för att knyta fast trissan. När kroppen var på plats så ställde han tillbaka stegen och körde iväg”.

”Han hittade kanske trissan här också”, föreslog Lucy.

”Lagerlokalens fasad är belyst på natten”, sa Alford. ”Så han är orädd, och jag slår vad om att han är ganska så snabb, även om han inte är så stark”.

Då hördes en hög och skarp knall utanför.

”Vad i helvete?” skrek Alford.

Riley visste direkt att det var ett skott.