Read the book: «Hjältars Väg»

Översättning Biörn Tjällén

Om Morgan Rice

Morgan Rice är den storsäljande författaren av THE VAMPIRE JOURNALS, en serie för unga vuxna med hittills elva böcker; THE SURVIVAL TRILOGY, en postapokalyptisk thriller med hittills tre böcker, och den storslagna försäljningssuccén, fantasyserien TROLLKARLENS RING, med hittills tretton böcker.

Morgans böcker finns både som ljudböcker och i tryck och har hittills översatts till tyska, franska, spanska, portugisiska, japanska, kinesiska, svenska, holländska, turkiska, ungerska, tjeckiska och slovakiska.

Morgan älskar att höra från sina läsare! Besök www.morganricebooks.com och skriv upp dig på maillistan, få en gratis bok och andra gratisprylar, ladda ned appen med de senaste, exklusiva nyheterna. Håll kontakten på Facebook och Twitter!

Sagt om Morgan Rice

“TROLLKARLENS RING har allt som krävs för att bli en riktig succé: intriger och motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

–Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

“Rice vet verkligen hur man drar in läsaren i berättelsen redan från början, med inlevelsefulla beskrivningar som gör så mycket mer än att bara ge en bakgrund för händelseförloppet… Välskrivet och extremt snabbläst.”

–Black Lagoon Reviews (om Turned)

”En perfekt berättelse för unga läsare. Morgan Rice kan det här med spännande, oväntade vändningar… Uppfriskande och unikt. Serien fokuserar på en flicka… en som är något alldeles extra… Lättläst men också snabb i vändningarna…

–The Romance Reviews (om Turned)

”Grep tag i mig redan från början och vägrade att släppa taget… Den här berättelsen är ett fantastiskt äventyr, både snabb i vändningarna och full av action från första början. Inte en tråkig stund.”

–Paranormal Romance Guild (om Turned)

”Packad med action, romans, äventyr och spänning. Sätt den här i händerna och bli förälskad igen.”

–vampirebooksite.com (om Turned)

”Fantastiskt intrig och den typ av bok som det är svårt att lägga ifrån sig på kvällen. Slutet var en riktig rysare, och så spännande att man omedelbart vill köpa nästa bok bara för att se hur det går.”

–The Dallas Examiner (om Loved)

”En klar rival till TWILIGHT och VAMPIRE DIARIES, och en bok som du inte vill lägga ned förrän efter sista sidan! Om du gillar, äventyr, kärlek och vampyrer, då är det här en bok för dig!”

–Vampirebooksite.com (om Turned)

”Morgan Rice visar sig återigen vara en extremt talangfull berättare… Den här tilltalar flera sorters publik, även yngre läsare av vampyr- och fantasygenren. Slutet är en oväntad rysare, en verklig chock.”

–The Romance Reviews (om Loved)

Böcker av Morgan Rice

THE SORCERER’S RING / TROLLKARLENS RING

A QUEST OF HEROES (Book #1) / HJÄLTARS VÄG

A MARCH OF KINGS (Book #2) / EN KONUNGS VANDRING

A FATE OF DRAGONS (Book #3) / DRAKARS ÖDE

A CRY OF HONOR (Book #4) / EN KAMP OM ÄRA

A VOW OF GLORY (Book #5) / ÄRANS LÖFTE

A CHARGE OF VALOR (Book #6) / ETT TAPPERT ANFALL

A RITE OF SWORDS (Book #7) / SVÄRDSRITEN

A GRANT OF ARMS (Book #8) / VAPENGÅVAN

A SKY OF SPELLS (Book #9) / BESVÄRJELSERNAS HIMMEL

A SEA OF SHIELDS (Book #10) / ETT HAV AV SKÖLDAR

A REIGN OF STEEL (Book #11) / STÅLFURSTEN

A LAND OF FIRE (Book #12) / ELDENS RIKE

A RULE OF QUEENS (Book #13) / DROTTNINGARS VÄLDE

THE SURVIVAL TRILOGY / ÖVERLEVNADSTRILOGIN

ARENA ONE: SLAVERUNNERS (Book #1) / ARENA ETT: SLAVJÄGARNA

ARENA TWO (Book #2) / ARENA TVÅ

THE VAMPIRE JOURNALS / EN VAMPYRS DAGBOK

TURNED (Book #1) / OMVÄND

LOVED (Book #2) / ÄLSKAD

BETRAYED (Book #3) / FÖRRÅD

DESTINED (Book #4) / ÄMNAD

DESIRED (Book #5) / ÅTRÅDD

BETROTHED (Book #6) / TROLOVAD

VOWED (Book #7) / VIGD

FOUND (Book #8) / FUNNEN

RESURRECTED (Book #9) / ÅTERUPPSTÅNDEN

CRAVED (Book #10) / BEGÄRD

FATED (Book #11) / DÖMD

Lyssnar!

Amazon

Audible

iTunes

Copyright © 2012 av Morgan Rice

Alla rättigheter förbehålls. Utöver vad som tillåts enligt U.S. Copyright Act 1976, så får inga delar av denna publikation reproduceras, distribueras eller överföras i någon form eller några medel, lagras i databas eller annan lagring, utan författarens tillåtelse.

Denna e-bok medför enbart rätt till din personliga läsning. E-boken får inte säljas vidare eller ges bort till andra. Om du önskar dela med dig av boken, vänligen köp ytterligare en kopia avsedd för mottagaren. Om du läser denna bok utan att själv ha köpt den, eller om den inte var köpt enbart för dig, vänligen återlämna den och köp ditt eget exemplar. Tack för att du respekterar författarens hårda arbete med boken!

Boken är ett skönlitterärt verk av fiktion. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, tillställningar och händelser är produkter av författarens fantasi eller använda med skönlitterära ändamål. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är fullkomligt slumpartade.

 
”Illa vilar konungshuvudet med kronan”
 

– William Shakespeare

Kung Henrik den fjärde, andra delen

Kapitel ett

Pojken stod på den högsta kullen i Ringens Västerrikes lågland. Han blickade norrut, mot den första av de uppgående solarna. Så långt han såg böljade gröna kullar, med toppar och dalar som sjönk och reste sig som pucklarna på en kamel. Den första solens brandgula strålar spelade i morgondimman så att den gnistrade med ett förtrollande ljus som passade pojkens humör. Det var sällan han vaknade så tidigt, var så långt hemifrån, eller klättrade så här högt – eftersom han visste att hans far skulle bli vred. Men den här dagen brydde han sig inte om det. Den här dagen struntade han i alla de tusen regler och påtvingade göromål som tryckt ned honom under hans fjorton år.

Pojken – Thorgrin av klanen Mc Leod i Västerrikets Sydland, men kallad Thor av dem han tyckte om – var yngst av fyra bröder och den som var minst omtyckt av deras far. Han hade legat vaken hela natten, spänd av förväntan – vänt och vridit sig med röda ögon och väntat, önskat att den första solen skulle stiga upp. För en dag som den här kom bara vart sjunde år. Om han missade den så betydde det att han var fast i byn, dömd att vakta faderns hjordar till döddagar. Och det var en tanke han inte kunde stå ut med.

Rekrytdagen. Bara på den dagen kom kungens här till provinserna för att handplocka frivilliga till Legionen. I hela sitt liv var det allt Thor drömt om. För honom var det meningen med livet: att bli en av Silvergardet, kungens riddarelit – rustade med det bästa pansar och de mest utsökta vapen som fanns att få i de två rikena. Och det enda sättet att bli en i Silvergardet var att först gå med i Legionen och dess trupp av väpnare mellan fjorton och nitton år. För den som inte var son till en adelsman eller berömd krigare så fanns det inget annat sätt att gå med i Legionen.

Rekrytdagen var det enda undantaget, det sällsynta tillfälle då Legionen fått brist på soldater och kungens män genomsökte landet i jakt på nya rekryter. Alla visste att bara ett fåtal valdes ur allmogen, och att ännu färre verkligen klarade sig ända fram och blev del av Legionen.

Thor stod där och spanade mot horisonten och sökte efter tecken på rörelse i landskapet. Silvergardet skulle komma den här vägen. Thor var säker på det. Det var den enda vägen in mot byn, och han ville vara först med att se dem. Fårhjorden protesterade runt omkring honom. De bräkte i en irriterande kör för att få honom att ta dem till bättre bete, längre ned längs slänten. Han försökte stänga ute ljudet, och stanken. Han behövde koncentrera sig.

Det enda som gjort allt det här uthärdligt – alla år som han vaktat fåren och varit hantlangare både till fadern och till de äldre bröderna, den som man minst brytt sig om men gett mest slitgöra – var tanken att han en dag skulle komma härifrån. En dag skulle Silvergardet komma. Då skulle han bli utvald och alla som underskattat honom förvånas. Med en snabb rörelse skulle han stiga upp i Silvergardets vagn och ta farväl av allt det här.

Thors far hade naturligtvis aldrig sett honom som en verklig kandidat för Legionen – eller för någonting annat heller för den delen. Faderns omsorg och uppmärksamhet gick istället till Thors tre äldre bröder. Den äldste var nitton och de andra följde med ett år var därefter.  Så Thor var yngst med hela tre år. De höll ihop de tre, kanske för att de var närmare varandra i ålder, eller för att de liknade varandra men inte Thor, vars existens de knappt noterade.

Värre var att de också var större och kraftigare än honom. Thor visste att han inte var kort, men han kände sig ändå liten intill bröderna, och jämfört med deras ektunnor tycktes hans egna muskulösa ben klena och bräckliga. Fadern gjorde inget för att utjämna skillnaderna, utan tycktes snarast road av dem. Thor fick vakta får och vässa vapen, medan bröderna fick träna. Det var inte uttalat, men ändå helt klart att Thor skulle leva i skuggan och tvingas se sina bröder uträtta stordåd. Hans öde, om fadern och bröderna fick som de ville, var att bli kvar här, uppslukad av byn och ständigt till tjänst för familjens alla krav.

Och ännu värre var det att Thor anade att bröderna märkligt nog kände sig hotade av honom, kanske till och med hatade honom. Han kunde se det i varje förstulen blick och gest. Han förstod inte varför, men han väckte någon sorts rädsla eller avund i dem. Kanske var det för att han var annorlunda, inte såg ut som dem eller talade på samma sätt. Han till och med klädde sig annorlunda, eftersom fadern försåg bröderna med det bästa – kappor i scharlakansrött och purpur och glänsande vapen – medan Thor gick klädd i trasor.

Men Thor gjorde det bästa av vad han hade och fann sätt att få kläderna att passa. Han fäste tunikan runt midjan med ett bälte, och nu då sommaren var här skar han också av ärmarna så att armmusklerna smektes av vinden. Till det passade ett par grova linnebyxor – de enda han ägde – och ett par stövlar av uselt läder som snörts längs skenbenen. Stövlarna var knappast av samma kvalitet som brödernas, men han fick dem att duga. Han var klädd som en typisk herde.

Men hans hållning var inte en herdes. Han var lång och smärt, och med markerade käkar och kindknotor, rak haka och grå ögon såg han ut som en krigare som bara kommit fel för stunden. Hans raka, bruna hår föll i vågor över huvudet och räckte till strax under öronen. Ögonen glittrade som speglar i morgonljuset.

Thors bröder skulle få sova till långt in på morgonen, få ett rejält mål mat och sedan sändas till uttagningen, med faderns välsignelse och bästa vapen. Själv hade han inte ens lov att delta. En gång hade han försökt ta upp saken med fadern, men utan lycka. Hans far hade utan vidare avslutat samtalet, och därefter hade han inte försökt igen. Det var helt enkelt inte rättvist.

Men Thor var besluten att sätta sig upp mot det öde som fadern planerat för honom. Vid första anblick av det kungliga följet skulle han rusa hem och konfrontera honom. Oavsett vad han tyckte så skulle Thor sedan ge sig till känna för kungens män. Han skulle genomgå uttagningen tillsammans med de andra, och hans far kunde inte stoppa honom. Magen knöt sig vid tanken.

Den första solen steg högre på himlen, och när den andra, mintgröna solen bröt fram med nytt ljus över horisontens purpur kunde Thor se dem.

Han stod rätt upp, och håren reste sig i nacken av upphetsning. Där, mot horisonten, kunde man ana konturen av en hästdragen vagn, med hjul som rev upp damm mot himlen. Hans hjärta bultade snabbare när han såg ytterligare en vagn, och så en till! Till och med på det här avståndet glänste de gyllene vagnarna i solen, som fiskar med silverfjäll, i språng över vattnet.

När han räknat till tolv vagnar kunde han inte hejda sig längre. Med hjärtat bultande i bröstet – och för första gången i livet utan en tanke på fåren – vände han om och snubblade ned över slänten, fast besluten att inte hindras av något innan han visat sig.

*

Thor stannade knappt för att hämta andan. Han rusade nerför kullarna och genom träden och rispades av riset utan att bry sig. Han kom till en glänta och såg byn som låg där nere: en sömning landsortsby, där vitkalkade envåningshus med vasstak stod tätt intill varandra. Där fanns bara några dussin familjer. Rök steg från skorstenarna eftersom de flesta steg upp tidigt för frukost. Det var en idyll, tillräckligt långt från Kungsgård – en hel dagsritt – för att hindra förbipasserande. Det var ännu en landsby i utkanten av Ringen, ännu en kugge i Västerrikets stora hjul.

Thor störtade den sista sträckan fram mot bytorget och sparkade upp jord som han for fram. Hundar och kycklingar sprang ur vägen, och en gumma, på huk vid en kittel som kokade framför huset, väste åt honom.

”Sakta ner, unge!”, tjöt hon när han rusade förbi och damm flög in i elden.

Men Thor hade ingen tanke på att sakta ned – inte för henne, och inte för någon annan heller. Han vek av mot en sidogata, och sedan in på en annan, fram och tillbaka längs vägen han kunde utantill, tills han kom hem.

Det var en liten och oansenlig byggnad, som alla andra, med sina vitkalkade lerväggar och brutna halmtak. Som i de flesta hus så var det enda rummet delat i två. Hans far sov på den ena sidan och de tre bröderna på den andra. Till skillnad från flertalet andra så fanns också ett hönshus på baksidan, och det var dit Thor förvisats att sova. Tidigare hade han sovit bland bröderna. Men allteftersom de växt sig större, tarvligare och mer avvisande så hade de också gjort en poäng av att det inte fanns plats för honom. Det hade smärtat först, men nu njöt han av att ha en plats för sig själv och av att slippa bröderna inpå sig. Det bekräftade vad han redan visste, att han var en främling i sin egen familj.

Thor sprang fram till porten och rusade in utan att stanna.

”Far”, ropade han med andan i halsen. ”Silvergardet! De är på väg!”

Hans far och bröder satt hukade över frukostbordet, redan klädda i sina bästa kläder. Vid hans ord flög de upp och rusade förbi honom ut på gatan, med en och annan tackling mot axlarna på vägen.

Thor följde efter, och sedan stod de där med blickarna mot horisonten.

”Jag ser inte en enda”, sa Drake, som var äldst, med sin djupa basstämma. Med de bredaste axlarna, och samma kortklippta hår som sina bröder blängde han ned mot Thor, som vanligt.

”Inte jag heller”, upprepade Dross, som bara var ett år yngre och alltid höll med Drake.

”De är på väg!”, snärtade Thor tillbaka. ”Jag svär!”

Hans far vände sig om och tog ett fast tag om hans axlar.

”Och hur vet du det?”, frågade han uppfordrande.

”Jag såg dem.”

”Hur då? Varifrån?”

Thor tvekade. Nu var han fast. Hans far visste förstås att den enda plats där Thor kunde ha sett dem var ifrån toppen av kullen. Nu var han inte säker på vad han skulle svara.

”Jag … klättrade upp på kullen …”

”Med fårhjorden? Du vet ju att de inte skall gå så långt.”

”Men det var ju något särskilt idag. Jag var tvungen att se.”

Hans far blängde ilsket ned på honom.

”Gå in och hämta dina bröders svärd, och putsa skidorna så att de kommer till sin rätt, innan kungens män hinner hit.”

När fadern var färdig vände han ryggen mot honom till bröderna igen. De stod alla tre på vägen, med blickarna spanande.

”Tror du de väljer oss?”, frågade Durs, som var yngst av de tre men ändå hela tre år äldre än Thor.

”De är korkade om de inte gör det”, svarade fadern. ”De har ont om män i år. Det har tydligen blivit en liten kull – annars skulle de inte ha brytt sig om att komma hit. Stå rakt bara, alla tre, och upp med hakan och ut med bröstet. Se dem inte rakt i ögonen, men titta inte bort heller. Var starka och självsäkra. Visa ingen svaghet. Den som vill bli med i Legionen måste bete sig som om han redan var det.

”Ja far”, svarade sönerna med en mun, och ställde upp sig.

Han vände sig om och stirrade stint igen på Thor.

”Vad, är du fortfarande här?”, sa han. ”In med dig!”

Thor stod kvar, tveksam. Han ville inte vara olydig mot sin far, men han var tvungen att säga något. Hjärtat bultade i bröstet när han övervägde med sig själv. Han beslöt att det var bäst att lyda, hämta svärden och sedan tala klarspråk. Att helt vägra skulle inte hjälpa.

Thor rusade in i huset och ut till vapenförrådet på bakgården. Han fanns brödernas tre svärd. De var vackra vapen alla tre, dyrgripar krönta med silverfästen. De var dyrbara gåvor som hans far slitit för i åratal. Han tog alla tre, förvånades som alltid av deras vikt, och sprang sedan tillbaks igen genom huset.

Han spurtade fram till bröderna och gav var och en sitt svärd. Därefter vände han sig till sin far.

”Vad nu då, ingen puts?”, sa Drake. Fadern vände sig om med en ogillande min, men innan han hann säga något hade Thor börjat tala.

”Far, snälla. Jag måste tala med dig!”

”Jag sa ju åt dig att putsa …”

”Snälla, far!”

Hans far blängde tillbaka och övervägde med sig själv. Han måste ha sett allvaret i Thors ansikte, för slutligen sa han, ”Nå?”.

”Jag vill också ställa upp. Med de andra. För Legionen.”

Brödernas skratt vällde upp bakom hans rygg och fick rodnaden att bränna i ansiktet.

Men hans far skrattade inte. Istället blängde han mer ilsket än förr.

”Så det vill du?”, frågade han.

Thor nickade jakande.

”Jag är fjorton. Jag har rätt att ställa upp i uttagningen.”

”Fjorton är den nedre gränsen”, sa Drake med förakt över axeln. ”Om de valde dig skulle du vara yngst. Tror du verkligen att de skulle välja dig före någon som mig, som är fem år äldre?”.

”Du är uppstudsig”, sa Durs. ”Det har du alltid varit.”

”Thor vände sig mot bröderna. ”Det är inte er jag frågar”, sa han.

Han vände sig åter mot fadern, som fortfarande blängde mot honom.

”Snälla far”, sa han. ”Ge mig bara en chans. Det är allt jag ber om. Jag vet att jag är ung, men jag skall visa vad jag duger till med tiden”.

Fadern skakade på huvudet.

”Du är ingen soldat pojk, inte som dina bröder. Du är herde. Det är här du hör hemma, hos mig. Du skall sköta dina sysslor, och sköta dem väl. Man skall inte sikta för högt. Lär dig uppskatta livet som det är istället.”

Thor såg livet falla samman framför ögonen och kände hur hjärtat gick sönder i bröstet.

Nej, tänkte han. Det kan inte vara sant.

”Men far …”

”Nu tiger du!”, skrek han, så högt att det skar genom luften. ”Det räcker nu. Här kommer de. Håll dig undan, och du gör bäst i att uppför dig under tiden de är här.”

Hans far klev fram och skyfflade Thor åt sidan, som något han helst slapp se. Det sved i bröstet där han knuffats av den köttiga handflatan.

Nu hördes ett muller, och folk kom ut husen och trängdes längs gatorna. Ett dammoln som växte sig allt större förebådade följet, och en kort stund senare kom de, tolv vagnar med förspända hästar i ett muller som liknade åska. De kom som en armé som plötsligt belägrade staden, och stannade i närheten av Thors hem. Nu stod hästarna där. De frustade och stegrade sig. Det dröjde länge innan dammet föll till marken, och Thor gjorde sitt bästa för att stjäla en glimt av deras vapen och rustningar. Aldrig tidigare hade han kommit så nära Silvergardet, och hjärtat bultade i bröstet.

Soldaten på hingsten i täten steg av. Där var han nu, en äkta man av Silvergardet, klädd i glänsande ringbrynja och med ett långsvärd fästat i bältet. Han såg ut att vara i trettioårsåldern, en kämpe med skäggstubb, ärr över kinden och näsan bruten i strid. Thor hade aldrig sett en kraftigare karl, dubbelt so bred som de andra och en hållning som visade att det var han som gav order.

Soldaten klev ned i vägdammet. Sporrarna klirrade när han steg fram mot de pojkar som ställt upp.

Överallt i byn stod dussintals hoppfulla pojkar i givakt. Att bli en i Silvergardet innebar ett liv av heder och strid, ryktbarhet och ära. Till det kom förläningar, titel och rikedomar. Det betydde de bästa giftermålen och den bästa jorden och ett liv att var stolt över. Det var en ära för familjen. Och det första steget var att värvas till Legionen.

Thor granskade de stora, gyllene vagnarna och förstod att de inte kunde ta hur många rekryter som helst. Riket var stort, och det fanns många städer och byar att besöka. Han svalde, chansen var verkligen ännu mindre än han trott. Han behövde vinna över alla andra pojkar – många redan prövade kämpar – och däribland sina egna tre bröder. Han kände hur modet sjönk i bröstet.

Thor kunde knappt dra andan när soldaten stegade fram i tystnad och granskade raden av hoppfulla pojkar. Han började på den andra sidan av gatan och gick långsamt runt i cirkel. Thor kände naturligtvis de andra pojkarna. Han visste också att några av dem själva inte ville värvas, även om deras familjer gärna skulle skicka iväg dem. De var rädda, och de skulle bli dåliga soldater.

Thor kände hur förödmjukelsen brände i honom. Han hade samma rätt att bli vald som de andra. Bara för att hans bröder var äldre och större så var det inte rätt att han förnekades sin chans att bli vald. Han glödde av hat mot sin far och kände hur han höll på att explodera, allteftersom soldaten kom närmare.

Soldaten stannade för första gången, framför hans bröder. Han granskade dem uppifrån och ned och tycktes imponerad. Han sträckte ut armen, tog ett tag om en av deras svärdsskidor och drog till, som för att pröva hur väl den var fästad.

Han brast ut i ett leende.

”Ännu har du inte använt ditt svär i strid, eller har du?”, frågade han Drake.

För första gången i livet såg Thor att Drake var nervös. Han svalde.

”Nej, herre, men jag har ofta använt det i träning, och jag hoppas att …”

”I träning!”

Soldaten gav en rungande skrattsalva och vände sig mot de andra soldaterna, som stämde in och skrattade Drake rakt i ansiktet.

Drake rodnade, illröd i ansiktet. Det var första gången Thor sett honom generad, vanligen så var det han som generade andra.

”Ja, då skall vi verkligen låta fienden veta att frukta dig – du som svingar svärdet i träning!”

Soldaterna skrattade igen.

Sedan vände sig soldaten mot hans andra bröder.

”Tre pojkar av samma släkt”, sa han och gned skäggstubben.

”Det kan vara användbart. Det är bra mått på er alla tre. Men oprövade. Ni kommer behöva mycket träning för att klara er.”

Han väntade en stund.

”Jag förmodar att vi kan finna rum.”

Han nickade mot vagnen sist i ledet.

”Hoppa in, och låt det gå undan. Innan jag ändrar mig.”

Thors tre bröder sprang mot vagnen, brett leende. Thor märkte att hans far log brett också han.

Men själv var han nedslagen när han såg dem gå.

Soldaten vände och fortsatte mot nästa hem. Thor stod inte ut längre.

”Herrn!”, ropade han ut.

Hans far vände sig och blängde mot honom, men Thor brydde sig inte längre.

Soldaten stannade, fortfarande med ryggen mot honom, och vände sig sedan långsamt.

Thor tog två steg framåt. Hjärtat bultade och han stack ut bröstet så långt han kunde.

”Jag har inte blivit granskad, herrn”, sa han.

Soldaten såg överraskad på honom, upp och ner, som om han var ett skämt.

”Har jag inte?” frågade han, och brast ut i skratt.

Hans män skrattade de också. Men Thor brydde sig inte. Det här var hans chans, det var nu eller aldrig.

”Jag vill gå med i Legionen!”, sa Thor.

Soldaten klev fram emot Thor.

”Jaså, det vill du?”

Han såg road ut.

”Och är du ens inne på ditt fjortonde år ännu?”

”Det är jag, herrn. Sedan två veckor.”

”Två veckor sedan!”

Soldaten vrålade av skratt, precis som alla hans män bakom honom.

”Ja, i så fall lär fienden darra när de ser dig.”

Thor kände hur han skakade av harm. Han var tvungen att göra något, det fick inte sluta så här. Soldaten vände om och började gå – men Thor kunde inte låta det hända.

Thor steg fram och skrek: ”Herrn! Ni gör ett misstag!”

Ett förskräckt andetag gick som ett sus genom folkmassan, och soldaten stannade och långsamt vände sig om.

Nu blängde han bistert.

”Dumma pojke”, sa Thors far, och grep honom om skuldrorna, ”gå genast in igen!”

”Det gör jag inte!” Thor röt, och skakade av sig faderns grepp.

Soldaten klev fram mot Thor och hans far backade undan.

”Känner du till straffet för den som förolämpar Silvergardet?”

Thors hjärta hamrade, men han visste att han inte kunde vika undan.

”Förlåt honom herrn”, sa hans far. ”Han är bara en gosse, och …”

”Det är inte dig jag talar med”, sa soldaten. Han gav en isande blick som tvingade Thors far att se bort.

Han vände sig åter mot Thor.

”Svara mig!”, sa han.

Thor svalde, oförmögen att tala. Det var inte så här han hade tänkt sig att det skulle gå på den här dagen.

”Att förolämpa Silvergardet är att förolämpa kungen själv”, sa Thor fogligt, upprepande vad han lärt sig innantill.

”Riktigt”, svarade soldaten. ”Vilket innebär att jag kan ge dig fyrtio piskrapp om jag så önskar.”

”Min tanke var inte att förolämpa, herrn”, sa Thor. ”Jag vill bara bli vald. Jag ber. Jag har drömt om det här i hela mitt liv. Snälla. Låt mig komma med.”

Soldaten stod där, och långsamt veknade också hans bistra min. Efter en lång stund skakade han på huvudet.

”Du är ung, pojke. Ditt hjärta är stolt, men du är inte redo. Kom tillbaka till oss när du har växt till dig.”

När det var sagt vände han om och klev iväg, nästan utan en blick på de andra pojkarna. Han steg snabbt upp i sadeln.

Thor stod där modlös. Han såg följet bryta upp, och lika snart som det kommit hade det försvunnit igen.

Det sista Thor såg av karavanen var hans bröder, som satt bakpå den sista vagnen, med ogillande, hånfulla blickar i hans riktning. De fördes bort framför ögonen på honom, bort därifrån och till ett bättre liv.

I bröstet kändes det som om han ville dö.

Allteftersom lugnet återvände drog sig folk tillbaka till sina hem.

”Inser du hur dum du var där, korkade unge?” Thors far snäste och greppade honom runt skuldrorna. ”Begriper du inte att du kunde ha förstört dina bröders alla möjligheter?”

Thor sköt bryskt undan sin fars händer, men fick då en örfil med handens baksida istället.

Thor kände hur det sved och blängde tillbaka mot fadern. För första gången så var det en del av honom som längtade efter att slå tillbaka. Men han höll igen.

”Försvinn nu och hämta tillbaks mina får. Och det på en gång! Och när du kommer tillbaka skall du inte förvänta dig någon mat från mitt håll. Du blir utan ikväll, så får du tänka över vad du gjort.”

”Jag kanske inte alls kommer tillbaka!”, skrek Thor när han stormade iväg, bort från hemmet, upp mot kullarna.

”Thor!” Hans far ropade efter honom, medan andra bybor stannade till och stirrade.

Thor klev bara snabbare fram och började sedan springa. Han ville komma så långt bort från den här platsen som möjligt. Han märkte knappt att han grät och att tårarna strömmade nedför kinderna. Allt han drömt om låg krossat.

Kapitel två

Thor strövade i timmar bland kullarna, kokande inombords, tills han fann en slänt där han satte sig ned, höll armarna omkring knäna och blickade mot horisonten. Han såg hur vagnarna avlägsnade sig och molnet av damm de lämnade efter sig i timmar.

Det skulle inte bli några fler besök. Nu var han dömd att bli kvar här i byn, i åratal i väntan på en andra chans – om de nu någonsin skulle komma tillbaka. Och om hans far någonsin skulle tillåta. Nu skulle det bara bli han och hans far, ensamma i huset, och all hans fars ilska skulle nu gå ut över honom. Han skulle fortsätta som faderns springpojke, åren skulle gå och han skulle vara fast där i huset, fast i ett tarvligt liv – medan hans bröder vann ära och berömmelse. Det brände av harm i hans ådror över all orättvisa och förnedring. Det här var inte hur han ville leva sitt liv. Så mycket visste han.

Thor sökte desperat efter någon sorts lösning, något sätt att ändra på saker och ting. Men det fanns ingen lösning. Det här var de kort han fått att spela med av livet.

Efter att ha suttit i timmar på sluttningen reste han sig modfällt och började kryssa uppför de välbekanta kullarna, allt högre och högre. Det var ofrånkomligt att han till sist kom tillbaka, på väg till fårflocken på den högsta kullen. Allteftersom han klättrade så dalade den första solen, medan den andra nådde toppen av sin bana och kastade ett grönaktigt ljus. Thor tog tid på sig. Han släntrade långsamt fram och lossade stenslungan från bältet, utan att riktigt tänka på det. Lädret var slitet efter åratal av användning. Han fingrade i påsen vid höften där han hade sin samling av slungstenar, alla handplockade från bäckar och fall, och den ena lenare än den andra. Ibland sköt han mot fåglar och ibland mot olika gnagare. I början missade han jämnt. Men så en dag träffade han ett mål i rörelse, och efter det träffade han alltid vad han siktade på. Att slunga sten var nu en del av hans väsen – och det hjälpte dessutom för att bli av med en del av all ilska. Hans bröder kunde måhända hugga svärd genom vedträn – men de skulle aldrig kunna träffa en flygande fågel med sten.

Thor lade tankspritt en sten i slungan, lutade sig tillbaka, låtsades att målet var hans far, och slungade med all kraft. Han träffade en avlägsen trädgren som gick rakt av och föll till marken. När han insett hur lätt han dödade de djur han tog till måltavla så slutade han sikta på dem. Han nästan skrämdes av sin egen makt och hade ingen lust att skada något, så nu siktade han på grenar istället. Om det inte gällde en räv som var efter hans får förstås. Men de hade lärt sig att hålla sig undan, med följden att Thors hjord var tryggast i byn.

Thor tänkte på sina bröder och på var de befann sig just nu, och han kände hur han kokade av ilska igen. Efter en dagsritt skulle de anlända till Kungsgård. Han kunde se det framför sig. Hur de anlände under stort jubel, mottagna av folk klädda i sina finaste kläder. Krigare skulle hälsa dem, medlemmar av Silvergardet. De skulle tas emot och få en plats att bo i Legionens baracker, en plats att öva på kungens fält, och de finaste vapen. Var och en av dem skulle utnämnas till väpnare åt en berömd riddare. Och en dag skulle de själva bli riddare, med egen häst, eget heraldiskt vapen och egen väpnare. De skulle få delta i alla festligheter och äta vid kungens bord. Ett förtrollat liv. Och det hade just gått honom ur händerna.

Thor mådde rent fysiskt illa och försökte tvinga sig själv att tänka på annat. Men det var omöjligt. En del av honom, djupt inom honom, ropade att han inte skulle ge upp och att hans öde var bättre än det här. Han visste inte vad det var, men var helt säker på att det ödet inte fanns här. Han kände att han var annorlunda. Att det var något särskilt med honom. Att ingen förstod honom. Och att de alla underskattat honom.

Thor nådde den högsta kullen och såg sin fårhjord. Väl tränade som de var höll de fortfarande samman och tuggade nöjt på vad det fanns av gräs att äta. Han räknade dem och höll utkik efter den röda färg som han färgat in ullen på deras ryggar. När han räknat färdigt stod han som bedövad. Ett får saknades.

Han räknade igen, och så igen. Han kunde inte förstå det: ett saknades.

Thor hade aldrig förlorat ett får, och säkert var att hans far aldrig skulle låta honom komma undan med det. Ännu värre var att han avskydde själva tanken på att ett av hans får förlorats, och att det nu gick ensamt och oskyddat i vildmarken. Han avskydde synen av oskyldigt lidande.

Thor skyndade upp på toppen av kullen och spanade längs horisonten, tills han fick syn på det. Långt bort, med flera kullar emellan – där var ett ensamt får med ett rött märke i ullen. Det var det bångstyrigaste av hjordens får. Hjärtat sjönk i bröstet när han insåg att fåret inte bara flytt, utan flytt västerut och mot Mörkskogen, av alla platser.

Thor svalde. Mörkskogen var förbjudet område – för får, men också för människor. Det var bortom bygränsen, och så länge Thor haft ben att gå med så hade han också vetat att inte gå dit. Han hade aldrig varit där. Där – det kunde legender berätta – väntade en säker död och farliga djur, men inga kända stigar.

Thor såg upp mot den mörknande himlen och övervägde med sig själv. Han kunde inte överge det där fåret. Om han skyndade så fanns möjligheten att hinna tillbaka i tid.

Med en sista blick över axeln skyndade han iväg västerut, mot Mörkskogen. Mörka moln började samlas på himlen. Han hade en sugande, obehaglig känsla i magen, men hans ben tycktes bära honom av egen vilja. Det fanns ingen återvändo, inte ens om han önskat.

Det var som att springa rakt in i en mardröm.

*

Thor hastade nedför kullarnas, utan att stanna, och rakt in under Mörkskogens täta kronor. Stigarna slutade där skogen tog vid. Han sprang över okänd mark nu, löven från sommaren rasslade under hans fötter.

När han steg in i skogen uppslukades han av dunklet. Furorna tornade upp sig hindrade ljuset. Och det var kallare här, han kände en kåre när han korsade skogsgränsen. Det var inte bara mörkret, eller kylan – det var något annat, något som han inte kunde sätta namn på. En känsla av att vara iakttagen.

Thor såg upp mot de urgamla grenarna. De var knotiga, bredare än honom själv och vred sig och knakade i vinden. Han hade knappt gått femtio steg då han började höra märkliga läten av djur. Han vände sig om, men kunde knappt se den öppning han kommit ifrån. Redan nu kändes det som om det inte fanns någon väg ut. Han tvekade.

Mörkskogen hade alltid funnits där, i byns och i hans medvetandes gränsland som något dunkelt och gåtfullt. Ingen herde som förlorat ett får till skogen hade följt efter. Inte heller hans far. Sägnerna om den här platsen var för många och för olustiga.

Men det var redan något med den här dagen som fick Thor att inte längre bry sig, och kasta all försiktighet åt sidan. En del av honom önskade inget hellre än att korsa alla gränser, ta sig så långt som möjligt hemifrån och låta livet föra honom vart det ville.

Han fortsatte längre in, men stannade sedan, osäker på vart han skulle gå. Men han såg spår, grenar som böjts där fåret måste ha gått, och följde den riktningen. Efter en stund vände han igen.

Innan en timma passerat var han hopplöst vilse. Han försökte minnas den riktning han kommit ifrån – men det gick inte längre att vara säker. Olusten spred sig i maggropen, men han tänkte att enda vägen ut var framåt, och fortsatte.

Längre fram såg han sol tränga ned genom lövverket, och skyndade ditåt. Han kom till en glänta, och stannade framme vid kanten. Han stod som förstenad – oförmögen att tro sina ögon.

Med ryggen mot Thor, klädd i en lång, blå sidenkappa stod en man. Nej – inte en vanlig man, det kände han även på avstånd. Han var något annat. Kanske en druid. Han stod där, rak, lång och med huvudet täckt av en kåpa – helt stilla och till synes utan ett bekymmer i världen.

Thor stod kvar, osäker på vad han borde göra. Han hade hört det talas om druider, men aldrig mött någon. Av tecknen sydda på kåpan och dess gyllene utsmyckning syntes att det inte heller var vilken druid som helst: det där var kungliga tecken, tecken som hörde till hovet. Thor begrep det inte. Vad gjorde en kunglig druid här ute?

Efter vad som kändes som en evighet vände sig druiden långsamt och såg på honom. Thor förstod då att det var ett ansikte han kände igen, och ett som fick honom att tappa andan. Ansiktet var ett av rikets mest kända – det hörde till kungens druid, Argon: rådgivare till Västerrikes kungar i århundraden. Vad han gjorde här, långt från Kungsgård och mitt i Mörkskogens hjärta var en gåta. Thor började undra om alltsammans var inbillning.

”Nej, dina ögon förråder dig inte.” Argon talade, med blicken riktad mot Thor.

Rösten var djup, uråldrig, som om det var träden som talade. Hans stora, kristallklara ögon tycktes se rakt in i Thor, och mäta och väga honom. En stark kraft strömmade ifrån honom – det var som att stå inför solen.

Thor knäföll och böjde huvudet.

”Herre”, sa han. ”Jag beklagar att jag stört er.”

Brist på aktning inför en av kungens rådgivare innebar fängelse eller död, det hade Thor fått lära sig sedan barnsben.

”Ställ dig upp, gosse”, sa Argon. ”Om jag önskat att du skulle knäfalla så hade jag sagt det.”

Thor reste sig långsamt och såg på honom. Argon tog flera steg närmare. Han blev stående och stirrade, tills Thor kände sig illa till mods.

”Du har din mors ögon”, sa Argon.

Thor baxnade. Han hade aldrig mött sin mor, eller någon annan hans far som känt henne. Man hade sagt att hon dött i barnsäng när han föddes. Det hade alltid givit honom skuldkänslor, och han misstänkte att det var orsaken till att hans övriga familj hatade honom.

”Jag tror att du misstar mig för någon annan”, sa Thor. ”Jag har ingen mor.”

”Har du inte?”, frågade Argon med ett leende. ”Så du är född helt av manfolk?”

”Vad jag menar, herrn, är att min mor dog när jag föddes. Jag tror att du mistar mig för någon annan.”

”Du är Thorgrin av klanen McLeod, yngst av fyra bröder – och den ende som inte valdes ut.”

Thor bara stirrade. Han visste inte vad han skulle tro. Att någon av Argons betydelse visste vem han var – det var mer än han kunde begripa. Han kunde inte ens föreställa sig att någon utanför byn visste vem han var.

”Men… hur kan du veta det?”

Argon log, men svarade inte.

Thor blev genast nyfiken.

”Hur…”, fortsatte han, och försökte hitta de rätta orden, ”…hur kan du känna till min mor? Har du träffat henne? Vem var hon?”

Argon vände och gick sin väg.

”Frågor får vänta till en annan gång”, sa han.

Thor såg honom gå, full av frågor. Det var ett så förvirrande och märkligt möte, och allt gick så fort. Han kunde inte låta Argon gå utan skyndade efter.

”Vad gör du här egentligen?”, frågade Thor samtidigt som han sprang för att komma ikapp. Argon gick raskare än vad det verkade, stödd på en stav vit som elfenben och med uråldrig utseende.

”Du väntade väl inte på mig, eller gjorde du det?”

”Vem annars?”, frågade Argon.

Thor hastade efter, vidare in i skogen och bort från gläntan.

”Men varför väntade du på mig, och hur kunde du veta att jag skulle vara här? Vad är det du vill?”

”Många frågor”, sa Argon. ”Du fyller luften med dem. Istället borde du lyssna.”

Thor följde efter, allt djupare in i skogen, och gjorde sitt bästa för att hålla mun.

”Du kom för att söka ditt förlorade får”, konstaterade Argon. ”Ett storsint åtagande. Men du slösar med din tid. Den tackan överlever inte.”

”Hur kan du veta det?”

”Jag känner till hela världar som du aldrig kommer veta om, pojke. Inte ännu i vilket fall.”

Thor grubblade samtidigt som han skyndade för att hänga med.

”Men lyssnar gör du inte. Det är din natur. Envis, som mor din. Du kommer att fortsätta efter den där tackan, fast besluten att rädda henne.”

Thor rodnade. Argon tycktes läsa hans tankar.

”Du är en modig gosse”, fortsatte han. ”Viljestark. Alltför stolt. Goda egenskaper. Men en dag kan de bli din undergång.”

Argon stegade upp för en mossbeklädd ås, och Thor kom efter.

”Och du vill gå med i Legionen”, sa Argon.

”Ja visst!”, svarade Thor ivrigt. ”Finns det någon möjlighet? Kan du göra så att det blir så?”

Argon skrattade till – ett dovt, ihåligt läte som fick Thor att rysa.

”Jag kan få allt och ingenting att ske. Ditt öde är redan skrivet. Men det är upp till dig att välja det.”

Thor förstod inte.

De nådde åskrönet och Argon höll upp och vände sig mot honom. Thor stod bara något steg bort, och kraften från Argon brände i honom.

”Ödet ditt är ett viktigt öde”, sa han. ”Överge det inte”.

Thor såg upp. Hans öde? Viktigt? Han kände hur han svallade över av stolthet.

”Jag förstår inte. Du talar i gåtor. Snälla, berätta mer.”

Plötsligt var Argon försvunnen.

Thor kunde inte tro sina ögon. Han stod kvar där och såg sig omkring, lyssnade och undrade. Var det inbillning alltsammans, något sorts storhetsvansinne?

Thor vände om och granskade skogen runtom. Från höjden på åsen såg han längre än förr. Nu såg han hur det rörde sig en bit bort. Han hörde ett ljud och var säker på att det kom från sitt får.

Han snubblade nedför åsens mossiga slänt, i riktning mot ljudet och tillbaka genom skogen. Han kunde inte sluta tänka på mötet med Argon, svårt att förstå att det verkligen hänt. Varför var kungens druid här, av alla ställen? Han hade väntat på honom. Men varför? Och vad menade han med talet om ödet?

Ju mer Thor tänkte på det, desto mindre förstod han. Argon hade varnat honom för att fortsätta, men samtidigt lockat honom vidare. När Thor fortsatte framåt var det med föraningen att någonting viktigt höll på att ske.

Han kom runt en krök och stod som lamslagen inför synen framför sig. Det var som om alla hans värsta mardrömmar besannats på en och samma gång. Han kände håret resa sig och förstod att det varit ett allvarligt misstag att ge sig så långt in i Mörkskogen.

Där, rakt framför honom och knappt trettio steg bort, var en sybold. På alla fyra och med spelande muskler, tornade den upp sig – stor som en häst. Det var Mörkskogens mest fruktade best, kanske den mest skrämmande i hela riket. Thor hade aldrig sett en sybold, men hört berättelser. Den liknade ett lejon, men var större, grövre. Skinnet var scharlakansrött och ögonen glödde gulaktigt. Legenderna hävdade att oskyldiga barns blod givit besten dess färg.

Bara ett fåtal gånger hade Thor hört att någon sett besten. Men de berättelserna uppfattades allmänt som tveksamma, kanske för att ingen verkligen överlevde ett möte. Vissa menade att sybolden var en skogsgud och ett ont varsel. Men vad den förebådade, om det hade Thor ingen aning.

Försiktigt tog han ett steg tillbaka.

Sybolden stod där, med halvöppna, väldiga käftar och dregel droppande från huggtänderna. Dess gula ögon stirrade tillbaka. I käften hängde Thors förlorade får, upp och ned och bräkande, till hälften genomborrat av tänderna. Halvdött. Sybolden tog sin tid med att döda. Den tycktes njuta av det, och av den långsamma tortyren.

Thor stod inte ut med fårets plågade ljud. Det ryckte hjälplöst, och han kände sig ansvarig.

Hans första infall var att vända om och springa. Men han visste redan att det inte var lönt. Det fanns inget den besten inte kunde springa ikapp. Att springa skulle bara egga den. Och han kunde inte lämna fåret att dö så där.

Han blev stående, stel av skräck men medveten om att han måste handla. Reflexerna tog över. Långsamt förde han handen ned i påsen, grep om en sten och lade den i slungan. Handen skakade, men han svingade slungan, tog ett kliv framåt – och kastade.

Stenen sköt genom luften och träffade. Det var ett perfekt kast. Fåret träffades genom ögat, så stenen sköt rätt in i dess hjärna.

Tackan hängde nu lealös. Död. Thor hade åtminstone besparat djuret lidande.

Sybolden blängde hätskt, rasande över att Thor avlivat dess leksak. Långsamt öppnades de väldiga käkarna och fåret föll med en duns till marken. Sedan fäste den ögonen på Thor. Odjuret morrade, med ett dovt, otäckt läte ändå från buken.

När den började lunka mot honom bultade hjärtat i bröstet. Thor lade ännu en sten i slungan, lutade sig bakåt och förberedde ett nytt kast.

Sybolden kastade sig fram, snabbare än någonting Thor sett förut. Han steg fram och slungade stenen, med en bön att den skulle träffa och fullt medveten om att han inte hade tid att kasta igen.

Stenen träffade och slet ut odjurets högra öga. Det var ett väldigt kast, ett som skulle ha sänkt ett mindre djur till marken.

Men det här var inget mindre djur. Besten var ostoppbar. Den vrålade av smärta, men utan att stanna. Även utan ett öga, även med en sten in i hjärnan, rusade den vidare mot Thor. Det var inget han kunde göra.

Ett ögonblick senare var odjuret över honom. Med väldiga klor svepte den över hans skuldra.

Thor skrek och föll till marken. Det kändes som tre knivblad högg i hans kött och varmt blod sprutade ut från såren.

Odjuret tryckte honom med alla fyra mot marken. Tyngden var oerhörd, som om en elefant på hans bröst. Thor kände bröstkorgen krossas samman.

Besten sköt tillbaka med huvudet, öppnade de väldiga käkarna så att huggtänderna blottades, och sänkte dem mot Thors hals.

Thor sträckte armarna och höll emot djurets hals som var hård av muskler. Han kunde knappt hålla emot, armarna skakade och tänderna kom närmare. Han kände djurets heta andedräkt och hur dregel droppade mot hans hals. Ett dovt muller röt i djurets bröst och ringde i hans öron. Han förstod att nu skulle han dö.

Thor slöt ögonen.

Gode Gud. Ge mig styrka. Låt mig bekämpa detta odjur. Snälla, jag ber. Jag skall göra allt du ber mig. Jag kommer att ha en stor skuld till dig.

Något hände. En oerhörd hetta steg genom kroppen och rusade genom hans ådror, en kraft som strömmade genom honom. Han öppnade ögonen och häpnade över synen. Från handflatorna strömmade gyllene ljus, och otroligt nog kunde han nu möta djurets styrka och hålla tillbaka dess gap.

Thor fortsatte pressa till dess att besten till och med trycktes bakåt. Styrkan sköt fram, en åskvigg av ren kraft – och bara ett ögonblick senare flög odjuret av och landade tre meter bort, på rygg.

Thor satt upp, utan att förstå vad som hade hänt.

Djuret kom på fötter igen och rusade ursinnigt mot honom. Men den här gången var någonting annorlunda – Thor kände det. Kraften strömmade igenom honom och han kände sig starkare än någonsin.

Besten tog ett språng genom luften mot honom, men Thor gick ned på knä, greppade odjuret om livet och lät det slungas vidare av egen kraft. Odjuret föll genom löven, brakade in i ett träd och sjönk till marken.

Thor vände sig om, förbluffad. Hade han just kastat iväg en sybold?

Odjuret blinkade och såg sedan mot Thor. Igen anföll det.

När besten den här gången kastade sig över honom höll Thor fast runt nacken. De föll båda till marken, först med odjuret över Thor. Men han rullade överst igen. Han höll fast, och klämde åt med båda armar, samtidigt som besten försökte lyfta huvudet igen och få tag i honom med tänderna. Den var nära att lyckas. Thor, som kände sig starkare igen, tryckte händerna djupare in i köttet och släppte inte taget. Han lät kraften rusa igenom sig och ofattbart nog kände han sig snart starkare än odjuret.

Han ströp sybolden till döds. Till sist låg den lealös under hans händer. Han höll kvar ännu någon minut.

Han reste sig långsamt, andfådd och med vidöppna ögon, med en hand runt den skadade axeln. Han kunde inte tro vad som just hade hänt. Hade han, Thor, just dödat en sybold?

Han förstod att det var ett tecken, särskilt den här dagen. Någonting av oerhörd betydelse hade hänt. Han hade just dödat det mest ökända och fruktade odjuret i riket. Själv. Utan något vapen. Det var overkligt, ingen skulle tro honom.

Han stod där, vacklande, och undrade över den kraft som kommit över honom. Vad betydde det, och vem var han egentligen? De enda som hade sådana krafter var druiderna. Men varken hans mor eller far var druider, och då kunde han inte heller vara det.

Eller kunde han?

Thor kände plötsligt att det var någon bakom honom. Han snurrade runt och fick se Argon, med ögonen fästade på djuret.

”Hur kom du hit?”, frågade Thor förundrad.

Argon svarade inte.

”Såg du vad som hände?”, frågade Thor, fortfarande osäker på om det verkligen hade hänt. ”Jag förstår inte hur jag gjorde det.”

”Men i själva verket vet du”, svarade Argon. ”Djupt inom dig vet du. Du är inte som andra.”

”Det var som… som om en kraft kom över mig”, sa Thor. ”En kraft, jag visste inte att jag hade den.”

”Energifältet”, sa Argon. ”En dag kommer du att vara väl bekant med det. Kanske till och med lära dig styra det.”

Thor höll om skuldran. Smärtan var nästan outhärdlig. Han tittade ned och såg hur handen fläckades av blod. Han kände sig yr och undrade vad som skulle hända om han inte fick hjälp.

Argon tog tre steg fram, greppade Thors hand och tryckte den bestämt mot såret på axeln. Han höll den där, lutade sig tillbaka och slöt ögonen.

Thor kände en värme stråla genom armen. Inom några sekunder hade det klibbiga blodet på handen torkat upp, och smärtan började avta.

Han såg ned, men kunde inte begripa det: såret var läkt. Allt som återstod var tre ärr där klorna skurit genom skinnet – men de såg redan ut av vara flera dagar gamla. Såren var helt slutna, och han blödde inte längre.

Thor blickade häpet mot Argon.

”Hur gjorde du det där?”, frågade han.

Argon log.

”Det var inte jag som gjorde det, utan du. Jag bara riktade kraften från dig.”

”Men jag har ju inga helande krafter”, svarade Thor förbryllad.

”Har du inte?”, svarade Argon.

”Men jag förstår inte. Det här är inte riktigt klokt…”, Sa Thor, alltmer otåligt. ”Snälla, försök att förklara.”

Argon såg bort.

”Det finns ting som det tar tid att lära.”

Thor kom att tänka på något.

”Betyder det här att jag kan gå med i Legionen?”, frågade Thor upphetsat. ”Om jag nu kan ta död på en sybold så skall jag väl kunna hävda mig mot de andra pojkarna.”

”Visst kan du det”, svarade han.

”Men det var mina bröder som valdes – inte jag.”

”Dina bröder hade aldrig besegrat det här odjuret.”

Thor stirrade tillbaka, fullt av tankar i huvudet.

”Men de har ju redan ratat mig, hur ska jag någonsin bli en av dem?”.

”När började krigare be om lov?”, frågade Argon.

Argons ord sjönk in. Thor kände en varm känsla i kroppen.

”Menar du att jag helt enkelt bara skall dyka upp? Utan inbjudan?”

Argon log.

”Det är du som skapar ditt öde, ingen annan.”

Thor blinkade till – och när han öppnade ögonen igen var Argon försvunnen.

Thor kunde inte tro sina ögon. Han såg sig omkring, runtom åt alla håll i skogen, men inget spår av druiden.

”Här borta!”, hördes en röst.

Thor vände om mot ett väldigt klippblock. Rösten hade hörts från toppen och han klättrade genast uppåt.

Han nådde dit upp men förundrades över att det inte heller där fanns något spår av Argon.

Däremot fanns annat att se från utsiktspunkten. Han blickade över Mörkskogens trädkronor. Han kunde se var skogen slutade, att den andra solen nu gick ned i mörkgrönt, och därbortom, landsvägen, mot kungens hov.

”Där är din väg”, hördes rösten igen. ”Om du törs.”

Thor vände snabbt på klacken men såg ingenting. Det var bara en röst, ett ensamt eko. Men han visste att Argon fanns där någonstans, och att han sporrade honom att gå vidare. Och han visste, i djupet av sin själ, att det var rätt sak att göra.

Utan att tveka längre skyndade Thor nedför klippan och vidare, genom skogen och mot vägen i fjärran.

Han sprang för att möta sitt öde.

Kapitel tre

Kung MacGil – stadig och bredbröstad, med gråsprängt skägg, hår till axlarna och en bred panna som fårats av alltför många fältslag – stod med sin drottning på de högsta befästningsverken och blickade ut över festligheternas början för dagen. Hans kungliga egendomar sträckte sig i all prakt så långt ögat nådde. Det var en blomstrande stad, inramad av urgamla fästningsmurar. Det var Kungsgård. Stenhus av alla storlekar och former knöts samman av en labyrint av vindlande gator – för krigare, uppsyningsmän och hästar, Silvergardet och Legionen, vakternas baracker, vapenhus och arsenalen – och dessutom hundratals boningshus, för allt folk som valt att bo innanför murarna.

Mellan husen låg också vidsträckta gräsmattor, kungliga trädgårdar, kullerstensbelagda torg och porlande fontäner. Kungsgård hade förskönats genom århundraden, av hans far, och faderns far före honom, och det hade aldrig varit vackrare än nu. Utan tvekan var Kungsgård det starkaste fästet i Ringens Västerrike.

Aldrig hade någon kung haft så dugliga och trofasta krigare, och under kungens hela liv hade ingen vågat sig på ett anfall. MacGil hade haft tronen i trettiotvå år, och under den tiden styrt som en god och vis kung. Riket hade blomstrat, hären dubblats i storlek, städerna växt och folket fått del av överflödet. Inte ett klagomål stod att finna ibland hans undersåtar. Han var känd som en frikostig kung, och i riket hade haft fred och överflöd sedan han först kom till tronen.

Och det var just det som höll honom vaken om nätterna. För MacGil var en kung som kunde sin historia. Under tidigare tidsåldrar så hade det aldrig freden varat så länge. Han hade slutat fråga sig om kriget skulle komma – nu undrade han när det skulle ske. Och vem som var fienden.

Det största hotet kom naturligtvis från barbarerna i Vildlanden, bortom Ringen och på andra sidan Klyftan, där de hade underkastat sig alla folk. Vildlanden hade aldrig utgjort något hot mot MacGil och de sju generationer kungar som styrt före honom. Orsaken var hans rikes geografi. Format som en del av en perfekt cirkel – en ring – som avskildes från världen runtom av en djup och bred klyftdal, och skyddades av en kraftsköld ända sedan kungens kröning – riket hade inget att frukta från Vildlanden. Barbarerna hade försökt anfalla, ta sig förbi skölden och över klyftdalen. Men de hade aldrig lyckats. Så länge han och hans folk höll sig inom Ringen fanns inga hot utifrån.

Men det betydde inte att det saknades hot på insidan. Det var det som på senare tid fått MacGil att vaka på nätterna. Och just det var också ändamålet med festligheterna för dagen: hans äldsta dotters bröllop, ett giftermål arrangerat för att blidka fienden och bevare den ömtåliga freden mellan Ringens Öst- och Västerriken.

Ringen var nästan tusen mil rakt över, men delades på mitten av en bergskedja, Högländerna. På andra sidan låg Ringens Österrike, styrt sedan århundraden av rivalerna, McCloud, som alltid var redo att bryta den osäkra vapenvilan med MacGil. McClouds var missnöjda och övertygade om att jorden i deras del av riket var mindre bördig. De gjorde också anspråk på Högländerna och hävdade högljutt att bergskedjan var deras, fastän minst hälften av den hörde till MacGils. Vid gränsen utspelades eviga skärmytslingar och yttrades ständiga hot om invasion.

MacGil blev irriterad när han tänkte över situationen. McClouds hade all anledning att vara nöjda. De satt säkra inom Ringen och på bördigt land. De hade inget att frukta. De borde vara nöjda med hälften av Ringen. Men det enda som, för första gången i historien, hindrat McClouds från att anfalla var att MacGil låtit hären växa sig för stark. Men, vis kung som han var, MacGil anade att något var i görningen och att freden inte skulle bestå. Därför hade han drivit fram giftermålet mellan sin äldsta dotter och den äldste prinsen av klanen McCloud. Och nu var den dagen här.

När han blickade nedåt såg han tusentals undersåtar, klädda i färgglada vapenrockar och anlända från rikets alla hörn och båda sidor om Högländerna – alla nu på väg inom fästningsmurarna. Förberedelserna bland folket hade varat i månader och de hade beordrats att se till att allt såg rikt och starkt ut. Det här var inte bara en dag för bröllopsfestligheter. Det var också ett tillfälle att sända ett tydligt budskap till McClouds.

MacGil synade de hundratals soldater som ställts upp på strategiska platser längs befästningarna. De stod längs gatorna och utefter murarna, fler soldater än vad han någonsin kunde behöva. Det var han nöjd med. Det var den styrkedemonstration han behövde. Men han var också på helspänn. Det låg spänning i luften, redo att bryta ut i en sammandrabbning. Han hoppades att inga hetsporrar på någon av sidorna, eggade av öl, skulle ställa till bråk. Han såg ut över rännarbanan och fälten och tänkte på de tornerspel, tävlingar och festligheter som skulle lekas under dagen. Det skulle bli hårda kamper. McClouds skulle helt säkert komma med en mindre här. Och var tornering och brottningskamp, varje lek, skulle ges en särskild betydelse. Det kunde räcka att en enda av dessa lekar gick snett för att verklig strid skulle utbryta.

”Min konung?”

Han kände en len hand i sin egen och vände sig mot sin drottning, Krea. Hon var fortfarande den vackraste kvinna han mött. Deras äktenskap hade varat under hela hans regering. Det hade varit lyckligt, och hon hade givit honom fem barn, tre av dem pojkar. Aldrig hade hon klagat. Därutöver var hon också den rådgivare han hade störst förtroende för. Med åren förstod han att hon var klokare än alla hans män, och rentav klokare än honom själv.

”Det är en dag i politikens tecken”, sa hon. ”Men det är också vår dotters bröllop. Försök att njuta av det. Det sker bara en gång.”

”Jag oroade mig mindre när jag inte hade någonting”, svarade han. ”Nu då vi har allt man kan önska, oroar jag mig också för allt. Vi lever i trygghet. Men jag känner mig inte trygg.”

Hon såg på honom med ögon fulla av medlidande. De var stora och nötbruna och såg ut att rymma all världens visdom. Hon slöt dem en aning, som hon alltid gjort, så att hon såg lite drömmande ut. Ögonen inramades av vackert, rakt brunt hår som föll på båda sidor, med bara stråk av grått ännu. Ansiktet hade fått några fler linjer, men hon hade inte förändrats.

”Det är av det enkla skälet att du inte är trygg”, sa hon. ”Ingen kung är trygg. Det finns fler spioner vid vårt hov än vad du ens vill veta. Så är det.”

Hon lutade sig fram, kysste honom, och log.

”Försök att njuta av det”, sa hon. ”Det är i alla fall ett bröllop”.

Efter det vände hon om och stegade ned från fästningsmuren.

Han såg henne gå och vände sig sedan och blickade ut över sin borggård. Hon hade rätt, som alltid. Han önskade verkligen njuta av tillfället. Han älskade sin äldsta dotter, och det var trots allt ett bröllop. Det var den vackraste dagen av den vackraste tiden på året, på krönet av våren och med sommaren för dörren. De två solarna stod högt i skyn och en lätt bris lekte. Allt stod i full blom och överallt lyste det av skärt, vitt, purpur och orange i träden. Han önskade inget hellre än gå dit ned till sina män, se sin dotter giftas och fylla sig med kannor av öl tills han druckit färdigt.

Men det var omöjligt. Han hade många plikter att klara av innan han ens kunde tänka på att lämna slottet. En kungadotters bröllop betydde många måsten för kungen själv. Han behövde träffa sitt råd, sina barn, och alla supplikanter som hade rätt att träffa kungen denna dag. Med lite tur kunde han lämna slottet i tid för ceremonin vid solnedgången.

*

MacGil steg fram genom slottets salar med sitt följe. Han var iklädd sin bästa kungliga skrud, med byxor av svart sammet, gyllene bälte över en dräkt av purpur och gyllensiden, den vita manteln och höga skinande läderstövlar, och kronan – ett utsirat gyllene band med en stor rubin i mitten. Han klev genom rum efter rum, nedför trappan från bröstvärnet, genom sitt kungliga gemak och under de mäktiga valvbågarna och färgade glasen i den stora salen. Till sist kom han till en urgammal dörr av ek, tjock som själva stammen. Den öppnades av en tjänare som steg åt sidan. Tronsalen.

Rådmännen stod i givakt när MacGil klev in i salen och ekdörren slog igen.

”Sitt ned”, sa han, kortare i tonen än vanligt. Han var trött på de eviga formaliteter som kom med styret av riket, och det särskilt den här dagen, och han ville ha dem överstökade.

Han stegade fram genom tronsalen. Rummet upphörde aldrig att imponera på honom, med taket som reste sig hissnande femton meter, en hel vägg av målat glas och golv och murar huggna av halvmetertjocka block. Där fanns plats för minst hundra dignitärer. Men på dagar som den här, när rådet samlades, var det bara han själv och en handfull rådgivare under de väldiga valven. Salen dominerades av ett enormt halvcirkelformat bord, och bakom det stod rådgivarna.

Han steg fram genom mitten av salen, mot tronen. Han klev uppför stentrappan, förbi de skulpterade gyllene lejonen och sjönk ned på den röda sammetsdynan på tronen, som i övrigt var smidd helt av guld. Hans far hade suttit på den tronen, och hans far före honom, liksom alla MacGils hade gjort. MacGil kände tyngden av förfäderna när han satt där, vikten av alla tidigare generationer.

Han granskade de rådgivare som var där. Där stod Brom, hans bästa general och rådgivare i militära angelägenheter; Kolk, general över Legionen där pojkarna skrevs in; Aberthol, äldst av dem alla och en lärd man och historiker som givit råd åt tre generationer av kungar; Firth, hans rådgivare om de inre angelägenheterna vid hovet, en magerlagd man med kortklippt, grått hår och djupt insjunkna, rastlösa ögon. MacGil hade aldrig litat på den mannen och förstod inte ens vad som menades med hans titel. Men både hans far och farfar hade hållit sig med rådgivare speciellt för angelägenheter inom hovet, och han fortsatte traditionen av respekt för dem. Där var också Owen, hans skattmästare; Bradaigh, rådgivare för angelägenheter utrikes; Earnan, hans skatteuppbördsman; Duwayne, hans rådgivare om folket, och Kelvin, representant för adeln.

Kungen hade förvisso absolut makt att bestämma. Men hans regering var frisinnad och hans förfäder hade alltid varit stolta över adelns rätt att bli hörd i alla frågor, genom representanten i rådet. Historiskt sett hade det varit en känslig balans mellan kungen och adeln. Nu rådde endräkt, men under andra tider hade det skett resningar och maktkamp mellan adel och kung. Det var en hårfin balans.

När MacGil såg ut över salen märkte han att det var en som saknades: just den man han mest önskade tala med. Argon. Som vanligt var det omöjligt att förutsäga var och när han skulle dyka upp. Det retade MacGil som inget annat, men han hade inget annat val än att acceptera det som det var. Druidernas sätt att vara och leva var för honom en gåta. Och utan Argons närvaro så blev MacGil ännu mer angelägen om att skynda på. Han ville få det här avklarat och ta itu med de tusen andra göromål som väntade innan bröllopet.

Rådgivarna satt vända mot honom runt det halvcirkelformade bordet, tre meter emellan och var och en i en åldrig stol av ek med märkligt snidade armstöd.

”Min herre, om jag får inleda”, ropade Owen ut.

”Det går an. Och håll det kort. Idag har jag ont om tid.”

”Din dotter kommer att få många dyrbara gåvor, och alla hoppas vi att de kommer att fylla hennes kistor. Och tusentals människor är här för hyllningen, och deras personliga gåvor till dig och besök på våra krogar och bordeller kommer också att göra sitt för att fylla vår kammare. Trots det så kommer förberedelserna för dagens festligheter också tömma en stor del av den kungliga skattkammaren. Jag föreslår en höjd skatt, av både folk och adel. En tillfällig skatt, för att minska utgifterna från denna stora festlighet.

MacGil såg oron i rådgivarens ansikte, och han kände själv olust inför tanken på den tömda skattkammaren. Ändå skulle han inte höja skatterna igen.

”Jag har hellre en tom skattkammare, och trogna undersåtar”, svarade MacGil. ”Folkets lycka är vår verkliga rikedom. Vi lägger ingen mer skatt.”

”Men min herre, om vi inte…”

”Jag har fattat mitt beslut. Vad mer?”

Owen sjönk tillbaka i stolen, stukad.

”Min konung”, mullrade Broms röst. ”Som ni befallt så är huvuddelen av våra styrkor nu i staden. Det blir en imponerande styrkedemonstration. Men vi står nu glest runtom riket, vi kommer att vara sårbara.”

MacGil nickade medan han tänkte över saken.

”Fienden kommer inte att anfalla så länge vi föder honom.”

Männen skrattade.

”Och vad nytt från Högländerna?”

”Inga incidenter har rapporterats på veckor. Deras trupper tycks ha flyttats inför bröllopet. Kanske är de redo att sluta fred.”

MacGil var inte så säker.

”Det betyder antingen att bröllopet har fått avsedd verkan, eller att de väntar med anfallet till ett senare tillfälle. Vilket är det, gamle man?” MacGil vände sig mot Aberthol.

Aberthol rensade strupen, och rösten var hes när han talade: ”Herre, din far och hans far före honom litade aldrig på McClouds. Att de slumrar hindrar inte att de en gång vaknar”.

MacGil nickade instämmande.

”Och vad med Legionen?”, frågade han, vänd mot Kolk.

”Vi har idag välkomnat nya rekryter”, svarade Kolk, med en snabb nick tillbaka.

”Och min son ibland dem?”, frågade MacGil.

”Han står stolt mitt ibland dem, och det är en rejäl pojke.”

MacGil nickade och vände sig sedan mot Bradaigh.

”Och vilka är nyheterna från andra sidan Klyftan?”

”Herre, våra patruller har under de senaste veckorna bevittnat nya försök att ta sig över Klyftan. Det kan vara ett tecken på att man i Vildlanden samlar sig för ett anfall.”

Det viskades dämpat bland männen. MacGil kände magen knyta sig vid tanken. Kraftskölden var oövervinnerlig. Men det bådade ändå inte väl.

”Och om det blir ett fullskaligt anfall?”, frågade han.

”Så länge skölden är i kraft har vi ingenting at frukta. Barbarerna har inte lyckats ta sig över Klyftan på århundraden. Det finns inga skäl att tro att det skulle bli annorlunda den här gången.”

MacGil var inte så säker. Ett anfall utifrån kunde förväntas, och hade redan gått över tiden. Allt han kunde göra var undra när det skulle ske.

”Herre”, hördes Firths nasala stämma. ”Det är min plikt att tillägga att vårt hov idag är fyllt av sändebud från McClouds rike. Fiender eller ej, det skulle ses som en förolämpning om du inte skulle underhålla dem som värd. Jag skulle råda att ni använder eftermiddagen till att välkomna var och en av dem. De medför ett stort följe, många gåvor – och, sägs det, många spioner.”

”Och vad är det som säger att de inte redan är här?”, svarade MacGil, samtidigt som han granskade Firth med blicken, undrande – som så ofta för – om han inte själv kunde vara en av dem.

Firth öppnade munnen för att svara, men MacGil suckade och höll upp handen. Han hade fått nog. ”Om det var allt så går jag nu för att delta i min dotters bröllop.”

”Herre”, sa Kelvin och klarade strupen. ”Det är visst ytterligare en sak. Traditionen bjuder att en arvtagare utses på dagen för det äldsta barnets bröllop. Varje MacGil har utsett sin efterträdare. Folket förväntar sig att ni gör detsamma. Det pratas. Det är inte tillrådligt att göra dem besvikna. Särskilt som Ödessvärdet ännu sitter fast.”

”Vill du att jag skall utse en arvinge, fastän jag ännu är i min krafts dagar?”, frågade MacGil.

”Herre, jag menar ingen anstöt.” Kelvin snubblade på orden och såg oroad ut.

MacGil höll upp handen. ”Jag är bekant med traditionen. Och förvisso skall jag idag utse någon.”

”Kan ni tänkas låta oss veta vem?”, frågade Firth.

MacGil fäste blicken på honom, irriterad. Firth var en pratmakare, och inte en man han litade på.

”Ni får veta tids nog, när det är dags för det.”

MacGil reste sig, och de andra med honom. De bugade, vände om, och skyndade ut från salen.

MacGil stod där i tankar, utan att veta hur länge. Det var dagar som den här önskade han att han inte var kung.

*

MacGil steg ned från tronen. Stövlarna ekade i tystnaden när han korsade salen. Med ett ryck i järnhandtaget öppnade han själv den åldriga ekdörren och steg in i en sidokammare.

Han hade alltid trivts i friden och lugnet i detta lilla rum. Det var inte mer än tjugo steg mellan väggarna, men ändå höga takvalv. Rummet var helt i sten, med ett litet, runt fönster i målat glas i en av väggarna. Ljuset föll in genom dess gula och röda rutor och lyste upp ett ensamt föremål i det annars kala rummet.

Ödessvärdet.

Där låg det, mitt i rummet, på vågräta järnbalkar, som en fresterska. MacGil steg fram tills han stod nära svärdet, gick varvet runt och granskade det med blicken – som han gjort ända sedan han var pojke. Ödessvärdet. Ett svärd omtalat i legender, själva källan till all makt i riket och nedärvt från en generation till nästa. Den som hade kraft att lyfta svärdet skulle vara den utvalde, den som var ödesbestämd att styra riket på livstid och befria det från alla hot, både utifrån och inom Ringen. Det hade varit en vacker saga att växa upp med, och så snart han själv blivit smord till kung hade han försökt lyfta det, eftersom endast kungar av ätten MacGil hade rätt att försöka. Alla kungar före honom hade misslyckats. Han var säker på att han skulle vara annorlunda, att han skulle vara den utvalde.

Men han hade haft fel, liksom alla av ätten före honom. Och misslyckandet hade kastat en skugga över hans styre sedan dess.

När han nu såg på det granskade han dess långa klinga, smidd av en märklig metall som ingen lyckats förstå. Svärdets ursprung var ännu dunklare. Det sades ha uppstått från jorden själv, vid ett jordskalv.

När han såg på det kände han återigen stinget av misslyckande. Han var kanske en god kung, men han var inte den utvalde. Folket visste det. Hans fiender viste det. Han var kanske en god kung, men han skulle aldrig bli den utvalde.

Han misstänkte att om han varit det så hade det varit mindre oro vid hovet, mindre sammansvärjningar och hemliga planer. Hans eget folk skulle lita på honom mer och fienden skulle inte ens överväga attack. En del av honom önskade att svärdet bara skulle försvinna, och alla legender med det. Men han visste att det inte skulle ske. Det var legendens förbannelse, och dess makt. Starkare än någon armé.

När han såg på det för tusende gången kunde MacGil inte hjälpa att återigen undra vem det skulle bli. Vem av hans ätt var ödesbestämd att svinga det där svärdet? När han tänkte på vad han hade att göra, hans plikt att utnämna en tronarvinge, så frågade han sig vem, om någon, var utsedd att lyfta det.

”Den där klingan väger tungt”, hördes en röst.

MacGil vände om, förvånad över att ha sällskap i det lilla rummet.

Där, i dörren, stod Argon.

MacGil kände igen rösten redan innan han såg honom och var både irriterad över att han inte kommit tidigare och glad över att se honom nu.

”Du är sen”, sa MacGil.

”Jag delar inte din tidsuppfattning”, svarade Argon.

MacGil vände mot svärdet igen.

”Trodde du någonsin att jag skulle kunna lyfta det?”, frågade han eftertänksamt. ”Den dag det var dags för mig att bli kung?”

”Nej”, svarade Argon, utan omsvep.

MacGil vände sig om och stirrade på honom.

”Du visste att jag inte skulle kunna. Du såg det, eller hur?”

”Ja.”

MacGil grubblade över vad han nyss hört.

”Det oroar mig när du ger raka svar. Det är inte likt dig.”

Argon stod tyst och MacGil insåg till sist att han inte skulle säga något mer.

”Jag utser min arvinge idag”, sa MacGil. ”Det känns meningslöst att utse en arvinge en dag som den här. Det stjäl verkligen all glädje från en kung på hans barns bröllop.”

”Kanske är det meningen att den glädjen skall dämpas.”

”Men jag har så många år kvar att styra”, sa MacGil, nästan bönfallande.

”Kanske ändå inte så många som du tror”, svarade Argon.

MacGil såg forskande på Argon. Vad betydde det där?

Men Argon sa inget mer.

”Sex barn har jag. Vem skall jag välja?”, frågade MacGil.

”Varför fråga mig? Du har redan gjort ditt val.”

MacGil såg på honom. ”Du ser mycket. Ja, det är riktigt, jag har valt. Men jag vill ändå veta vad du tycker.”

”Jag tycker att ditt val är klokt”, sa Argon. ”Men kom ihåg att ingen kung kan styra från graven. Oavsett vem du tänker att du har valt så har ödet sitt eget sätt att välja.”

”Kommer jag att leva, Argon?” MacGil kastade fram den fråga som han ställt sig sedan han vaknat natten innan ur en fruktansvärd mardröm.

”Jag drömde om en kråka”, fortsatte han. ”Den kom och stal min krona. Sedan kom en annan och bar mig därifrån. Jag såg mitt rike sträcka sig långt under mig. Jorden svartnade där jag flögs fram, blev karg och ofruktsam. Det var ett öde land.”

Han såg upp mot Argon, ögonen vattnade av tårar.

”Var det bara en dröm, eller var det mer än det?”

”Drömmar är alltid någonting mer, är de inte?”, frågade Argon.

MacGil kände en ilning av obehag.

”Var är faran? Säg mig i alla fall det!”

Argon steg fram och blickade rakt in i hans ögon, med sådan intensitet att MacGil kände det som om han såg in i en annan värld.

Argon lutade sig fram och viskade:

”Den är alltid närmare än du anar.”

Kapitel fyra

Thor gömde sig i höet på en vagn som krängde fram på landsbygdsvägen. Kvällen innan hade han hunnit fram till vägen, och sedan hade han väntat tålmodigt tills det kom en vagn som var tillräckligt stor för att han skulle kunna ta sig ombord osedd. Då hade det redan hunnit bli mörkt, och vagnen hade rullat förbi just så långsamt att han kunnat springa ikapp och hoppa in från baksidan. Han hade landat i höet och begravt sig själv djupt i lasset. Tur nog hade kusken inte sett honom. Thor hade inte varit säker på att vagnen verkligen skulle till Kungsgård. Men den gick i rätt riktning, och en vagn av den storleken och med sådana kännetecken kunde inte gärna vara på väg någon annanstans.

När Thor färdades genom natten låg han vaken i timmar och tänkte på mötet med sybolden. Argon. Hans öde. Hans tidigare hem. Hans mor. Han kände att världen hade svarat honom och sagt att hans öde var ett annat. Han hade legat där, med händerna knäppta bakom huvudet och blickat upp mot natthimlen som syntes genom vagnens slitna kapell. Han hade sett universum, så strålande, med sina röda stjärnor långt, långt borta. Han var upphetsad. För en gångs skull i livet var han på en resa. Han visste inte vart, men han var på väg. På ett eller annat sätt så skulle han ta sig till Kungsgård.

När Thor öppnade ögonen var det morgon. Ljuset flödade in och han insåg att han slumrat in. Han satte sig snabbt upp, såg sig omkring och klandrade sig själv för att ha somnat. Han borde ha varit mer uppmärksam – det var rena turen att han inte blivit upptäckt.

Vagnen rörde sig fortfarande, men den krängde inte lika mycket. Det kunde bara betyda en sak: en bättre väg. De måste vara nära en stad. Thor blickade ned och såg hur slät vägen var, fri från stenar och gropar och belagd med fina, vita snäckskal. Han hjärta slog snabbare: de närmade sig Kungsgård.

Thor kikade ut från vagnens baksida och blev helt överväldigad av synen. De oklanderliga vägarna sjöd av liv. Dussintals vagnar, alla former och storlekar och lastade med alla typer av gods, fyllde vägarna. En var lastad med pälsverk, en annan med mattor, och ytterligare en med kycklingar. Och mitt ibland dem gick hundratals köpmän, några med boskap i följe, andra bar korgar med varor på huvudet. Fyra män bar balar av silke, balanserade mellan sig på pålar. Det var en hel armé av människor, och alla på väg i en och samma riktning.

Thor kände sig så levande. Aldrig hade han sett så många människor, så mycket gods och så mycket hända på en och samma gång. Hela livet hade han varit i en liten by, och nu var han mitt i en knutpunkt, omgiven av allt mänskligt.

Han hörde ett högt oväsen, tunga kedjor som rasslade och en duns av träbalkar som slog i backen så hårt att marken skakade. Ett ögonblick senare hördes ett annat ljud, av hovar som klapprade mot trä. Han såg ned och insåg att de passerade en bro och att under dem flöt en vallgrav. Det var en vindbrygga.

Thor stack ut huvudet och såg ett par väldiga stenpelare och den spetsade järnporten därovan. Det var Kungsporten de passerade.

Han hade aldrig sett en större port. Han blickade upp mot järnspetsarna och häpnade över tanken på att de, om porten plötsligt föll ned, skulle klyva honom i stycken. Han lade märke till fyra män ur Silvergardet som vaktade ingången, och hans hjärta slog snabbare igen.

Nu rullade de genom en lång tunnel av sten, och sedan såg man himlen igen. De var inom murarna i Kungsgård.

Han kunde knappt tro det. Här var det om möjligt ännu mer liv och rörelse – tusentals människors tycktes myllra vart man såg. Där var också gräsklädda fält, oklanderligt klippta och överallt med blomster. Vägen vidgades och längs sidorna fanns stånd, försäljare och byggnader av sten. Och mitt ibland alltsammans fanns kungens män, soldater klädda i rustning. Thor hade klarat det.

Mitt i upphetsningen hade han inte kunnat låta bli att ställa sig upp. Nu stannade vagnen tvärt så att Thor föll baklänges, in i höet igen. Innan han klarat att resa sig igen hörde han hur något av trä sänktes ned, och när han såg upp möttes hans blick av en ilsken, skallig gammal man som blängde mot honom, klädd i trasor. Kusken sträckte in sina knotiga händer, grep Thor om fotlederna och drog ut honom.

Thor föll ned och landade hårt på ryggen, i ett moln av damm i gruset. Skratt hördes från alla håll.

”Nästa gång du tar en tur i min vagn så blir det bojorna för dig gosse! Tur för dig att jag inte ropar hit Silvergardet nu på en gång!”

Gamlingen vände sig om och spottade och skyndade sedan upp på vagnen och piskade på hästarna framåt.

Thor skämdes, men återfick till sist fattningen och kom på fötter. Han såg sig omkring. En och annan förbipasserande skrockade och Thor snäste åt dem tills de tittade bort igen. Han borstade av sig dammet och gned sig om armarna. Stoltheten var sårad, men inte kroppen.

Han återfick snart modet när han såg sig omkring, bländades av allt, och insåg att han skulle vara glad som tagit sig så långt. Nu när han inte hindrades av vagnen kunde han se sig omkring utan hinder. Och det var verkligen en otrolig syn – staden sträckte sig så långt ögonen kunde nå. I dess mitt reste sig ett magnifikt slott av sten, omgivet av befästa murar som tornade upp sig och krönt av bröstvärn, där man överallt såg män ur kungens armé på patrull. Överallt omkring honom låg också välhållna gröna fält, stenlagda torg, fontäner och lundar med träd. Det var en stad. Och den svämmade över av folk.

Överallt strömmade det av alla typer av människor – köpmän, soldater, ämbetsmän – och alla tycktes ha brådska. Det tog flera minuter innan Thor förstod att något speciellt var i görningen. Förberedelser var igång överallt där han släntrade fram. Stolar ställdes fram och ett altare restes. Det såg ut som om de förberedde för ett bröllop.

Hjärtat hoppade över ett slag när han, långt fram, såg en rännarbana för tornering, med långa banor för ryttarna som avdelats med rep. På ett annat fält såg han soldater kasta spjut mot avlägsna mål, och på ytterligare ett sköt man båge mot mål av hö. Överallt tycktes det vara spel och tävlingar på gång. Och det var musik i luften: lutor, flöjt och cymbaler och grupper av musikanter som vandrade runt. Och vin. Stora tunnor rullades fram, och bord med mat ställdes i ordning för bankett så långt han kunde se. Det var som om han anlänt mitt i en stor festlighet.

Allt detta var bländande, men Thor kände ändå att det brådskade att finna Legionen. Han var sen redan som det var, och det var nödvändigt att han gav sig till känna. Han skyndade fram till den första person han såg, en äldre man som, att döma av det blodiga förklädet, tycktes vara en slaktare som skyndade nedför gatan. Alla här var i sådan brådska.

”Ursäkta herrn”, sa Thor och höll tag i mannens arm.

Mannen såg ogillande på Thors hand.

”Vad vill du, pojk?”

”Jag söker Kungens legion. Vet ni var de tränar?”

”Ser jag ut som en karta, eller?”, väste mannen och skyndade vidare.

Thor var alldeles häpen över mannens brist på hövlighet.

Han skyndade fram till nästa människa han såg, en kvinna som knådade i mjöl på ett långt bord. Det stod flera kvinnor runt bordet, alla i hårt arbete, och Thor tänkte att åtminstone en av dem borde veta.

”Ursäkta mig fröken, men vet ni kanhända var Kungens legion tränar?”

De såg på varandra och fnissade, några bara år äldre än honom själv.

Den äldsta vände sig om och såg på honom.

”Du letar på fel plats”, sa hon. ”Här förbereder vi för festligheterna.”

”Men jag fick höra att de tränade i Kungsgård”, sa Thor, något förvirrad.

Kvinnorna skrockade igen. Den äldsta av dem satte händerna i höfterna och skakade på huvudet.

”Du beter dig som om du aldrig varit i Kungsgård förr. Har du ens någon aning om hur stort det är?”

Thor rodnade när de andra kvinnorna skrattade och stegade sedan iväg. Han avskydde när man gjorde narr av honom.

Han såg framför sig dussintals gator som slingrade sig hit och dit genom Kungsgård. Och i murarna fanns minst ett dussin ingångar. Den här platsens storlek var helt överväldigande. Han fick den obehagliga känslan att han skulle kunna söka i dagar utan att hitta rätt.

Så fick han en idé: En soldat måste naturligtvis veta var de andra tränar. Tanken på att gå fram till en av kungens soldater gjorde honom nervös, men han insåg att han var tvungen.

Han vände om och skyndade mot muren, fram till den soldat som stod vakt vid den närmaste ingången. Han hoppades att han inte skulle bli utslängd. Soldaten stod rakryggad och med blicken rakt fram.

”Jag letar efter Kungens legion”, sa Thor, med den tappraste stämma han kunde uppbåda.

Soldaten fortsatte att blicka rakt fram, utan att bry sig.

”Jag sa att jag letar efter Kungens legion!”, envisades Thor, högre den här gången och fast besluten att bli hörd.

Efter flera sekunder såg soldaten ned på honom, hånfullt.

”Kan du säga var de är?”, trugade Thor.

”Och vad har du för ärende med dem?”

”Ett mycket viktigt ärende”, underströk Thor, och hoppades att soldaten inte skulle fråga ut honom. Soldaten vände tillbaka igen, blickade åter rakt fram och ignorerade honom som tidigare. Thor fruktade att han inte skulle få något svar och besvikelsen sved i hjärtat.

Men efter vad som kändes som en evighet så svarade soldaten: ”Ta östra porten och fortsätt norrut så långt du kan. Ta den tredje porten till vänster, vik av till höger, och så höger igen. Passera det andra stenvalvet, så ligger deras mark efter porten. Men jag kan också tala om för dig att du slösar med din tid. De tar inte emot besökare.”

Det var allt Thor behövde höra. Utan att dröja ett ögonblick vände han och sprang fram enligt anvisningarna, som han upprepade i huvudet för att försöka komma ihåg dem. Han såg att solen redan stod högt på himlen och kunde bara be att det inte skulle vara försent när han väl kom fram.

*

Thor sprang längs oklanderligt putsade, snäckskalsbelagda gatstigar, än hit, än dit genom Kungsgård. Han gjorde sitt bästa för att följa anvisningarna och hoppades att han inte lurats på villovägar. Han kom till gårdsplanens ände, såg alla portöppningar och valde den tredje till vänster. Han sprang igenom den och fortsatte genom korsningarna, en väg efter en annan. Han sprang genom all trafik, alla tusentals människor som strömmade in i staden i horder som tätnade för var minut. Han stötte in i lutspelare, jonglörer, gycklare och alla typer av underhållare som kommit klädda i de finaste utstyrslar.

Thor stod inte ut med tanken på att uttagningen skulle börja utan honom. Han gjorde sitt bästa för att koncentrera sig, i kurva efter kurva och ständigt på utkik efter träningsfältet. Han löpte fram under en valvbåge och nedför ännu en gata. Men därefter, långt bort, anade han vad som inte kunde vara annat än hans mål: en amfiteater, en perfekt cirkel byggd i sten. I mitten fanns en väldig portgång, med soldater på vakt. Thor hörde dämpade hurrarop från andra sidan murarna som fick hjärtat att slå snabbare. Här var det.

Han spurtade fram så det värkte i lungorna. När han kom till porten klev två av vakterna fram med sänkta lansar och blockerade vägen. En tredje vakt steg fram och höll upp handflatan.

”Halt”, befallde han.

Thor tvärstannade och flämtade efter andan. Han kunde knappt lägga band på sin upphetsning.

”Ni… missförstår”, flämtade han fram mellan andhämtningarna. ”Jag måste komma in. Jag är sen.”

”Sen för vadå?”

”Uttagningen.”

Vakten var en kort, satt man med koppärrigt ansikte. Han vände sig mot de andra och de utväxlade skeptiska blickar. Han vände sig och såg misstänksamt på Thor igen.

”Rekryterna togs in med det kungliga vagnsföljet redan för flera timmar sedan. Om du inte bjöds in att delta så får du heller inte komma in.”

”Men ni förstår inte, jag måste…”

Vakten sträckte sig fram och grabbade tag i Thors skjortkrage.

”Det är du som inte förstår, uppstudsige pojkhalva. Hur vågar du komma hit och försöka tvinga dig in? Försvinn, omedelbart – eller så sätter jag dig i bojor.”

Thor kände ett sting i bröstet där vaktens gripit tag. Men värre var stinget av att bli avvisad. Han blev arg. Han hade inte kommit så långt bara för att avvisas av en vakt, utan att ens bli sedd. Han var fast besluten att ta sig in.

Vakten stegade tillbaka till sina män, och Thor gick långsamt därifrån, medsols runt den runda byggnaden. Han hade en plan. Han fortsatte att gå tills han var utom synhåll, men började sedan jogga, hela tiden tätt intill väggen. Han såg efter att vakterna inte tittade åt hans håll och ökade sedan farten tills han sprang. Halvvägs runt byggnaden fick han syn på en annan öppning in till arenan: högt upp i stenmuren fanns valvbågar med öppningar som blockerades av järnstänger. En av dessa öppningar hade tappat sina järnstänger. Han hörde ytterligare ett vrål inifrån arenan och hävde sig upp på avsatsen till öppningen och såg in.

Hjärtat slog fortare i bröstet. Därinne, utspridda över det stora cirkelrunda träningsfältet var dussintals rekryter – och även hans bröder.  De stod uppställda, vända mot ett antal män ur Silvergardet. Kungens män gick mitt ibland dem, granskade dem.

En annan grupp rekryter stod vid sidan av. Under en soldats vakande öga kastade de spjut mot ett mål på långt avstånd. En av dem missade.

Det brände av harm i Thors ådror. Han kunde ha träffat de där målen. Han var lika bra som de andra. Det var inte rättvist att han lämnats utanför bara för att han var yngre och något mindre.

Plötsligt kände Thor en hand i ryggen som slet honom bakåt så att han flög genom luften. Han föll hårt i backen och tappade andan.

Han såg upp, på vakten från porten som hångrinade ned mot honom.

”Vad var det jag sa, pojk?”

Innan han hann reagera lutade sig vakten bakåt och gav honom en hård spark. Thor fick en våldsam smäll i revbenen, och vakten beredde en ny spark.

Men nu greppade han vaktens fot på väg mot honom, ryckte den åt sidan så att han tappade balansen och föll.

Thor kom snabbt på fötter, och även vakten reste sig. Thor bara stod där och stirrade tillbaka, chockad över vad han just gjort. Mitt emot honom blängde vakten, rasande.

”Inte bara skall jag slå dig i bojor”, väste vakten. ”Men du skall få betala. Ingen rör en kungsvakt! Glöm alla tankar på att gå med i Legionen – du skall ruttna i den djupaste fängelsehåla! Du har tur om du någonsin får se dagsljus igen!”

Vakten drog fram en kedja med en boja i änden. Han närmade sig Thor med hämndlystnad ristad i ansiktet.

Tankarna skenade i Thors huvud. Han kunde inte tillåta sig att bli fängslad – men samtidigt ville han inte skada en medlem av vaktstyrkan. Han var tvungen att göra något – och snabbt.

Han kom ihåg slungan. Reflexerna tog över när han drog fram den, lade i en sten, siktade och kastade.

Stenen for genom luften och slog bojorna ur den chockerade vaktens grepp. Den träffade vaktens fingrar. Han föll tillbaka, ruskade handen och skrek av smärta samtidigt bojorna föll till marken.

Vakten stirrade på Thor med död i blicken. Han drog sitt svärd och klingan kom fram med en distinkt metallisk klang.

”Det var ditt sista misstag”, hotade han med dov röst, och anföll.

Thor hade inget val nu: den här mannen skulle inte låta honom gå. Han lade en ny sten i slungan och kastade. Han siktade med omsorg. Han ville inte döda vakten, men var tvungen att stoppa honom. Därför undvek han kast mot hjärtat, näsan, ögonen eller skallen. Thor siktade mot den enda plats han visste skulle stoppa, utan att döda.

Mellan vaktens ben.

Han skickade iväg stenen, inte med full kraft, men tillräckligt för att sänka mannen.

Det var mitt i prick.

Vakten vek sig dubbel och tappade svärdet för att hålla sig om skrevet. Han föll i backen, ihoprullad i fosterställning.

”Det här skall du hängas för!”, ylade han fram genom grymtningar av smärta. ”Vakter! Vakter!”

Thor tittade upp och såg ett flertal av kungens vakter komma rusande mot honom.

Det var nu eller aldrig.

Utan att dröja ett ögonblick spurtade han mot avsatsen vid fönsteröppningen. Han var tvungen att hoppa igenom, rakt in i arenan. Och han skulle kämpa mot vem som än kom i hans väg.

Kapitel fem

MacGil satt i slottets övre sal. Det var den mindre och intimare mötessalen och den han använde för privata angelägenheter. Han satt på sin mer vardagliga tron, skuren i trä, och såg ut över fyra av hans barn som stod framför honom. Där var Kendrick, hans äldste, nu tjugofem år och en god krigare och verklig gentleman. Han var den som mest liknade MacGil av alla barn. Det var ironiskt, med tanke på att han var en oäkting, MacGils enda avkomma med en annan kvinna, någon han glömt sedan länge. MacGil hade fostrat Kendrick tillsammans med sina övriga barn, till trots mot drottningens inledande protester. Men han hade fått lova att Kendrick aldrig skulle ärva tronen. Det smärtade kungen nu, eftersom Kendrick var den bäste man han någonsin känt, och en son han var stolt över. En bättre arvtagare till kungariket hade man inte kunnat tänka sig.

Bredvid, men i skarp kontrast till honom, stod Gareth, hans andre son men den förste som var född inom äktenskapet. Han var tjugotre, mager, med insjunkna kinder och stora, bruna rastlösa ögon. Till sinnet kunde han inte ha varit mer olik sin äldre bror. Gareth var allt som brodern inte var. Där brodern var rättfram dolde Gareth alltid sina verkliga tankar. Där brodern var stolt och ädelmodig var Gareth oärlig och svekfull. Det smärtade MacGil att tycka illa om sin egen son, och han hade många gånger försökt att ändra hans natur. Men någon gång efter tonårstiden hade han accepterat att pojkens natur var av ödet: ränksmidande, makthungrig och ambitiös i ordets alla sämsta bemärkelser. Gareth hade heller inget intresse för kvinnor, det visste MacGil, men däremot åtskilliga manliga älskare. Andra kungar skulle ha kastat ut en sådan. Men MacGil var mer öppensinnad, och för honom var det inget skäl att inte älska sin son. Det var inget han skulle dömas för. Vad som dömde honom däremot var hans ondskefulla, ränksmidande natur. Den kunde MacGil inte ha överseende med.

Intill Gareth stod MacGils andra dotter, Gwendolyn. Hon hade just fyllt sexton och var vacker som de vackraste flickor han sett. Och till sättet var hon vackrare ändå: hon var vänlig, frikostig och ärlig – den finaste unga kvinna han lärt känna. I det avseendet var hon lik Kendrick. Hon såg på MacGil med en dotters kärlek till sin far, och han kände hennes lojalitet i varje ögonkast. Han var till och med ännu stoltare över henne än han var över sönerna.

Bredvid Gwendolyn var MacGils yngste son, Reece: stolt och livfull, och med sina fjorton år just på väg att bli man. MacGil hade med stor glädje sett hans invigning i Legionen, och redan kunde han ana vad slags man han skull bli. MacGil var säker på saken: Reece skulle en dag bli den bäste av sönerna och en mycket duglig härskare. Men den dagen var ännu avlägsen. Han var ännu för ung, och hade alltför mycket att lära.

MacGil granskade sina fyra barn med blandade känslor, de tre söner och den dotter som stod framför honom. Det var stolthet blandad med besvikelse. Han kände dessutom ilska och irritation eftersom två av barnen saknades. Den äldsta, hans dotter Luanda, förberedde sig naturligtvis för sitt eget bröllop, och eftersom hon giftes bort till ett annat rike så hade hon ändå inget med diskussionen om arvingar att göra. Men en annan av hans söner, mellansonen på arton år, Godfrey, frånvarade. MacGil rodnade av ilska inför nonchalansen. Ända sedan pojkåren hade Godfrey helt saknat respekt för allt som hade med det kungliga ämbetet att göra. Han visade med all tydlighet att han inte brydde sig om det och att han heller aldrig skulle styra. Som MacGils största besvikelse ägnade sig Godfrey istället åt att slösa bort dagarna tillsammans med sina uslingar till vänner i ölstugor, till ständigt tilltagande skam och vanära för kungafamiljen. Han var en lätting, sov större delen av dagen och fyllde vad som återstod av den med att dricka. Å ena sidan var MacGil lättad över att han inte var där, men å den andra var det en skymf som han inte kunde tolerera. Han hade i själva verket väntat sig just detta och därför redan tidigt sänt ut sina män för att genomsöka ölstugorna och föra honom hem. MacGil satt tyst i väntan på dess att de skulle göra det.

Slutligen slogs den tunga ekdörren upp och in marscherade män ur den kungsvakten, med Godfrey på släp mellan dem. De gav honom en knuff, så att han stapplade in i rummet, och slog åter igen dörren.

Barnen vände sig om och stirrade. Godfrey var sjabbig, stank av öl, orakad och halvklädd. Han log tillbaka. Fräck, som alltid.

”Hejsan far”, sa Godfrey. ”Har jag missat det roliga?”

”Du ställer dig med dina syskon och väntar tills jag talar. Annars, Gud hjälpe mig, får jag dig kedjad i fängelsehålorna bland de vanliga fångarna, utan mat – och öl ännu mindre – i tre hela dagar.”

Godfrey stod där, trotsig, och blängde tillbaks mot sin far. I den blicken kunde MacGil ana en uppdämd styrka hos pojken, någonting av honom själv, en liten gnista som en dag skulle kunna bli till stor nytta för Godfrey. Förutsatt att han först kunde besegra sin egen personlighet.

Utmanande in i det sista väntade Godfrey minst tio sekunder innan han lydde, men hasade därefter över till de andra.

MacGil granskade sina fem barn där de stod: oäktingen, avvikaren, hans dotter och hans yngste son. Det var en märklig blandning och han hade nästan svårt att tro att de alla var hans avkomma. Och nu, på dagen för hans äldsta dotters bröllop, hade han uppgiften att utvälja en arvinge från denna skara. Hur var det ens möjligt?

Det hela var en meningslös uppvisning. Han var trots allt ännu i sin krafts dagar och kunde gott och väl få styra ännu i trettio år. Oavsett vilken arvinge han valde idag så skulle denne kanske inte få bestiga tronen på årtionden. Han fann hela traditionen irriterande. Den hade kanske varit nödvändig på hans förfäders tid, men nu hade den spelat ut sin roll.

Han rensade strupen.

”Vi har samlats här eftersom traditionen kräver det. Som ni vet så är det min uppgift att idag, dagen för min äldsta dotters bröllop, utse en efterträdare. En arvinge till detta rike. Om jag skulle dö så finns det ingen som är bättre lämpad att styra detta rike än er mor. Men rikets lagar kräver att endast ett kungabarn kan efterträda. Alltså måste jag välja.

MacGil drog efter andan och funderade. En tung tystnad hängde i luften och han kunde känna anspänningen av förväntan. Han såg in i deras ögon och märke olika uttryck i dem alla. Oäktingen såg resignerad ut, väl medveten om att han inte skulle bli vald. Avvikaren ögon lyste av äregirighet, som om han förväntade sig att valet helt naturligt skulle falla på honom. Suputen såg ut genom fönstret. Han brydde sig inte. Dottern såg på honom med kärlek i blicken, medveten om att hon inte heller skulle komma på fråga. Men ändå älskade hon sin far. Samma sak med den yngste.

”Kendrick, alltid har jag sett dig som en äkta son. Men vårt rikes lagar förbjuder mig att lämna styret till någon som saknar full legitimitet.”

Kendrick bugade. ”Far, jag hade inte väntat att du skulle göra annat. Jag är nöjd med min lott. Jag ber dig alltså, låt inte det här göra det svårt för dig.”

MacGil smärtades av svaret eftersom han kände hur ärligt det var. Det fick honom att ännu mer önska att han kunde välja honom till arvinge.

”Då återstår fyra av er. Reece, du är en bra ung man. Den bäste jag sett. Men du är för ung för att komma på fråga.”

”Det var vad jag väntat mig far”, svarade Reece med en lätt bugning.

”Godfrey, du är en av mina tre äkta söner, och ändå tillbringar du dagarna i ölstugorna, med slöddret. Du har fått alla förmåner i livet, och alla har du försmått. Om jag har en stor besvikelse i livet, så är det du.”

Godfrey grimaserade tillbaka och rörde sig besvärat.

”Ja, då förmodar jag att jag är färdig här. Så det är väl bara att bege sig tillbaks till ölstugan igen, eller vad säger far?”

Men en kort och respektlös bugning, vände sig Godfrey och stegade ut ur rummet.

”Kom tillbaks!”, röt MacGil. ”GENAST!”

Godfrey klev vidare utan att reagera. Han korsade rummet och ryckte upp dörren. Där stod två vakter.

MacGil kokade av ilska och vakterna såg frågande på honom.

Men Godfrey väntade inte utan knuffade sig förbi och vidare ut i salen.

”Håll honom!”, ropade MacGil. ”Och håll honom utom synhåll för drottningen. Jag vill inte att hon skall behöva stå ut med hans åsyn på sin dotters bröllopsdag.”

”Ja, herre”, sa de, stängde dörren och skyndade efter honom.

Mac Gil satt stilla, röd i ansiktet och försökte lugna ner sig. För tusende gången frågade han sig vad han gjort för att förtjäna ett sådant barn.

Han såg igen på sina kvarvarande barn. De fyra stod där och väntade i den tryckande tystnaden. MacGil tog ett djupt andetag, försökte fokusera.

”Det innebär att två av er återstår”, fortsatte han. ”Och bland dessa två har jag valt min efterträdare.”

MacGil vände sig mot sin dotter.

”Det blir du, Gwendolyn.”

Det gick en flämtning genom rummet. Hans barn verkade chockerade, och Gwendolyn allra mest.

”Talade du riktigt far?”, frågade Gareth. ”Sa du Gwendolyn?”

”Far, det är en stor ära”, sa Gwendolyn. ”Men jag kan inte ta emot den. Jag är kvinna.”

”Det är riktigt, ingen kvinna har tidigare haft MacGils tron. Men jag har beslutat att det är dags att ändra på den traditionen. Till sinne och själ är du den bästa unga kvinna jag mött, Gwendolyn. Du är ung ännu, men om Gud vill så lever jag länge än, och när det är dags för det så har du hunnit bli vis nog att styra. Riket skall bli ditt.”

”Men far!” Gareth skrek, askgrå i ansiktet. ”Jag är din förstfödde, din äkte son! I hela MacGils historia har makten alltid gått till den äldste sonen!”

”Det är jag som är kung”, svarade MacGil med mörker i stämman, ”och jag som avgör vad som är tradition.”

”Men det är inte rättvist!”, bad Gareth gnällande. ”Det är jag som skall bli kung. Inte min syster. Inte en kvinna!”

”Vakta din tunga pojke!” MacGil skakade av raseri och höjde rösten. ”Hur vågar du ifrågasätta mitt omdöme?”

”Så jag förbigås alltså för en kvinna? Har du inga högre tankar om mig?”

”Jag har fattat mitt beslut”, sa MacGil. ”Och du skall respektera det och följa det lydigt, precis som alla andra undersåtar i mitt rike. Ni kan gå nu, allesammans.”

Hans barn böjde hastigt sina huvuden och skyndade från rummet.

Men Gareth blev kvar i dörren och kunde inte förmå sig att gå.

Han vände om och gick ensam fram till sin far. MacGil såg besvikelsen i hans ansikte. Det var tydligt att han väntat sig utnämningen till tronarvinge. Och mer än det: han hade önskat att det skulle ske. Desperat. Vilket inte förvånade MacGil det minsta – det var ju själva skälet till att han inte låtit det ske.

”Varför hatar du mig far?”, frågade han.

”Jag hatar dig inte. Jag anser bara att du inte är lämpad att styra mitt rike.”

”Och varför det?”

”För att det är vad du önskar allra mest.”

Gareths ansikte skiftade i en färg av blodrött. MacGil hade just givit honom en inblick i hans sanna natur. Han såg in i Gareths ögon och såg hur de brann av ett hat som han aldrig trott möjligt.

Utan ett ord stormade Gareth ut och smällde igen dörren bakom sig.

MacGil skälvde i ekot från smällen. Han såg sonens blick framför sig och förstod att där fanns ett djupt hat, till och med djupare än hatet från hans fiender. I den stunden tänkte han på Argon och på hans ord, att faran var nära.

Kunde den vara så nära, till och med?

Kapitel sex

Thor spurtade över arenans väldiga fält, så fort han orkade. Han kunde höra trampet från de den vaktstyrkan bakom sig, nära inpå hasorna. De förföljde honom över arenans heta, dammiga landskapet och svor steg efter steg. Utspridda framför honom fanns Legionens medlemmar och dess nya rekryter, mängder av pojkar som honom själv, men större och starkare. De tränade och testades i olika formeringar, vissa kastade spjut, andra slungade kastspjut, ett fåtal övade grepp på lansar. De kastade mot avlägsna mål, och de missade sällan. De var hans medtävlare, och de ingav respekt.

Ibland dem fanns många riktiga riddare, medlemmar av Silvergardet som stod i en vid halvcirkel och bevittnade aktiviteterna. De granskade och dömde. De bestämde vilka som skulle bli kvar och vilka som skulle sändas hem igen.

Thor visste att han hade mycket att bevisa, att han var tvungen att imponera på dessa män. Inom bara några ögonblick skulle vakterna ha överrumplat honom. Om han hade någon chans att göra ett intryck så var det nu. Men hur? Tankarna rusade i huvudet på honom under spurten fram över fältet. Han var fast besluten att inte bli avvisad.

Andra började märka att han kom rusande över fältet. Vissa rekryter avbröt vad de höll på med och vände sig om, och det gjorde även vissa av riddarna. Inom ett ögonblick var alla blickar riktade mot honom. De såg förbryllade ut och han insåg att de måste undra vem han var, som kom springande över deras träningsfält med tre av kungens vakter i hälarna. Det här var inte det intryck han tänkt sig. Hela livet hade han drömt om att gå med i Legionen, men i drömmen hade det inte sett ut så här.

Medan han sprang och övervägde vad han skulle göra så blev det plötsligt tydligt vad han måste. En stor pojke, en av rekryterna, beslöt sig för att imponera på de andra genom att ta saken i egna händer och stoppa Thor. Han var stor och muskulös, nästan dubbelt så bred som Thor, och han höjde sitt träsvärd i vägen. Thor såg att han bestämt sig för att slå ned honom inför allas åsyn, för att på så sätt vinna en fördel över de andra rekryterna.

Det gjorde Thor rasande. Han hade inget otalt med pojken, som inte hade något med striden att göra. Men nu hade han ändå gjort striden till sin, och det bara för att vinna en fördel över de andra.

När han närmade sig slogs han av hur ofattbart stor pojken var: han tornade upp sig över honom och blängde ned mellan svarta lockar som föll över pannan, och han hade den bredaste käke Thor någonsin sett.

Pojken skulle anfalla med träsvärdet och Thor insåg att han skulle vara ute ur leken, om han inte gjorde något snabbt.

Reflexerna tog över. Instinktivt greppade han efter slungan, lutade sig tillbaka och kastade mot pojkens vapenhand. Den nådde målet och slog svärdet ur handen, just som pojken högg nedåt. Vapnet flög iväg och pojken skrek och höll sig om handen.

Thor slösade ingen tid. Han anföll, drog nytta av tillfället, tog ett språng genom luften som slutade med fötterna mitt i pojkens bröst. Men han var så bred, det kändes som att sparka en ekstam. Pojken bara stapplade några steg bakåt, samtidigt som Thor tvärstannade och föll i backen framför hans fötter. Det bådar inte gott, tänkte Thor, och slog i gruset med en duns som fick det att ringa i öronen.

Thor försökte komma på fötter, men pojken var ett steg före. Han sträckte sig ned, grabbade tag i Thors rygg och slängde honom genom luften ner i dammet igen, rakt på ansiktet.

En grupp pojkar samlades snabbt i en cirkel omkring dem och hurrade. Thor rodnade, förödmjukad. Han vände sig om för att komma upp, men pojken var för snabb. Han var redan över honom och tryckte honom mor marken. Innan Thor visste ordet av så hade kampen förbytts till en brottningsmatch, och pojken var otroligt tung.

Thor hörde de andra rekryternas dämpade rop från cirkeln runtomkring, skränande och blodlystna. Pojkens ansikte blängde ned mot honom, och han sträckte ut tummarna, ned mot Thors ögon. Han kunde knappt tro det, den här pojken ville verkligen skada honom. Kunde han verkligen vara så girig efter att vinna en fördel?

I sista ögonblicket lyckade Thor kasta huvudet åt sidan. Pojkens händer missade och slog ned i dammet. Thor tog tillfället att rulla undan.

Thor kom på fötter och vände sig mot pojken, som reste sig också han. Pojken anföll med en rallarsving mot ansiktet – Thor duckade i sista sekund. Han kände vinden från näven över ansiktet och insåg att en träff skulle ha brutit käken på honom. Thor höll ut och placerade ett slag i pojkens mage – men utan effekt: det var som att slå mot ett träd.

Innan han hann reagera fick han en armbåge i ansiktet.

Thor stapplade baklänges, vacklande av smällen. Det var som ett slag av en hammare, och det ringde i öronen.

Medan han ännu stapplade och försökte hämta andan anföll pojken igen, med en hård spark i bröstet. Thor flög baklänges och landade på ryggen i gruset. De andra pojkarna hurrade. Thor försökte sätta sig upp, alldeles yr i huvudet. Men pojken anföll igen innan han satt upp, med en ny sving i ansiktet som slog honom platt till marken igen – och denna gång för gott.

Thor blev liggande. Han hörde det dämpade ropen, kände smaken av salt blod som rann från näsan och märkena i ansiktet. Han stönade av smärta. Han såg upp och kunde se den stora pojken vända sig om och gå tillbaka till kamraterna som redan firade hans seger.

Thor önskade inget hellre än att ge upp. Den där pojken var en jätte. Det var meningslöst att försöka slå honom, och själv kunde han inte ta mer stryk. Men något inom honom manade. Han fick inte förlora. Inte inför alla dessa människor.

Ge inte upp. Res dig. Res dig!

På något sätt hittade han styrkan: stönande rullade han över till sidan, kom upp på händer och knän och sedan, sakta, upp på fötter. Han vände sig mot pojken, blödande, med ögon så svullna att han knappt kunde se och med svårigheter att andas. Han höjde nävarna.

Den väldige pojken vände sig om och såg ned på Thor. Han skakade på huvudet, som om han hade svårt att fatta det.

”Du borde ha legat kvar, gosse”, hotade han och började gå mot Thor.

”DET RÄCKER!”, ropade en stämma. ”Elden, tillbaka!”

Plötsligt klev en riddare fram och ställde sig mellan dem. Han höll ut handflatan och hindrade Elden från att gå närmare Thor. Hopen tystnade och såg på riddaren: det här var utan tvekan en man som krävde respekt.

Thor såg upp och häpnade inför riddarens åsyn. Han var lång och bred över skuldrorna, hade en markerad käke, brunt, välklippt hår och var någonstans i tjugoårsåldern. Thor tyckte genast om honom. Hans förstklassiga ringbrynja glänste av silver och var täckt av det kungliga emblemet: MacGils falk. Thor blev torr i strupen: han stod inför en medlem av kungafamiljen. Han kunde knappt tro det.

”Förklara dig, pojke”, sa han till Thor. ”Varför har du oinbjuden sprungit in på arenan?”

”Innan han hann svara bröt de tre männen från kungsvakten in i cirkeln. Ledaren stod där och pekade på Thor.

”Han trotsade vår order!”, skrek vakten. ”Han skall fängslas och kastas i hålan!”

”Jag gjorde inget fel”, protesterade Thor.

”Inte det inte?”, vrålade vakten. ”Oinbjuden tränga sig in i kungens egendom?”

”Allt jag ville var att få en chans!”, ropade Thor och vände sig bedjande till riddaren framför honom, mannen av kungafamiljen. ”Jag ville bara få en chans att bli med i Legionen!”

”Den här träningsplatsen är endast för de som kallats in, pojke”, hördes en grov stämma.

In i cirkeln steg en krigare i femtioårsåldern, en bred, skallig karl med kort skägg och ett är tvärs över näsan. Han såg ut att ha varit soldat hela livet, och med tecknen på rustningen – guldbroschen på hans bröst – såg han ut att vara deras befäl. Thors hjärta bultade snabbare: en general.

”Jag bjöds inte in, herre”, svarade Thor. ”Det stämmer. Men det är vad jag drömt om i hela mitt liv, att vara här. Det enda jag ber om är en chans att visa vad jag går för. Jag är lika god som någon av dessa rekryter, ge mig bara möjligheten att visa det. Jag ber, att bli med i Legionen är allt jag någonsin önskat.”

”Slagfält är ingen plats för drömmare pojke”, svarade generalen kärvt. ”Där behövs kämpar. Vi ger inga undantag från vår regel: rekryter kommer hit för att de valts ut.”

Generalen nickade och vakterna närmade sig, beredda med bojorna.

Men plötsligt steg den kunglige riddaren fram igen, med handen i vägen för vakterna.

”Kanske kan man en gång göra ett undantag från regeln”, sa han.

Vakten såg upp på honom med förvirring i ansiktet. Det var tydligt att han protesterade, men var tvungen att bita sig i tungan, av respekt för någon ur kungafamiljen.

”Jag beundrar din glöd, pojke”, fortsatte riddaren. ”Innan vi gör oss av med dig skulle jag gärna se vad du kan.”

”Men Kendrick, vi har våra regler …”, sa generalen, uppenbarligen missnöjd.

”Kungafamiljen sätter reglerna”, svarade Kendrick kort. ”Och Legionen lyder under kungafamiljen.”

”Vi lyder din far, konungen – inte dig”, svarade generalen, med en lika stor portion trots.

Det var ett dödläge och luften var tjock av anspänning.

Thor kunde knappt tro att han orsakat något liknande.

”Jag känner min far väl, och jag vet vad han skulle ha önska. Han skulle ge pojken en chans. Och det är precis vad vi skall göra.”

Efter ytterligare några spända ögonblick gav generalen med sig.

Kendrick vände sig mot Thor och såg honom rakt i ögonen. De var bruna och målmedvetna ögon, i ett ansikte som hörde till en prins, men också till en krigare.

”Jag ger dig en chans”, sa han till Thor. ”Visa oss om du kan träffa det där målet.”

Han pekade mot en höstack, långt ute på fältet och med en liten röd fläck i mitten. Åtskilliga spjut stack in i höet, men inget i det röda.

”Om du klarar vad ingen av de andra klarat – om du verkligen kan träffa det där märket härifrån, då blir du en av oss.”

Riddaren steg åt sidan och Thor kände alla ögon på sig.

Han såg ett ställ med spjut och granskade dem noga: de var av finare kvalitet än något han sett tidigare, av ek lindad i finaste läder. Hjärtat bultade när han klev fram. Han torkade undan blodet med handens baksida och kände sig mer nervös än någonsin tidigare i livet. Det var en nästan omöjlig uppgift. Men han måste försöka.

Thor sträckte sig efter ett spjut. Det var varken för långt eller för kort. Han vägde det i handen – det var tungt, stadigt. Inte alls som spjuten hemma. Men det kändes rätt. Han kände att kanske, kanske var det möjligt att träffa målet. Spjutkastning var trots allt hans bästa gren, näst efter stenslungan, och många dagar på drift i vildmarken hade givit honom gott om tid att kasta prick. Han hade alltid kunnat träffa mål som varit omöjliga till och med för hans bröder.

Thor slöt ögonen och andades djupt. Om han missade nu så skulle han övermannas av vakten och släpas i fängelse – och det skulle innebära slutet för alla möjligheter att gå med i Legionen. Allt han drömt om vägde i det här ögonblicket.

Han bad för allt han var värd till Gud.

Utan att tveka öppnade han sedan ögonen, tog två steg framåt, sträckte sig, och lät spjutet gå.

Han såg det segla genom luften och höll andan.

Gode Gud. Snälla.

Spjutet sjöng genom den väldiga, stumma tystnaden, och Thor kunde känna de hundratals ögon som fästats på det.

Sedan, efter en evighet, kom ljudet – det omisskännliga ljudet av en spjutspets genom hö. Thor behövde inte ens titta. Han visste i alla fall: han visste att det var en perfekt träff. Han kände det redan när spjutet lämnade hans hand, på handledens vinkel som sa att han skulle träffa.

Thor vågade till sist titta, och såg med stor lättnad att han haft rätt. Spjutet hade träffat mitt i det röda märket – och det var det enda spjutet där. Han hade gjort vad ingen annan av rekryterna kunnat.

Han omgavs nu av en bedövande tystnad och märkte att de andra rekryterna – och riddarna – stod och gapade mot honom.

Till sist klev Kendrick fram och dunkade honom hårt i ryggen med ett ljud av belåtenhet. Han flinade brett.

”Jag hade rätt”, sa han. ”Du får bli kvar!”

”Men, herre!”, ropade kungsvakterna. ”Det är inte rättvist! Den där pojken kom ju hit oinbjuden!”

”Han träffade det där målet. Det räcker som inbjudan för mig.”

”Han är både betydligt yngre och mindre än de andra. Det här är inget småttingsregemente”, sa generalen.

”Jag tar hellre en kort soldat som träffar sitt mål en bjässe som missar”, svarade riddaren.

”Rena turkastet!”, ropade den store pojke som Thor just slagits mot. ”Med några fler chanser skulle vi också träffa!”

Riddaren vände sig om och mötte pojken med en hård blick.

”Skulle du?”, frågade han. ”Skall vi se om du klarar det nu? Skall vi kanske slå vad om din plats här?”

Pojken rodnade och sänkte huvudet i skam, tydligen inte villig att anta vadet.

”Men den här pojken är en främling”, protesterade generalen. ”Vi vet inte ens var han kommer ifrån.”

”Han kommer från Låglanden”, hördes en röst.

De andra vände sig om för att se talaren, men Thor behövde inte – han kände igen rösten. Den tillhörde en som varit hans plågoande under hela barndomen. Det var hans äldste brors röst: Drakes.

Drake klev fram, tillsammans med de andra två bröderna, och skickade Thor en ogillande blick.

”Han heter Thorgrin, av klanen McLeod, från Österrikets Sydland. Han är yngst av fyra och vi kommer alla från samma hem. Han vaktar vår fars får!”

Hela skaran av pojkar och riddare föll i skratt.

Thor kände hur han blev röd i ansiktet. I det ögonblicket ville han dö. Aldrig hade han känt sig mer skamsen. Det var typiskt hans bror, att ta ifrån honom hans tillfälliga ära och göra vad som helst för att trycka ned honom.

”Så han vaktar får, gör han?”, upprepade generalen.

”Då får fienden sannerligen se upp!”, skränade en annan pojke.

En ny skrattsalva bröt ut och Thors skam blev allt värre.

”Nu räcker det!”, ropade Kendrick bestämt.

Skrattet lade sig så sakteliga.

”Jag föredrar när som helst en fåraherde som verkligen kan träffa framför resten av er – som tycks duga till att skratta, men inte till mycket annat”, lade Kendrick till.

Med det lade sig tystnaden över pojkarna, och ingen skrattade längre.

Thor var omåttligt tacksam mot Kendrick. Han svor tyst att han skulle återgälda vad prinsen gjort för honom, hur det än skulle bli möjligt.

Oavsett vad som hände nu med Thor, så hade den här mannen i alla fall givit honom hedern tillbaka.

”Vet du inte pojke, att krigare inte pratar strunt om sina vänner, och ännu mindre om sin egen familj – sitt eget blod?”, sa riddaren till Drake.

Drake såg bort, besvärad, och det var en av de få gånger Thor sett honom svarslös.

Men en annan av hans bröder, Dross, steg fram och protesterade: ”Men Thor blev ju inte ens vald. Vi blev utvalda. Han har ju bara följt efter oss hit.”

”Jag följer inte efter er”, svarade Thor, som nu talade för sig själv. ”Jag är här för Legionen, inte för er skull.”

”Det spelar ingen roll varför han är här”, sa generalen irriterat och klev fram. ”Han slösar med allas vår tid. Visst, det var en bra träff med spjutet. Men han kan fortfarande inte bli en av oss. Han har ingen riddare som går i god för honom och ingen väpnare att vara hans partner.”

”Jag skall vara hans partner”, hördes en röst ropa.

Thor vände sig om med de andra. Han blev förvånad när han såg en pojke i sin egen ålder, en pojke som till och med liknade honom, förutom det blonda håret, de klargröna ögonen, och en underbart vacker kunglig rustning: ringbrynja klädd i scharlakansrött med svarta tecken – ännu en medlem av kungafamiljen.

”Omöjligt”, sa generalen. ”Kungafamiljen tar inga partners från allmogen.”

”Jag gör som jag önskar”, for pojken ut. ”Och mitt önskemål är att Thorgrin blir min partner.”

”Även om vi skulle godkänna det”, sa generalen, ”så betyder det ingenting. Han har ingen riddare till beskyddare.”

”Jag blir hans beskyddare”, hördes en röst.

Alla vände om i riktning mot rösten, och genom hopen gick en dämpad flämtning.

Thor vände sig och såg en riddare till häst, utstyrd i en underbart vacker, skinande rustning och med alla sorters vapen runt bältet. Det stod verkligen en glans runt honom – det var som att se mot solen. Thor såg på hans hållning, hur han förde sig och på tecknen på hans hjälm att han skiljde sig från de andra. Han var en första rangens kämpe.

Thor kände igen den här riddaren. Han hade sett målningar och hört berättelser om honom. Det var Erec. Thor kunde knappt tro det. Han var främst av alla Ringens riddare.

”Men, herre, du har ju redan en väpnare”, protesterade generalen.

”Då har jag två nu”, svarade Erec, med lugn och djup röst.

Hela församlingen stod tyst, som bedövad.

”Då är det inte mycket mer att säga om saken”, sa Kendrick. ”Thorgrin har både en beskyddare och en partner. Saken är avgjord. Han är nu medlem av Legionen.”

”Men ni har alldeles glömt mig!”, skrek vakten och klev fram. ”Inget av detta ursäktar att pojken lagt hand på en av kungens vakter och att han måste straffas. Rätt måste skipas!”

”Och rätt skall skipas”, svarade Kendrick med stål i rösten. ”Men det blir upp till mig att skipa den, inte till dig.”

”Men herre, han måste i skampålen! Det måste statueras exempel!”

”Om du pratar på så blir det du som hamnar i skamstocken”, sa Kendrick med röst hård som flinta och en ljungande blick ned mot vakten.

Vakten backade slutligen undan, vände sig och gick sin väg, röd i ansiktet och med en ilsken blick mot Thor.

”Då är det kungjort”, utropade Kendrick med hög röst. ”Välkommen, Thorgrin, till Kungens Legion!”

Församlingen av riddare och pojkar lät höra ett hurrarop. Sedan vände de om och återgick till sin träning.

Thor stod som fastfrusen av chock efter allt. Han kunde inte tro det. Han var en medlem av Legionen. Det var som en dröm.

Thor vände sig mot Kendrick, mer tacksam än han någonsin kunde säga. Aldrig hade någon brytt sig förr, vågat något för att hjälpa honom, skyddat honom. Det var en märklig känsla. Han kände sig redan närmare denne man än han var sin egen far.

”Jag vet inte hur jag skall tacka er”, sa Thor. ”Jag står i djup skuld.”

Kendrick log ned mot honom. ”Nå, jag heter Kendrick, och det är ett namn du skall få fler tillfällen att lära känna. Jag är äldste son till kungen. Jag beundrade ditt mod. Du blir en tillgång för den här skaran.”

Kendrick vände om och skyndade iväg. Samtidigt lunkade den store pojke som slagits med Thor förbi.

”Passa dig du”, sa pojken. ”Vi sover i samma baracker, vet du. Jag tror inte du kommer sova särskilt säkert där. Tro inget annat.”

Pojken vände om och traskade iväg innan Thor hann svara. Redan hade han fått en fiende.

Han hade började undra vad som väntade honom här, när kungens yngste son skyndade fram till honom.

”Strunta i honom”, sa ha till Thor. ”Han ställer jämt till med bråk. Jag heter Reece förresten.”

”Tack skall du ha”, sa Thor, och sträckte ut handen. ”Tack för att du valde mig till partner. Jag vet inte vad jag annars skulle ha tagit mig till.”

”Jag väljer vem som än vågar stå upp mot det där kräket”, svarade Reece glatt. ”Snyggt kämpat förresten.”

”Skämtar du?”, frågade Thor och gned torkat blod ur ansiktet, där blåmärkena nu svällde. ”Han gjorde ju mos av mig.”

”Men du gav inte upp”, sa Reece. ”Imponerande. Vem som helst av oss andra skulle ha legat kvar. Och det var djävulskt tjusigt kast. Var lärde du dig kasta spjut så där? Vi blir partners för resten av livet!” Han gav Thor en allvarsam blick och skakade hans hand. ”Och vänner också, det känner jag på mig.”

När Thor tog handen kunde han inte hjälpa det, han kände också att han fick en vän för livet.

Plötsligt var någon där och petade honom i sidan.

Han snodde sig om och såg en äldre pojke, med ett långsmalt, koppärrigt ansikte.

”Jag är Feithgold, Erecs väpnare. Du är hans andre väpnare. Du lyder under mig, med andra ord. Och vi har bara minuter kvar till en tornering. Skall du bara stå här och hänga när du just blivit väpnare åt rikets mest berömde riddare? Följ mig! Snabba på!”

Reece hade redan vänt om, så Thor skyndade efter väpnaren som nu sprang tvärs över fältet. Han hade ingen aning om vart de var på väg – men det spelade ingen roll. Det sjöng i bröstet.

Han hade klarat det.

Kapitel sju

Gareth hastade fram genom Kungsgård, iklädd sin praktfulla kungliga utstyrsel, och trängdes av folkmassorna som strömmat till från alla håll för att bevittna systerns bröllop. Och han var rasande. Han var fortfarande ur balans efter konfrontationen med fadern. Hur var det möjligt, hur kunde han ha blivit förbigången? Hur kunde hans egen far besluta att han inte skulle bli kung? Det var ofattbart. Han var den förstfödde, äkte sonen. Så hade det gått till i alla tider. Han hade alltid, ända sedan födseln, tagit för givet att han skulle styra – han hade aldrig haft skäl att ifrågasätta det.

Det gick helt enkelt inte att förstå. Att välja bort honom för ett yngre syskon – dessutom en flicka. När det här kom ut skulle han vara till åtlöje i hela riket. Med varje steg han tog kände han hur luften gick ur honom, och att han inte visste hur han skull hämta andan igen.

Han stapplade fram med folkmassorna mot sin äldsta systers bröllopsceremoni. Han såg sig omkring, såg alla färggranna dräkter och den ständiga strömmen av folk från rikets olika provinser. Han avskydde att beblanda sig med allmogen. Det här var ett av de tillfällen när rikets fattiga kunde frottera sig med de rika, och ett tillfälle när de ociviliserade typerna från Österriket, på andra sidan Höglanden, också släppts in. Gareth kunde knappt tro att hans syster verkligen skulle giftas bort till en av dem. Det var ett slugt politiskt drag av hans far, ett patetiskt försök att hålla fred mellan rikena.

Ännu märkligare var att hans syster tycktes förtjust i den där typen. Gareth hade svårt att förstå varför. Men han kände sin syster, och förmodligen var det inte mannen som lockade henne, utan titeln. Det här var hennes chans att själv bli drottning. Nå, hon skulle få vad hon förtjänade: de var odjur allesamman, där på den andra sidan Höglanden. Enligt Gareth så saknade de fullständigt hans känsla för takt, raffinemang och förfining. Men det var inte hans problem. Om systern var nöjd med det, så gift bort henne. Det betydde ett syskon mindre som kunde stå i vägen för hans rätt till tronen. Vid närmare eftertanke: ju längre bort hon var, desto bättre.

Inte för att något av det här längre var hans angelägenhet. Efter dagens händelser skulle han aldrig bli kung. Nu förpassades han till att bli ännu en anonym prins i faderns rike. Nu var vägen till makten stängd och han var dämd till ett liv som medelmåtta.

Hans far hade underskattat honom – han hade alltid underskattat honom. Fadern tyckte sig vara en listig politiker – men Gareth var och hade alltid varit slugare. Luandas giftermål med en McCloud till exempel. Hans far tänkte att det var ett mästerligt drag. Men Gareth såg längre fram än fadern och tog fler omständigheter i beaktande – han var ett steg före. Han visste vad som skulle komma av det. Till syvende og sidst så skulle giftermålet inte göra McClouds nöjda, utan snarare göra dem djärvare. De var odjur, och de skulle inte se denna utsträckta hand som ett tecken på styrka, utan som ett tecken på svaghet. Inte skulle de heller bry sig om sina nya familjeband. Så snart de fört bort hans syster så skulle de förbereda ett anfall, Gareth var säker på saken. Det var en fint alltsammans. Han hade försökt förklara det för sin far, men han hade inte lyssnat.

Men inget av det här rörde honom nu. Nu var han trots allt bara en bland andra prinsar, ännu en kugge i kungadömet. Gareth bokstavligen kokade vid tanken, och i det ögonblicket hatade han sin far med ett hat som han knappt trodde var möjligt. Medan han trängde sig fram, skuldra mot skuldra med folkmassorna, funderade han på hur han kunde hämnas och bli kung i alla fall. Han kunde inte bara sitta där och låta det hända, det var ett som var säkert. Han kunde inte låta kungavärdigheten hamna i händerna på sin lillasyster.

”Men där är du ju”, hördes en röst.

Det var Firth som gick fram till hans sida, med ett muntert leende som avslöjade en rad av fulländade tänder. Han var arton år, lång, smärt, med en ljus röst, len hy och rosiga kinder. Firth var för tillfället hans älskare. Vanligtvis var Gareth glad över att se honom, men nu var han inte på humör.

”Jag kunde nästan tro att du undvikit mig hela dagen”, fortsatte Firth och krokade hans arm där de gick fram.

Gareth drog genast loss armen och såg efter att ingen sett dem.

”Är du inte klok?”, bannade han. ”Ta aldrig min arm igen när vi är ute bland folk. Aldrig.”

Firth såg ned i marken, röd i ansiktet. ”Förlåt”, sa han. ”Jag tänkte inte.”

”Precis, du tänkte inte. Gör om det igen och det blir sista gången du ser mig”, skällde Gareth.

Firth blev ännu rödare och såg verkligen skamsen ut. ”Förlåt”, sa han.

Gareth såg sig om igen. Han var säker nu på att de inte blivit sedda och kände sig bättre till mods.

”Och vad går det för rykten bland folk?”, frågad han, i ett försök att byta ämne och bli av med alla dystra tankar.

Firth blev genast gladare igen och återfick sitt leende.

”Alla är förväntansfulla. De väntar på kungörelsen att du utnämnts till tronarvinge.”

Gareth såg bort. Firth sökte i hans ansikte.

”Har du inte?”, frågade Firth, med skepsis i rösten.

Gareth rodnade där de gick fram, utan att möta Firths blick.

”Nej.”

Firth flämtade till.

”Han valde bort mig. Kan du tänka dig det? För min syster. Min lillasyster.”

Firth tappade hakan. Han såg chockad ut.

”Men det är inte möjligt”, sa han. ”Du är förstfödd. Hon är kvinna. Det är omöjligt”, upprepade han.

Gareth såg på honom, med is i blicken. ”Jag ljuger inte.”

De gick en stund i tystnad, och allteftersom folksamlingen tätnade såg sig Gareth omkring och började inse var han var och vad som var på gång. Kungsgård var packat med folk – tusentals människor hade strömmat till genom varje öppen port. Alla pressade sig fram till den utsmyckade scenen för bröllopet där man ställt fram åtminstone tusen av de bästa stolarna, med tjocka kuddar av röd sammet och gyllene bårder. En hel armé av tjänare gick fram och tillbaka i gångarna och placerade folk och serverade drycker.

På varsin sida om den oändligt långa och blomsterprydda brudgången satt de två familjerna – MacGils och McClouds – med en tydlig gräns emellan. Där var hundratals människor på båda sidor, var och en klädd i sitt allra bästa, MacGils i sin klanfärg purpur och McClouds i mörk orange.

I Gareths ögon kunde de inte se mer olika ut. Även om de båda var utsökt klädda kändes det som att McClouds hade klätt ut sig, som att de bara låtsades. Under kläderna var de vildar – han såg det i deras ansikten, i hur de rörde sig, skuffade varandra, i hur de skrattade för högt. Under ytan fanns något som inga kungakläder kunde dölja. Han ogillade att ha dem innanför murarna. Han ogillade hela bröllopet. Ännu en av hans fars dumma idéer.

Om Gareth varit kung hade planen varit en annan. Han skulle också ha kallat till bröllop. Men sedan skulle han väntat, till sent på natten, när alla McClouds var druckna. Han skulle ha låst salens dörrar och bränt dem allesammans till aska, tagit död på dem till siste man, alla på en gång.

”Odjur”, sa Firth, som såg mot andra sidan gången. ”Jag kan knappt begripa att din far släppt in dem.”

”Lekarna senare kan bli något att se”, sa Gareth. ”Han bjuder fienden innanför portarna och ordnar sedan tävlingar till bröllopet. Är det inte ett perfekt recept för slagsmål och stridigheter?”

”Menar du det?”, frågade Firth. ”Strid? Här? Med alla soldater omkring? Och på hennes bröllopsdag?”

Gareth ryckte på axlarna. Han förväntade sig vad som helst av McClouds.

”Att hedra en bröllopsdag betyder inget för dem.”

”Men vi har ju tusentals soldater på plats.”

”De också.”

Gareth vände sig och såg en lång rad soldater – både MacGils och McClouds – på post på var sida om bröstvärnet.

De skulle inta ha haft så många soldater på plats i fall de inte väntade sig skärmytslingar, han visste det. Trots tillfället, trots de vackra kläderna, all prakt, de outtömliga banketterna med mat, sommarsolståndets hela skönhet, och alla blomster – trots allt var luften tung av spänning. Alla var på sin vakt – Gareth såg hur de drog upp axlarna och höll armbågarna ut från kroppen. Ingen litade på den andre.

Med lite tur, tänkte Gareth, så skulle en av dem sätta en kniv i hjärtat på hans far. Då skulle han kanske bli kung ändå.

”Jag förmodar att vi inte kan sitta tillsammans”, sa Firth besviket när de närmade sig sittplatserna.

Gareth gav honom en föraktfull blick. ”Hur korkad är du egentligen?”, spottade han fram, med gift i rösten.

Han började fråga sig på allvar om det verkligen varit en god idé att ta den här stallpojken till älskare. Om han inte snabbt fick honom att växa ifrån sina dumheter så var det risk att han skulle avslöja dem båda.

Firth tittade skamset ned.

”Möt mig senare, i stallet. Ge dig av nu”, sa han och gav honom en lätt knuff. Firth försvann i trängseln.

Plötsligt kände Gareth en kall hand greppa honom om armen. Hjärtat stannade för ett ögonblick och han undrade om han var upptäckt. Men sedan kände han de långa naglarna, de tunna fingrarna, som borrade sig in i skinnet, och han förstod på en gång att det var hans fru, Helena.

”Skäm inte ut mig en dag som den här”, väste hon, med hat i rösten.

Han vände sig om och såg på henne: hon var vacker, smyckad till fest, med en lång, vit sidenklänning, håret satt högt på huvudet med hårnålar, iförd sitt vackraste diamanthalsband och med ansiktet slätt av smink. Gareth kunde se att hon, rent objektivt sett, var vacker, lika vacker som den dag de gifte sig. Men fortfarande kände han ingen dragning till henne. Det hade varit ännu en av hans fars idéer – att försöka gifta honom bort från hans läggning. Men allt det hade åstadkommit var att ge honom en ständigt bitter följeslagerska – och ytterligare spä på spekulationerna om honom vid hovet.

”Det är din systers bröllopsdag”, anmärkte hon. ”Du kan väl i alla fall låtsas som att vi är ett par – för en gångs skull.”

Hon kopplade sin arm runt hans och de gick mot en avdelning som spärrats av med sammetsband. Två vakter släppte fram dem så att de anslöt sig till de andra kungliga, längst bak i början av gången.

Det blåstes i en trumpet och, långsamt, tystnade publiken. Mjuka toner hördes från en harpa. Samtidigt ströddes ännu mer blommor längs med gången och det kungliga följet började röra sig fram, arm i arm. Gareth drogs med av Helena, och de gick i takt tillsammans längs gången.

Gareth kände sig mer iögonenfallande och obekvämare än någonsin tidigare och han kunde knappt förmå sig att få kärleken att se ut som om den var äkta. Han kände att han hade hundratals ögon på sig och kunde inte hjälpa att det kändes som om de alla värderade och dömde honom, även om han visste att det inte var sant. Gången hade inte kunnat vara kort nog. Han kunde knappt vänta tills de nådde fram till slutet, där han skulle stå intill sin syster vid altaret, och få det här överstökat. Dessutom kunde han inte sluta tänka på att han skulle möta sin far: han undrade om alla dessa åskådare redan visste.

”Jag mottog dåliga nyheter idag”, viskade han till Helena när de till sist kom fram till slutet och han inte längre hade ögonen på sig.

”Tror du att jag inte redan vet det?”, snäste hon.

Han vände sig och såg förvånat på henne.

Hon såg på honom med förakt. ”Jag har mina spioner”, sa hon.

Han kisade med ögonen och önskade att han kunde göra henne illa. Hur kunde hon vara så likgiltig.

”Om jag inte blir kung blir du heller aldrig drottning”, sa han.

”Jag förväntade mig aldrig att jag skulle bli drottning”, svarade hon.

Det förvånande honom ännu mer.

”Jag förväntade mig aldrig att han skulle utnämna dig”, fortsatte hon. ”Och varför skulle han det? Du är ingen ledare. En älskare är du. Men inte min älskare.”

Gareth kände hur han rodnade.

”Och du är inte heller min.”

Nu var det hennes tur att rodna. Han var inte den ende som hade en hemlig älskare. Gareth hade egna spioner som höll reda på hennes utsvävningar. Fram till nu hade han låtit henne hållas – så länge hon inte gjorde något väsen av det och lät honom vara ifred.

”Det är inte precis som om jag har något val”, svarade hon. ”Eller förväntar du dig att jag skall leva i kyskhet resten av livet?”

”Du visste vem jag var”, svarade han. ”Och ändå valde du att gifta dig med mig. Du valde makt framför kärlek. Så spela inte förvånad.”

”Vårt giftermål var arrangerat”, sa hon. ”Jag fick inga val alls.”

”Men du protesterade inte”, svarade han.

Gareth hade inte ork att gräla med henne den här dagen. Hon var användbar rekvisita, en liten docka till fru. Han kunde stå ut med henne, och hon var till nytta ibland – så länge hon inte blev alltför irriterande.

Gareth såg med utstuderat förakt när alla vände sig för att se hans äldsta syster ledas genom gången av hans far, det kräket. Och vilken ofattbar cynism – han hade till och med fräckheten att låtsas vara rörd, att torka en tår när han ledde henne nedför gången. En skådespelare ut i fingerspetsarna. Men i Gareths ögon var han en idiotisk klåpare. Han kunde inte föreställa sig att fadern kände någon verklig ledsnad över att gifta bort sin dotter, henne som han, när allt kom omkring, kastade till vargarna i McClouds kungadöme. Och Gareth kände ett lika stor förakt för Luanda, som tycktes njuta av spektaklet. Hon tycktes inte bry sig om det faktum att hon giftes bort till folk som stod lägre. Även hon var efter makt. Kallblodig. Kalkylerad. I det avseendet var hon det av hans syskon som mest liknade honom själv. På det sättet kunde han relatera till henne, även om de aldrig hade känt någon verklig värme för varandra.

Gareth trampade otåligt på platsen och önskade att det snart skulle vara över.

Han genomled bröllopsceremonin: Argon läste välsignelser och besvärjelser och utförde ritualerna. Det var en fars och den fick honom att må illa. Det var inte mer än ett förbund av politiska skäl mellan två familjer, så varför inte se det för vad det var?

Till sist var det över, tack och lov. Folkmassan stämde upp i ett väldigt hurrarop när paret kysstes. Det blåstes i basun och bröllopets perfekta ordning upplöstes i ett stillsamt kaos. Kungafamiljen återvände nedför gången och gick mot mottagningen.

Inte ens Gareth, cynisk som han var, kunde låta bli att imponeras av festen: den här gången hade hans far inte sparat på slantarna. Framför dem sträckte sig bord dukade med alla sorters läckerheter: festmåltider, tunnor av vin och oändliga rader av helstekt gris, får och lamm.

Bortom borden förberedde man redan huvudpunkten på programmet: spelen. Måltavlor sattes upp för kast med stenslunga, spjut och bågskytte – och mitt i allt låg rännarbanan för torneringen. Folk hade redan börjat samlas omkring den.

Folksamlingarna började redan dela sig i läger för riddarna på båda sidor. Först ut för MacGils var Kendrick, redan i rustning och till häst, och efter honom åtskilliga ur Silvergardet. Men först när Erec kom till platsen, på visst avstånd från de andra, blev det respektfullt tyst i hopen. Han drog blickarna som en magnet: till och med Helena lutade sig fram, och Gareth lade märkte till hennes begär, hon precis som alla andra kvinnor.

”Han är redan i valbar ålder, men ännu inte gift. Det finns inte en kvinna i riket som inte skulle ta honom. Varför väljer han ingen av oss?”

”Och vad bryr du dig om det?”, frågade Gareth, svartsjuk, trots allt och mot sin egen vilja. Han ville också vara däruppe, i rustning, till häst och i tornering för sin fars namn. Men han var ingen krigare. Det visste alla.

Helena ignorerade honom med en avfärdande gest med handen. ”Du är ingen riktig man”, sa hon spefullt. ”Sådana här saker förstår du dig inte på.”

Gareth rodnade. Han hade god lust att ge igen, men det här var inte rätt tillfälle. Istället slog han följe med henne fram till sittplatsen på läktaren, där hon satte sig för att se dagens festligheter med de andra.

Den här dagen blev värre och värre, och Gareth kände redan en tom grop i magen. Det skulle bli en lång dag, en dag med ändlösa uppvisningar i ridderlighet, av pompa och förställning. Män skulle skadas och dödas. Det var en dag som han var utestängd ifrån. En som representerade allt som han avskydde.

Han grubblade som han satt där. I tystnad önskade han att festligheten skulle förbytas i riktig strid, att ett riktigt, grymt slag, ett blodbad, skulle bryta ut framför hans ögon och slita allt som var gott med denna plats i stycken, bit för bit.

En dag skulle han få som han ville. En dag skulle han bli kung.

En dag.

Kapitel åtta

Thorgrin gjorde sitt bästa för att hålla takten med Erecs väpnare och skyndade för att hinna i fatt, sicksackande genom folkmassan. Det hade varit en sådan virvelvind av händelser sedan han kom till arenan och han kunde knappt begripa vad som hänt. Det skälvde ännu i bröstet. Det var svårt att tro: han hade tagits in i Legionen och var nu andre väpnare till Erec.

”Jag sa ju till dig, pojk – skynda på!”, snäste Feithgold.

Thor gillade inte att kallas ”pojk”, och särskilt inte av någon som bara var några få år äldre. Feithgold sköt fram och tillbaka genom trängseln, som om han nästan försökte bli av med Thor.

”Är det alltid sådan trängsel här?”, ropade Thor medan han sprang för att hinna ikapp.

”Självklart inte!”, skrek Feithgold tillbaka. ”Idag är inte bara årets längsta dag, sommarsolståndet, men också dagen för kungadotterns bröllop – och dessutom första gången i historien som vi öppnat portarna för McClouds. Det har aldrig varit så mycket folk, jag har aldrig sett något liknande! Det här hade jag inte väntat mig. Jag är rädd att vi kommer försent!”, kastade han fram medan han rusade genom trängseln.

”Vart är vi på väg?”, frågade Thor.

”Vi skall göra som alla dugliga väpnare: hjälpa vår riddare förbereda sig!”

”Förbereda för vaddå?”, insisterade Thor med andan i halsen. Det blev varmare för var minut och han fick torka svetten ur pannan.

”Den kungliga torneringen!”

Till sist kom de till randen av en folksamling och stannade framför en soldat ur kungsvakten. Vakten kände igen Feithgold och gjorde tecken åt de andra att låta dem passera.

De duckade under ett rep och klev in i en öppen plats som var fri från åskådare. Thor kunde knappt tro sina ögon: alldeles intill honom var rännarbanan. På andra sidan repen fanns mängder av åskådare och längs grusgångarna stod väldiga stridshingstar – de största Thor någonsin sett – grenslade av riddare i alla sorters rustningar. Bland männen ur Silvergardet fanns riddare från båda rikets alla provinser, vissa i svart rustning, andra i vit, iförda hjälm och med vapen av alla storlekar och slag. Det såg ut som om hela världen hade infunnit sig här vid torneringens banor.

Det pågick redan tävlingar, med riddare från platser Thor aldrig hört talas om. De stormade fram mot varandra, lansar och sköldar sjöng och följdes av vrål från folkmassan. Så här på nära håll, såg Thor, var hästarnas kraft och styrka och larmet från vapnen nästan ofattbart. Det var en dödlig konst.

”Det liknar knappast en lek!”, sa Thor när han följde Feithgold längs kanten på banorna.

”Det är det inte heller”, ropade Feithgold över axeln för att överrösta larmet. ”Det här är allvar, förklätt till lek. Folk dör varje dag här. Det är ett slagfält, och de har tur, de få som går härifrån oskadda. Och det är inte många.”

Thor såg upp just som två riddare red mot varandra och slog samman med full kraft. Det hördes ett fruktansvärt brak av metall mot metall och en av dem kastades av hästen och föll på rygg på marken, bara någon meter från Thor.

Folkmassan drog efter andan. Riddaren rörde sig inte, och Thor kunde se hur en del av ett träskaft stack ut mellan hans revben, rakt igenom rustningen. Han skrek av smärta och blod rann ur hans mun. Några väpnare sprang fram för att hjälpa honom och släpade honom av fältet. Riddaren som segrat paraderade långsamt runt med höjd lans, till folkets jubel.

Thor var chockad. Han hade inte föreställt sig att den här sporten skulle vara så dödlig.

”Vad de pojkarna just gjorde – det är ditt jobb nu”, sa Feithgold. ”Du är väpnare nu. Eller rättare sagt, andre väpnare.”

Han klev närmare – så nära att Thor kunde känna hans dåliga andedräkt.

”Och glöm inte det. Jag gör vad Erec säger. Och du gör vad jag säger. Ditt jobb är att bistå mig. Förstått?”

Thor nickade, fortfarande upptagen med alla intryck. Han hade inte tänkt sig att det var så här det skulle gå till, och det var ännu oklart vad som väntade honom. Han anade hur Feithgold kände sig hotad av hans närvaro, och att han hade skaffat sig ännu en fiende.

”Det är inte min avsikt att komma emellan och ta över din plats som Erecs väpnare”, sa Thor.

Feithgold frustade fram ett litet hånskratt.

”Det skulle du inte kunna, ens om du försökte, pojk. Håll dig ur vägen bara, och gör som du blir tillsagd.”

Därefter vände Feithgold och skyndade ned längs med stigar som sicksackade bortom avspärrningarna. Thor hängde med så gott han kunde och kom snart fram till en hel labyrint av stall. Han gick längs en smal korridor. På båda sidor stampade stridshingstar som sköttes av nervösa väpnare. Feithgold vände om och stannade till sist framför en jättelik, storartad häst. Thor fick hålla andan. Det var svårt att tro att något så väldigt och så vackert också var verkligt, och ännu mindre att det kunde hållas instängt bakom en grind. Hingsten såg ut att stå beredd på krig.

”Warfkin”, sa Feithgold. Det är Erecs häst. Elle snarare en av dem – den han föredrar vid torneringar. Ingen lätt best att tämja, men Erec har lyckats. Öppna grinden”, beordrade Feithgold.

Thor såg på honom, förbryllad, och sedan tillbaka på grinden för att förstå hur den skulle öppnas. Han klev fram och drog i en sprint mellan spjälorna, men inget hände. Han drog hårdare, den lossnade och han lät trägrinden försiktigt svänga upp.

I samma ögonblick gnäggade Warfkin, lutade sig på hasorna och sparkade mot träet, precis på spetsen av Thors finger. Thor ryckte tillbaka handen i smärta.

Feithgold skrattade.

”Det var just därför som jag lät dig öppna. Gör det snabbare nästa gång, pojk. Warfkin väntar inte på någon, och allra minst på dig.”

Thor var rasande. Feithgold började redan gå honom på nerverna och han hade svårt att förstå hur han skulle kunna stå ut med honom i längden.

Han öppnade grinden, snabbt den här gången, och steg åt sidan, ur vägen för hästens flygande ben.

”Skall jag ta ut honom?”, undrade Thor med viss bävan. Hästen stampade och krängde och han hade ingen lust att sträcka sig efter tyglarna.

”Naturligtvis inte”, sa Feithgold. ”Det är min uppgift. Din är att ge honom foder, och mocka efter honom.”

Feithgold tog tag i Warfkins tyglar och började leda honom nedför spiltorna. Thor svalde och såg efter honom. Det här var inte den början han tänkt sig. Han begrep att han var tvungen att börja någonstans, men det här var rent förödmjukande. Han hade sett framför sig krig och ära och tävlan mellan pojkar i hans egen ålder. Han hade inte tänkt att han skulle bli någon sorts tjänstehjon. Han började undra om han verkligen fattat rätt beslut.

Till sist kom de bort från de mörka stallarna och ut i det strålande dagsljuset. Thor kisade ovant och blev för ett ögonblick helt överväldigad av ropen från de tusenden som hurrade och larmet av riddare i strid som smällde in i varandra. Han hade aldrig hört ett sådant skrällande av metall, och jorden skakade under tyngden av hästarna.

Runtomkring fanns ett dussintal riddare och deras väpnare, i full färd med förberedelser. Väpnarna putsade sina riddares rustningar, oljade in vapen och synade sadlar och remmar. De granskade vapnen en sista gång när riddarna satt upp på sina springare i väntan på att höra sina namn kallas.

”Elmalkin!” hördes en utropare.

En riddare från en provins Thor inte hört talas om – en bred sälle i röd rustning – galopperade ut genom porten. Thor vände på sig och hoppade undan i sista stund. Riddaren stormade fram längs den smala banan, och hans lans vek av mot motståndarens sköld. De skrällde in i varandra, och den andre riddarens lans landade och skickade Elmalkin genom luften och ned på rygg. Folkhopen hurrade.

Men Elmalkin återfick genast fattningen, kom på fötter och snodde runt med armen mot sin väpnare, som stod intill Thor.

”Spikklubban!” röt riddaren.

Väpnaren intill Thor slet en spikklubba från vapenstället och spurtade mot mitten av banan. Han sprang mot Elmalkin, men den andre riddaren hade vänt om och dundrade fram igen. Just som väpnaren sträckte fram klubbaren till sin herres hand slog den andre riddaren ned. Elmalkins väpnare kom försent: riddaren hade sänkt lansen och träffade väpnarens huvud i rörelsen. Han vacklade, vände ett varv och föll hastigt ned i gruset, rakt på ansiktet.

Väpnaren rörde sig inte. Thor såg blod forsa från huvudet. Även på avstånd syntes gruset färgas rött.

Thor svalde.

”Det är ingen vacker syn, eller hur?”

Thor vände sig om och såg Feithgold stå bredvid, med blicken fästad på honom.

”Härda dig, pojk. Det här är strid. Och vi är mitt i den.”

Folkmassan tystnade plötsligt, då rännarbanan i mitten hade öppnats. Thor kände förväntan i luften, och alla andra duster avblåstes i väntan på denna. Ut på den ena sidan kom Kendrick, ledande sin häst och med lans i handen.

På den motsatta sidan uppenbarade sig en riddare i McClouds särpräglade färger.

”MacGils mot McClouds”, viskade Feithgold till Thor. ”Vi har legat i krig i tusen år, och jag tvivlar starkt på att den här dusten kommer att fälla något slutgiltigt avgörande.”

Båda riddare sänkte sina visir, en hornstöt hördes, och med ett rop satte de av mot varandra.

Thor förbluffades över hur snabbt de fick upp farten, och bara ett ögonblick senare brakade de ihop med en sådan skräll att Thor nästan drog upp händerna för öronen. Folkmassan flämtade till när båda kämpar föll av hästarna.

Båda kom på fötter och slängde av sig hjälmarna, och deras väpnare sprang ut med kortsvärd. De två riddarna kämpade för full kraft. Thor fascinerades av anblicken av Kendricks hugg och svep: det var en skönhet i det. Men McClouds riddare var också han en duglig krigare. Kampen rasade fram och tillbaka, båda tröttade ut varandra, men ingen gav vika.

Till sist slog svärden samman i en ödesmättad skräll, och slogs ur båda kämpars händer. Väpnarna sprang ut med spikklubbor, men när Kendrick sträckte sig efter sin klubba sprang McClouds väpnare upp bakom och högg honom i ryggen med sitt eget vapen. Slaget kastade Kendrick i marken och publiken drog förfärat efter andan.

McClouds riddare återfick sitt svärd, steg fram och tryckte det mot Kendricks strupe så att han naglades fast på marken. Kendrick hade inget val.

”Jag ger upp!”, ropade han.

Från McClouds hördes ett segerrusigt vrål – men från MacGils rop av vrede.

”Han fuskade!”, skrek en av MacGils anhängare.

”Fusk! Fusk!”, skrek en ilsken kör av röster.

Folkmassan blev allt ilsknare, och snart var det ett sådant larm av protester att publiken – både på MacGils och McClouds sida – började lämna sina platser och gå mot varandra.

”Det här är inte bra”, sa Feithgold till Thor där de stod vid sidan av och såg vad som hände.

Ett ögonblick senare bröt massorna samman: nävar syntes i luften, och snart var det allmänt slagsmål. Det var kaos. Män utväxlade vildsinta rallarsvingar, grep varandra i håret och brottades i gruset. Allt fler rusade till platsen och slagsmålet hotade att urarta till fullskaligt krig.

En hornstöt hördes och vakter från båda sidor marscherade in och lyckades skingra massan. Ännu en hornstöt hördes, och tystnaden lade sig när kung MacGil reste sig från tronen.

”Här blir inga skärmytslingar idag!”, dundrade han med sin konungsliga stämma. ”Inte på denna dag för fest! Och inte vid mitt hov!”

Folkmassan lugnade sig så sakteliga.

”Om det är tävlan mellan våra två klaner ni vill ha, då skall den avgöras av enskilda krigare, med en förkämpe för var sida.”

MacGil såg bort mot kung McCloud, som satt med sitt följe på andra sidan.

”Är vi överens?”, ropade MacGil.

McCloud reste sig, högtidligt.

”Överens!”, upprepade han.

Massan på båda sidor hurrade.

”Välj din bäste man!”, ropade MacGil.

”Det har jag redan gjort”, sa McCloud.

Mellan raderna av McClouds uppenbarade sig en väldig riddare till häst, den störste man Thor någonsin sett. Han var byggd som en klippa, ofattbart bred och med ett långt skägg och en hotfull min som såg ut att vara för evigt ristad i ansiktet.

Thor märkte rörelse vid sidan om, och alldeles intill steg Erec fram, satt upp på Warfkin och gick fram. Thor svalde. Han kunde knappt tro att allt det här verkligen hände runtomkring honom. Han fylldes av en otrolig stolthet över Erec.

Sedan blev han nervös eftersom han insåg att han nu var i tjänst. Han var ju en väpnare nu, och hans riddare skulle just till att kämpa.

”Vad gör vi?”, frågade han Feithgold, upphetsat.

”Stå beredd och gör som jag säger”, svarade Feithgold.

Erec stegade långsamt fram till rännarbanan, och de två riddarna stod där, mitt emot varandra och med hästarna stampande i anspänningen. Hjärtat rusade i Thors bröst där han väntade och vakade.

Det hördes en hornstöt, och riddarna stormade fram mot varandra.

Thor häpnade inför synen. Skönheten och elegansen i Warfkins rörelse var helt otrolig – det var som att se en fisk hoppa i vattnet. Den andre riddaren var jättelik, men Erec var en graciös och elegant kämpe. Han flög genom luften, med huvudet lågt, och hans silverrustning gnistrade mer glänsande än någon rustning Thor sett.

När de två männen möttes riktade Erec lansen perfekt, och lutade sig åt sidan. Han lyckades träffa mitt i skölden, och samtidigt undvika att själv bli träffad.

Jätten vältrade baklänges, ned i marken. Det var som ett klippblock träffat backen.

MacGils folk hurrade när Erec svepte förbi, vände och red tillbaka. Han lyfte visiret och höll lansens spets mot mannens strupe.

”Ge dig!”, ropade Erec.

Riddaren spottade i marken.

”Aldrig!”

Riddaren greppade nu efter en dold väska, drog fram en näve sand och kastade den i Erecs ansikte, innan han hann reagera.

Erec drog upp händerna mot ögonen, bedövad av chocken. Lansen föll till marken och han själv gled av hästen.

MacGils folk buade och skrek i raseri när Erec föll ned, med händerna greppade om ögonen. Riddaren slösade ingen tid utan sprang fram och knäade honom i sidan.

Erec vältrade runt, riddaren grep efter en stenbumling lyfte den högt och tog sikte mot Erecs huvud.

”NEJ!” Thor skrek och klev fram, utan att kunna stoppa sig själv.

I sista sekund lyckades Erec på något sätt rulla åt sidan. Bumlingen sjönk djupt ned i gruset, där Erecs huvud legat just innan.

Thor förbluffades över Erecs smidighet. Han var redan på fötter igen, mitt emot den ojuste motståndaren.

”Kortsvärd!”, ropade båda kungarna.

Feithgold snurrade plötsligt runt och stirrade mot Thor.

”Ge mig svärdet!” skrek han.

”Thor hjärta bultade av panik. Han svängde om mot Erecs vapenställ och letade desperat efter svärdet. Framför honom hängde en förvirrande mängd vapen. Han sträckte sig efter ett och stack det i Feithgolds handflata.

”Korkade unge! Det där är det halvlånga svärdet!”, skrek Feithgold. Thor blev torr i halsen. Det kändes som om hela kungariket stirrade på honom. Han kunde knappt se för all oro och paniken växte i bröstet och han visste inte vilket svärd han skulle välja. Det gick inte att fokusera.

Feithgold klev fram, knuffade Thor ur vägen och grep själv efter kortsvärdet. Sedan sprang han ut på rännarbanan.

Thor såg honom löpa och kände sig värdelös, helt fruktansvärd. Han tänkte hur det skulle kännas om det var han som sprang därute, inför ögonen på alla människor, och han blev alldeles svag i knäna.

Den andre riddarens väpnare hann före, och Erec fick hoppa åt sidan för ett första hugg som nästan träffade. Feithgold nådde Erec till sist och satte svärdet i hans hand. Samtidigt anföll den andre riddaren. Men Erec var för smart: han väntade till sista ögonblick, och hoppade sedan ur vägen.

Riddaren fortsatte rusningen och sprang rätt in Feithgold, som hade oturen att stå kvar på platsen Erec just lämnat. Riddaren, helt rasande över att ha missat, grabbade tag i Feithgolds hår med båda händer och skallade honom hårt i ansiktet.

Det knakade av brutna ben, blod forsade från Feithgolds näsa och han föll lealös till marken.

Thor stod där, med munnen halvöppen i chock. Han kunde knappt tro det. Och det kunde inte heller publiken, som buade och visslade.

Erec svingade runt med svärdet, nära att träffa riddaren, och så stod de öga mot öga igen.

Thor insåg plötsligt att han nu var Erecs ende väpnare. Hand svalde. Vad skulle han göra nu? Han var inte förberedd för det här. Och hela riket var där och såg på.

De två riddarna anföll våldsamt och utväxlade slag efter slag. McClouds riddare var tveklöst den starkare – men Erec var en skickligare kämpe, snabbare och smidigare. De svingade, högg och parerade, ingen av dem klarade att få övertaget.

Slutligen reste sig kung MacGil.

”Långspjut!”, ropade han.

Thors hjärta bultade. Han visste att det var upp till honom nu: han var i tjänst.

Han vände om och granskade stället och tog ned det vapen som verkade mest lämpligt. Han bad att han valt rätt när han sträckte sig efter läderskaftet.

Han spurtade ut på banan och kunde känna tusentals ögonpar på sig. Han sprang för allt han var värd, allt för att nå fram till Erec och ge honom spjutet i handen. Han var stolt över att se att han hunnit först.

Erec tog spjutet och snurrade runt, beredd att möta den andre riddaren. Som den hedervärde krigare han var väntade han tills den andre beväpnats innan han anföll. Thor skyndade ut till sidan, utom räckhåll för männen. Han ville ogärna upprepa Feithgolds misstag. På vägen släpade han också Feithgolds lealösa kropp från faran.

När Thor såg mot striden kände han att något var fel. Erecs motståndare tog spjutet, höll det rakt upp och svingade sedan i en märklig rörelse. Thor kände plötsligt ett oerhört fokus, som han aldrig känt förr. Han förstod att något var fel. Hans ögon fastnade på riddarens spjutspets, och såg, när han betraktade den närmare, att den satt lös. Riddaren tänkte använda spjutspetsen som kastkniv.

När riddaren svingat spjutet till slutet lossnade spetsen och sköt genom luften, rakt mot Erecs hjärta. Inom sekunder skulle Erec vara död – det fanns ingen möjlighet för honom att reagera i tid. Eggen var vågigt och såg pansarbrytande ut.

I samma ögonblick kände Thor en värme sprida sig genom kroppen. Det var en kittlande känsla – känslan från Mörkskogen, där han kämpat mot sybolden. Världen tycktes gå saktare. Han såg spjutspetsen långsamt rotera i luften, han kände en kraft, en hetta, stiga inombords – en energi som han inte vetat fanns där.

Han steg fram och kände hur hans kraft var större än spjutspetsens. I sinnet önskade han att den skulle stanna. Han befallde att den skulle stanna. Han ville inte se Erec skadad. Särskilt inte på det här sättet.

”NEJ!”, skrek Thor.

Han tog ett steg till och höll ut en öppen hand mot spjutspetsen.

Där stannade den, den hängde där – mitt i luften framför Erecs hjärta.

Sedan föll den utan till marken, att göra någon skada.

Båda riddare vände och såg mot Thor – liksom båda kungar, liksom tusentals av andra åskådare. Hela världen tycktes stirra på honom, och han insåg att de just sett vad han gjort. Alla förstod att han inte var vanlig, att han hade någon sorts kraft, att han påverkat spelens utgång – rentav ändrat rikets öde.

Thor stod som rotad i marken och undrade vad som just hänt.

Han var säker nu, han var inte en av alla dess människor. Han var annorlunda.

Men vem var han?

Kapitel nio

Thor drogs iväg, fördes genom folkmassan av Reece, kungens yngste och hans nyfunne träningspartner. Allt efter torneringen hade skett som i en dimma. Vad han gjort – den kraft han använt för att hindra spjutspetsen från att dödad Erec – hade bevittnats av hela riket. Kampen hade brutits efter det, stoppad av båda kungar, och man hade slutit vapenvila. Var riddare återvände till sitt eget läger, folkmassan skingrades under upprört prat, och Thor hade dragits bort i armen av Reece.

Han hade tagits med i det kungliga följet. De hade dragit mot en bakväg, rakt genom folkmassan, och Reece hade inte släppt hans arm på hela vägen. Thor var ännu skakad efter alla dagens händelser. Han förstod inte själv vad han gjort där på fältet eller hur det påverkat saker. Han hade velat vara anonym, bara en av de andra i Legionen. Han ville inte bli centrum för allas uppmärksamhet.

Och vad ännu värre var – han hade ingen aning om vart han blev förd. Skulle han straffas nu för att han lagt sig i torneringen. Kanske hade han räddat Erecs liv, men han hade också blandat sig i en strid mellan riddare, vilket var förbjudet för en väpnare. Han var osäker på om han skulle förvänta sig en avhyvling eller en belöning.

”Hur gjorde du det där?”, frågade Reece medan han drog honom fram i armen. Thor följde utan protester och försökte själv förstå vad som hänt. Folkmassorna stirrade på honom där de skyndade fram, som om han var något sorts missfoster på en marknad.

”Jag vet inte.” Det var ett sant svar. ”Jag ville hjälpa honom bara… och då hände det”.

Reece skakade på huvudet.

”Du räddade Erecs liv. Inser du det? Han är den mest berömde riddaren i riket, och du räddade honom.”

Thor tänkte över orden i huvudet och kände en våg av lättnad. Han hade gillat Reece från första början. Han hade en lugnande inverkan och fann alltid de rätta orden. När han tänkte efter insåg han att han kanske inte alls skulle bestraffas, trots allt. Kanske skulle man till och med se honom som någon sorts hjälte.

”Det var inte som om jag försökte göra något”, sa Thor. ”Jag bara önskade att han skulle överleva. Det var rätt… självklart. Inget att tala om.”

”Inget att tala om”, upprepade Reece. ”Men jag kunde inte ha gjort det. Ingen annan här hade kunnat.”

De rundade ett hörn och Thor såg kungaslottet torna upp sig framför dem, högt mot himlen och långt åt alla väderstreck. Det var en imponerande syn. Män ur armén stod i givakt längs kullerstensgatan som ledde över vindbryggan. De höll massan stången, men steg åt sidan för att låta Reece och Thor passera.

De steg fram längs gatan – flankerade av soldater på båda sidor – och upp mot de väldiga portarna under valven, klädda i kraftiga nitar av järn. Fyra soldater drog upp porten och steg åt sidan i givakt. Thor kunde knappt tro att han fick ett sådant mottagande: han kände sig nästan som medlem av kungafamiljen.

De steg in i slottet och portarna stängdes bakom. Thor häpnade inför vad han såg framför sig: insidan av byggnaden var helt enorm, med metertjocka murar som sköt svindlande högt och väldiga öppna salar. Framför honom myllrade hundratals medlemmar av hovet. Det låg en spänd förväntan i luften, han kunde känna energin och upphetsningen med varje andetag. Och alla vände de om och såg på honom när han steg in. Han var alldeles överväldigad av all uppmärksamhet.

Folk drog sig samman och bara glodde när Thor följde Reece längs korridorerna. Aldrig hade han sett så mycket folk i så vackra dräkter. Han såg mängder av flickor i alla åldrar, alla i påkostade utstyrslar och arm i arm och viskande i varandras öron, fnittrande, där han skyndade förbi. Han kände sig förlägen. Han förstod inte om de tyckte om honom eller gjorde sig lustiga. Han var inte van vid all uppmärksamhet – och ännu mindre med uppmärksamhet vid hovet – och visste inte riktigt hur han skulle bete sig.

”Varför skrattar de åt mig?”, frågade han Reece.

Reece vände sig om och skrockade. ”De skrattar inte åt dig”, sa han. ”De är förtjusta. Du är redan berömd.”

”Berömd?”, frågade han chockerad. ”Vad menar du? Jag kom just hit.”

Reece skrattade och greppade honom om axeln. Det var tydligt att han roades av Thor.

”Rykten sprids snabbare vid hovet än du någonsin kan föreställa dig. Och en nykomling som du – det händer ju inte precis dagligen.”

”Vart är vi på väg?”, frågade han, då han insåg att han blev ledd någonstans.

”Min far vill träffa dig”, sa han när de klev in i en ny korridor.

Thor svalde.

”Din far? Du menar väl inte… kungen?” Plötsligt kände han sig nervös igen. ”Varför skulle han vilja träffa mig? Är du säker?”

Reece skrattade.

”Helt säker. Var inte så nervös. De är bara min far.”

”Bara din far?”, sa Thor tveksamt. ”Det är ju kungen!”

”Han är faktiskt inte så farlig. Och jag har på känn att det blir en angenäm audiens. Du räddade trots allt livet på Erec.”

Thor svalde hårt och kände hur han svettades om handflatorna när ännu en port slogs upp och de steg in i en väldig sal. Han blickade häpen upp mot valven i taket, utsmyckade som de var med fantastiska bilder, högt där uppe i luften. Väggarna täcktes av fönster i målat glas, och här fanns om möjligt ännu mer folk – säkert ett tusental som myllrade om varandra. Bord dukade till fest sträckte sig så långt ögonen kunde nå genom salen och folk satt på ändlöst långa bänkar och åt. Mellan bord och bänkar gick en smal korridor med en lång röd matta som ledde upp till plattformen med tronen. Folkmassan skingrades åt sidorna där de gick fram längs mattan, upp mot kungen.

”Och vart tror du att du är på väg med den där?”, hördes en fientlig, nasal stämma.

Thor såg upp mot en man som reste sig över honom, inte mycket äldre än han själv men klädd i kunglig skrud – uppenbarligen en prins, som ställt sig i vägen och blängde ned på dem.

”Fars order”, snäste Reece tillbaka. ”Bäst för dig att du flyttar på dig, om du inte vill trotsa dem.”

Prinsen stod kvar och rynkade på näsan, som om han bitit i något surt när han fått syn på Thor. Thor ogillade honom genast: det var någonting opålitligt med honom, med hans magra, ovänliga anletsdrag och ögon som aldrig tycktes vila.

”Allmogen har inget i den här salen att göra”, svarade han. ”Du skulle ha lämnat slöddret utanför, där det hör hemma.”

Thor kände hur det knöt sig i magen. Det var uppenbart att den här mannen avskydde honom, men han hade ingen aning om varför.

”Skall jag berätta för far att du sa det?”, sa Reece till försvar, och vägrade flytta på sig.

Motvilligt, vände sig prinsen om och stormade iväg.

”Vem var det?”, frågade Thor när de fortsatte framåt.

”Bry dig inte om honom”, svarade Reece. ”Det är bara min storebror – eller snarare en av dem, Gareth, den äldste. Fast egentligen är han inte äldst – han råkar bara vara den äldste som är äkta. Kendrick, som du träffade ute på fältet – egentligen är det han som är äldst.”

”Men varför hatar han mig? Jag känner honom ju inte ens.”

”Oroa dig inte för det – hans hat är inte bara reserverat för dig. Det finns ingen han inte avskyr. Och vem som än närmar sig kungafamiljen uppfattar han som ett hot. Och han är inte ensam. Men bry dig inte om honom.”

”När det fortsatte fram kände Thor en allt större tacksamhet mot Reece, som han insåg nu höll på att bli en vän på riktigt.

”Men varför stod du upp för mig?”, frågade Thor nyfiket.

Reece ryckte på axlarna.

”Jag hade blivit tillsagd att ta hit dig till min far. Och dessutom så är du min sparringpartner. Och det var länge sedan jag träffade någon här i min egen ålder som jag tyckte var värd det.”

”Men vad gjorde mig värd det då?”, frågade Thor.

”Din kampvilja. Den är något man inte kan spela.”

När de gick nedför gången mot kungen kände Thor det som om han alltid känt Reece – på något underligt sätt kändes det som om han var hans egen bror. Han hade aldrig haft någon bror – ingen riktig bror – och det var en bra känsla.

”Mina andra bröder är inte som honom, så oroa dig inte”, sa Reece medan folk trängde sig inpå dem och försökte få en skymt av Thor. ”Min bror Kendrick, som du träffade, han är bäst av allihop. Han är min halvbror, men för mig är han en sann bror, mer till och med än Gareth. Kendrick är som en andre far för mig. Och han blir det nog för dig också, jag är säker på det. Det finns inget som han inte skulle gör för mig – eller för någon annan heller för den delen. Bland folket är han mest omtyckt av hela kungafamiljen. Det är verkligen synd och skam att han inte får bli kung.”

”Du sa ’bröder’, har du en till?”, frågade Thor.

Reece tog ett djupt andetag.

”Jo, jag har en till. Vi är inte så nära varandra. Godfrey. Tyvärr tillbringar han dagarna i ölstugorna, bland folket. Han är ingen krigare, inte som oss. Han är helt ointresserad av det – i själva verket finns det väl inget som intresserar honom. Utom öl, och fruntimmer.”

Plötsligt tvärstannade de eftersom en flicka ställt sig i vägen. Thor stod där, som förstenad. Hon var kanske några år äldre, och hon blickade tillbaka mot honom med blå, mandelformade ögon. Hennes hy var helt perfekt, och håret var långt och rött som smultron. Hon var klädd i vid sidenklänning med bårder av spets, och hennes ögon fullkomligt lyste och dansade av glädje och okynne. Hon fäste blicken rakt i hans egen, och han stod som förstenad. Han hade inte kunnat röra sig, även om han önskat. Han hade aldrig sett en så vacker människa.

Hon log, med vackra, vita tänder – och fastän han redan stod som förstenad rotade leendet honom ännu fast på platsen och lyste upp honom inuti bröstet.

Aldrig hade han känt sig så levande.

Thor bara stod där. Han fick inte ur sig ett ord. Han hade aldrig känt något liknande.

”Tänker du inte introducera mig?”, frågade flickan Reece. Rösten gick rätt in i Thor – den var till och med ännu vackrare än hennes ansikte.

Reece suckade.

”Det här är alltså min syster”, sa han med ett leende. ”Gwen, det här är Thor. Thor – Gwen.”

Gwen neg.

”Hur står det till?”, frågade hon leende.

Thor stod stilla, som fastfrusen. Till slut började hon småskratta.

”Snälla, inte så många ord på en gång”, sa hon med ett skratt.

Thor kände hur han rodnade. Han klarade strupen.

”U… u… ursäkta”, sa han. ”Jag heter Thor.”

Gwen skrattade.

”Det vet jag ju redan”, sa hon. Hon vände sig mot sin bror. ”Jösses, Reece, din kamrat vet verkligen hur man uttrycker sig.”

”Far vill träffa honom”, sa han otåligt. ”Vi blir sena.”

Thor ville så gärna prata med henne, få säga hur vacker hon var, hur glad han var över att träffa henne och över att hon stoppat dem. Men tungan var som låst uppe i gommen. Han hade aldrig varit så nervös. Så allt han lyckades klämma ur sig var:

”Tack skall du ha.”

Gwen fnissade och skrattade till igen.

”Tack för vaddå?”, frågade hon och hennes ögon sken upp. Det var tydligt att hon roades stort av alltihop.

Thor kände hur han rodnade igen.

”Eh… Jag vet inte riktigt”, mumlade han.

Gwen skrattade högre, och Thor kände sig förödmjukad. Reece gav honom en armbåge och knuffade honom vidare så att de fortsatte gå längs gången. Thor såg sig över axeln efter några steg. Gwen stod kvar där och såg tillbaka på honom.

Hjärtat bultade. Han ville prata med henne, få veta allt om henne. Han skämdes otroligt över att ha mist målföret. Men han hade inte träffat många flickor, inte i den lilla byn – och helt säkert aldrig någon så vacker. Han hade aldrig fått lära sig vad man säger, hur man skall bete sig.

”Hon gör inte annat än prata”, sa Reece, på väg upp mot kungen. ”Bry dig inte om henne.”

”Vad heter hon?”, frågade Thor.

Reece gav honom en märklig blick. ”Hon sa ju just vad hon hette”, sa han med ett skratt.

”Förlåt … jag… jo… jag glömde”, sa Thor skamsen.

”Gwendolyn. Men alla kallar henne Gwen.”

Gwendolyn. Thor vände och vred hennes namn i huvudet. Gwendolyn. Gwen. Han ville inte släppa det. Han ville hålla kvar det. Han undrade om han skulle få någon möjlighet att träffa henne igen. Men förmodligen var det inte var särskilt troligt, han hörde trots allt till allmogen. Tanken smärtade.

Gästerna runtom tystnade, och Thor såg upp och insåg att de nu stod nära kungen. Kung MacGil satt på tronen, klädd i sin kungliga purpurmantel och krona. Det var en imponerande syn.

Reece föll på knä framför honom och alla tystnade. Thor följde efter. Tystnade hade lagt sig över salen.

Kungen klarade rösten med ett dovt ljud från bröstet. När han talade dånade det genom salen.

”Thorgrin från Västerrikets Sydlands lågländer”, inledde han. ”Förstår du att du idag blandat dig i en kamp i den kungliga torneringen?”

Thor kände sig torr i halsen. Han visste inte vad han skulle svara, det här var ingen bra början. Han undrade om han skulle bli straffad.”

”Jag är ledsen, herre”, sa han till sist. ”Det var inte min mening.”

MacGil lutade sig fram och höjde ett ögonbryn.

”Det var inte din mening? Säger du att det inte var meningen att rädda Erecs liv?”

Thor var förvirrad. Han insåg att han bara gjort det värre.

”Nej herre. Jag menade verkligen att…”

”Så då erkänner du alltså att du avsåg att blanda dig i kampen?”

Thors hjärta slog hårt i bröstet. Vad fanns det egentligen att säga?

”Jag beklagar, herre. Jag ville bara… jag ville bara hjälpa.”

”Du ville hjälpa?”, dundrade MacGil, och föll sedan bakåt i tronen av skratt.

”Du ville hjälpa! Erec! Vår bäste, mest berömde riddare!”

Rummet skakade av skratt från alla håll, och Thor kände hur han rodnade igen, en gång för ofta för en och samma dag. Var det helt omöjligt att göra någonting rätt på den här platsen?

”Ställ dig och stig fram pojke”, befallde MacGil.

Thor såg upp, förvånad över att se kungen le mot honom med en granskande blick. Han reste sig och steg fram.

Det finns ädla drag i ditt ansikte. Någon vanlig pojke är du inte. Nej, inte vanlig alls…”

MacGil klarade rösten.

”Erec är vår mest älskade riddare. Vad du gjort idag är en stor sak. Något stort för oss alla. Som belöning, från denna dag, tas du upp som en i min familj, förtjänt av all respekt och samma hedersbetygelser som mina övriga söner.”

Kungen lutade sig tillbaka och lät höra sin tordönsstämma igen: ”Låt det bli känt!”

Det hördes ett väldigt jubel och stamp av fötter runtom i rummet.

Thor såg sig omkring, förvirrad och helt oförmögen att ta in allt som hänt. En av kungafamiljen. Det var bortom hans vildaste drömmar. Allt han drömt om var att accepteras som en i Legionen. Och nu, det här. Han var så överväldigad av tacksamhet, av glädje, att han inte visste vad han skulle ta sig till.

Innan han kunde svara bröt rummet ut i ett kaos av sång och dans, med fest överallt runtomkring honom. Han såg upp mot kungen, såg erkännandet och kärleken i hans ögon. Han hade aldrig känt kärlek från en fadersfigur i livet. Och nu, nu var han här, omtyckt inte bara av en man, utan av kungen själv. På en enda dag hade hans liv fullständigt ändrats. Han bad att det var verkligt alltsammans.

*

Gwendolyn skyndade genom folkmassan, trängde sig fram och hoppades att få syn på pojken innan han föstes ut från hovet igen. Thor. Hennes hjärta slog snabbare när hon tänkte på honom, och hon kunde inte sluta tänka på namnet. Hon hade inte kunnat tänka på annat från det första ögonblick de träffats. Han var yngre än henne, men inte mer än ett år eller två – och dessutom var det någonting med honom som fick honom att verka äldre, mognare och djupare än andra. Hon log för sig själv inför minnet av deras möte, han hade varit så förlägen. Hon såg i hans ögon att han kände på samma sätt om henne.

Det var klart, egentligen kände hon honom inte. Men hon hade sett vad han gjort där ute på rännarbanan, och hur fäst hennes yngre bror redan var i honom. Hon hade haft ögonen på honom sedan dess och känt att det var någonting särskilt med honom, något som skiljde honom från alla andra. Att träffa honom hade bara bekräftat det. Han var annorlunda än alla dessa kungligheter och alla som fötts och växt upp här. Det var någonting uppfriskande äkta med honom. Han var en främmande fågel. En av allmogen. Men märkligt nog med kunglig hållning. Som om han var alltför stolt för den plats han fötts till.

Gwen tog sig upp till den övre balkongen och såg ned över räcket: där nere fanns hela hovet, och hon fick en sista blick av Thor där han ledsagades ut, med Reece vid sidan. De var helt säkert på väg tillbaka till barackerna igen, för att träna med de andra pojkarna. Hon kände ett styng av besvikelse och började genast fundera, planera och smida planer för hur hon skulle kunna få träffa honom igen.

Hon var tvungen att få veta mer om honom. Hon måste få veta. Och för att göra det så var hon tvungen att tala med den kvinna som visste allt om alla och om vad som pågick i kungariket: hennes mor.

Gwen vände om och drog genom massan, genande genom korridorer som var lika bekanta som hennes egen handflata. Huvudet snurrade – det hade varit en helt förvirrande dag. Först mötet på morgonen med hennes far och den chockerande nyheten att han önskade att hon skulle styra riket. Det hade helt tagit henne på sängen, hon hade aldrig kunnat föreställa sig det, ens som en möjlighet. Och hon kunde fortfarande inte smälta det. Hur skulle hon någonsin kunna styra ett rike? Men hon sköt undan tanken och hoppades att den dagen aldrig skulle komma. Hennes far var trots allt stark och frisk, och mer än något annat så önskade hon att han skulle leva vidare, att han skulle finnas kvar här med henne. Att han skulle vara lycklig.

Men det gick inte att helt förtränga det där mötet. Från och med nu fanns den där, ett frö till tanken att hon en dag, när den nu skulle komma, att hon skulle bli näste regent. Det var hon som skulle efterträda honom, inte någon av hennes bröder. Hon. Det skrämde henne. Men det gav henne också en känsla av betydelse, ett självförtroende som hon inte tidigare haft. Han hade beslutat att hon var den som var bäst lämpad att styra, att det var hon som var visast av dem. Hon undrade varför.

Det oroade henne också. Hon förmodade att det skulle riva upp en hel del avund och misstycke, att hon, en flicka, utvalts att styra. Gareths avund kände hon redan. Och det skrämde henne. Hon visste att hennes storebror var oerhört manipulativ, och helt utan förlåtelse. Inget fick stå i vägen för vad han ville ha, och hon avskydde tanken på att vara i hans skottlinje. Hon hade försökt prata med honom efter mötet, men han hade inte ens mött hennes blick.

Gwen sprang nedför en spiraltrappa så att skorna ekade mot stenen. Hon skyndade nedför ännu en korridor, förbi det bakre kapellet, genom ytterligare en dörr och steg in i de kungligas privata kammare. Hon var tvungen att tala med sin mor, som hon var säker hade dragit sig tillbaka hit för att vila. Hennes mor hade allt mindre tålamod med dessa utdragna sociala begivenheter – så snart hon kunde drog hon sig tillbaka för att få lugn och ro.

Gwen passerade ytterligare en vakt och stannade framför dörren till moderns kammare. Hon skulle just till att öppna, men lät bli. Röster hördes svagt genom dörren, allt högljuddare, och hon anade att något var på tok. Det var hennes mor som grälade. Och när hon lyssnade noggrant hörde hon också sin far. De grälade. Men om vad?

Gwen visste att hon inte skulle tjuvlyssna – men det var omöjligt att låta bli. Hon sträckte sig fram och knuffade den tunga ekdörren försiktigt, med en hand på portklappen. Hon öppnade bara en glipa, och lyssnade.

”Han stannar inte i mitt hus”, snäste hennes mor ilsket.

”Du dömer för snabbt, du vet ju inte ens vad som hänt.”

”Jag vet vad som hänt”, fräste hon tillbaka. ”Tillräckligt.”

Gwen hörde hur hennes mors röst dröp av gift, och blev alldeles chockad. Det var inte ofta hon hört sina föräldrar gräla – bara ett fåtal gånger i livet – och hon hade aldrig hört modern så upprörd. Hon förstod inte varför.

”Han blir i baracken, med de andra pojkarna. Under mitt tak kommer han inte. Hör du det?”, framhärdade hon.

”Det är ett stort slott”, spottade hans far fram. ”Du kommer inte ens märka att han är här.”

”Jag struntar i om han märks eller inte. Jag vill inte ha honom här. Han är ditt problem. Det var din idé att ta hit honom.”

”Du är inte helt oskyldig själv”, slog hennes far tillbaka.

Hon hörde fotsteg och såg fadern stega genom rummet och ut genom dörren på andra sidan. Han smällde igen den bakom sig, så hårt att rummet skakade. Hennes mor stod där, ensam mitt i kammaren, och började gråta.

Det var fruktansvärt. Gwen visste inte vad hon skulle göra. Å ena sidan tänkte hon att det var bäst att smyga iväg. Men å den andra så stod hon inte ut med synen av sin mor i tårar, eller tanken på att lämna henne där. Dessutom kunde hon omöjligen förstå vad det var de bråkat om. Hon antog att det var om Thor. Men varför? Varför skulle hennes mor ens bry sig. Det bodde ju massor av människor på slottet.

Gwen kunde inte förmå sig att bara gå därifrån, inte med hennes mor i det tillståndet. Hon var tvungen att trösta henne. Hon sträckte på sig och öppnade dörren försiktigt.

Dörren knarrade och hennes mor snurrade runt, överraskad. Hon blängde tillbaka.

”Har du inte lärt dig att knacka först?”, fräste hon. Gwen kunde se hur upprörd hon var, det kändes hemskt.

”Vad är det som är fel mor?”, frågade Gwen, och närmade sig försiktigt. ”Jag vill inte lägga mig i, men jag hörde er gräla.”

”Men lägg dig inte i då”, snäste hon.

Gwen var förvånad: hennes mor var inte alltid lätt att ha att göra med, men inte så här. Kraften i moderns ilska fick henne att stanna till en bit bort, osäker på vad hon skulle göra.

”Är det om den nye pojken? Thor?”, frågade hon.

Hennes mor vände sig bort och torkade en tår från ögonen.

”Men jag förstår inte”, fortsatte hon. ”Varför bryr du dig om var han bor?”

”Mina angelägenheter skall du hålla dig utanför”, sa hon kallt, och med tydlig avsikt att avsluta ämnet. ”Vad är det du vill? Varför är du här?”

Nu var Gwen nervös. Hon hade kommit för att få modern att berätta allt om Thor, men hon kunde inte ha valt ett sämre tillfälle.

Hon klarade strupen, tvekande.

”Jag… jag kom faktiskt för att fråga dig om honom. Vad vet du om honom egentligen?”

Hennes mor vände sig om och spände ögonen i henne, misstänksamt.

”Hurså?”, frågade hon, med största möjliga allvar i rösten. Gwen kände hur hennes mor såg rakt igenom henne, och att hon med sin otroliga iakttagelseförmåga märkte vad hon kände för honom. Hon försökte dölja sina känslor, men utan framgång.

”Jag bara undrade”, sa hon, inte särskilt övertygande.

Plötsligt tog drottningen tre steg fram, grep henne hårt om armarna och såg henne rakt i ansiktet.

”Lyssna nu”, väste hon. ”Jag säger det bara en gång. Håll dig undan från den pojken. Hör du det? Jag vill inte att du kommer i närheten av honom, inte under några som helst omständigheter.”

Gwen var alldeles skräckslagen.

”Men varför? Han är ju en hjälte.”

”Han är inte en av oss”, svarade hennes mor. ”Oavsett vad din far tycks tro. Jag vill att du håller dig långt ifrån honom. Är det klart? Svär att du gör det. Svär det, nu på en gång.”

”Det svär jag inte”, sa Gwen, och ryckte armen ur sin mors starka grepp.

Han är en av folket, och du är prinsessa. Begriper du? Om du så mycket som kommer i närheten av honom skall jag se till att han skickas i exil härifrån. Är det klart?”

”Gwen visste knappt vad hon skulle svara. Hon hade aldrig sett den här sidan av sin mor.

”Försök inte tala om för mig vad jag skall göra, mor”, sa hon till sist.

Gwen gjorde sitt bästa för att hålla rösten stadig. Men inombords var hon skakad. Hon hade kommit för att få veta allt, men nu kände hon sig bara rädd. Hon förstod inte vad det var som höll på att hända.

”Gör som du vill”, sa hennes mor. ”Men hans öde ligger i dina händer. Glöm inte det.”

Med de orden vände hennes mor om, stegade ut ur kammaren och slog igen dörren bakom sig. Gwen stod kvar där i tystnaden efter henne, det goda humöret som bortblåst. Vad i hela världen kunde få hennes mor och hennes far att reagera så starkt?

Vem var den där pojken?

Kapitel tio

MacGil satt i festsalen, med uppsikt över sina undersåtar. På andra sidan långbordet satt McCloud, och mellan dem hundratals män från båda sidor. Bröllopsfestligheterna hann pågå i många timmar innan, till sist, spänningen mellan de två klanerna lagt sig efter dagens tornering. Precis som MacGil hade förmodat, allt männen behövde var vin och kött – och kvinnor – för att de skulle glömma allt groll. Nu satt de vid samma bord, likt vapenbröder. Och faktiskt, när han nu såg på dem nu så var det svårt att se att de hörde till olika klaner.

Det rättfärdigade alltsammans: MacGil kände att hans plan trots allt fungerat. Redan nu tycktes de två klanerna ha kommit närmare varandra. Han hade lyckats med vad generationer kungar av klanen MacGil inte klarat: att ena de två delarna av Ringen, att göra dem, om inte till vänner, så i alla fall till grannar som levde i fred. Hans dotter, Luanda, satt arm i arm med sin nye make, en prins av klanen McCloud, och hon tycktes nöjd med sin lott. Det mildrade hans skuldkänslor. Han hade måhända gift bort henne, men i gengäld skulle hon bli drottning.

MacGil tänkte tillbaka på all den planering som föregått denna händelse, alla långa dagar av diskussioner med rådgivarna. Han hade trotsat alla deras råd när han arrangerade detta förbund. Det var ingen lättköpt fred, och med tiden skulle McClouds, på sin sida Högländerna, snart ha glömt detta bröllop, och då skulle det bli oroliga tider igen. Han var inte naiv. Men nu fanns åtminstone blodsband mellan klanerna, och det – särskilt sedan det fötts ett barn av föreningen – skulle inte vara lika lätt att glömma. Om det barnet fick leva och, kanske en dag, till och med styra, då skulle kanske hela Ringen enas, Högländerna inte längre vara ett tvisteämne, och landet komma att blomstra under ett enda styre. Det var den dröm han närde. Inte för sig själv, utan för alla hans efterlevande och ättlingar. För Ringen måste stå stark, enad för att kunna försvara Klyftan från de horder som levde där bortom. Så länge klanerna var splittrade så hade de heller ingen enad front mot resten av världen.

”En skål!”, ropade MacGil och reste sig.

Bordet tystnade, och hundratals män reste sig, även de med höjda bägare.

”För min äldstas bröllop! För MacGils och McClouds förening! För fred runtom hela Ringen!”

”JA, JA!”, hördes en kör av rop. Alla drack, och rummet fylldes igen av ljudet av skratt och fest.

MacGil lutade sig tillbaka, blickade ut över salen, och sökte efter sina övriga barn. Där var Godfrey förstås, med bägaren i två händer, en flicka på var sida och omgiven av sina uslingar till vänner. Det här var förmodligen den enda kungliga högtid där han närvarat frivilligt. Där var Gareth, alltför tätt intill sin älskare, Firth, viskande i hans öra. MacGil kunde se på hans mörka kilande ögon att han smed planer. Tanken fick det att vrida sig i magen, och han tittade bort, mot annat. Där, längst bort i salen satt hans yngste son, Reece, festande vid väpnarnas bord tillsammans med den nye pojken, Thor. Han kändes redan som en son, och det gladde honom att hans yngste blivit fäst vid pojken.

Han sökte bland alla ansikten efter sin yngsta dotter, Gwendolyn, och fann henne till sist i mitten av en skara tjänarinnor, småskrattande. Han följde hennes blick och såg att det var Thor hon tittade på. Han såg länge på henne, och insåg att hon var förälskad. Det var inget han förutsätt, och han var inte säker på vad han skulle tycka. Här kunde det bli bekymmer. Särskilt från hans frus håll.

”Allt är inte vad det tycks”, hördes en röst.

MacGil vände sig och fick se Argon vid sin sida, med blicken fäst på de två klanerna, sida vid sida vid samma bord.

”Vad tror du om det här?”, frågade MacGil. ”Blir det fred nu i rikena?”

”Freden är inget beständigt”, sa Argon. ”Den har ebb och flod, som tidvattnet. Vad du nu ser är fredens fernissa. Du ser en sida av saken. Du försöker tvinga fred på en urgammal fiendskap. Men hundratals år av blodspillan har föregått det här. Själarna ropar efter hämnd. Och det är inget man tillfredsställer med ett enda bröllop.”

”Vad är det du säger?”, frågade MacGil och tog ännu en klunk vin. Han blev nervös, som så ofta i närheten av Argon.

Argon vände sig om och stirrade på honom. Blicken brände så intensivt att MacGil kände hjärtat rusa i panik.

”Kriget kommer. McClouds kommer att anfalla. Förbered dig. Dina gäster idag vill i morgon mörda dina nära.”

MacGil svalde.

”Gjorde jag fel som gifte bort henne till dem?”

Argon blev tyst en stund, innan han sa: ”Inte nödvändigtvis”.

Argon såg bort och MacGil förstod att ämnet nu var avslutat. Han hade tusen frågor att ställa, men han visste att trollkarlen inte skulle ge honom några svar innan han var redo. Istället följde han Argons ögon, som nu blickade mot Gwendolyn, och sedan mot Thor.

”Kan du se dem bli ett par?”, frågade MacGil, plötsligt nyfiken.

”Det är möjligt”, svarade Argon. ”Det är mycket ännu som måste avgöras innan dess.”

”Du talar i gåtor.”

Argon ryckte på axlarna och såg bort, och MacGil insåg att han inte skulle få ut något mer av trollkarlen.

”Såg du vad som hände idag på fältet?”, frågade MacGil. ”Med pojken?”

”Jag såg det innan det hände”, svarade Argon.

”Och vad tror du om det? Var kommer pojkens kraft ifrån? Är han som du?”

Argon vände sig mot honom och såg rätt in i MacGils ögon. Kraften i blicken fick honom nästan att se bort.

”Han är långt mycket starkare än vad jag är.”

MacGil stirrade tillbaka, chockad. Han hade aldrig hört Argon tala så här.

”Starkare? Än dig? Hur är det ens möjligt? Du är kunglig trollkarl – ingen i riket har större krafter.”

Argon ryckte på axlarna.

”Kraft kommer i många former”, sa han. ”Pojkens krafter övergår vad du ens kan föreställa dig. Och de är större än vad han själv vet om. Han vet inte vem han är. Och inte var han kommer ifrån.”

Argon såg honom i ögonen.

”Men du vet”, lade han till.

MacGil stirrade tillbaka, undrande.

”Gör jag?”, frågade han. ”Berätta. Jag måste få veta.”

Argon skakade på huvudet.

”Sök svaret i dina känslor. Lita på dem.”

”Vad kommer det bli av honom?”, frågade MacGil.

”Han blir en stor ledare. Och en mäktig krigare. Han kommer att styra kungadömen långt större än ditt, och bli en ännu mäktigare kung. Det är hans öde.”

För ett ögonblick kände MacGil en flamma av avund i bröstet. Han vände sig bort och såg på pojken, oskyldigt skrattande tillsammans med Reece, där vid väpnarnas bord. En pojke av folket, den klene främlingen, minst av dem alla. Han kunde inte föreställa sig att det var möjligt. När han nu såg honom tycktes han knappt valbar för att tas upp i Legionen. För ett ögonblick undrade han om Argon tagit fel.

Men Argon hade aldrig haft fel, och aldrig gjort några utfästelser utan att ha goda skäl för det.

”Varför berättar du det här?”, frågade MacGil.

Argon vände sig och såg på honom.

”Därför att det här är den tid du har att förbereda honom. Pojken måste tränas. Han måste få det bästa av allt. Det är ditt ansvar.”

”Mitt? Men vad med hans egen far?”

”Ja, vad med honom?”, frågade Argon.

Kapitel elva

Thor tvingade upp ögonen, förvirrad och osäker på var han egentligen befann sig. Han låg på en famn hö på golvet, med ansiktet vridet åt sidan och armarna slappt över skallen. Han lyfte huvudet, torkade dregel från munnen – och kände en skarp smärta i huvudet, bakom ögonen. Han hade aldrig haft en sådan huvudvärk. Han kom ihåg kvällen innan, kungens fest, allt drickande, och hans egen första öl. Rummet snurrade och han var torr i halsen. I det ögonblicket svor han att aldrig dricka igen.

Thor såg sig omkring och försökte orientera sig i den väldiga baracken. Överallt låg kroppar utspridda på hö, och rummet fylldes av snarkningar. Han vände sig på andra sidan och såg Reece ligga någon meter bort, även han helt utslagen. Först då insåg han: han var i baracken. Legionens barack. Alla som låg där var pojkar i hans egen ålder, kanske femtio stycken.

Thor hade ett vagt minne av hur Reece visat vägen i de tidiga morgontimmarna, och hur han stupat över lite hö på golvet. Ljuset från den tidiga morgonen strömmade in genom de öppna fönstren, och Thor insåg efter en stund att han var den ende som var vaken. Han såg ned och upptäckte att han sovit fullklädd och drog en hand genom hår som var flottigt. Han skulle ge vad som helst för ett bad – men visste inte var det stod att finna. Och han skulle göra vad som helst för lite vatten. Magen mullrade – han var hungrig också.

Allt var så nytt. Han visste knappt var han var någonstans, vart livet skulle föra honom härnäst, eller vilka rutiner som gällde i Legionen. Men han var lycklig. Det hade varit en fantastisk kväll, en av de bästa i livet. Han hade funnit en ny vän i Reece, och en eller två gånger hade han märkt att Gwendolyn såg på honom. Han hade försökt tala med henne, men varje gång han närmat sig hade han tappat modet. Han kände ett styng av besvikelse över det. Det hade varit alldeles för mycket folk. Om det hade varit bara de två, då hade han vågat. Men när skulle det komma ett nytt tillfälle?

Innan han hann avsluta tanken hördes ett plötsligt smällande i barackens trädörrar, och ett ögonblick senare slogs de upp på vid gavel så att ljuset strömmade in.

”Uppställning, väpnare!”, hördes ett rop.

In marscherade en rad av män ur Silvergardet. Det rasslade från ringbrynjorna och de slog i väggarna med metallstavar. Oväsendet var öronbedövande och överallt omkring Thor hoppade pojkar upp till stående.

I männens tät var en soldat med ett särskilt bistert utseende. Thor kände igen honom från dagen innan, en bred, skallig man med ett ärr över näsryggen: Reece hade kallat honom Kolk.

Han tycktes blänga rakt mot Thor och höjde ett finger och pekade på honom.

”Du där, pojk!”, skrek han. ”Jag sa uppställning!”

Thor var förvirrad. Han stod ju redan upp.

”Men jag står ju upp, herrn”, svarade Thor.

Kolk klev fram och slog honom över ansiktet med handens baksidan. Det sved av harm i bröstet, inte minst eftersom alla såg på honom.

”Försök inte säga emot din överordnade!”, tillrättavisade Kolk.

Innan han kunde svara hade männen dragit vidare genom rummet och tvingat den ene pojken efter den andre upp på fötter, med sparkar i revbenen för de som rest sig för långsamt.

”Oroa dig inte”, hördes en lugnande röst.

Han vände sig om och såg Reece stå där.

”Det är inget personligt. Det är bara så de gör. Det är så de bryter ned oss.”

”Men de gjorde det inte mot dig”, sa Thor.

”Självklart skulle de inte få för sig att röra mig, på grund av min far. Men de är inte exakt hövliga heller. De vill ha oss i toppform, det är allt det handlar om. De tror att det här skall göra oss hårdare. Det är inget att bry sig om.”

Pojkarna marscherades ut ur baracken och Thor och Reece föll in i ledet. Väl ute slogs Thor av det skarpa ljuset och han kisade och höll upp händerna för solen. Plötsligt övermannades han av en våg av illamående, vände sig åt sidan, lutade sig fram, och spydde.

Han hörde roade läten från pojkarna runtom. Han fick en knuff av en vakt, stapplade tillbaks i ledet med de andra och torkade spyan från munnen. Thor hade aldrig mått värre.

Reece flinade bredvid honom.

”Hård kväll, eller?”, frågade han med ett brett flin och armbågade Thor i sidan. ”Sa jag inte åt dig att lägga av efter den andra bägaren.”

Thor mådde illa och ljuset gjorde ont i ögonen. Det hade aldrig varit så starkt som idag. Det var redan en varm dag därute och han kände droppar av svett under läderharnesket.

Thor försökte minnas och komma ihåg Reeces varning kvällen innan – men det var omöjligt.

”Jag minns inget sådant råd”, svarade han.

Reece flinade ännu bredare. ”Precis. Du lyssnade ju inte”. Reece skrockade. ”Och de där valhänta försöken att prata med min syster”, fortsatte han. ”Det var ju helt patetiskt. Jag tror aldrig jag sett en kille så rädd för en tjej.”

Thor rodnade och försökte komma ihåg. Men det gick inte. Allt var som i en dimma.

”Det var inte illa menat”, sa Thor. ”Med din syster alltså.”

”Mig kan du inte uppröra. Jag skulle bli stormförtjust om hon valde dig.”

De fick marschera snabbare nu, med hela gruppen uppför en kulle. Solen kändes starkare för var steg de tog.

”Men jag måste varna dig: det finns inte en hand i riket som inte vill ha henne. Chansen att hon skulle välja dig… Tja, vi kan väl vara konstatera att den är rätt avlägsen.”

När de ökade tempot, mot Kungsgårds gröna kullar, kände Thor mer tillförsikt. Han kände sig accepterad av Reece. Det var märkligt, men han kändes mer som en bror än någon tidigare. På vägen märkte han också sina tre riktiga bröder, nära inpå. En av dem vände sig mot honom och blängde och armbågade sedan en annan, som också han vände sig om med ett hångrin. De skakade på huvudet och tittade bort. De hade inte ens ett vänligt ord åt honom. Men han hade knappast väntat sig något annat.

”Legion, på linje! Nu!”

Thor såg upp och märkte hur ännu fler män ur Silvergardet närmade sig och knuffade de femtio pojkarna till en rät linje, i dubbla rader. En av dem klev fram och rappade pojken framför Thor i ryggen med en bred bambukäpp. Pojken skrek till och föll sedan tätare in i ledet. Snart stod de i två räta rader, på rask marsch över kungens fält.

”På marsch in i strid går ni som en man!”, ropade Kolk, som gick upp och ned längs sidorna. ”Det här är inte bakgården där hemma. Ni marscherar mot krig!”

Thor marscherade och marscherade bredvid Reece, svettandes i solen, och han undrade vart de leddes. Det vände sig ännu i buken efter all öl, och han undrade om det skulle bli någon frukost och när han skulle få något att dricka. Återigen förbannade han sig själv för att ha druckit kvällen innan.

På väg upp och ned för kullarna och genom ett portvalv så kom de till sist till de omgivande fälten. De passerade ännu ett portvalv och kom till amfiteatern. Den plats där Legionen tränade.

Framför dem fanns alla typer av mål, för kastspjut, pil och slungade stenar, liksom travar av hö för svärd att hugga i. Hjärtat slog snabbare vid synen. Thor ville in dit, få använda vapnen, få träna.

Men när Thor började röra sig mot träningsfältet armbågades han plötsligt bakifrån, och leddes med en mindre grupp om sex pojkar – de flesta något yngre, som han själv – bort från de andra. Han skiljdes från Reece och fördes mot den andra sidan fältet.

”Trodde du att du skulle få träna?”, frågade Kolk hånfullt medan de skildes från de andra, bort från måltavlorna. ”Idag blir det hästar för dig istället.”

Thor såg upp och lade märke till vart de var på väg: på andra sidan fältet stegade hästar runt. Kolk log elakt.

”Medan de andra kastar spjut och svingar svärd idag, skall du sköta hästar och mocka efter dem. Alla måste vi börja någonstans. Välkommen till Legionen.”

Thors hjärta sjönk i bröstet. Det här var inte precis vad han tänkt sig.

”Du tror att du är något alldeles extra du gosse?”, sa Kolk, som gick vid sidan av honom, med ansiktet nära hans eget.

Thor förstod att han försökte knäcka honom. ”Att kungen och hans söner fattat tycke för dig, det betyder inte ett skit för mig. Du är under mitt befäl nu. Förstår du? Jag bryr mig inte om vilka trick du hittade på där ute på torneringen. Du är bara en liten gosse bland andra. Begriper du det?”

Thor svalde. Det här skulle bli lång och hård träning.

Och för att göra saker ännu värre, när Kolk gått vidare för att plåga ett nytt tortyroffer, så vände sig pojken framför Thor – en kort, bredaxlad grabb med platt näsa – och snäste mot honom.

”Du har inget här att göra”, sa han. ”Du fuskade dig in här, utan att väljas. Du är inte en av oss. Inte egentligen. Ingen här gillar dig.”

Och pojken bredvid honom vände sig också han och fräste.

”Vi skall göra allt för att se till att du försvinner”, sa han. ”Att komma in var enkelt. Få se om du klarar att bli kvar.”

Thor ryggade undan inför att hat. Han kunde inte begripa att han redan fått fiender, och inte förstå vad han gjort för att förtjäna det heller. Det enda han önskat var att få gå med i Legionen.

”Varför inte bara sköta er själva istället”, hördes en röst.

Thor vände sig om och såg en lång, smal, rödhårig pojke med små, gröna ögon och ansiktet täckt av fräknar, som nu ställt sig på hans sida. ”Ni är ju fast här och skyfflar skit med oss andra”, lade han till. ”Det är inget vidare speciellt med er heller. Hitta någon annan att hacka på.”

”Håll dig utanför det här du, lakej”, snäste en av pojkarna. ”Annars kommer vi efter dig också.”

”Försök”, sa den rödhårige.

”Ni pratar när jag ger tillåtelse till det”, röt Kolk åt en av pojkarna och smällde till honom över huvudet. De två pojkarna framför Thor vände om igen, tack och lov.

Thor visste inte vad han skulle säga. Han föll in i ledet bredvid den rödhårige, tacksam.

”Tackar”, sa Thor.

Den rödhårige vände med ett leende mot honom.

”O’Connor var namnet. Jag skulle skaka hand, men då åker jag väl på en smäll jag också. Så här har du ett osynligt handslag istället.”

Han log bredare, och Thor gillade honom genast.

”Och strunta i dem”, fortsatte han. De är skraja bara. Liksom oss andra. Ingen av oss förstod riktigt vad vi gav oss in i.”

Snart hade den lilla gruppen nått fram till slutet av fältet, där Thor såg sex hästar stampa omkring.

”Greppa tyglarna”, befallde Kolk. ”Håll hårt, och gå runt med dem tills de veknar. Verkställ!”

Thor klev fram för att ta en av hästarnas tyglar, men den backade upp på bakbenen, stegrade och sparkade med hovarna, nära att träffa honom. Thor snubblade bakåt, överraskad, och resten av gruppen skrattade åt honom. Kolk gav honom en hård smäll i bakhuvudet, och han fick god lust att vända sig om och slå tillbaka.

”Du har gått med i Legionen. Vi retirerar aldrig. Inte från någon, varken man eller odjur. Så ta tag i de där tyglarna!”

Thor stålsatte sig, klev fram igen och grabbade tag i den stegrande hästens tyglar. Han lyckades hålla taget, fastän hästen ryckte och slet, och började leda den runt det öppna, dammiga fältet, i led med de andra. Hästen slet och kämpade emot, men Thor höll emot, fast besluten att inte ge upp.

”Det blir bättre, påstås det.”

Thor vände sig om och såg O’Connor komma upp intill, leende. ”De försöker knäcka oss, fattar du?”

Thors häst tvärstannade plötsligt. Oavsett hur mycket han slet i tyglarna så rörde den sig inte ur fläcken. Därefter spred sig en otäck stank. Det kom mer avföring från djuret än han trodde var möjligt. Det var inget slut på det.

Han fick en liten skyffel i handen, tittade upp och såg Kolk stå där intill, med ett leende fästat på läpparna.

”Städa upp det där!”, fräste han.

Kapitel tolv

Gareth stod i trängseln på marknaden, trots middagssolen iförd kappa med huva, och svettandes därunder, allt i ett försök att förbli anonym. Han gjorde vanligtvis allt för att undvika den här delen av Kungsgård, med trängseln i alla gränder och stanken av människa och vanligt folk. Överallt runtom honom prutade och köpslog man och försökte vinna små fördelar över varandra. Gareth stod vid ett stånd i ett hörn och låtsades intresserad av frukten till salu, med huvudet lågt under huvan. Bara några meter bort, i slutet av en mörk gränd, var Firth, i färd med att göra vad de var här för.

Gareth stod på hörhåll från samtalet, men bortvänd för att inte bli sedd. Firth hade berättat om en man, ett hyrsvärd som sålde gift. Gareth ville ha någonting starkt, något som helt säkert skulle göra jobbet. Han kunde inte ta några risker. Hans liv berodde på det, trots allt.

Han kunde ju inte direkt gå till närmaste apotekare för den tjänsten. Han hade satt Firth på jobbet, som fått rapportera vad han hört på den svarta marknaden. Efter en del irrande hade Firth lett dem till den sjabbige halvfigur som han nu talade med, dolskt i gränden. Gareth hade insisterat på att själv närvara vid det här sista mötet, för att se till att allt gick smidigt, att han inte blev pålurad någon verkningslös dryck. Han litade ännu inte helt på Firths kompetens. Vissa saker fick man helt enkelt själv ta om hand.

De hade väntat i över en halvtimma på mannen. Gareth hade knuffats runt i trängseln på marknaden, i ständig bön att ingen skulle känna igen honom. Om han blev det, hoppades han att det faktum att han höll ryggen mot gränden skulle hindra folk från att koppla honom till händelsen bakom, att han bara skulle kunna gå därifrån.

”Var är flaskan?”, frågade Firth kretinen, bara några meter bort.

Gareth vred sig en aning för att undvika att bli igenkänd, och kikade över kanten på huvan. Mitt emot Firth stod en karl med illistig uppsyn: sjabbig, mager, med insjunkna kinder och stora, svarta ögon. Han såg ut som en råtta. Blicken var fästad på Firth, utan att blinka.

”Var är pengarna?”, svarade han.

Gareth hoppades att Firth skulle klara av att hantera situationen. Oftast klantade han till det.

”Du får pengarna, när jag har fått flaskan.” Firth gav inte vika.

Bra gjort, tänkte Gareth, smått imponerad.

Det lade sig en stum tystnad för en stund, och därefter:

”Hälften av pengarna nu, så säger jag var du kan hitta flaskan.”

”Var är den?”, upprepade Firth med högre röst, förvånad. ”Du sa att jag skulle få den.”

”Jag sa att du skulle få den, mycket riktigt. Jag sa inte att jag skulle ha den med mig. Tror du jag är en idiot? Överallt finns spioner. Jag vet ju inte vad du har för planer – men oskyldigt lär det inte vara. Varför annars köpa en flaska med gift?”

Firth tystnade, och Gareth visste att det var en fråga han inte förberett sig på.

Till sist hördes det omisskännliga klickandet a mynt, och när Gareth kikade såg han kungligt guld falla ur Firths pung ned i mannens hand.

Gareth väntade. Sekunderna kändes som timmar och han blev allt mer orolig att de blivit lurade.

”Ta vägen mot Svartskogen”, sa mannen till sist. ”Vid den femte kilometern, ta stigen som leder upp på kullen. På toppen viker du av igen, åt vänster. Du kommer att gå igenom den mörkaste skog du någonsin sett, och slutligen komma till en liten glänta. Där har trollkärringen sin stuga. Hon väntar på dig – med den flaska du vill ha.”

Gareth kikade ut från huvan och såg Firth göra sig redo för att gå. Men plötsligt sträckte sig mannen fram och grabbade tag i hans skjorta.

”Pengarna”, morrade mannen. ”Det där räcker inte.”

Gareth såg paniken sprida sig över Firths ansikte och ångrade att han skickat iväg honom på det här uppdraget. Den sjabbige måste ha sett hur rädd han var – och nu beslutat sig för att dra nytta av det. Firth var helt enkelt inte gjord för det här.

”Men du fick ju precis vad du bett om”, protesterade Firth, med allt ljusare röst. Han lät som en flicka. Det tycktes bara göra mannen djärvare.

Han hånflinade elakt.

”Men nu vill jag ha mer.”

Firths ögon var vidöppna av skräck och tvivel. Plötsligt vände han sig om och såg rakt mot Gareth.

Gareth vände bort, i hopp om att det inte var för sent, att han inte blivit sedd. Hur kunde Firth vara så korkad? Han bad att han inte blivit avslöjad.

Gareths hjärta bultade. Han väntade och plockade nervöst bland frukten, med låtsat intresse. Tystnaden bakom honom pågick i en evighet, medan Gareth han föreställa sig allt som kunde gå fel.

Snälla, låt honom inte gå hit, bad Gareth tyst. Snälla. Jag gör vad som helst. Jag ger upp hela planen.

Han kände en grov handflata dunka till honom i ryggen. Han snodde runt.

Typens svarta, själlösa ögon stirrade in i hans egna.

”Du nämnde inget om att du hade en partner”, röt mannen. ”Eller är du kanske en spion?”

Innan Gareth hann reagera hade mannen dragit undan huvan. Han såg rakt på Gareths ansikte, med vidöppna ögon, chockad.

”Prinsen”, mumlade mannen. ”Vad gör du här?”

En sekund senare smalnade mannens ögon inkännande. Han förstod, och bröt ut i ett litet belåtet leende. Planen var ingen hemlighet för honom. Han var klipskare än Gareth hade hoppats.

”Jag förstår”, sa han. ”Den här lilla flaskan – den var tänkt för dig, var den inte? Du skall förgifta någon, eller hur? Men vem? Ja, det är frågan det…”

Gareth rodnade av oro. Den här mannen – han var alltför snabbtänkt. Det var redan för sent. Hela hans värld höll på att falla samman. Firth hade förstört allt. Om den här mannen angav honom, då hade han en dödsdom att vänta.

”Din far kanske?”, frågade sig mannen, och hans ögon lyste upp. ”Visst, så måste det vara, eller hur? Du blev ju ratad. Din far. Du planerar att mörda din far.”

Gareth hade fått nog. Utan tvekan klev han fram, drog en smal dolk från kappan och stötte den i bröstet på mannen. Han flämtade.

Gareth ville inte ha vittnen. Han grabbade tag i mannens kläder och drog honom intill sig, så nära att han kunde känna den ruttna stanken från hans andedräkt. Sin fria hand höll han över mannen mun, höll den stängd innan han hann skrika. Gareth kände varmt blod pulsera över handflatan, sila mellan fingrarna.

Firth kom fram intill honom och ropade skräckslaget.

Gareth höll mannen tätt intill sig i säkert en minut, innan han kände honom bli lealös i armarna. Han lät honom falla ihop, till en slapp hög på marken.

Gareth snodde runt, rädd för att ha blivit sedd. Som tur var, inga huvuden hade vänts mot deras håll. Inte från kommersen på marknadsplatsen och inte i den mörka gränden. Han drog av sig sin kappa och slängde den över den livlösa högen.

”Förlåt, åh förlåt, förlåt mig.” Firth stammade fram orden, som en liten flicka. Hysteriskt gråtande och skälvande närmade han sig Gareth. ”Är du skadad? Är du skadad?”

Gareth sträckte på sig och slog till med handens baksida.

”Håll käften nu och ge dig iväg”, väste han.

Firth vände om och skyndade bort.

Gareth skulle till att gå, men stannade och vände om igen. Han hade en sak kvar att göra: han böjde sig ned, drog loss pengapungen från likets hand och fäste den i sitt bälte.

Mannen hade ingen användning för dem längre.

Kapitel tretton

Gareth gick raskt fram på skogsstigen, med Firth vid sidan och huvan uppdragen, trots hettan. Han kunde knappt begripa att han nu var i just den sits som han gjort allt för att undvika. Nu fanns det ett lik, ett spår. Vem vet vem den där mannen hunnit prata med. Firth borde ha varit försiktigare i sina affärer med den där typen. Nu fanns det ett spår, och det kunde leda hela vägen tillbaka till Gareth.

”Förlåt mig”, sa Firth, och skyndade för att hålla takten med honom.

Gareth låtsades inte om honom, utan ökade takten, sjudande av ilska.

”Det du gjorde var korkat, och vekt”, sa Gareth. ”Du skulle aldrig ha tittat åt mitt håll.”

”Det var inte meningen. Jag visste inte vad jag skulle göra när han krävde mer pengar.”

Firth hade rätt: det hade varit ett besvärligt läge. Mannen var ett själviskt, girigt svin som ändrat spelets regler, och förtjänat att dö. Gareth slösade inga tårar på honom. Han bara bad att ingen sett mordet. Det sista han behövde var att lämna spår efter sig. Efter mordet på hans far skulle det följa en oerhört noggrann utredning. Han hade inte råd att lämna ens det minsta spår av ledtrådar som någon kunde följa.

Men nu var de i alla fall i Svartskogen. Trots sommarsolen var det närmast kolmörkt här. Mäktiga eukalyptusträd skymde var stråle från solen. Det passade hans sinnesstämning. Gareth avskydde stället. Han fortsatte fram längs den slingrande stigen, efter den döde mannens anvisningar. Han hoppades att typen talat sanning och inte lurat dem på villovägar. Det kunde vara en lögn alltsammans. Eller så kunde det leda dem rakt i en fälla, rakt i armarna på någon kumpan som väntade där för att råna dem på ännu mer pengar.

Gareth bannade sig själv. Han hade litat alltför mycket på Firth. Han skulle ha skött det själv istället. Som han brukade.

”Bäst för dig att stigen verkligen leder oss till häxan”, pikade Gareth, ”och att hon verkligen har det där giftet”.

De fortsatte längs stig efter stig tills de kom till ett vägskäl, precis som mannen hade sagt. Det bådade gott och Gareth kände sig något lättad. Det tog till höger, klev upp för en kulle, och tog sedan av igen. Anvisningarna stämde, och framför dem låg, mycket riktigt, det mörkaste parti skog som Gareth någonsin sett. Träden växte ohyggligt tätt och snårigt.

Han klev in bland träden och kände en kåre längs ryggraden. Han kände ondskan hänga i luften. Det gick knappt att tro att det ännu var dag.

Precis som han börjat bli rädd och fundera på att vända om såg han stigen framför sig sluta i en liten glänta. Den lystes upp av en den enda sol som bröt fram mellan träden. Mitt i gläntan låg en liten stuga av sten. Häxans stuga.

Gareths hjärta bultade snabbare i bröstet. Han klev in i gläntan och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen såg dem komma, att det inte var en fälla.

”Där ser du, han berättade sanningen”, sa Firth med upphetsning i rösten.

”Det betyder ingenting”, sa Gareth tillrättavisande.

”Stå utanför och håll vakt. Knacka om någon kommer. Och håll mun.”

Gareth brydde sig inte om att knacka på den lilla välvda dörren framför sig. Istället grep han tag om järnhandtaget, tryckte upp den tjocka dörren, duckade och steg in samtidigt som han stängde den om sig.

Det var mörkt därinne, upplyst endast av ett fåtal spridda ljus. Stugan hade bara ett rum. Den var utan fönster och ruvade på en tung, mörk kraft. Han stod stilla, kvävd av den tjocka tystnaden, beredd på vad som helst. Han kände ondskan här inne. Den fick det att krypa i skinnet.

Han märkte att det rörde sig inne bland skuggorna, och sedan ett ljud.

Med vaggande gång närmade sig en gammal kvinna, ihopskrumpnad och puckelryggig. Hon höjde ett ljus som lyste upp ett ansikte märkta av vårtor och fåror. Hon såg urgammal ut, äldre än de knotiga träd som omgav stugan.

”Du bär huva, även i mörkret”, sa hon, med ett illvilligt leende på läpparna och en röst som brutna kvistar. ”Det är inget oskyldigt ärende.”

”Jag är här för en flaska”, sa Gareth hastigt. Han försökte låta djärv och självsäker, men hörde att rösten skälvde. ”Gravrot. Jag hör att du har det.”

Det blev tyst en lång stund, och sedan hördes ett fruktansvärt, kacklande skratt. Det ekade mellan väggarna i det lilla rummet.

”Frågan är inte om jag har det eller inte. Frågan är: vad ska du med det till?”

Gareths hjärta bultade i bröstet och han försökte tänka ut ett svar.

”Vad rör det dig?”, frågade han till sist.

”Det roar mig att höra vem du tänkt mörda”, sa hon.

”Det angår dig inte. Jag har pengar åt dig.”

Gareth drog fram en påse guld, utöver den han redan givit till den döde, och slog båda påsar i det lilla träbordet. Det klirrade av mynt i rummet.

Han hoppades att det skulle göra henne nöjd, att hon skulle ge honom vad han kommit för, så att han kunde komma därifrån.

Häxan sträckte ut ett finger med en lång, krokig nagel och plockade upp och granskade en av påsarna. Gareth höll andan och hoppades att hon inte skulle ställa några fler frågor.

”Det här räcker nog precis till att köpa min tystnad”, sa hon.

Hon vände om och vaggade in i mörkret. Det hördes ett väsande, och Gareth såg henne intill ett ljus. Hon blandade en vätska i en liten glasflaska. Den bubblade över, och sedan satte hon i en kork. Tiden tycktes gå långsamt när Gareth väntade, alltmer otålig. Tusentals saker kunde gå fel. De snurrade i huvudet. Tänk om han blir upptäckt? Redan här? Tänkt om hon gav honom fel flaska? Tänk om hon berättat om honom för någon? Hade hon sett honom? Det gick inte att vara säker.

Gareth kände sig allt osäkrare på hela planen. Han hade inte kunnat föreställa sig att lönnmord skulle vara så svårt.

Efter vad som kändes som en evig tystnad återvände häxan. Hon gav honom flaskan. Den var så liten att den nästan försvann i handen.

”En så liten flaska?”, frågade han. ”Räcker det verkligen?”

Hon log.

”Du skulle bli förvånad över hur lite det behövs för att döda en man.”

Gareth vände om och rörde sig mot dörren, när han plötsligt kände ett kallt finger på axeln. Han kunde inte förstå hur hon hunnit dit så fort genom rummet, och det skrämde honom. Han stod som fastfrusen, oförmögen att vända sig om och se på henne.

Hon vände honom runt, lutade sig nära – det kom en fruktansvärd stank från henne – och sträckte plötsligt händerna och grep tag om hans kinder. Hon tryckte sina skrumpna läppar hårt mot hans i en kyss.

Gareth vämjdes. Det var det mest avskyvärda han någonsin varit med om. Läpparna var som en ödlas läppar, och tungan – som hon pressade mot hans egen – var som en reptils. Han försökte dra sig loss, men hon höll honom fast, hårt.

Till slut lyckades han slita sig loss. Han torkade munnen med handen, samtidigt som hon lutade sig bakåt och skrockade.

”Första gången man dödar en man är den svåraste”, sa hon. ”Du skall se, det blir lättare framöver.”

*

Gareth rusade ut ur stugan, ut i gläntan. Firth stod där och väntade.

”Vad har hänt? Hur är det med dig?”, frågade Firth oroad. ”Du ser ut som om du fått en kniv i bröstet. Gjorde hon dig illa?”

Gareth stannade till, flämtande, och torkade munnen, igen och igen. Han visste inte vad han skulle svara.

”Låt oss komma härifrån”, sa han. ”Nu!”

När de börjat gå, ut från gläntan och in i den dunkla skogen, skymdes solen plötsligt av moln som rusade över himlen och förvandlade den vackra dagen till kall och mörk. Gareth hade aldrig sett så täta, svarta moln dra in så fort. Han visste att vad det än var som hände så var det ingenting naturligt. Han oroade sig över hur mäktig den där häxan verkligen var, samtidigt som en kall vind drog fram genom sommardagen och blåste honom över nacken. Han kunde inte släppa tanken på att hon, med den där kyssen, nu på något sätt fått makt över honom, att hon kastat en förbannelse över honom.

”Vad hände där inne?”, frågade Firth enträget.

”Jag vill inte tala om det”, sa Gareth. ”Jag vill inte bli påmind om den här dagen igen – aldrig någonsin.”

De skyndade tillbaka längs med stigen, nedför kullen igen och åter längs skogsstigen i riktning mot Kungsgård. Just som Gareth började känna sig bättre till mods, redo att trycka undan den obehagliga händelsen till en vrå någonstans i bakhuvudet, hörde han plötsligt ljudet av stöveltramp. Han vände sig om och såg en grupp män på väg mot dem. Han kunde knappt tro det.

Hans bror. Godfrey. Suputen. Han var på väg mot dem, full i skratt och i sällskap med den skurkaktige Harry och ytterligare två av hans tvivelaktiga kumpaner. Att hans egen bror nödvändigtvis skulle springa in i honom här, av alla platser. I skogen, mitt i ingenstans. Gareth kände det som om det verkligen låg en förbannelse över hela hans plan.

Han vände sig om, drog huvan över ansiktet, gick dubbelt så snabbt och bad att han inte blivit igenkänd.

”Gareth?”, ropade en röst.

Gareth hade inget val. Han stannade tvärt, drog av huvan, vände sig om och såg sin bror glatt strutta fram mot honom.

”Men vad gör du här?”, frågade Godfrey

Gareth öppnade munnen, och stängde den igen, osäker på vad han skulle säga.

”Vi har fotvandrat”, sköt Firth in till räddning.

”Så ni har fotvandrat?”, sa en av Godfreys kamrater, med en ljus, flickaktig röst för att härma Firth. Hans vänner flabbade också. Gareth visste mycket väl att hans bror och broderns alla bekanta dömde honom för hans läggning – men det spelade mindre roll för tillfället. Men han var tvungen att byta samtalsämnet. Han ville inte att de skulle undra vad han gjorde här.

”Vad gör du här?”, frågade Gareth, i ett försök att vända på situationen.

”Det har öppnat ett nytt värdshus i Sydskog”, svarade Godfrey. ”Vi har just varit där och provat. Bästa ölen i riket. Vill du ha?”, frågade han och höll fram en stånka.

Gareth skakade hastigt på huvudet. Det var nödvändigt att distrahera honom, och han tänkte att bästa sättet var att byta ämne, att ge honom en tillrättavisning.

”Far skulle bli rasande om han visste att du drack mitt på dagen”, sa Gareth. ”Jag skulle föreslå att du gör dig av med den där och ger dig tillbaks till hovet.”

Det fungerade. Godfrey blängde, och det var tydligt att han inte längre tänkte på Gareth, utan på sitt eget förhållande till deras far.

”Och när började du bry dig om vad vår far tycker och tänker om saker?”, svarade han.

Gareth hade fått nog. Han ville inte slösa mer tid på det här fyllot. Han hade lyckats med vad han föresatt sig, att distrahera honom. Nu skulle han förhoppningsvis inte fundera alltför mycket på varför han sprungit in i honom här ute.

Gareth vände och skyndade längs stigen, till ljudet av hånskratten bakom honom. Han brydde sig inte om det. Det var han som skulle skratta sist, och det snart.

Kapitel fjorton

Thor satt vid träbordet, sysselsatt med bågen och pilarna som låg utspridd framför honom i delar. Intill honom satt Reece och flera andra ur Legionen. Alla satt de hukade över sina vapen, fokuserade på att tälja i bågarna eller spänna deras strängar.

”En krigare vet hur man strängar sin egen båge”, ropade Kolk, samtidigt som han gick fram och tillbaka längs raden av pojkar, granskande allas arbete. ”Anspänningen måste vara exakt den rätta. För liten, och pilen når inte fram till målet. För stor, och den riskerar att missa. Vapen går sönder i strid. Vapen går sönder på resa. Man måste veta hur man lagar dem under vägs. En riktig krigare är också smed, snickare, skomakare och en karl som kan laga vad som än går sönder. Och du känner inte ditt vapen förrän du själv har lagat det.”

Kolk stannade till bakom Thor och lutade sig över hans axel. Han ryckte bågen ur Thors grepp så att strängen svedde i handflatan.

”Den här strängen är inte tillräckligt spänd”, bannade han. ”Den är sned. Använd ett sådant vapen i strid, och det innebär döden. Även för din partner.”

Kolk slog tillbaka bågen i bordet och gick vidare. Flera pojkar fnissade. Thor rodnade och greppade om strängen igen. Han drog den så hårt han bara orkade och snodde den runt bågens skåra. Han hade hållit på så här i timmar, och det var kronan på verket av en lång dag som ägnats åt utmattande arbete med enklare göromål.

De flesta andra tränade, sparrade, fick fäktas. Han blickade ut och såg, långt borta, sina bröder, alla tre. De skrattade till klappret av träsvärden och Thor kände, som alltid, att de fick ett försprång, medan han lämnades kvar i skuggan. Det var orättvist. Han kände det alltmer som om han inte var önskad, som om han inte var en riktig medlem av Legionen.

”Oroa dig inte, du fattar snart hur man gör”, sa O’Connor vid sidan av honom.

Thors handflator var sönderskavda av alla försök. Han drog i strängen en sista gång, den här gången med alla krafter, och till hans stora förvåning så klickade den på plats. Strängen låg precis i skåran, och Thor kunde dra för allt han var värd, helt genomsvettig. Han kände en stor tillfredställelse nu med sin båge, nu när den var stark som den var tänkt att vara.

Skuggorna där utanför blev allt längre och Thor torkade svetten från pannan och undrade hur länge de kunde hålla på. Han funderade på vad det egentligen betydde att vara en krigare. Han hade tänkt sig det annorlunda. Han hade trott att han skulle träna, hela tiden. Men han förmodade att även det här var en typ av träning.

”Det här är inte direkt vad jag anmälde mig till heller”, sa O’Connor, som om han läst Thors tankar.

Thor vred sig och blev glad över att se sin väns ständiga leende.

”Jag kommer från Nordlanden”, fortsatte han. ”Precis som du har jag hela livet drömt om att gå med i Legionen. Jag tror jag tänkte mig ständig sparring och strid. Inte allt det här dränggörat. Men det kommer att bli bättre. Det här är bara för att vi är gröna. Det är en typ av invigningsrit. Det verkar vara en form av hierarki här. Och dessutom är vi yngst. Jag ser inga nittonåringar göra något liknande. Så det kan ju inte fortsätta för all evighet. Dessutom kan det ju vara en användbar färdighet.”

Det hördes en trumpetstöt. Thor tittade upp och såg resten av Legionen samlas framför en hög stenmur, mitt på fältet. Rep hängde med ungefär en meters mellanrum ned längs muren, som säkert var tio meter hög. Längs foten hade man staplat stackar av hö.

”Vad väntar ni på?”, skrek Kolk. ”RÖR PÅ ER!”

Män ur Silvergardet närmade sig och skrek överallt runtom dem, och innan Thor visste ordet av hade han och de andra hoppat upp från bänkarna och sprungit över fältet till muren.

Snart hade alla samlats där framför repen. Det gick ett upphetsat sus genom luften, nu när hela legionen stod samlad. Thor var överlycklig över att äntligen inkluderas i träningen med de andra och rörde sig mot Reece, som stod tillsammans med en annan av sina vänner. O’Connor kom också fram.

”Vid ett slag blir det uppenbart att de flesta städer är befästa”, dundrade Kolk och svepte med blicken över pojkarna. ”Att bryta igenom befästningar, det är ett arbete för en soldat. Vid en typisk belägring använder man rep och änterhakar, liknande dem som vi nu slängt över den här muren, och att klättra upp är något av det farligaste man kan göra i strid. Det är inte många tillfällen man är mer utsatt, mer sårbar. Fienden häller smält bly över er. De skjuter pil. Kastar sten. Man klättrar inte förrän tillfället är det absolut rätta. Och då, då klättrar man för livet – eller riskerar att mista det.”

Kolk tog ett djupt andetag, och ropade: ”BÖRJA!”.

Runtom honom satte sig pojkarna i rörelse, var och en på väg mot ett rep. Thor spurtade mot ett som var ledigt och skulle just gripa tag när en äldre pojke hann före och han knuffades ur vägen. Thor stretade sig fram och grep tag i det närmaste han kunde finna, ett grovt rep med knutar. Hjärtat bultade i bröstet och han började kämpa sig uppför muren.

Dagen hade hunnit bli dimmig och Thors fötter halkade över stenen. Men trots det gick det undan, och han kunde inte låta bli att märka att han klättrade snabbare än många av de andra. Han var nästan i täten nu på väg uppför muren. För första gången på dagen började saker att kännas bra, han började känna sig stolt över sig själv.

Plötsligt var det något hårt som slog honom över skuldrorna. Han tittade upp och såg män ur Silvergardet stå däruppe och kasta ned småsten, pinnar och allt möjligt skrot. Pojken på repet bredvid Thor tappade greppet och föll bakåt, ned i en stack av hö på marken.

Thor höll också på att tappa greppet, men lyckades på något sätt klamra sig kvar. En klubba slog ned, hårt över ryggen, men han fortsatte klättra. Han kravlade vidare med god fart och började till och med tänka att han skulle bli först upp på muren, när han, plötsligt, kände en hård spark i revbenen. Han kunde inte ens förstå var den kom ifrån, tills han såg en av pojkarna bredvid, svinga sig åt sidan. Innan Thor hann reagera fick han ännu en spark.

Den här gången tappade han taget och föll handlöst bak genom luften, flaxande med armarna. Han landade på ryggen i höet, chockad men oskadd.

Thor kravlade upp på alla fyra, hämtade andan och såg sig omkring. Runtomkring föll pojkar som flugor från repen, ned i höet. Sparkade eller knuffade av varandra – eller i andra fall nersparkade av Silvergardet uppe på krönet. De som inte föll av den anledningen fick sina rep avhuggna och föll till sist i alla fall.

Inte en enda nådde krönet.

”Uppställning!”, ropade Kolk. Thor hoppade upp, liksom alla andra.

”SVÄRD!”

Alla sprang som en man till ett stort ställ med träsvärd. Thor följde efter och greppade efter ett, chockad över hur tungt det var. Det vägde dubbelt så mycket som något av de tidigare vapen han hållit. Han kunde knappt hålla det framför sig.

”Tunga svärd, börja!”, hördes ett rop.

Thor tittade upp och såg den store lunsen, Elden, den som först givit sig på honom när han kom till Legionen. Thor mindes honom alltför väl: det gjorde fortfarande ont i ansiktet efter de blåmärken han fått. Han kastad sig över Thor, med svärdet högt över huvudet och med ansiktet förvridet i raseri. Thor fick upp sitt svärd i sista ögonblicket och lyckades parera Eldens hugg. Men svärdet var så tungt att han knappt kunde hålla emot.

Elden, både större och starkare, vände om och sparkade honom i revbenen.

Thor föll på knä av smärtan. Elden svingade igen för att träffa honom i ansiktet, men Thor lyckades nå upp och parera slaget, och inte ett ögonblick för tidigt. Men Elden var för snabb och för stark. Han snodde runt och högg mot benen istället. Thor föll och landade på sidan.

En skara pojkar samlades nu runtom dem, med rop och skrän, allteftersom deras strid hamnade i centrum av all uppmärksamhet. Alla tycktes de hålla på Elden.

Elden högg ned med sitt svärd igen, i en hård, vid båge. Thor rullade ur vägen, men svärdet föll nära hans rygg. Thor hade ett ögonblicks tillfälle och tog det: han snodde runt och högg lunsen i knävecket. Det var en känslig punkt och det var tillräckligt för att få honom att backa, snubbla och falla på baken.

Thor tog chansen att kravla upp på fötter. Elden reste sig, illröd i ansiktet och ilsknare än någonsin. De stod ansikte mot ansikte.

Thor visste att han inte kunde stå kvar där. Han anföll med ett hugg. Men träningssvärdet var gjort av klumpigt trä och alltför tungt: rörelsen annonserades tydligt. Elden parerade utan problem och följde upp med ett kort slag i Thors sida.

Det tog på en vek punkt, och Thor välte åt sidan och tappade svärdet, helt utslagen.

De andra pojkarna skrek av förtjusning. Thor knäade, obeväpnad, och kunde känna trycket av Eldens svärd mot strupen.

”Ge dig!”, fordrade Elden.

”Aldrig”, sa Thor, trotsigt.

Elden grinade, lyfte svärdet och förberedde sig för ett hugg. Det fanns inget Thor kunde göra. Han kunde se fram emot ett mäktigt hugg.

När svärdet föll mot honom slöt han ögonen och fokuserade. Han kände hur den här världen rörde sig långsammare, och hur han själv flyttades till en annan. Plötsligt kände han svärdets svepande bana genom luften, dess klyvande rörelse, och han önskade att världsalltet skulle stoppa den.

Värmen spred sig genom kroppen, kittlande, och när han fokuserade kände han hur något hände. Han kunde styra den.

Svärdet stannade plötsligt, som fastfruset mitt i luften. Thor hade lyckats stoppa det med kraften, på något sätt.

Elden stod där, förvirrad med handen om svärdshjaltet, och Thor riktade nu kraften för att istället greppa om hans handled. Thor grep hårdare och hårdare med viljekraften, och inom ett ögonblick skrek Elden till och tappade svärdet.

Alla pojkar tystnade och stod där stilla, med blicken ned mot Thor och ögon stora av skräck och förvåning.

”Han är en demon!”, skrek en av dem.

”En häxmästare!”, skrek en annan.

Thor var själv alldeles överväldigad. Han förstod inte vad han just hade gjort. Men han visste att det inte var normalt. Han var både stolt och skamsen, både djärvare och räddare.

Kolk steg fram, in i cirkeln och mellan Thor och Elden.

”Det här är ingen plats för besvärjelser, pojk, vem du nu är”, bannade han Thor. ”Det här är en plats för kamp. Du har brutit mot reglerna för våra strider. Du skall få tillfälle att tänka över vad du har gjort. Jag skickar dig till en plats där farorna är verkliga, så får vi se hur väl dina trollramsor försvarar dig där. Inställ dig för vaktpatrull till Klyftan.”

Det gick en flämtning genom Legionen och alla tystnade. Thor förstod inte riktigt vad allt betydde. Men så mycket var klart att bra var det inte.

”Du kan väl inte skicka honom till Klyftan!”, protesterade Reece. ”Han är för otränad. Han kan ju bli skadad.”

”Jag gör vad jag själv beslutar pojke”, grimaserade Kolk mot Reece. ”Far din är inte här för att skydda dig nu, eller honom heller för den delen. Och det är jag som leder Legionen. Och du gör bäst i att vakta din tung – tro inte att du kan prata hur som helst, bara för att du är kunglig.”

”Fint”, svarade Reece. ”Men då följer jag med!”

”Och det gör jag med!”, instämde O’Connor och steg fram.

Kolk såg på dem och skakade sakta på huvudet.

”Dumskallar. Det är upp till er. Följ honom om ni så önskar.”

Kolk vände sig och såg på Elden. ”Tro inte att du kommer så billigt undan du heller”, sa han till honom. ”Du startade det här bråket. Och du måste betala priset. Du följer med dem på patrull, redan i natt.”

”Men general, ni kan bara inte skicka mig till Klyftan!” Elden protesterade med ögonen vidöppna av skräck. Det var första gången Thor sett honom rädd.

Kolk tog ett steg närmare Elden och satte nävarna i höfterna. ”Kan jag inte?”, sa han. ”Jag kan mer än bara skicka dig dit – jag kan skicka iväg dig för all evighet, ut ur Legionen och bort till de mest avlägsna delarna av riket, om du fortsätter säga emot mig.”

Elden såg bort, för upprörd för att svara.

”Är det någon annan som vill följa med?”, ropade Kolk.

De andra pojkarna, både större, äldre och starkare, såg skräckslaget bort. Thor svalde när han såg runt på alla nervösa miner och undrade hur illa Klyftan egentligen var.

Kapitel femton

Thor gick längs den upptrampade vägen, flankerad av Reece, O’Connor och Elden. Ingen av de fyra hade sagt ett ord sedan avfärden, de var ännu i chocktillstånd. Thor såg på Reece och O’Connor med en tacksamhet han aldrig känt förut. Han kunde knappt tro att de stått upp för honom på det där sättet. Han hade fått riktiga vänner, nästan bröder. Han hade ingen aning om vart de var på väg, men vad som än låg framför dem så var han glad över att han skulle ha dem vid sin sida.

Han undvek att titta på Elden. Han såg hur Elden sparkade efter stenar, kokande av ilska, och det var tydligt hur upprörd och irriterad han var över att befinna sig här på patrull med dem. Men Thor kände inget direkt medlidande. Som Kolk sagt: det var han som startat alltsammans. Han förtjänade det här.

Alla fyra fortsatte längs vägen efter anvisningarna. De hade gått i timmar, det var sent på eftermiddagen och Thor började bli trött i benen. Dessutom var han hungrig. Han hade inte fått mer än en skål korngröt till lunch och hoppades att det fanns mat som väntade på dem, var än de nu var på väg.

Men det fanns värre saker att oroa sig för. Han såg ned på sin nya rustning. Han visste att han inte skulle ha fått den utan synnerligen goda skäl. Innan de skickats iväg hade alla fyra fått nya rustningar för väpnare: läder med förstärkningar av ringbrynja. Dessutom hade de fått kortsvärd – knappast av samma utsökta stål som användes till riddarnas svärd, men långt mycket bättre än ingenting. Det kändes bra att ha ett ordentligt vapen i midjan, utöver slungan förstås, som han naturligtvis fortsatt bar med sig. Men han visste att om de råkade i verklig knipa under natten så var risken att deras vapen och rustningar inte skulle räcka till. Han längtade efter de överlägsna rustningar och vapen som gavs till Legionens kohorter: medellånga svärd och långsvärd av bästa stål, kortspjut, spikklubbor, dolkar och hillebarder. Men det var sådant man gav till pojkar från berömda, rika familjer med kända namn, som hade råd med sådant. Dit hörde inte Thor, son till en enkel fåraherde.

När de fortsatte ned längs den ändlösa vägen, rakt in i den andra solnedgången, långt från Kungsgårds välkomnande portar, och mot den avlägsna gränsen vid Klyftan så kunde Thor inte annat än känna att alltsammans var hans fel. Av någon anledning hade flera av de andra i Legionen genast tyckt illa om honom, som om de avskydde att han ens var där. Det var obegripligt. Och det gav honom en olustig känsla. Hela livet hade han inte önskat något annat än att bli en av dem. Och nu kändes det som om han trängt sig in genom att fuska. Skulle han någonsin bli helt accepterade av sina likar?

Och som grädde på moset hade han nu valts ut att marschera iväg för tjänstgöring vid Klyftan. Det var orättvist. Han hade inte startat bråket, och när han använt sina krafter – vad de nu var – så hade det inte varit med meningen. Han förstod dem inte ännu, inte var de kom ifrån, hur han frammanade dem eller kopplade bort dem. Det var inget han skulle straffas för.

Thor hade ingen aning om vad som menades med tjänstgöring i Klyftan, men från de andras miner var det tydligt att det inte var något att se fram emot. Han undrade om han skickats iväg för att dödas, om det var så här de skulle göra för att tvinga honom ut ur Legionen. Men han var fast besluten att inte ge upp.

”Hur mycket längre kan det vara till Klyftan?”, frågade O’Connor och bröt tystnaden.

”Inte tillräckligt långt”, svarade Elden. ”Vi skulle inte hamnat i den här skiten om det inte varit för Thor.”

”Kom ihåg att det var du som började”, avbröt Reece.

”Visst, men jag slogs renhårigt, inte han”, protesterade Elden. ”Dessutom förtjänade han det.”

”Men varför?”, frågade Thor, som verkligen ville få svar på frågan som redan bränt i honom en tid. ”Varför förtjänade jag det?”

”Därför att du inte hör hemma här, med oss. Du stal din plats i Legionen. Vi andra valdes ut. Men du slog dig in.”

”Men är det inte precis det Legionen handlar om? Att kämpa?”, svarade Reece. ”Jag skulle hävda att Thor förtjänat sin plats mer än någon annan av oss. Vi blev utvalda bara, men han fick slåss och kämpa för att få vad han förnekats.”

”Elden ryckte på axlarna”, opåverkad.

”Regler är regler. Han valdes inte ut och därför har han inget här att göra. Därför slogs jag.”

”Men det kommer du inte att lyckas med, aldrig att du får bort mig”, svarade Thor, ostadig på rösten och fast besluten att en gång bli accepterad.

”Det får vi väl se”, muttrade Elden dolskt.

”Och vad exakt menar du med det?”, frågade O’Connor.

Elden sa inget mer utan fortsatte att gå i tystnad. Det knöt sig i Thors mage. Det kändes som om han skaffat sig alltför många fiender, utan att riktigt förstå hur det hade gått till. Det var ingen känsla han tyckte om.

”Bry dig inte om honom”, sa Reece till Thor, tillräckligt högt för att bli hörd. ”Du har inte gjort något fel. Och de skickade dig att tjänstgöra i Klyftan eftersom de ser att du har potential. De vill härda dig, annars skulle de inte bry sig. Du har också hamnat i deras sikte eftersom du uppmärksammats av min far. Det är allt det handlar om.”

”Men vad innebär tjänst i Klyftan?”, frågade han.

Reece klarade strupen och såg nervös ut.

”Jag har aldrig gjort det själv. Men jag har hört berättelser. En del från äldre grabbar, och från mina bröder. Det är patrulltjänst. Fast på andra sidan Klyftan.”

”På andra sidan?”, frågade O’Connor, fasa i rösten.

”Vad menar du, ’andra sidan’”, frågade Thor, utan att förstå.

Reece såg på honom.

”Har du aldrig varit till Klyftan?”

Thor kände de andras blickar på sig och skakade på huvudet, osäker.

”Du skämtar”, snäste Elden.

”På allvar?”, fortsatte O’Connor. ”Aldrig någonsin?”

Thor skakade på huvudet och rodnade. ”Min far tog oss aldrig någonstans. Jag har hört talas om den.”

”Du har väl förmodligen aldrig varit utanför byn, gosse”, sa Elden. ”Eller hur?”

Thor ryckte på axlarna, tyst. Var det så uppenbart?

”Det har han inte”, lade Elden till. ”Otroligt.”

”Håll käften nu”, sa Reece. ”Låt honom vara. Det gör dig inte bättre än honom.”

Elden grinade mot Reece och förde handen till svärdsfästet, men slappnade sedan av. Även om han var större än Reece, var det tydligt att han inte hade någon lust att reta upp kungens son.

”Klyftan är det enda som håller Ringens riken säkra”, förklarade Reece. ”Den är allt som står mellan oss och horderna därute. Om barbarerna från Vildlanden skulle lyckas ta sig över, då är det slut med oss. Hela Ringen litar på oss, på kungens män, för sitt beskydd. Vi patrullerar hela tiden – mest på den här sidan, men ibland även på den andra. Det finns bara en bro över, en väg in eller ut, och den vaktas av den yttersta eliten ur Silvergardet, dygnet runt.”

Thor hade hört om Klyftan ända sedan han var liten, ohyggliga berättelser om onda väsen som lurade på andra sidan, om det väldiga, fientliga, imperium som omslöt Ringen och hur nära de i själva verket alla levde inpå fasorna. Det hade varit en av anledningarna till att han velat gå med i Legionen: att hjälpa till att skydda sin familj och riket. Han avskydde tanken på att andra män var där ute till skydd, så att han själv kunde leva tryggt i famnen på riket. Han ville göra sin plikt och hjälpa till att hålla alla onda horder ute. Han kunde inte föreställa sig något modigare än de män som stod på post vid vägen över Klyftan.

”Klyftan är över en kilometer bred, och den omsluter hela Ringen”, förklarade Reece. ”Den är inte lätt att ta sig över. Men självklart är våra män inte det enda som håller horderna stångna. Det finns miljontals fiender därute. Om de verkligen ville ta sig över klyftan så skulle de kunna det. Våra män är bara ett komplement till Klyftans kraftsköld. Den kraft som verkligen håller dem på mattan kommer från svärdet.”

Thor vände sig mot honom. ”Svärdet?”

Reece såg på honom.

”Ödessvärdet. Du känner till legenden?”

”Den här lantisen har väl inte hört talas om det heller”, inflikade Elden.

”Det är klart jag har”, fräste Thor tillbaka i försvar. Inte bara hade han hört talas om det. Han hade tillbringat dagar i tankar på legenden. Han hade alltid önskat att få se det. Det sägenomspunna Ödessvärdet, det magiska svärd som skyddade ringen och fyllde Klyftan med en kraft som gav skydd mot inkräktare.

”Finns svärdet i Kungsgård?”, frågade Thor.

Reece nickade.

”Det har funnits i kungafamiljen i generationer. Utan det så vore riket ingenting. Ringen skulle härjas.”

Men om vi nu är skyddade, varför överhuvudtaget patrullera Klyftan”, frågade Thor.

”Svärdet stänger ute alla stora faror”, förklarade Reece. ”Men ett mindre ont kan ta sig igenom här och var. Därför behöver vi män. En ensam individ skulle kunna ta sig över klyftan, eller till och med en mindre grupp – de skulle kunna vara så fräcka att de försökte ta sig över bron, eller kanske ta smygvägen, och klättra ned för Klyftans en vägg och upp för den andra. Vårt uppdrag är att se till att hålla dem ute. Även ett enda odjur kan göra mycket skada. För åratal sedan kom en av dem igenom och hann mörda hälften av alla barn i en by innan han fångades. Svärdet gör kanske det mesta, men vi är ändå helt nödvändiga.”

Thor tänkte över alltsammans. Klyftan tycktes så ofantlig, deras uppdrag så viktigt. Han kunde knappt tro att han skulle vara en del av detta oerhört viktiga uppdrag.

”Men trots det så tror jag inte att jag lyckats förklara det särskilt bra”, sa Reece. ”Det är en hel del annat med Klyftan”, sa han och tystnade.

Thor såg på honom och märkte att han hade någonting likt fruktan, kanske förundran i ögonen.

”Hur skall jag förklara?”, sa Reece och sökte efter rätt ord. Han klarade strupen. ”Klyftan är så mycket större än oss. Den är…”

”En plats för män”, hördes en kraftfull röst.

Alla vände sig om mot rösten och ljudet av stampande hovar.

Thor kunde knappt tro det. Där, i skritt på väg mot dem, helt klädd i ringbrynja och med långa blanka vapen längs sidan på den fantastiska hingsten, där kom Erec. Han log ned mot dem, med blicken stadigt på Thor.

Thor såg upp, helt chockad.

”Det är en plats där pojkar blir män”, lade han till, ”om de inte redan är det.”

Thor hade inte sett Erec sedan torneringen och kände sig otroligt lättad av att se honom där, att det nu var en riktig riddare med dem på deras väg mot Klyftan – och ingen mindre än Erec. Han kände sig oövervinnerlig nu när Erec var där, och hoppades innerligt att han verkligen tänkt komma med dem.

”Men vad gör ni här, herrn?”, frågade Thor. ”Kommer ni med oss?” Han hoppades att han inte lät alltför ivrig.

Erec lutade sig tillbaks i sadeln och skrattade.

”Oroa dig inte, unge man”, sa han. ”Jag följer med.”

”Är det sant?”, frågade Reece.

”Det är tradition att någon ur Silvergardet åtföljer medlemmar ur Legionen som går sin första patrull. Jag var frivillig.”

Erec vände sig och såg ned mot Thor.

”Du hjälpte mig trots allt här om dagen.”

Thor blev varm i bröstet, styrkt av Erecs närvaro. Han kände också att han växte något i ögonen på sina vänner. Här var han, åtföljd av rikets främste riddare på väg till Klyftan. Det tog bort det mesta av rädslan.

”Självklart följer jag inte med när ni går på patrull”, fortsatte Erec. ”Men jag leder er över bron och fram till ert läger. Därifrån är det er plikt att gå själva.”

”Det är en stor ära, herrn”, sa Reece.

”Tack!”, ekade O’Connor och Elden.

Erec såg ned mot Thor och log.

”Om du nu skall vara min förste väpnare så kan jag ju inte låta dig dö riktigt så snart.”

”Förste?”, frågade Thor, och hjärtat slog en volt i bröstet.

”Feithgold bröt benet i torneringen. Det dröjer minst åtta veckor innan han är tillbaka. Du är alltså förste väpnare nu. Och vi kan väl lika gärna sätta igång med vår träning, eller hur?”

”Självklart herrn”, svarade Thor.

Thor var helt yr i huvudet. Han kunde knappt tro det. För första gången på länge nu kändes det som om turen var på hans sida igen. Nu var han förste väpnare till rikets främste riddare. Det kändes som om han just tagit ett stort skutt över alla sina vänner.

De fortsatte, alla fem på väg västerut, i riktning mot solnedgången. Erecs häst gick långsamt intill dem.

”Jag antar att du själv har varit till Klyftan, herrn?”, undrade Thor.

”Många gånger”, svarade Erec. ”På min första patrull var jag faktiskt i din ålder.”

”Och vad tyckte ni?”, frågade Reece.

De fyra pojkarna hade vänt sig om och stirrade på honom, fullkomligt uppslukade av intresse. Erec red en stund i tystnad, med blicken rakt fram och käkarna sammanbitna.

”Första gången är något man aldrig glömmer. Det är svårt att förklara. Det är en märklig, främmande, mystisk, och helt underbar plats. På andra sidan ruvar helt ofattbara faror. Bron över är lång och stupet är brant. Man är många på patrull – och ändå känner man sig alltid ensam. Där kommer naturen till sin fulla rätt. Man är helt obetydlig som människa. I hundratals år har våra män patrullerat där. Det är en övergångsrit. Utan den förstår man inte riktigt vad fara vill säga. Utan den blir man ingen riddare.”

Han föll åter i tystnad. De fyra pojkarna såg på varandra, lätt illamående.

”Kan vi förvänta oss strid på den andra sidan?”, frågade Thor.

Erec ryckte på axlarna.

”Allt är möjligt, när man väl kommit till Vildlanden. Det är inte troligt. Men det är möjligt.

Erec såg ned på Thor.

”Vill du bli en bra väpnare, och, en dag, en bra riddare?”, frågade han, med blicken rakt mot Thor.

Thors hjärta bultade snabbare.

”Ja herrn, mer än något annat.”

”Då har du saker att lära”, sa Erec. ”Det räcker inte med styrka, inte med snabbhet. Det räcker inte med att vara en skicklig kämpe. Det finns något annat, något som är viktigare än de sakerna.”

Erec blev tyst igen, tills Thor inte kunde vänta längre.

”Vad?”, frågade Thor. ”Vad är allra viktigast?”

”Man måste ha ett klart sinne”, svarade Erec. ”Ingen rädsla. Kunna gå genom den mörkaste skog, över det farligaste slagfält, med fullständigt lugn. Man måste ständigt ha det där lugnet, alltid, och vart man än går. Aldrig rädd, men alltid på sin vakt. Aldrig slapp, omsorgsfull i allt. Man har inte längre lyxen att kunna förvänta sig skydd från andra. Man är ingen medborgare längre, utan en av kungens män. Mod och jämnmod, det är en krigares viktigaste egenskaper. Frukta inte faran. Förvänta dig den. Men far inte efter den.”

”Vi lever inom Ringen”, fortsatte Erec. ”Det kanske ser ut som att det är vi, med alla våra män som skyddar riket från horderna där utanför. Men så är det inte. Vår enda skydd är Klyftan och den trolldom som finns där. Vi lever i en häxmästares ring. Glöm inte det. Om vi lever eller dör beror på magi. Här finns ingen säkerhet, pojke, inte på någon sida Klyftan. Ta bort trolldomen, ta bort magin, och vi har ingenting kvar.”

De gick vidare i tystnad. Thor tänkte på Erecs ord, vände och vred på dem om och om igen. Det var som om Erec gav honom ett dolt budskap, att han talade om att de krafter han hade, den magi han framkallade, att den inte var något att skämmas över. Tvärtom, den var något att vara stolt över, precis som den kraft som höll riket vid liv. Det fick honom att känna sig bättre. Han hade känt att han skickats till Klyftan som straff för att ha använt sin magi, och han hade haft dåligt samvete. Men nu kände han att vad än hans krafter var för något, så kanske han en dag kunde bli stolt över dem.

Medan de andra pojkarna raskade på föll Erec och Thor tillbaka. Erec såg ned på honom.

”Du har redan lyckats skaffa dig några mäktiga fiender vid hovet, tycks det.”

Thor rodnade skamset.

”Jag vet inte herrn. Det var aldrig meningen.”

”Fiender skapas inte med mening, men ofta av avund. Och du har lyckats skapa en hel del av den varan. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Det spekuleras en hel del om dig.”

Thor kliade sig i huvudet och försökte förstå.

”Men jag kan inte förstå varför.”

Erec såg fortsatt road ut.

”Drottningen själv är en av dina främsta motståndare. På något sätt har du lyckats få henne mot dig.”

”Min mor?”, frågade Reece och vände sig om. ”Men varför?”

”Just den fråga jag ställt mig själv”, sa Erec.

Det kändes fruktansvärt. Drottningen, hans fiende? Vad hade han gjort henne? Han förstod inte. Hur kunde hon ens veta att han fanns? Han hade tydligen ingen aning om vad som pågick runtom honom.

”Är det hon som sett till att jag skickats hit ut, till Klyftan?”, frågade han.

Erec vände och såg rakt fram med allvar i ansiktet.

”Det är möjligt att hon gjort det”, sa han eftertänksamt. ”Det kan vara hon.”

Thor frågade sig hur många och hur allvarliga fiender han hunnit skaffa. Han hade snubblat in i ett hov som han inte förstod. Han hade bara önskat höra hemma någonstans. Han hade följt sin dröm och gjort vad som helst för att den skulle bli sann. Han hade aldrig tänkt på att han kunde röra upp missunnsamhet och avund på vägen. Han vred och vände på saken, som en gåta, men kom inte närmare svaret.

Medan Thor var i färd med dessa tankar nådde de toppen av en kulle. När vyn rullades ut framför dem försvann alla andra tankar. Thor tappade andan – och inte bara på grund av den starka, byiga vinden.

Där, framför dem så långt ögat kunde se, sträckte sig Klyftan. Thor hade aldrig sett den förr och anblicken chockade honom till den grad att han stod som fastfrusen i marken, helt oförmögen att gå vidare. Det var den mäktigaste, väldigaste syn han någonsin sett. Den ofantliga klyftsprickan i jorden tycktes breda ut sig i all evighet, och den överbryggades av en enda, smal bro där soldater stod på led. Bron såg ut att sträcka sig till jordens ände.

Klyftan lystes upp av ett fyrverkeri av grönt och blått från den andra, nedåtgående solen, och färgerna dansade och skimrade på klippväggarna. När Thor åter fick kontroll över benen började han gå med de andra, allt närmare bron, där de också kunde se längre ned längs väggarna. De tycktes försvinna rakt ned i jordens inre. Thor kunde inte ens se botten, och han visste inte om det var för att det inte fanns någon eller för att den täcktes av dimma. Stenen i klippväggarna tycktes uråldrig, märkt av mönster från sekler av stormar. Han hade aldrig sett en så ursprunglig plats. Han hade inte anat att hans värld var så stor, så fantastisk och full av liv.

Det var som om han kommit till skapelsens början.

Thor hörde hur också de andra drog efter andan.

Tanken på att de fyra skulle patrullera den här klyftdalen var skrattretande. Bara anblicken av den fick dem att se små och obetydliga ut.

När de gick mot bron rätade soldater upp sig på båda sidor, i givakt för den nyanlända patrullen. Thor kände pulsen snabba på.

”Men jag begriper inte hur vi fyra skall kunna patrullera det här”, sa O’Connor.

Elden frustade till.

”Det finns många patruller runtom. Vi är inte mer än en kugge i den här maskinen.”

När de gick över bron var allt som kunde höras vindens vinande, stövlarna där de klev fram och Erecs häst hovar på bron. Från hovarna hördes ett ihåligt, förtroendeingivande ljud, och Thor höll fast vid det för att behålla greppet om verkligheten på den här märkliga, drömlika platsen.

Ingen av alla soldater, som alla rätade sig i givakt inför Erec, sa ett enda ord. De måste ha passerat hundratals.

Thor kunde inte undvika att se pålar som stod med bara meter emellan och på båda sidor av vägen längs broräcket. På var och en av dem satt ett huvud från de barbarer som invaderat, vissa ännu färska och drypande av blod.

Thor tittade åt sidan. Det här gjorde alltsammans för verkligt. Han visste inte om han verkligen var redo för det här. Han försökte låta bli att tänka på alla de skärmytslingar som resulterat i de där pålade skallarna, på alla mista liv, och på vad som väntade honom där på andra sidan. Han undrade om de någonsin skulle komma tillbaka igen. Var det tanken med hela den här expeditionen? Att den skulle ta död på honom?

Han såg ut över kanten, ned längs klippväggarna som försvann i evigheten där nere, och hörde skriandet av en fjärran fågel. Det var ett nytt ljud för honom. Han undrade vad det kunde vara för fågel, och vilka andra främmande djur som rörde sig där på andra sidan.

Men det var inte främst djuren som oroade honom, eller de pålade skallarna. Mer än något annat var det själva känslan av den här platsen. Han kunde inte säga om det var dimman, dånet från vinden, den väldiga öppna himlen eller solnedgångens ljusspel – men något med den här platsen var så drömlikt. Den förde honom bort. Och den omslöt honom. Han kände tyngden av magisk kraft över axlarna. Var det skyddet från svärdet, eller någon annan urgammal kraft? Han kände det som att bron de korsade inte bara sträckte sig mellan olika delar av land, utan över från en verklighet, och in i en annan.

Han kunde knappt tro det. För första gången i livet skulle han tillbringa en natt, utan skydd, på den andra sidan Klyftan.

Kapitel sexton

Solen mattades i himlen – djupt scharlakansrött flöt ut i blått, som sedan omgav världsalltet – och Thor gick med Reece, O’Connor och Elden längs den stig som ledde in i skogen i Vildlanden. Thor hade aldrig varit så på spänn. Nu var det bara de fyra, Erec hade stannat vid lägret. Trots tidigare gräl så kände Thor att de nu behövde varandra mer än någonsin. De var tvungna att hålla samman på egen hand, utan Erec. Innan avskedet hade Erec sagt åt dem att inte oroa sig. Han skulle stanna vid lägret och höra deras rop och komma om de behövde honom.

Det lät inte särskilt övertygande nu.

Skogen växte allt tätare omkring dem och Thor såg sig om på denna främmande plats, på marken som var täckt av törnen och märkliga frukter. Trädens grenar var urgamla och knotiga, och växte så tätt att de rörde varandra och ofta tvingade Thor att ducka. Istället för blad hade de taggar som stack åt alla håll. Gula vinrankor hängde ned här och var, och Thor hade gjort misstaget att knuffa en från ansiktet, bara för att upptäcka att det var en orm. Han hade skrikit och hoppat åt sidan, precis i tid.

Han hade förväntat sig att de andra skulle skratta åt honom, men också de hade ödmjukats av fruktan. Runtom hördes läten av främmande djur: en del dova strupljud, andra gälla skrin. Vissa ekade avlägset, andra tycktes ofattbart nära. Skymningen föll alltför snabbt och de skyndade vidare in i skogen. Thor var säker på att de när som helst kunde råka ut för ett bakhåll. Allt eftersom det blev mörkare blev det också svårare att se, till och med de egna vännernas ansikten. Han höll så hårt om svärdshjaltet att knogarna vitnade, och med den andra handen greppade han om stenslungan. Även de andra höll om sina vapen.

Thor stålsatte sig för att vara stark, självsäker och modig, som en god riddare borde. Just som Erec lärt honom. Det var bättre att ställas inför döden nu på en gång, än att leva resten av livet rädd för den. Han försökte lyfta på hakan och gå djärvt framåt, och till och med ökade takten och gick några meter före de andra. Hjärtat bultade i bröstet, men han kände att han ändå trotsade rädslan.

”Vad är det egentligen vi patrullerar efter?”, frågade Thor.

I samma ögonblick som han sagt det insåg att han det nog var en dum fråga, och han förväntade sig att Elden skulle göra sig lustig på hans bekostnad.

Men till hans förvåning möttes han bara av tystnad. Thor tittade åt sidan, såg vitorna i Eldens ögon och insåg att han var ännu räddare. Det gav honom, om inget annat, lite självförtroende. Thor var både yngre och mindre, men han gav inte efter för sin fruktan.

”Fienden, antar jag”, sa Reece till sist.

”Och vem är det?”, frågade Thor, ”Hur ser han ut?”

”Här finns många sorters fiender”, sa Reece. ”Vi är i Vildlanden nu. Här finns vilda stammar, och alla möjliga typer av ondskefulla kreatur.”

”Men vad är meningen med att vi är här och patrullerar?”, frågade O’Connor. ”Det kan väl inte göra någon skillnad att vi är här? Även om vi lyckas ta död på en eller två, så sätter det väl inte stop för övriga miljoner?”

”Vi har inte kommit hit för att göra skada”, svarade Reece. ”Vi är här för att markera vår närvaro, på uppdrag av kungen. Få dem att begripa att de skall hålla sig borta från Klyftan.”

”Det skulle väl vara vettigare att vänta tills de försöker ta sig över, och ta itu med problemet då”, sa O’Connor.

”Nej”, sa Reece. ”Bättre att avhålla dem från att ens komma i närheten. Därav patrullerna. Det är i alla fall vad jag hört från mina bröder.”

Thors hjärta bultade, och de fortsatte längre in i skogen.

”Hur långt är det tänkt att vi skall gå?”, frågade Elden, som först nu öppnade munnen, skakig på rösten.

”Minns du inte vad Kolk sa? Vi måste hämta den röda flaggan och ta den med tillbaka”, sa Reece. ”Den är bevis för att vi gått tillräckligt långt för vår patrull.”

”Jag har inte sett en endaste flagga”, sa O ’Connor. ”Det går ju för övrigt knappt att se något alls. Hur är det tänkt att vi skall ta oss tillbaka?”

Ingen svarade. Thor tänkte samma sak. Hur skulle de någonsin kunna finna en flagga, mitt i svarta natten? Han började undra om det inte var någon sorts trick, en typ av övning, likt många andra som Legionen spelade med pojkarnas sinnen. Återigen tänkte han på Erecs ord, på sina många fiender vid hovet. Patrullen kändes allt olustigare. Hade man lurat dem i en fälla?

Plötsligt hördes ett ohyggligt, skriande läte, följt av rörelse bland grenverket – och något stort sprang rakt över stigen. Thor drog sitt svärd, och det gjorde också de andra. Ljudet av svärd som drogs ur skidorna, metall mot metall, fyllde luften, och de stod där med svärden sträckta framför sig, med nervösa blickar åt alla håll.

”Vad var det där?”, skrek Elden, med rösten bruten av fasa.

Djuret sprang återigen över stigen, på väg från en del av skogen till en annan, och den här gången fick de en tydligare glimt.

Thors axlar slappnade av när han kände igen djuret. ”Bara ett rådjur”, sa han, oerhört lättad. ”Det märkligaste rådjur jag sett, men likafullt ett rådjur.”

Reece skrattade. Det var ett lugnande ljud, ett som var mognare än vad han hade år för. När Thor hörde det insåg han att det var skrattet från en framtida kung. Det kändes bra att ha en sådan vän vid sidan. Och sedan skrattade även han, all den där rädslan för ingenting.

”Jag visste inte att du kom i målbrottet när du blev skraj”, drev Reece med Elden, och skrattade igen.

”Om jag kunde se dig nu skulle du åka på en smäll”, sa Elden.

”Jag ser dig utan problem”, sa Reece. ”Försök bara.”

Elden blängde på honom, men rörde sig inte. Istället stack han svärdet i skidan, liksom de andra. Thor beundrade Reece för att han drivit med Elden. Elden hånade ju alla andra – det var inte mer än rätt att han fick lite tillbaka. Han beundrade Reeces oräddhet: Elden var trots allt dubbelt så stor.

Thor kände hur något av anspänningen lämnade kroppen. De hade varit med om en första incident, isen var bruten, och de var ännu vid liv.

”Skratta du”, sa Elden. ”Vi får se vem som skrattar sist.”

Jag skrattar inte åt dig, som Reece, tänkte Thor. Jag är bara glad över att vara i livet.

Men han brydde sig inte om att säga det högt. Han visste att inget han kunde säga skulle ändra Eldens hat mot honom.

”Titta!”, skrek O’Connor. ”Där borta!”

Thor kisade, men kunde knappt se vad han pekade på i den allt mörkare natten. Men sedan såg han: Legionens fana, som hängde från en av grenarna.

De började alla springa mot den.

Elden sprang förbi de andra och knuffade dem åt sidan.

”Flaggan är min!”, skrek han.

”Jag såg den först!”, ropade O’Connor.

”Men jag hinner först, och det blir jag som tar den tillbaka!”, skrek Elden igen.

Thor kokade inombords. Elden var helt otrolig. Han mindes vad Kolk hade sagt – att den som kom med baneret skulle bli belönad, och han förstod varför Elden spurtade. Men det var ingen ursäkt. De skulle ju vara ett lag, en grupp – inte var man för sig själv. Elden visade sin sanna natur. Ingen av de andra sprang för att hinna först. Det fick Thor att avsky Elden ännu mer.

Elden spurtade förbi efter att ha givit O’Connor en armbåge och innan de andra hann reagera. Han kom först med flera meter och ryckte åt sig fanan.

Men när han gjorde det kastades plötsligt ett stort nät upp från marken och upp i luften, fångade Elden och hissade honom högt. Han hängde där och gungade fram och tillbaka, mitt framför deras ögon och bara någon meter bort, som ett djur i en fälla.

”Hjälp! Hjälp mig!”, skrek han, skräckslagen.

De stannade till och gick långsamt fram mot honom. Reece började skratta.

”Jaha, ja vem är det nu som är en fegis?”, ropade Reece, klart road.

”Din lille skit!”, skrek Elden. ”Jag skall slå ihjäl dig när jag kommer ur det här!”

”Verkligen?”, svarade Reece. ”Och när tror du att det blir?”

”Släpp ner mig!”, ylade Elden och krängde och snurrade i nätet. ”Jag befaller er!”

”Men oj, så nu befaller du oss också?”, sa Reece och gapskrattade.

Reece vände sig och såg på Thor.

”Vad säger ni?”, frågade Reece.

”Jag tycker att han är skyldig oss alla en ursäkt”, sa O’Connor. ”Och särskilt en till Thor.”

”Instämmer”, sa Reece. ”Så här gör vi”, sa han till Elden. ”Be om ursäkt – och se till att du menar det – så skall jag fundera på att skära ner dig därifrån.”

”Be om ursäkt?”, upprepade Elden med avsmak. ”Inte på miljoner solar.”

Reece vände sig mot Thor.

”Kanske skall vi helt enkelt lämna köttklumpen här för natten. Det blir ju bra mat för djuren. Eller vad säger du?”

Thor log brett.

”Jag tycker det låter som en utmärkt idé”, sa O’Connor.

”Vänta!”, skrek Elden.

O’Connor sträckte på sig och ryckte fanan från Eldens spretande fingrar.

”Det verkar som att du ändå inte hann före oss till fanan”, sa O’Connor.

De tre vände om och började gå iväg.

”Nej, vänta!”, ropade Elden. ”Ni kan inte lämna mig här! Det kan ni bara inte!”

De tre fortsatte att gå sin väg.

”Förlåt!” Elden började hulka. ”Snälla! Förlåt!”

Thor stannade, men Reece och O’Connor fortsatte gå. Till sist stannade Reece.

”Vad håller du på med?”, frågade han Thor.

”Vi kan inte bara lämna honom här”, sa Thor. Oavsett hur mycket han ogillade Elden så kändes det inte rätt att låta honom hänga där.

”Varför inte?”, frågade Reece. ”Han har sig själv att skylla.”

”Om rollerna var omvända”, sa O’Connor, ”så skulle han gladeligen lämna dig där. Varför bryr du dig?”

”Jag vet”, sa Thor. ”Men det betyder inte att vi skall bete oss som honom.”

Reece satte en hand i höften och drog en djup suck. Han lutade sig fram och viskade till Thor.

”Jag hade inte tänkt lämna honom där hela natten. Halva kanske. Men du har en poäng. Han är inte av rätta virket för det här. Förmodligen skulle han väl pissa ner sig och få en hjärtattack. Du är för snäll, det är problemet”, sa Reece och lade en hand på hans axel. ”Men det är å andra sidan skälet till att jag valt dig till vän.”

”Och jag”, sa O’Connor, som lade handen på Thors andra axel.

Thor vände om, marscherade tillbaka till nätet och skar ned det.

Elden landade med en duns. Han kravlade upp på fötter, kastade av sig nätet och letade febrilt på marken.

”Mitt svärd!”, ropade han. ”Var är mitt svärd?”

Thor såg ned på marken, men det var för mörkt för att se.

”Det måste ha kastats in i träden när du hissades upp”, sa Thor.

”Vart det än är så är det borta nu”, sa Reece. ”Du hittar det aldrig.”

”Men ni förstår inte”, bönföll Elden. ”I Legionen. Det finns bara en regel. Lämna aldrig ditt vapen. Jag kan inte återvända utan. Jag skulle bli utslängd!”

Thor vände om och sökte på marken igen, letade bland träden och runtomkring. Men han såg ingenting. Reece och O’Connor bara stod där, utan att bry sig om att leta.

”Jag är ledsen”, sa Thor. ”Jag hittar det inte.”

Elden kröp runt och letade överallt. Till slut gav han upp.

”Det är ditt fel.” Han pekade på Thor. ”Det var du som fick oss in i den här skiten!”

”Nej, det gjorde jag inte”, svarade Thor. ”Det var du själv! Du sprang efter flaggan. Du knuffade oss andra åt sidan. Det finns ingen annan att skylla på än dig själv.”

”Jag hatar dig!”, skrek Elden.

Han rusade mot Thor, grep tag i skjortan och kastade honom i marken. Thor var inte beredd på tyngden. Han lyckades rulla åt sidan, men Elden rullade med och tryckte honom i backen. Elden var för stor och för stark, och det var för svårt att hålla honom tillbaka.

Men plötsligt släppte Elden taget och gled av. Thor hörde ljudet av ett svärd som drogs ur skidan och tittade upp och såg Reece stå över Elden, med svärdsspetsen mot hans strupe.

O’Connor sträckte sig ned och hjälpte Thor på fötter. Thor stod med sina två vänner och såg ned på Elden som låg kvar där på marken, med svärden mot strupen.

”Rör min vän igen”, sa Reece, långsamt och med dödligt allvar till Elden, ”och jag lovar dig, att du skall dö.”

Kapitel sjutton

Thor, Reece, O’Connor, Elden och Erec, alla satt de på marken i en ring runt en sprakande eld. Alla fem satt i dyster tystnad och Thor förvånades över att en sommarnatt kunde vara så kall. Det var något med den här klyftdalen, med de kyliga, märkliga vindilar som susade runt, kröp längs med ryggen, och blandades med dimman som aldrig tycktes försvinna, som gjorde honom råkall in på bara benen. Han lutade sig fram och gned händerna intill elden, utan att få dem riktigt varma.

Thor tuggade på ett stycke torkat kött som skickades runt. Det var segt och salt, men gav honom näring. Erec räckte honom något, och Thor kände en mjuk vinlägel i handen, med vätskan skvalpande inuti. Den var förvånande tung att föra till läpparna och han pressade fram en stråle till svalget, något för länge. Han kände sig varm för första gången den kvällen.

Alla var tysta och stirrade in i lågorna. Thor var fortfarande på helspänn. På den här sidan Klyftan, i fiendeland, kändes det som om han borde vara på vakt hela tiden. Han häpnade över hur lugn Erec tycktes vara, som om han satt ledigt på sin egen bakgård. Thor var i alla fall lättad över att vara ute ur själva Vildlanden, återförenad med Erec och i tryggheten runt en eld. Erec såg uppmärksamt mot skogsranden vid varje litet ljud, men var ändå avslappnad och säker. Thor visste att han skulle skydda dem alla om någon fara dök upp.

Thor var nöjd med att sitta runt lägerelden, och när han såg sig omkring verkade även de andra tillfreds – utom Elden förstås, som var trumpen ända sedan de återvänt från skogen. Han hade förlorat sin självsäkra stil från tidigare under dagen och satt där, surmulen, utan sitt svärd. Det var ett felsteg befälen aldrig skulle ursäkta – han skulle sparkas ur Legionen så snart de återvänt. Han undrade vad Elden skulle ta sig till, men hade känslan av att han inte skulle ge upp så lätt, att han fortfarande hade något trick, någon reservplan, i bakfickan. Vad den än innebar så gissade Thor att det säkert inte var något bra.

Thor vände huvudet och följde Erecs blick mot horisonten i söder. Där syntes en svag ljusglöd som lyste upp natten, så vid över horisonten som det gick att följa med ögat. Thor undrade.

”Vad är det där?”, frågade han till sist Erec. ”Den där glöden? Den ni ser på?”

Erec var tyst en lång stund, och det enda som hördes var kastvindarna. Till sist, utan att vända sig, sa han: ”Goraler”.

Thor utväxlade blickar med de andra, som såg tillbaka, rädsla i blicken. Magen knöt sig vid tanken. Goralerna. Så nära. Inget stod emellan dem här, utöver en vanlig skog och en vidsträckt slätt. Inte längre Klyftan som skiljde dem åt, höll dem säkra. Hela livet hade han hört berättas om dessa blodtörstiga vildar från Vildlanden, som inte levde för annat än att angripa Ringen. Och här fanns inget mellan dem. Han kunde knappt begripa hur många de måste vara. En ofantlig armé låg där och väntade.

”Är ni inte rädd?”, frågade Thor Erec.

Erec skakade på huvudet.

”Goralerna rör sig i samlad trupp. De har läger där ute varje natt. Sedan åratal. De skulle bara anfalla om de mobiliserat hela hären, och då alla tillsammans. Och de skulle inte våga sig på ett försök. Kraften från svärdet fungerar som en sköld. De vet att de inte kan slå sig igenom.”

”Men varför har de då läger därute?”, frågade Thor.

”Som hot. Och förbereder sig. Det har hänt många gånger i historien, i våra fäders dagar, att de attackerat och försökt bryta sig över Klyftan. Men det har inte hänt under min tid.”

Thor blickade upp på den svarta natthimlen och de gula, blå och brandgula stjärnor som blinkade högt däruppe, och undrade. Den här sidan av Klyftan var som en plats hämtad ur en mardröm, och hade också varit just det sedan barnsben. Tanken skrämde honom, men han sköt den åt sidan. Han var en medlem av Legionen nu, och det var så han måste bete sig.

”Oroa dig inte”, sa Erec, som om han läst Thors tankar. ”De kommer inte att anfalla så länge vi har Ödessvärdet.”

”Har du någonsin hållit i det?”, frågade Thor, plötsligt nyfiken. ”Svärdet?”

”Självklart inte”, svarade Erec med viss skärpa. ”Ingen får röra svärdet, utom en ättling till konungen.”

Thor såg på honom, förvirrad.

”Jag förstår inte? Varför?”

Reece harklade sig.

”Får jag förklara?”, inflikade han.

Erec nickade till svar.

”Det finns en legend om svärdet. Ingen har någonsin lyft det. Enligt sägnen så kommer endast en man, den utvalde, att kunna svinga det. Bara kungen får försöka, eller den av kungens ättlingar som utnämnts till kung. Så där vilar det alltså, orört.”

”Och vår nuvarande kung? Din far?”, frågade Thor. ”Kan inte han försöka?”

Reece såg ned.

”Han försökte en gång. När han just var krönt. Det är vad han har sagt. Han kunde inte rubba det. Så nu ligger det där som en ständig förolämpning mot honom. Han avskyr det där svärdet. Det tynger honom verkligen, som en fiende av kött och blod.

”När den utvalde kommer till sist”, fortsatte Reece, ”så kommer han att befria Ringen från alla fiender runtom och leda oss mot ett öde mer fantastiskt än allt tidigare. Och då blir det slut på alla krig.”

”Amsagor och rent nonsens”, inflikade Elden. ”Ingen kommer att kunna lyfta det där svärdet. Det är helt enkelt för tungt. Det är omöjligt. Och inte finns det heller någon ’utvald’. Det är rena smörjan alltsammans. Den där legenden har man hittat på för att trycka ned vanligt folk, få oss att snällt sitta och vänta på den där ’utvalde’. Och för att göra ätten MacGils än fräckare. För dem är det ju en användbar sägen.”

”Vakta tungan pojk”, avbröt Erec. ”Tala alltid om din kung med respekt.”

Elden såg ned mot marken, ödmjukad.

Thor tänkte på allt han hört, försökte begripa. I hela livet hade han drömt om att få se Ödessvärdet. Han hade hört berättas om dess perfekta form. Ryktet sa att det smitts av ett material som ingen förstod sig på, att det var ett magiskt vapen. Det fick honom att undra vad som skulle hända om de inte hade svärdet till skydd. Skulle kungens här besegras av imperiets? Thor blickade mot eldarna som lyste upp horisonten. De bredde ut sig i all evighet.

”Har ni någonsin varit där ute?”, frågade han Erec. ”Långt där ute? Bortom skogen, in i Vildlanden?”

De andra vände sig om och såg på Erec, samtidigt som Thor ängsligt väntade på hans svar. I djupet av tystnaden satt Erec länge och blickade in i flammorna – så länge att Thor började undra om han någonsin skulle svara. Han hoppades att han inte varit för frågvis. Han var så tacksam mot Erec, och han ville definitivt inte hamna i onåd. Dessutom visste han inte om han verkligen ville veta svaret.

Just som Thor börjat önska att han kunnat ta frågan tillbaka svarade Erec:

”Ja”, sa han allvarligt.

Det korta svaret hängde ensamt och allvarligt i luften, så länge att Thor förstod allt han behövde veta.

”Hur är det där ute?”, frågade O’Connor.

Thor var lättad över att det inte bara var han som ställde frågor.

”Allt behärskas av ett enda hänsynslöst imperium”, sa Erec. ”Men landet är både stort och omväxlande. Där ligger vildarnas land. Slavarnas land. Och ett land av monster. Monster av slag som ni inte kan föreställa er. Och det finns öknar, berg och kullar så långt ögat når. Och träsk och myrmark, och den stora oceanen. Druiderna har ett land. Drakarna finns i ett annat.”

Thors ögon blev vidöppna av häpnad när han hörde dem nämnas.

”Drakar?”, frågade han förvånad. ”Jag trodde inte att de fanns.”

Erec såg allvarligt på honom.

”Det kan jag försäkra dig om att de gör. Och det är en plats du inte vill besöka. Till och med Goralerna fruktar den.”

Thor svalde hårt vid tanken. Han kunde knappt föreställa sig hur det skulle vara att bege sig så långt ut i världen. Han undrade hur Erec någonsin kommit tillbaka levande. Han beslöt sig för att fråga honom en annan gång.

Det fanns så många frågor att ställa – om det onda imperiet, vem som styrde det, varför de ville anfalla, när Erec hade varit där, och när han kommit tillbaka. Men Thor blickade in i elden, och det blev mörkare och kallare och alla frågorna dansade i huvudet. Ögonlocken blev allt tyngre. Det här var inte rätt tillfälle att ställa frågor.

Istället lät han sig föras bort av sömnen. Han fick svårt att hålla ögonen öppna och vilade huvudet på marken. Innan han slöt ögonen för natten blickade han ut över det främmande landet och undrade när – eller om – han någonsin skulle återvända hem igen.

*

Thor öppnade ögonen, förvirrad och med frågan var han var och hur han hamnat här. Han tittade ned, och såg att han var täckt av en dimma, upp till midjan och så tjock att han inte kunde se sina fötter. Han vände på sig och såg gryningen bryta fram över Klyftan. Långt bort på den andra sidan låg hans hemland. Själv var han fortfarande på denna sida, på fel sida av klyftdalen. Hjärtat slog snabbare.

Thor såg mot bron. Märkligt nog var den tom på soldater. Hela platsen verkade i själva verket öde. Han förstod inte vad som höll på att hända. När han tittade på bron, såg han att dess plankor lossnade och föll, en efter en som brickor i ett dominospel. Inom bara ett ögonblick hade bron kollapsat, störtat ned i avgrunden. Botten var så avlägsen att han inte ens hörde plankorna landa.

Thor svalde och vände sig om för att se de andra – men de var inte där. Han visste inte vad han skulle göra. Nu var han fast. Här, ensam, på den här sidan Klyftan och utan möjlighet att ta sig tillbaka. Han kunde inte förstå vart alla tagit vägen.

Han hörde något och vände sig om och såg in i skogen. Något rörde sig. Han kom på fötter och gick mot ljudet. Fötterna sjönk ned i marken där han gick. När han kom närmare lade han märke till ett nät som hängde från en gren. Där, fast i nätet, hängde Elden. Han snurrade runt, runt i cirklar och grenarna knakade där han gungade.

På Eldens huvud satt en falk. Fågeln hade ett egenartat utseende, med silverskimrande kropp och ett svart band över pannan. Den böjde sig, plockade ut Eldens öga och höll upp det. Den vände sig mot Thor, med ögat fast i näbben.

Thor ville se bort, men kunde inte. Just när han insåg att Elden var död kom hela skogen till liv. Ut mellan stammarna rusade en hel armé Goraler, jättelika, klädda i höftskynken, med väldiga, muskulösa kroppar, tre näsor i en triangel över ansiktet och två långa, böjda, skarpa huggtänder. De väste, grymtade och rusade rakt mot honom. Det var ett hårresande läte, och det fanns ingenstans att ta vägen. Han sträckte sig efter sitt svärd – men såg ned och upptäckte att det var försvunnet.

Thor skrek.

Han vaknade och satt rätt upp, med flämtande andhämtning blicken vilt omkring sig. Runtom var det tyst – en riktig, levande tystnad, inte den han känt i drömmen.

Bredvid honom, i det första gryningsljuset låg Reece, O’Connor och Erec och sov, utspridda på marken, intill lägereldens sista glödande kol. På marken, hoppande, fanns också en falk. Den vände sig mot Thor och lutade på huvudet. Den var stor, med en stolt fjäderdräkt i silver och ett svart band i pannan mellan ögonen, och den stirrade honom rakt i ögonen, och skriade. Lätet fick honom att rysa: det här var fågeln från hans dröm.

Det var då han insåg att fågeln var ett tecken – drömmen hade varit mer än en dröm. Någonting var fel. Han kände det, som en ilning i ryggen och upp genom armarna.

Han kom snabbt på fötter och såg sig omkring, osäker på vad det var. Han hörde ingenting, och allt var där det skulle. Bron var där, och soldaterna på den.

Vad var fel?

Då insåg han vad det var. Någon saknades. Elden.

Först tänkte han att han kanske gått tillbaka, över bron och till den andra sidan Klyftan. Kanske skämdes han över att ha tappat sitt svärd och hade nu försvunnit från trakten helt och hållet.

Men sedan tittade Thor mot skogen och såg nya spår i mossan, fotspår genom daggen som ledde mot stigen. Utan tvekan, de var Eldens. Elden hade inte försvunnit, han hade gått tillbaka in i skogen. Ensam. Kanske för att uträtta sina behov. Eller kanske, insåg han med en chock, för att försöka återfinna sitt svärd.

Det var otroligt korkat, att sticka iväg själv på det där sättet. Det om något visade hur desperat Elden var. Thor kände faran. Eldens liv stod på spel.

Falken skriade i samma ögonblick, liksom för att bekräfta hans farhågor. Sedan kastade den sig upp i luften och flög, störtdök rakt mot Thors ansikte. Thor vred undan huvudet – klorna missade precis och falken steg i luften och flög bort.

Thor satte sig genast i rörelse. Utan att tänka, utan att ens fråga sig vad han höll på med, sprang han efter spåren, in i skogen.

Thor stannade inte tillräckligt länge för att känna rädslan när han sprang, ensam och djupare in i Vildlanden. Om han stannat och tänkt på hur vansinnigt det var hade han förmodligen fyllts av panik och blivit kvar. Men istället följde han bara sin reaktion. Han måste hjälpa Elden. Han sprang och sprang – ensam – djupare in i skogen i det glesa gryningsljuset.

”Elden!”, skrek han.

Det gick inte att förklara, men på något sätt kände han att Elden höll på att dö. Kanske borde han inte bry sig, med tanke på hur Elden behandlat honom, men han kunde inte hjälpa det: han brydde sig i alla fall. Om han varit i samma situation så skulle Elden aldrig komma för att hjälpa honom. Det var vansinne att riskera livet för någon som inte brydde sig ett dyft om honom, som rentav skulle bli glad över att höra att han dött. Men det kunde inte hjälpas. Han hade aldrig känt så här förr, att hans sinnen skrek åt honom att göra något – och dessutom om något som han egentligen inte kunnat känna till. Han höll på att förändras, men visste inte hur. Han kände hur hela hans kropp liksom kontrollerades av en ny, märklig kraft, och det gjorde honom osäker, utom kontroll. Höll han på att bli tokig? Överreagerade han? Var det bara drömmen? Borde han vända om?

Men han vände inte. Han lät sig ledas av fötterna och gav inte vika för fruktan och tvivel. Han sprang och sprang till lungorna höll på att sprängas.

Thor sprang runt en krök, och tvärstannade inför vad han såg framför sig. Han stod där, försökte hämta andan och begripa vad han såg. Det var ofattbart, tillräckligt för att lamslå vilken härdad krigare som helst.

Där stod Elden, med kortsvärdet i handen och blicken upp mot en varelse som inte liknade något Thor hade sett. Den var fruktansvärd. Den tornade upp sig över dem, minst tre meter hög och bred som fyra män tillsammans. Den höjde sina röda, muskulösa armar, med tre långa, klolika fingrar i slutet av var hand. På axlarna satt en demons huvud, med fyra horn, en lång käke och bred panna. Den hade stora, gula ögon och huggtänder vridna som betar. Den lutad sig bakåt och skriade. Bredvid honom bröts ett grovt, månghundraårigt träd itu av bara ljudet.

Elden stod fastfrusen av fasa. Han tappade svärdet, och blötte marken under sig.

Varelsen dreglade och morrade och tog ett steg fram mot Elden.

Även Thor fylldes av fasa, men till skillnad mot Elden var det inget som gjorde honom handlingsförlamad. Av någon anledning gjorde rädslan honom starkare. Den skärpte han sinnen, fick honom att känna sig levande. Den gav honom tunnelseende, så att han kunde fokusera helt på varelsen framför honom, var den stod i förhållande till Elden, dess bredd, räckvidd, fart och styrka. Alla dess rörelser. Rädslan fick honom också att koncentrera sig på sin egen kroppsställning, på sina egna vapen.

Thor kastade sig fram. Han sprang fram, mellan Elden och odjuret. Besten röt, andedräkten var så het att Thor kunde känna den även på avstånd. Ljudet fick varje hårstrå i nacken att resa sig och honom att vilja vända om. Men han hörde Erecs röst i huvudet, mana honom till styrka. Var utan rädsla. Behåll lugnet. Och han tvingade sig själv att inte vika undan.

Thor höll svärdet högt och anföll, tryckte det rakt in mellan odjurets revben, med sikte på hjärtat.

Varelsen skrek i vånda och blodet flöt över Thors hand när han tryckte svärdet ända in till fästet.

Men till Thors förvåning dog den inte. Besten verkade oövervinnerlig.

Utan att dröja snodde den runt med ett svepande slag, så hårt att Thor kände revben som bröts i bröstet. Han flög genom gläntan, brakade in i ett träd och föll ihop på marken. Han kände en fruktansvärd smärta i huvudet där han låg.

Han tittade upp, avdomnad och förvirrad. Hela världen snurrade. Odjuret sträckte sig efter Thors svärd och drog ut det. Det såg futtigt ut i dess hand, som en nagelpetare, och besten kastade iväg det, bort mellan träden där det slog ned grenar innan det försvann.

Nu vände den sin fulla uppmärksamhet mot Thor och började röra sig mot honom.

Elden stod där, fortfarande stel av skräck. Men när odjuret rörde sig mot Thor kom han plötsligt till liv. Han kastade sig mot besten bakifrån och höll fast. Det saktade ned odjuret tillräckligt för att Thor skulle hinna sätta sig upp. Varelsen var rasande, slog bakåt med armarna och kastade av sig Elden. Han flög genom gläntan, in i ett träd, och segnade ned mot marken.

Odjuret blödde fortfarande och flämtade tungt. Det vände sig mot Thor igen, morrade och gapade med betarna, på väg framår.

Thor hade fått slut på alternativ. Svärdet var borta och det fanns inget annat mellan honom och monstret. Odjuret kastade sig mot honom, och i sista sekund lyckades han rulla åt sidan. Monstret träffade trädet där Thor just legat med sådan kraft att det rycktes upp med rötterna.

Besten lyfte en fot och stampade mot Thors huvud. Återigen rullade Thor åt sidan – odjuret lämnade ett avtryck i marken där Thor just haft sitt huvud.

Thor kom på fötter, lade en sten i slungan, och kastade.

Han träffade monstret mitt mellan ögonen, hans hårdaste kast någonsin. Varelsen stapplade baklänges. Thor var säker på att han dödat den.

Men till hans förundran fortsatte den.

Thor gjorde sitt bästa för att frammana sin kraft, vad den nu var. Han anföll besten, kastade sig fram, vräkte in i den, i hopp om att få den på fall med någon sorts övermänsklig styrka.

Men till Thors fasa infann sig inget av kraften. Han var bara en pojke nu, som alla andra. En skör pojke, i kamp mot ett jättelikt odjur.

Besten sträckte bara på armen, grabbade Thor om midjan och lyfte honom högt över huvudet. Thor kände sig helt hjälplös, hängande där i luften – och sedan kastades han. Han flög som ett spjut genom gläntan och brakade in i ett träd.

Thor blev liggande, helt bedövad, med blixtrande smärta i skallen och brutna revben. Odjuret rusade fram, och Thor visste att nu var det över. Den höjde sin röda, muskulösa fot, beredd på att stampa rakt ned mot Thors skalle. Han beredde sig på att dö.

Då, av någon anledning, stannade besten mitt i rörelsen. Thor blinkade och försökte förstå varför.

Odjuret drog upp händerna och klöste runt strupen, och Thor lade märke till en pilspets som stack fram ur köttet. Ett ögonblick senare vältrade besten över ända, död.

Erec kom rusande in i hans synfält, tätt följd av Reece och O’Connor. Thor såg Erec blicka ned mot honom och fråga om han var skadad. Han ville svara, mer än någonting annat. Men inga ord kom. Ett ögonblick senare slöts ögonen, och hans värld blev helt svart.

Kapitel arton

Thor öppnade långsamt ögonen, yr i början, och försökte räkna ut var han var någonstans. Han låg på halm, och för ett ögonblick tänkte han att han var tillbaka i baracken. Han reste sig på en arm, vaksamt, och såg efter de andra.

Han var någon annanstans. Att döma av utseendet var han i ett välbyggt rum av sten. Han såg ut att vara i ett slott. Ett kungligt slott.

Innan han lyckats räkna ut var slogs en stor ekdörr upp och Reece traskade in. Thor kunde höra ljudet av en folkmassa där ute på avstånd.

”Äntligen, han lever”, utropade Reece med ett leende, samtidigt som han sprang fram, grep tag i Thors hand och drog upp honom på fötter.

Thor lyfte en hand till huvudet i ett försök att stoppa bultandet från den fruktansvärda huvudvärken.

”Kom nu, alla väntar på dig”, manade han på och drog i Thor.

”Vänta en stund, snälla”, sa Thor och försökte samla sig. ”Var är jag någonstans? Vad hände?”

”Vi är tillbaka i Kungsgård – och du skall just till att firas som dagens hjälte!”, sa Reece glatt när de gick mot dörren.

”Hjälte? Vad menar du? Och… hur kom jag hit egentligen?”, frågade han och försökte minnas.

”Det där odjuret slog dig medvetslös. Du var borta ett bra tag. Vi fick bära dig över bron över Klyftan. Rätt dramatiskt faktiskt. Och inte precis hur jag förväntat mig att du skulle återvända!”, sa han med ett skratt.

De gick ut i slottets korridorer och där de gick fram kunde Thor se alla möjliga sorters folk – kvinnor, män, väpnare, vakter och riddare – stirra på honom, som om de alla stått och väntat på att han skulle vakna. Han såg även något nytt i deras ögon, något som liknade respekt. Det var första gången han sett det. Fram till nu hade de flesta sett på honom med något som mest liknade ringaktning. Nu såg de på honom som om han var en av dem.

”Vad hände egentligen?” Thor rådbråkade hjärnan, försökte komma ihåg.

”Minns du ingenting?”, frågade Reece.

Thor försökte tänka efter.

”Jag minns att jag sprang genom skogen. Striden med den där besten. Och sedan…” Det kom inget mer.

”Du räddade Eldens liv”, sa Reece. ”Utan fruktan sprang du rätt in i skogen, helt själv. Jag vet inte varför du slösade med krafter på att rädda den där inbilske idioten. Men du gjorde det i alla fall. Kungen är mycket, mycket nöjd med vad du gjort. Han bryr sig inte något särskilt om Elden naturligtvis. Men han bryr sig en hel del om mod. Och han älskar att fira. Det är viktigt för honom att fira gärningar som den här, för att inspirera andra. Och dessutom ser det bra ut för kungen, och för Legionen. Han vill fira helt enkelt, och du är här för att bli belönad.”

”Belönad?”, frågade Thor, häpet. ”Men jag gjorde ju ingenting!”

”Du räddade Eldens liv.”

”Jag bara reagerade. Jag gjorde bara vad som föll sig naturligt.”

”Och det är just därför kungen vill att du skall belönas.”

Thor kände sig förlägen. Han tyckte inte att han förtjänade någon särskild belöning. Trots allt, om det inte varit för Erec så hade han ju varit död nu. Thor tänkte på saken och hans hjärta fylldes åter av tacksamhet mot Erec. Han hoppades att han skulle kunna betala tillbaka en dag.

”Men vår patrulltjänstgöring?”, frågade Thor. ”Vi hann ju aldrig avsluta den.”

Reece lade en lugnande hand på hans axel.

”Käre vän, du räddade en killes liv. En medlem av Legionen. Det är långt mycket viktigare än vår patrulltjänst”, skrattade Reece. ”Så mycket för en händelselös första patrull!”, lade han till.

De stannade efter att ha gått genom ännu en korridor. Två vakter öppnade dörren framför dem och Thor blinkade och såg att han stod mitt i en sal i de kungliga våningarna. Det måste ha varit hundra riddare i salen, där katedralstaken sköt högt i höjden, fönstren var av målat glas och vapen och rustningar hängde runt väggarna som troféer. Det var Vapensalen. Här träffades rikets främsta riddare, män ur Silvergardet. Thors hjärta bultade när han såg över väggarna, på alla berömda vapen och rustningar som hört till hjältemodiga, legendariska riddare. Thor hade hört rykten om den här platsen hela livet. Han hade drömt om att en dag få se den. I vanliga fall fick ingen väpnare tillträde – ingen utom Silvergardet.

Ännu mer förvånande var det att, när han steg in så vände sig alla riddare, riktiga riddare, om från alla håll och kanter och såg på honom – på honom. Och det var blickar av beundran. Thor hade aldrig sett så många riddare i ett och samma rum. Och han hade aldrig känt sig så accepterad. Det var som att gå i en dröm, inte minst som han ögonblicket innan legat och sovit.

Reece måste ha lagt märke till Thors överväldigade min.

”De bästa ur Silvergardet har samlats till din ära.”

Thor kände hur han svällde av stolthet och tvivlade. ”Till min ära? Men jag har ju inte gjort någonting.”

”Fel”, hördes en röst.

Thor vände sig om och kände en tung hand på sin axel. Det var Erec, som såg ned på honom belåtet.

”Du har uppvisat mod, heder och tapperhet långt utöver vad någon haft rätt att förvänta av dig. Du var nära att offra livet för att rädda en av dina bröder. Det är vad vi söker bland männen i Legionen, och vad vi söker i Silvergardet.”

”Ni räddade mitt liv, herrn”, sa Thor till Erec. ”Om det inte vore för er så skulle den där besten haft ihjäl mig. Jag vet inte hur jag skall tacka er.”

Erec log brett.

”Det har du ju redan”, svarade han. ”Har du glömt torneringen? Jag tror att vi just blivit kvitt.”

Thor marscherade ned längs gången mot kung MacGils tron vid salens andra ände, med Reece på ena sidan och Erec på den andra. Han kände hundratals ögon på sig. Det var som i en dröm.

Runtom kungen stod flera rådgivare, och hans äldste son, Kendrick. När Thor närmade sig kände han hjärtat svälla av stolthet. Han kunde knappt tro att kungen gav honom en audiens så snart igen, och att där var så många betydelsefulla män till vittnen.

De nådde tronen. MacGil reste sig och alla tystnade i salen. MacGils allvarliga min förbyttes i ett brett leende och han tog tre steg fram och, till Thors förvåning, gav honom en björnkram.

Ett högt jubel hördes i salen.

Han steg tillbaka, ännu med ett fast grepp om Thors axlar, och log belåtet.

”Du tjänade Legionen väl”, sa han.

En tjänare gav kungen en bägare, som han reste. Med hög röst ropade han:

”TAPPERHET!”

”TAPPERHET!”, ekade de hundratals männen i rummet. Därefter hördes ett entusiastiskt mummel, och sedan blev det tyst igen.

”Till erkännelse av dina bedrifter”, dundrade kungen, ”ger jag dig en stor gåva.”

Kungen gjorde en gest med armen och en tjänare steg fram. På en lång svart handske på hans arm satt en praktfull falk. Den vände och stirrade rakt på Thor – som om den kände honom.

Det fick Thor att tappa andan. Det var falken i hans dröm, med fjäderdräkt i silver och ett ensamt svart band längs pannan.

”Falken är vårt rikes symbol, och symbolen för kungafamiljen”, dånade MacGil. ”Det är en rovfågel, en stolt fågel och en fågel med ära. Men det är också en fågel med mycket skicklighet och list. Den är både lojal och vildsint och den flyger högt över alla andra djur. Den är också ett heligt djur. Det sägs att den som äger en falk, han är också ägd av falken. Den kommer att ledsaga dig på alla stigar. Den kommer att lämna dig, men alltid komma tillbaka. Och nu, nu är den din.”

Falkeneraren steg fram till Thor, drog på honom en stridshandske av ringbrynja som täckte handen och handleden och satte fågeln på den. Thor kände hur han sprakade av liv med fågeln där på armen. Han kunde knappt röra sig. Han var chockad över hur tung den var, det var en kamp bara att hålla still när den rörde sig på hans handled. Han kände klorna gripa in, men lyckligtvis var han skyddad av handsken och kände han bara trycket. Fågeln vände på huvudet och såg honom i ansiktet och skriade. Thor kände hur den såg in i hans ögon, och han upplevde en märklig känsla av samhörighet med djuret. Han visste att den skulle vara med honom i alla hans dagar.

”Och vad tänker du kalla henne?”, frågade kungen, genom tystnaden i salen.

Thor rådbråkade hjärnan, som nu var alltför överväldigad för att fungera.

Han försökte tänka snabbt. Han frammanade namnen på alla berömda krigare i riket. Han vände sig och såg längs väggarna, på en serie plaketter med namn på slag och olika platser i kungariket. Han ögon stannade till på en särskild plats. Det var en trakt inom Ringen där han aldrig hade varit, men som han hört var mystiskt och fullt av märkliga krafter. Det lät rätt i hans öron.

”Hon skall heta Estopheles”, ropade Thor.

”Estopheles!”, upprepade församlingen nöjt.

Falken skriade, som till svar.

Plötsligt flaxade Estopheles med vingarna och flög högt, upp till katedralstakets valv och ut genom ett öppet fönster. Thor såg henne försvinna.

”Oroa dig inte”, sa falkeneraren, ”hon kommer alltid tillbaka till dig.”

Thor vände tillbaka och såg på kungen. Han hade aldrig fått någon gåva, inte i hela livet, och ännu mindre någonting så fantastisk. Han visste inte vad han skull säga, hur han skulle visa sin tacksamhet. Han var helt överväldigad.

”Herre”, sa han, och böjde sitt huvud. ”Jag vet inte hur jag skall tacka er.”

”Det har du redan gjort”, sa MacGil.

Församlingen hurrade och bröt anspänningen i salen. Nu började man tala glatt och intresserat, och mängder med riddare kom fram till Thor, så att han knappt visste vart han skull vända sig.

”Detta är Algod, från Östlanden”, sa Reece, som introduktion till en.

”Och det här är Kamera, från Låga Myrarna… Och här, Basikold, från Nordforten…”

Snart blev alla namn en enda röra. Thor var helt överväldigad. Han kunde knappt begripa att alla dessa riddare ville träffa honom. Han hade aldrig känt sig så accepterad och uppskattad i hela livet, och han hade en känsla av att en dag som den här inte skulle upprepas. För första gången hade han en känsla av sitt eget värde, att han betydde något.

Och han kunde inte sluta tänka på Estopheles.

När han vände sig hit och dit, hälsade på folk vars namn flöt förbi och som han knappt hann fånga, skyndade en budbärare fram mellan riddarna. Han bar en liten pergamentrulle och tryckte den i Thors hand.

Thor rullade upp den och läste den finstilta, vackra handstilen.

Möt mig på den bakre borggården. Bakom porten.

Han kände en underbar doft som spred sig från den skära rullen och undrade vem den kunde vara ifrån. Den hade ingen underskrift.

Reece lutade sig fram, läste över hans axel och skrattade.

”Det tycks som om min syster har fattat tycke för dig”, sa han med ett leende. ”Jag skulle gå dit om jag var som du. Hon hatar att vänta.”

Thor märkte hur han rodnade.

”Den bakre borggården ligger bakom de där portarna. Och skynda dig. Hon är känd för att snabbt ändra sig.”, sa Reece och log när han såg på honom. ”Och jag skulle tycka om att ha dig med i familjen.”

Kapitel nitton

Thor gjorde sitt bästa för att följa Reeces vägbeskrivning när han kryssade genom trängseln i slottet, men det var inte lätt. Slottet hade så många vindlande gångar, gömda bakdörrar och långa korridorer, som bara tycktes leda till ännu fler långa korridorer.

Han upprepade Reeces anvisningar ännu en gång och gick nedför en kort trappa, längs ännu en korridor och stannade slutligen framför en liten dörr med ett rött dörrhandtag under en valvbåge – den dörr Reece hade berättat om – och tryckte upp den.

Thor skyndade ut och slogs av det klara sommarljuset. Det kändes bra att vara utomhus, borta från det där instängda slottet, andas frisk luft och känna solen i ansiktet. Han kisade för att ögonen skulle vänja sig vid det skarpa ljuset och såg sig omkring: framför honom låg de kungliga trädgårdarna, så långt ögat nådde, med häckar som klippts i olika former och avskärmade prydliga rader av trädgårdar som genomkorsades av vindlande stigar. Där fanns fontäner, sällsynta träd, fruktträdgårdar som dignade med försommarfrukter och fält med blomster av alla storlekar, färger och former. Synen fick honom att tappa andan. Det var som att vandra rätt in i en målning.

Thor såg överallt efter tecken på Gwendolyn, och hjärtat hade börjat bulta i bröstet. Den här bakre borggården var tom på folk, och Thor antog att den reserverats för kungafamiljen, avskild från allmänhetens blickar bakom höga stenmurar. Och likväl, ingenstans kunde han se henne.

Var det bara någon sorts skämt? Så var det förmodligen. Hon drev med honom, lantisen, och roade sig på hans bekostnad. För trots allt, hur skulle någon av hennes klass kunna vara intresserad av honom?

Thor såg ned och läste hennes meddelande igen, och rullade sedan ihop det igen, skamsen. Hon hade gjort narr av honom. Vilken idiot han var som gått där och hoppats. Det sårade honom verkligen.

Thor vände sig om för att gå tillbaka in i slottet, med huvudet lågt mot bröstet. Just som han sträckte sig mot dörren klingade en röst.

”Och vart är du på väg?”, hördes en glad stämma. Den lät som fågelsång.

Thor undrade om det var inbillning. Han snodde sig om och sökte med blicken, och där var hon, sittande i skuggan intill slottsmuren. Hon log tillbaka, klädd i sina vackraste kungliga kläder, en vit sidenklänning med detaljer i skärt. Hon var till och med ännu vackrare än han mindes henne.

Det var hon. Gwendolyn. Flickan Thor drömt om sedan han träffat henne första gången, hon, med de mandelformade, blå ögonen och det långa röda håret och ett leende som lyste upp hans hjärta. Hon bar en vid, vit och skär hatt som skyddade henne från solen, och ögonen gnistrade under brättet. För ett ögonblick fick han lust att vända sig om, för att se att det inte var någon annan, där bakom honom hon hälsade på.

”Eh…”, började Thor. ”Jo… tja… jag vet inte riktigt. Jag… hm… var på väg in.”

Återigen kände han sig så besvärad i närheten av henne, och att det var så svårt att samla tankarna och uttrycka sig.

Hon skrattade, och det var det vackraste ljud han någonsin hört.

”Och varför skulle du det?”, frågade hon, lekfullt. ”Du kom ju just.”

Thor var förvirrad. Han hade tunghäfta.

”Jag… jag såg dig inte”, sa han, förläget.

Hon skrattade igen.

”Men nu är jag ju här. Skall du inte hjälpa mig upp?”

Hon höll ut en hand och Thor skyndade fram, sträckte sig ned och tog den. Han kände sig full av liv vid beröringen av hennes hy, slät och mjuk, och hennes smala hand passade perfekt i hans. Hon tittade upp på honom och lät handen vila där ett ögonblick innan hon långsamt reste sig upp. Han älskade känslan av hennes fingertoppar i sin handflata och hoppades att hon aldrig skulle ta dem tillbaka.

Hon drog undan handen och länkade sin arm med hans, i armkrok. Hon började gå och leda honom nedför en serie av vindlande stigar. De gick längs med en smal kullerstensgång och kom snart in i en labyrint av häckar, skyddad från insyn.

Thor var nervös. Kanske skulle han, en pojke av folket, råka illa ut för att han gick omkring så här med kungens dotter. Han kände hur han började svettas en aning om pannan, och var inte säker på om det var på grund av hettan eller av hennes beröring.

Han visste inte vad han skulle säga.

”Du har blivit något av en sensation här, eller hur?”, sa hon med ett leende. Han var glad att hon bröt den besvärliga tystnaden.

Han ryckte på axlarna. ”Jag är ledsen för det. Det var aldrig min mening.”

Hon skrattade. ”Och vad skulle det vara för fel med det? Är det inte bra att uppmärksammas?”

Thor var åter i knipa. Han visste inte vad han skulle svara. Vad han än sa så tycktes det alltid bli fel.

”Det här stället är så trist och inskränkt”, sa hon. ”Det är roligt med ett nytt ansikte. Och far tycks ha ett gott öga till dig. Liksom min bror.”

”Uh… tack”, svarade Thor.

Han blev arg på sig själv, och alltmer förtvivlad. Han visste att han borde säga något mer, och han ville verkligen. Men han visste bara inte vad.

”Och du…”, han rådbråkade hjärnan efter den rätta saken att säga, ”trivs du här?”

Hon lutade sig bakåt och skrattade.

”Om jag trivs här?”, sa hon. ”Ja det får man ju hoppas. Jag bor ju här!”

Hon skrattade igen och Thor kände hur han rodnade. Han kände verkligen hur han gjorde pannkaka av alltsammans. Men han hade inte växt upp med flickor i närheten, aldrig haft en flickvän i byn och hade helt enkelt ingen aning om vad han skulle säga till henne. Vad fanns det att fråga? Var kommer du ifrån? Han visste ju redan var hon kom ifrån. Han började undra varför hon alls brydde sig om det här – var det bara för att roa sig trots allt?

”Varför tycker du om mig?”, frågade han.

Hon såg på honom och gjorde ett lustigt ljud.

”Du är allt en bra självsäker kille”, skrockade hon. ”Vem säger att jag gör det?”, frågade hon med ett brett leende. Allt han sa roade henne tydligen.

Thor kände att han nu lyckats göra allt ännu värre.

”Förlåt. Det var inte vad jag tänkte säga. Jag bara undrade. Jag menar… jag… jag vet ju att du inte gillar mig.”

Hon skrattade ännu högre.

”Du är väldigt underhållande, det måste man i alla fall ge dig. Får jag gissa att du aldrig haft någon flickvän?”

Thor såg ned och skakade på huvudet, förödmjukad.

”Och inga systrar heller?”, fortsatte hon.

”Jag har tre bröder”, stammade han fram. Till sist, slutligen hade han lyckats säga någonting normalt.

”Har du?”, frågade hon. ”Och var är de nu? Kvar i byn?”

Thor skakade på huvudet. ”Nej, de är här. I Legionen, med mig.”

”Men det måsta kännas bra.”

Thor skakade på huvudet.

”Nej. De gillar mig inte. De önskar att jag inte var här.”

Det var första gången leendet försvann från hennes läppar.

”Och varför skulle de inte gilla dig?”, frågade hon upprört. ”Dina egna bröder?”

Thor ryckte på axlarna. ”Jag önskar att jag visste.”

De gick vidare i tystnad. Plötsligt oroade han sig för att han tagit död på deras goda humör.

”Men oroa dig inte för det, mig bryr det inte. Det har alltid varit på det viset. Och faktum är att jag fått riktigt goda vänner här. Bättre än jag någonsin haft.”

”Min bror? Reece?”, frågade hon.

Thor nickade.

”Reece är en bra kille”, sa hon. ”Han är på många sätt min favorit. Jag har fyra bröder, vet du. Tre äkta och en annan. Den äldste är min pappas son med en annan kvinna. Min halvbror. Vet du vem det är, Kendrick?”

Thor nickade. ”Jag står i skuld till honom. Det är tack vare honom som jag fått min plats i Legionen. Det är en bra karl.”

”Sant. En av de bästa i riket. Jag tycker om honom precis lika mycket som om han skulle vara min bror helt och hållet. Och sedan Reece, som jag förstås tycker lika mycket om. De två andra… tja… Du vet hur det kan vara med familjer. Alla kommer inte överens med varandra. Ibland är det så att jag undrar hur det är möjligt att vi alla kommer från samma två personer.”

Nu blev Thor nyfiken. Han ville gärna veta mer om vilka de var, vad hon hade för relationer till dem, och varför de inte stod varandra nära. Han ville fråga, men hade ingen lust att snoka. Och hon verkade inte vilja dröja vid ämnet. Hon verkade vara en glad person, någon som ville fokusera på det som var bra.

När de kom ut ur labyrinten öppnade sig en ny gård mot en ännu en trädgård där gräset var klippt i perfekta mönster. Det var någon sorts jättelikt brädspel, minst femton meter i varje riktning och med väldiga spelpjäser av trä, högre än Thor, utplacerade.

Gwen gav upp ett glatt rop.

”Vill du spela?”, frågade hon.

”Vad är det för något?”, frågade han.

Hon vände sig om, med ögonen vida av förvåning.

”Har du aldrig spelat rack?”, frågade hon.

Thor skakade på huvudet, förläget, och kände sig mer än någonsin som en lantis.

”Det är världens bästa spel!”, ropade hon.

Hon sträckte ut sina två händer och tog tag i hans och släpade ut honom på spelfältet. Hon hoppade fram av förtjusning, och han kunde inte låta bli att le för sig själv. Mer än något annat, mer än fältet framför dem och den här vackra platsen så var det känslan av hennes händer i hans som kändes fantastisk. Känslan av att vara önskad. Hon ville att han skulle följa med henne. Hon ville vara med honom. Varför skulle någon överhuvudtaget bry sig om honom? Och särskilt någon som hon? Det kändes fortfarande som om alltsammans var en dröm.

”Stå där borta”, sa hon. ”Bakom den där pjäsen. Du måste flytta den, och du har inte mer än tio sekunder på dig.”

”Vad menar du, flytta?”, fråga Thor.

”Snabbt, välj en riktning!”, ropade hon.

Thor lyfte ett enormt block av trä, förvånad över tyngden. Han flyttade det några steg och satte ned det på en annan ruta.

Utan att tveka, knuffade Gwen sin egen pjäs. Den föll över Thors pjäs och slog omkull den till marken.

Hon ropade av förtjusning.

”Det där var ett uselt drag!”, sa hon. ”Du kom ju mitt i vägen! Du förlorade!”

Thor tittade på de två pjäserna på marken, förvirrad. Han förstod sig inte alls på det här spelet.

Hon skrattade, tog hans arm och fortsatte leda honom längs en av stigarna.

”Oroa dig inte, jag skall lära dig”, sa hon.

Han hjärta flög i bröstet när hon sa det. Hon skulle lära honom. Alltså ville hon se honom igen. Vara med honom igen. Inbillade han sig alltsammans?

”Berätta nu, vad tycker du om det här stället?”, frågade hon, medan hon förde honom in i en ny labyrint. Den här var smyckad med blommor, två meter höga och sprakande av färg och med märkliga insekter surrande över kronbladen.

”Det är den vackraste plats jag sett”, svarade Thor sanningsenligt.

”Och hur kommer det sig att du vill vara medlem av Legionen?”

”Det är det enda jag någonsin drömt om”, svarade han.

”Men varför?”, frågade hon. ”För att du vill tjäna min far?”

Thor tänkte på det. Han hade aldrig funderat över varför – det bara var så.

”Ja”, svarade han. ”Det gör jag. Och Ringen.”

”Men vad med livet?”, frågade hon. ”Vill du inte ha en familj? Land? En fru?”

Hon stannade och såg på honom. Han blev alldeles ställd. Han hade aldrig tänkt på någon av de sakerna förr, och han visste knappt vad han skulle svara. Hennes ögon glittrade när hon såg på honom.

”Hm… jag… jag vet inte riktigt. Jag har aldrig riktigt tänkt på det.”

”Och vad skulle din mor tycka om det?”, frågade hon lekfullt.

Thors leende blev smalare.

”Jag har ingen mor”, sa han.

Hennes leende slocknade för första gången.

”Vad hände med henne?”, frågade hon.

Thor skulle just till att svara, berätta allt för henne. Det skulle vara första gången i livet som han talat om sin mor med någon annan. Och det märkliga var att han verkligen ville prata om det. Han önskade inget hellre än att få öppna sig för henne, främling som hon var, och låta henne veta allt om hans allra innersta känslor.

Men när han öppnade munnen för prata hördes plötsligt en sträng röst från ingenstans.

”Gwendolyn!”, skrek rösten.

De snodde båda om och såg hennes mor, drottningen, utsökt klädd och åtföljd av sina kammarjungfrur, marschera rakt mot sin dotter. Hon var vit av raseri i ansiktet.

Drottningen klev rakt fram till Gwen och greppade henne bryskt om armen och drog henne åt sidan.

”Du går genast in igen. Vad var det jag sa till dig? Prata aldrig med honom igen. Begriper du?”

Gwen rodnade i ansiktet, helt förändrad av ilska och stolthet.

”Släpp mig!”, skrek hon åt sin mor. Men det var meningslöst: hennes mor släpade iväg med henne och kammarjungfrurna följde runtom.

”Släpp mig sa jag!”, ropade Gwen. Hon såg bort mot Thor, med en desperat, sorgsen blick, bedjande.

Thor förstod hur det kändes. Det var vad precis vad han kände själv. Han ville ropa till henne, och kände hur det gjorde ont i hjärtat när han såg henne släpas iväg. Det var som att se sin egen framtid släpas bort, mitt framför ögonen.

Men mest av allt, han ville inte tänka tanken att han kanske aldrig skulle se henne igen.

*

Han lunkade tillbaka till slottet, fortfarande skakad efter mötet med Gwen. Han lade knappt märke till omgivningarna där han gick. Han kunde inte tänka på annat än henne, inte se annat än hennes ansikte. Hon var fantastisk. Den vackraste, vänligaste, varmaste och roligaste människa han någonsin mött. Han var tvungen att träffa henne igen. Han kände verkligen att saknaden av henne gjorde ont. Han förstod inte vad det var han kände, och det skrämde honom. Han kände henne knappt, och ändå visste han redan att han inte kunde vara utan henne.

Men samtidigt tänkte han på hur drottningen släpat iväg henne, och det knöt sig i magen när han tänkte på de starka makter som ställt sig emellan dem. Makter som av någon anledning inte ville att de skulle vara tillsammans.

Han rådbråkade hjärnan och försökte komma till botten med det hela, men kände plötsligt en hård hand trycka honom i bröstet och hindra honom att gå vidare.

Han tittade upp på en pojke, kanske några år äldre än honom själv och klädd i de dyraste kläder han sett – i kunglig purpur och grön och scharlakansröd siden, och en påkostad hatt med fjädrar – och han grimaserade ned mot honom. Pojken såg fin och kräsen ut, som om han uppfostrats i lyx, med lena händer och lyfta ögonbryn som gav hans ansikte en föraktfull min.

”Jag kallas Alton”, började pojken. ”Son till lord Alton, kungens kusin. Vi har varit herrar i det här riket i sju århundraden. Det ger mig rätt till titeln hertig. Du, å andra sidan, hör till allmogen”, sa han, nästan spottande ut ordet. ”Hovet är till för kungligheter. Och för män av hög börd. Inte för din sort.”

Thor stod där, utan en aning om vem det här var eller vad han gjort för att uppröra honom.

”Vad är det du vill?”, frågade Thor.

Alton fnyste.

”Det vet du naturligtvis inte. Du vet väl ingenting, gör du? Hur vågar du tränga dig in här och låtsas vara en av oss!”, spottade han ut.

”Jag låtsas ingenting”, sa Thor.

”Jag struntar i hur lyckats ta dig in här. Men jag vill varna dig, innan du får några fler fantasier i huvudet, att Gwendolyn är min.”

Thor stirrade tillbaka, chockad. Hans? Han visste knappt vad han skulle säga.

”Vårt äktenskap har arrangerats sedan födseln”, fortsatte han. ”Vi är i samma ålder, av samma klass. Planerna är redan i förberedelse. Våga inte inbilla dig, inte för ett ögonblick, att något annat kommer att hända.”

Thor kände det som om all kraft runnit ur kroppen. Han hade inte ens ork att svara.

Alton klev närmare och blängde ned på honom.

”Du förstår”, sa han med len röst, ”jag tillåter Gwen hennes små kurtiser. Och hon har många. Av och till förbarmar hon sig över någon pojke ur folket, kanske en tjänare. Hon har dem som underhållning. Du har kanske fått uppfattningen att det skulle var något mer. Men det är allt det är för henne. Du är bara ytterligare en bekantskap, ännu en leksak. Hon samlar på er, som på dockor. Det betyder inget för henne. Hon blir lite entusiastisk över den senaste ofrälse pojken vid hovet, men efter en dag eller två har hon tröttnat. Och dig kommer hon snart lägga åt sidan. Du betyder ingenting för henne, inte egentligen. Och vid slutet av året skall hon och jag giftas. För evigt.”

Alton stirrade stint på honom, med fast beslutsamhet i ansiktet.

Thor kände hjärtat brista. Var det sant? Betydde han verkligen ingenting för henne? Han var förvirrad, han visste inte vad han skulle tro. Hon hade verkat så äkta. Men kanske hade han kommit till fel slutsats?

”Du ljuger”, sa han till sist.

Alton snäste och lyfte sedan ett ensamt, bortskämt finger och petade det i Thors bröstkorg.

Om jag får se dig i närheten av henne igen så skall jag dra nytta av min ställning och kalla på vakten så att de spärrar in dig!”

”På vilka grunder!?”, frågade Thor.

”Jag behöver inga skäl. Jag har en ställning här. Jag hittar på något, och det är mig de kommer att tro. När jag är färdig med att smutskasta dig så kommer halva kungariket tro att du är en brottsling.”

Alton log, nöjd med sig själv. Thor kände sig illamående.

”Du har ingen heder”, sa Thor, oförmögen att förstå hur någon kunde handla så oanständigt.

Alton skrattade, ett gällt, genomträngande ljud.

”Det har jag aldrig haft”, sa han. ”Heder är för idioter. Jag har vad jag vill ha. Behåll du din ära. Så tar jag Gwendolyn.”

Kapitel tjugo

Thor gick tillsammans med Reece genom Kungsgårds portvalv och ut på den landsväg som ledde mot Legionens baracker. Vakterna stod i givakt när de passerade, och Thor kände en känsla av samhörighet, som om han trots allt inte var en främling. Han tänkte tillbaka på bara några dagar tidigare, när en vakt hade jagat ut honom samma väg. Så mycket hade ändrats, och så snabbt.

Thor hörde ett skri och tittade upp och såg Estopheles cirkla, hög där ovan. Hon dök och Thor höll ivrigt ut armen, ännu klädd i stridshandsken. Men hon steg igen och flög bort, högre och högre, men aldrig helt utom synhåll. Thor undrade. Hon var ett mystiskt djur, och han kände ett starkt band till henne som var svårt att förklara.

Thor och Reece fortsatte i tystnad, i snabb takt mot barackerna. Thor visste att hans soldatbröder väntade på honom och var osäker på vad slags mottagande som väntade. Skulle det bli missunnsamhet, avund? Skulle de vara arga för att han fick alla uppmärksamhet? Skulle de göra narr av honom för att han burits hem över klyftan. Eller skulle han till sist bli accepterad?

Thor hoppades på det senare. Han var trött på att vara i strid med resten av Legionen, och ville inget annat än känna att han hörde hemma, att accepteras som en av dem.

Barackerna kom inom synhåll och Thors huvud oroades av något annat istället.

Gwendolyn.

Thor visste inte hur mycket han kunde tala med Reece om det, med tanke på att det var hans syster det gällde. Men han fick henne inte ur huvudet. Han kunde inte sluta tänka på mötet med den där hotfulle ädlingen, Alton, och undrade hur mycket av det han sagt som var sant. En del av honom var rädd för att ta upp saken med Reece. Han ville inte göra honom upprörd och riskera att förlora sin nya vän på grund av systern. Men en annan del av honom var tvungen att veta vad han tyckte.

”Vem är Alton?”, fråga Thor till sist, tvekande.

”Alton?”, upprepade Reece. ”Varför frågar du om honom?”

Thor ryckte på axlarna, osäker på hur mycket han borde säga.

”Han är inget annat än en odräglig, obetydlig medlem av kungafamiljen. Brylling till kungen. Hur så? Har han varit efter dig av någon anledning?” Och så kisade Reece med ögonen. ”Gwen? Är det henne det gäller? Jag borde ha varnat dig.”

Thor vände sig och såg på Reece, ivrig att höra mer.

”Vad menar du?”

”Han är en tölp. Han har ränt efter min syster så länge han har kunnat gå. Han är säker på att de skall gifta sig. Min mor verkar tro det hon också.”

”Kommer de göra det?”, frågade Thor, själv förvånad över desperationen i sin egen röst.

Reece såg på honom och log.

”Oj, oj, du har visst fallit pladask, eller?” Han skrockade. ”Det gick undan.”

Thor rodnade, och hoppades att det inte var alltför uppenbart.

”Om det blir så eller inte beror naturligtvis på min systers känslor”, sa Reece till sist. ”Om hon nu inte tvångsgifts. Men jag tvivlar på att min far skulle göra det.”

”Och vad känner hon för honom?”, undrade Thor, rädd för att verka alltför nyfiken, men samtidigt tvungen att veta.”

Reece ryckte på axlarna. ”Det får du nog fråga henne om. Vi har aldrig talat om det.”

”Men skulle din far tvinga henne att gifta sig?”, fortsatte Thor. ”Skulle han kunna göra något sådant?”

”Min far kan göra precis som han vill. Men det är mellan honom och Gwen.”

Reece vände sig och såg på Thor.

”Varför alla frågor? Vad pratade ni om egentligen?”

Thor rodnade, osäker på vad han skulle säga.

”Inget särskilt”, sa han till sist.

”Inget särskilt!”, skrattade Reece. ”Det låter som rätt mycket av ingenting om du frågar mig!”

Reece skrattade ännu mer och Thor kände sig förlägen och undrade om han bara inbillat sig att Gwen höll av honom. Reece lutade sig fram och lade en fast hand på hans axel.

”Lyssna nu grabben”, sa Reece. ”Det enda som du kan vara helt säker på när det gäller Gwen är att hon vet vad hon vill ha. Och att hon får vad hon vill ha. Så har det alltid varit. Hon är lika envis som min far. Ingen kan tvinga henne att göra något – eller tycka om någon – hon inte vill. Så oroa dig inte. Lita på vad jag säger. Om hon väljer dig, så kommer du att märka det. Är det klart?”

Thor nickade och kände sig bättre, som han alltid gjorde efter att ha pratat med Reece.

Han tittade upp och såg de stora portarna till Legionens baracker framför sig. Han förvånades över att se många pojkar stå där vid porten, och förvånades ännu mer över att se dem flina brett och hurra när han kom närmare. De sprang fram och grabbade Thor om axlarna och drog in honom. Thor häpnade över att han togs emot med sådan välvilja av de andra.

”Berätta om Klyftan. Hur var det på andra sidan?”, frågade en.

”Hur såg det där monstret ut? Det som du dräpte?”, frågade en annan.

”Det var inte jag som gjorde det”, protesterade Thor. ”Det var Erec.”

”Jag hörde att du räddade livet på Elden”, sa en.

”Jag hörde att du anföll besten, rakt på bara, och utan några ordentliga vapen.”

”Nu är du är en av oss!”, utropade en av dem, och de andra pojkarna hurrade och drog med honom som om han var deras förlorade bror.

Thor kunde knappt tro det. Ju mer han hörde orden, desto mer insåg han att de kanske hade rätt. Kanske hade han trots allt varit modig. Han hade inte tänkt på det så. För första gången på länge så började han känna sig nöjd med sig själv igen. Särskilt som han nu, äntligen, kände att han var en av dessa pojkar. Han kunde känna anspänningen släppa i axlarna.

Thor drogs fram till den stora träningsarenan, och där framme stod ännu fler ur Legionen och även många ur Silvergardet. Även de hurrade när de såg honom och kom fram och dunkade honom i ryggen.

Kolk klev fram och de andra tystnade. Thor förberedde sig på det värsta, eftersom Kolk aldrig haft annat än förakt till övers för honom. Men nu, till Thors förvåning, såg han ned mot honom med ett nytt uttryck i ansiktet. Även om han fortfarande inte kunde förmå sig till ett leende, så blängde han i alla fall inte. Och Thor kunde ha svurit att han såg något som liknade beundran in ögonen.

Kolk steg fram, höll upp en liten brosch med en svart falk, och fäste den på Thors bröst.

Legionens märke. Thor hade accepterats. Äntligen var han en av dem.

”Thorgrin, från Västerrikets Sydland”, sa Kolk med största allvar. ”Vi välkomnar dig till Legionen.”

Pojkarna jublade och sprang sedan allesammans fram och lade armarna om Thor, så att han drogs än åt ena hållet och än åt det andra.

Thor kunde inte ta in allt som hände. Han försökte inte ens. Han ville bara njuta av ögonblicket. Nu, till sist, äntligen hörde han hemma någonstans.

Kolk vände sig om mot de andra pojkarna.

”Så pojkar, lugna ner er”, befallde han. ”Idag är en särskild dag. Inga mer högafflar, såpa eller hästskit för er del. Nu är det dags att börja träna på allvar. Dags för vapnen.”

Pojkarna svarade med ett upphetsat rop och följde när Kolk stegade mot en stor, rund byggnad av ek med bronsdörrar. Thor gick in tillsammans med gruppen och det var en förväntansfull stämning i luften. Reece stod vid hans sida och O’Connor kom fram och anslöt sig till dem.

”Jag trodde aldrig jag skulle se dig i livet igen”, sa han med ett leende och dunkade Thor i ryggen. ”Nästa gång kan du väl låta mig vakna först?”

Thor log tillbaka

”Vad är det där för byggnad?”, frågande han Reece när de kom närmare. Porten var täckt av kraftiga järnnitar och hela byggnaden var imponerande.

”Det är vapenhuset”, svarade Reece, där vi förvarar alla vapen. Nu och då låter de oss titta in och till och med träna med något. Det beror på vad de vill lära ut.”

Det knöt sig i Thors mage. Han såg Elden på väg mot dem och stålsatte sig och förberedde sig på något sorts hot – men den här gången, till hans stora förvåning, så kom Elden med en min av uppskattning i ansiktet.

”Jag måste tacka dig”, sa han med blicken i marken, ödmjukad. ”För att ha räddat livet på mig.”

Thor var helt ställd: det här hade han aldrig väntat sig från Elden.

”Jag hade fel om dig”, fortsatte Elden. ”Vänner?”, frågade han.

Han höll ut en hand.

Thor var inte den som var långsint och sträckte glatt fram handen.

”Vänner”, sa han.

”Jag tar inte lätt på det ordet”, sa Elden. ”Du kan alltid räkna med mig. Och jag står i skuld till dig.”

Med det vände han om och skyndade bort bland de andra.

Thor visste knappt vad han skulle tro. Han var förbluffad över hur snabbt saker ändrats.

”Kanske är han inte en total idiot, trots allt”, sa O’Connor. ”Kanske rent av inte så dum”.

De nådde vapenhuset. De stora portarna stod på vid gavel, och Thor gick in i byggnaden med vördnad. Han gick långsamt, sträckte på nacken och såg sig om i en vid cirkel och tog in allt med ögonen. Där fanns hundratals vapen längs väggarna, många som han inte ens kände igen. De andra pojkarna skyndade fram upphetsat, fram till olika vapen, plockade upp dem, kände på dem, undersökte dem. Thor följde deras exempel. Han kände sig som en liten unge i en godisbutik.

Han skyndade fram till en stor hillebard, lyfte träskaftet med båda händer, kände på vikten. Den var tung, väloljad. Bladet var nött, med flera hack, och han undrade om det dödat några män i strid.

Han ställde ned den och tog upp ett stridsgissel, en metallkula med nitar som fästats i ett kort skaft med en kedja emellan. Han höll om det förstärkta träskaftet och kände tyngden av metallkulan svänga i kedjan. Bredvid honom höll Reece upp en stridsyxa, och O’Connor prövade balansen på en lång pik, med stötar i luften mot en inbillad fiende.

”Lystring!”, ropade Kolk, och alla vände sig om.

”Idag skall vi lära oss om hur man bekämpar sin fiende på avstånd. Kan någon säga vilka vapen det gäller? Vad dödar en man på trettio stegs avstånd?”

”Pil och båge”, ropade någon.

”Stämmer”, svarade Kolk. ”Vad mer?”

”Ett spjut!”, skrek någon.

”Och mer? Det finns fler alternativ än bara de här. Låt höra!”

”En stenslunga”, lade Thor till.

”Mer?”

Thor rådbråkade skallen, men började få slut på idéer.

”Kastkniv”, ropade Reece.

”Mer?”

De övriga pojkarna tvekade. Ingen hade någon mer idé.

”Det finns kasthammare”, dundrade Kolk, ”och kastyxor. Armborst. Pikar kan kastas. Och det kan svärd också.”

Kolk gick genom rummet och såg på pojkarnas ansikten, fulla av uppmärksamhet.

”Och det är inte allt. En vanlig sten från marken kan visa sig vara din bäste vän. Jag såg en gång en man, stor som en oxe, en riktig krigshjälte, dödad på fläcken av en sten kastad av en listigare soldat. Soldater glömmer ofta bort att även rustningen kan användas som vapen. Stridshandsken kan tas av och kastas i fiendens ansikte och bedöva honom, från flera meters håll. I det ögonblicket kan han dödas. Skölden kan också kastas.”

Kolk drog efter andan.

”Det är nödvändigt att du, när du lär sig att slåss, inte bara lär dig slåss inom den vanliga räckvidden mellan dig och din fiende. Du måste öka räckvidden betydligt. De flesta kämpar på tre stegs avstånd. En skicklig krigare börjar kampen redan på trettio. Förstått?”

”Ja general!”, hördes en kör av rop.

”Bra. Idag börjar vi vässa era kastfärdigheter. Sök igenom rummet och grip tag i ett kastvapen. Ta ett var och se till att vara ute härifrån inom trettio sekunder. Sätt igång!”

Ett vilt kaos bröt ut i rummet och Thor sprang mot väggen, på jakt efter ett vapen. Han knuffades hit och dit av andra ivriga pojkar, tills han slutligen såg vad han sökt och tog den. Det var en liten kastyxa. O’Connor tog en dolk, Reece ett svärd, och alla tre sprang ut på fältet med de andra pojkarna.

De följde efter Kolk till andra sidan fältet, där ett stort antal sköldar satts upp på pålar.

Pojkarna, alla med vapen i hand, samlades förväntansfullt runt Kolk.

”Ni ställer upp här”, dundrade han och pekade på en linje i gruset, ”och siktar mot de där sköldarna när ni kastar. Därefter springer ni fram till sköldarna, tar upp ett nytt vapen, och övar kast med det. Ta aldrig samma vapen. Sikta alltid mot skölden. Den som missar springer ett varv runt fältet. Börja!”

Pojkarna ställde upp, skuldra mot skuldra bakom linjen, och började kasta sina vapen mot sköldarna, som säkert var tjugo meter bort. Thor ställde sig i ledet. Pojken bredvid honom tog fart och kastade sitt spjut, och missade med en hårsmån.

Pojken vände om och började jogga runt arenan. Samtidigt löpte en av kungens soldater upp bredvid och fäste en tung ringbrynjemantel över hans axlar som tyngde ned honom.

”Spring med den gosse!”, befallde han.

Pojken, som redan var svettig, fortsatte springa, helt nedlastad i hettan.

Thor hade ingen lust att missa målet. Han lutade sig bakåt, koncentrerade sig, svingade kastyxan, och lät den fara. Han slöt ögonen, hoppades att den skulle nå målet, och blev lättad av att höra hur den grävde in sig i läderskölden. Det var knappt, nere vid ett hörn, men ändå en träff. Runtomkring var det många som missade och fick springa. De få som träffade sprang mot sköldarna för att ta nya vapen.

Thor nådde sköldarna och fann en lång, smal kastdolk som han drog ut, och sprang sedan tillbaka till linjen.

De fortsatte kasta i timmar, tills Thor kände en mördande smärta i armen, och det hade också hunnit bli långt fler löpturer än vad han önskat. Han dröp av svett, precis som alla andra. Det var en intressant övning att få kasta olika sorters vapen, bli bekant med vikten och känslan i olika typer av skaft och blad. Thor kände hur han blev bättre, mer van, för varje kast. Men ändå, hettan var tryckande, och han började bli trött. Det var inte mer än ett dussin pojkar framför sköldarna nu eftersom de flesta var ute på fältet och sprang. Det var helt enkelt alltför svårt att träffa så många gånger och med så många vapen, och springandet och hettan gjorde sitt för att ytterligare försämra träffsäkerheten. Thor flämtade, osäker på hur mycket längre han skulle kunna fortsätta. Just när han kände att han skulle svimma, helt plötsligt, steg Kolk fram.

”Det räcker!”, ropade han.

Pojkarna återvände från sina löprundor och kollapsade i gräset. Där låg de och flämtade, drog tungt efter andan och drog av sig de tunga ringbrynjor de fått över sig. Thor satt också i gräset, helt utmattad i armen och genomsvettig. Några av soldaterna kom över med hinkar med vatten och ställde ned dem i gräset. Reece sträckte sig fram, grep tag om en, drack och skickade den vidare till O’Connor, som drack och lämnade den till Thor. Thor drack och drack, med vatten rinnande nedför hakan och bröstet. Vattnet kändes helt underbart. Han andades tungt när han lämnade den tillbaka till Reece.

”Hur länge kan det här pågå?”, frågade han.

Reece skakade på huvudet, andfått. ”Ingen aning.”

”De försöker ta livet av oss, jag svär”, hördes en röst. Thor vände sig och fick se Elden, som kommit och satt sig bredvid. Thor blev förvånad över att se honom där, och det slog honom att Elden verkligen önskade att de skulle vara vänner. Det var märkligt att se en sådan förändring i hans beteende.

”Pojkar!”, ropade Kolk och gick med långsamma steg ibland dem. ”Allt fler av er missar sina mål nu, när det blivit sent på dagen. Som ni märker, det är svårare att vara träffsäker när man är trött. Och det är själva poängen. Väl i strid kommer ni inte vara utvilade. Ni kommer att vara utmattade. Vissa slag pågår i dagar. Särskilt om ni anfaller en borg. Och det är när ni är som tröttast ni måste göra ert bästa kast. Ofta tvingas man kasta med det vapen som man råkar ha till hands. Ni måste alltså vara skickliga med alla typer av vapen, och i alla stadier av utmattning. Är det förstått?”

”JA GENERAL!”, skrek de tillbaka.

”Vissa av er kan kasta kniv, eller spjut. Men samma person missar när det gäller en hammare, eller yxa. Tror ni att det räcker med ett vapen för att överleva?”

”NEJ GENERAL!”

”Tror ni att det här bara är en lek?”

”NEJ GENERAL!”

Kolk grimaserade där han gick fram och riktade sparkar i ryggen på de pojkar som han tyckte att de inte satt tillräckligt rakryggat.

”Nu har ni vilat tillräckligt”, sa han. ”Upp på fötter!”

Thor kravlade sig upp tillsammans med de andra, trött i benen och osäker på hur mycket till han tålde.

”Strid på avstånd har två sidor”, fortsatte Kolk. ”Ni kan kasta – men det kan ju fienden också. Han är kanske inte trygg på trettio steg – med det är inte ni heller. Ni måste lära er försvar från trettio steg. Förstått?”

”JA GENERAL!”

”För att försvara sig mot ett kastvapen måste man inte bara vara uppmärksam och snabb på fötterna, kunna ducka, rulla undan eller slänga sig åt sidan – man måste också kunna skydda sig med stor sköld.”

Kolk vinkade och en soldat bar fram en stor, tung sköld. Thor häpnade: den var nästan dubbelt så stor som honom själv.

”Har jag en frivillig?”, frågade Kolk.

Pojkarna var tysta och tveksamma, och utan att tänka sig för, fångad av ögonblicket, sträckte Thor upp handen.

Kolk nickade och Thor skyndade fram.

”Bra”, sa Kolk. ”Åtminstone en av er är dum nog att anmäla sig. Jag uppskattar din kampanda gosse. En korkat val. Men bra.”

Thor började undra om han inte hade gjort något dumt när Kolk räckte honom den stora metallskölden. Han fäste den på armen och kunde knappt tro hur tung den var. Den gick nästan inte att lyfta från marken.

”Thor, ditt uppdrag är att springa från den här sidan av fältet över till det andra. Oskadd. Kan du se de där femtio pojkarna?”, frågade Kolk Thor. ”De kommer alla att kasta vapen mot dig. Riktiga vapen. Förstår du? Om du inte använder skölden till skydd kan du dö innan du hunnit fram.”

Thor stirrade tillbaka, tveksam. Gruppen av pojkar tystnade.

”Det här är ingen lek”, fortsatte Kolk. ”Det här är allvar. Strid är allvar. Det är liv och död. Är du fortfarande säker på att du är frivillig?”

Thor nickade, för stel av skräck för att säga något annat. Han kunde knappast ändra sig nu, inte inför ögonen på alla.

”Bra.”

Kolk gestikulerade till en följeslagare som steg fram och blåste i en trumpet.

”Spring!”, skrek Kolk.

Thor hissade upp den tunga skölden med två händer och höll fast för allt han orkade. Samtidigt kände han en dov stöt, så våldsam att den skakade i skallen. Det måste ha varit en hammare. Den gick inte igenom skölden, men sköt en chockvåg genom kroppen. Han var nära att tappa skölden, men tvingade sig själv att hålla fast och gå vidare.

Thor började springa, på stapplande ben, så fort han kunde med skölden. Vapen och lod susade förbi och han tvingade sig att krypa ihop så gott det gick bakom skölden. Skölden var hans livlina, och allteftersom han sprang lärde han sig att hålla sig bakom den.

En pil flög förbi och missade med knappt en centimeter. Han drog hakan närmare bröstet. Ännu ett tungt föremål smällde in i skölden, så hårt att han stapplade åt sidan och föll till marken. Men Thor kom snart på fötter och fortsatte att springa. Men sina sista krafter, flämtande efter luft, kom han till sist fram till andra sidan fältet.

”Det räcker!”, ropade Kolk.

Thor sänkte skölden, drypande av svett. Han var oerhört tacksam över att ha nått till andra sidan: han visste inte om han skulle ha klarat att hålla den där skölden ens i ett ögonblick längre.

Thor skyndade tillbaka till de andra, många gav honom beundrande blickar. Han undrade hur han överlevt.

”Snyggt jobbat”, viskade Reece.

”Fler frivilliga?”, ropade Kolk.

Det blev dödstyst bland pojkarna. Efter att ha sett Thor var det ingen annan som ville försöka.

Thor kände sig stolt över sig själv. Han var inte säker på att han skulle ha anmält sig om han vetat vad det gällt, men nu när det var över var han glad att han gjort det.

”Fint. Då väljer jag en frivillig istället”, dundrade Kolk. ”Du! Saden!”, ropade han och pekade på någon.

En äldre, smärt pojke steg fram, skräckslagen.

”Jag?”, sa Saden med bruten röst.

De andra pojkarna skrattade åt honom.

”Ja, naturligtvis. Vem annars?”, sa Kolk.

”Ursäkta herrn, men jag slipper helst.”

Det gick ett upprört sus genom Legionen.

Kolk klev framåt, mot honom, med en grimas i ansiktet.

”Du är inte här för att göra vad du vill”, röt Kolk, ”utan som jag säger åt dig.”

Saden stod där, blickstilla, och såg livrädd ut.

”Han borde inte vara här”, viskade Reece till Thor.

Thor vände sig och såg på honom. ”Vad menar du?”

”Han kommer från en adelsfamilj som skickat honom hit. Men han vill inte vara här. Han är ingen krigare. Kolk vet det. Jag tror att de försöker knäcka honom, att de försöker bli av med honom.”

”Förlåt herrn, men jag kan inte”, sa Saden och lät skräckslagen.

”Det kan du”, skrek Kolk, ”och det ska du!”

Det uppstod ett, tyst, spänt dödläge.

Saden såg ned i marken, huvudet böjt av skam.

”Jag är ledsen herrn. Ge mig en annan uppgift så skall jag utföra den med glädje.”

Kolk blev röd i ansiktet och trampade fram mot honom tills hans stod med ansiktet bara några centimeter från pojkens.

”Jag skall ge dig en annan uppgift, pojk. Jag struntar fullkomligt i vad du kommer från för familj. Från och med nu skall du springa. Du skall springa runt det här fältet tills du svimmar. Och du kommer inte tillbaka förrän du är beredd att anmäla dig frivillig att lyfta den här skölden. Förstått?”

Saden såg ut som om han skulle falla i gråt och nickade tillbaka.

En soldat steg fram och drog en ringbrynja över Saden, och sedan kom ytterligare en soldat och klädde honom i ännu en brynja. Thor kunde inte begripa hur han stod ut med vikten. Själv kunde han knappt springa med bara en av dem.

Kolk lutade sig tillbaka och gav Saden en hård spark i baken, och han snubblade fram och började sin långa, mödosamma bana runt fältet. Thor tyckte synd om honom. Han såg honom stappla runt och kunde inte låta bli att undra om den pojken skulle överleva Legionen.

Plötsligt hördes en hornstöt, och Thor vände sig och såg en trupp av kungens soldater, i sällskap med några män ur Silvergardet, med långspjut och fjädrar i hjälmarna. De red fram och gjorde halt framför Legionen.

”Till kungadotterns bröllops ära, och till sommarsolståndets, har kungen förklarat resten av dagen för jaktdag!”

Pojkarna runtom bröt ut i ett högt jubel. Alla som en man spurtade de efter hästarna när de vände och galopperade bort över fältet.

”Vad är det som händer?”, frågade Thor Reece när de började springa med de andra.

Reece flinade brett.

”Det är rena miraklet!”, sa han. ”Vi har ledigt! Vi får gå på jakt!”

Kapitel tjugoett

Thor sprang utefter skogsstigen med de andra, och med det spjut han fått i handen för jakten. Intill sprang Reece, O’Connor och Elden och minst femtio av de andra ur Legionen. Framför dem red ett hundratal ur Silvergardet i lätt rustning, vissa med kortspjut men de flesta med bågar och pilkoger på ryggen. Mängder av väpnare och tjänare sprang till fots mitt ibland dem.

I täten red kung MacGil, lika stolt och bredaxlad som alltid och med ett glatt grin i ansiktet. Han flankerades av sina söner, Kendrick och Gareth och, till Thors förvåning, även av Godfrey. Mängder av pager sprang mellan dem. Några lutade sig bakåt och blåste i långa jakthorn gjorda av elfenben, andra slet i skällande hundar som ivrigt kämpade för att hålla takt med hästarna. Det var rena kaoset. När gruppen stormade längre in i skogen började de delas upp i olika riktningar och Thor visste knappt vart de var på väg.

Erec red förbi i närheten, och Thor och de andra beslöt sig för att följa efter. Thor sprang upp bredvid Reece.

”Vart är vi på väg”, frågade han andfått medan de sprang.

”Långt in i skogen”, ropade Reece till svar. Kungens män tänker sig ta hem vilt för dagen.”

”Varför är några ur Silvergardet till häst och andra till fots?”, frågade O’Connor Reece.

”De till häst är ute efter småvilt, som rådjur och fågel”, svarade Reece. ”De använder pilbåge. De till fots jagar farligare vilt. Som gulsvansat vildsvin.”

Thor blev både upphetsad och nervös när han hörde djuret nämnas. Han hade sett ett som liten: det var ett elakt, farligt djur, känt för att slita en man i stycken utan särskilt mycket provokation.

”Äldre krigare brukar föredra att stanna till häst och jaga rådjur och fågel”, lade Erec till och tittade ned. ”De yngre jagar till fots och efter storviltet. Det kräver naturligtvis att man är i bättre form.”

”Och det är just av den anledningen som vi låter er följa med på jakten pojkar”, skrek Kolk, som red inte långt ifrån de andra. ”Det är träning för er också. Ni måste springa till fots hela jakten, och hålla takt med hästarna. När vi kommit längre bryter vi upp i mindre grupper, och var och en följer en egen stig och nedlägger sitt eget byte. Ni skall leta upp det farligaste djur ni hittar – och kämpa till döden. Det kräver samma egenskaper som gör er till dugliga soldater: uthållighet, mod, och att aldrig vika för en fiende, oavsett hur farlig han är. Så sätt igång!”, skrek han.

Thor sprang snabbare med de andra, de rusade genom skogen för att hinna ikapp hästarna. Han visste inte riktigt vart han var på väg, men tänkte att det nog skulle gå bra om han höll sig i närheten av Reece och O’Connor.

”En pil, snabbt!”, ropade Erec ned.

Thor kastade sig i rörelse, sprang upp intill Erecs häst, tog en pil ur kogret vid sadeln och räckte upp den till honom. Erec lade den på strängen där han red, saktade ned och tog sikte på något i skogen.

”Hundar!”, skrek Erec.

En av kungens tjänare släppte en skällande hund som störtdök in bland buskarna. Till Thors förvåning lyfte en stor fågel från grenarna, samtidigt som Erec lät pilen flyga.

Det var ett perfekt skott, rakt genom nacken, och fågeln föll död ned. Thor häpnade över att Erec sett den.

”Fågeln!”, ropade Erec.

Thor sprang, grep tag i den döda fågeln, som ännu var varm, med blod strömmande från halsen, sprang tillbaka till Erec och kastade upp den på hans sadel, där den kunde hänga under resten av ritten.

Runtom gjorde många riddare till häst det samma: drev upp och sköt fågel som deras väpnare sedan fick hämta. De flesta använde båge, vissa använde spjut. Kendrick lyfte sitt spjut, tog sikte och kastade det mot ett rådjur. Det var en perfekt träff, mitt i halsen, och fällde bytet.

Thor häpnade över hur mycket vilt som fanns i skogen och de mängder av byte som de skulle föra med sig hem. Det skulle räcka för att föda Kungsgård i dagar.

”Har du varit på jakt förut?”, ropade Thor till Reece, och lyckades precis undgå att trampas ned av en av kungens män där de sprang fram. Det var svårt att höra, bland alla skällande hundar, ljuden av jakthorn och männens rop av skratt och seger när de nedlade byte efter byte.

Reece hade ett stort leende på läpparna när han hoppade över en stock och fortsatte springa.

”Många gånger! Men bara tack vare min far. Annars låter de oss inte vara med före en viss ålder. Det är en spännande syssla – men ingen brukar heller klara sig utan någon liten skråma. Mer än en man har skadats, eller till och med dödats, på vildsvinsjakt.”

Reece flämtade där han sprang. ”Men jag har alltid suttit till häst”, fortsatte han. ”Jag har aldrig fått lov att springa till fots, med Legionen, eller fått jaga vildsvin. Så det är min första!”

Skogen ändrade plötsligt karaktär, och mängder av stigar gick ut framför dem och åt olika håll. Det hördes ännu en hornstöt och det stora jaktlaget började brytas upp i mindre grupper.

När alla delades höll sig Thor i närheten av Erec, och Reece och O’Connor följde med dem när de vek av in på en smal stig som krökte kraftigt. De sprang och sprang. Thor höll hårt i sitt spjut och hoppade över en bäck. Deras lilla grupp bestod av Erec och Kendrick till häst, och Thor, Reece, O’Connor och Elden till fots, sex personer allt som allt – men när Thor vände sig om såg han ytterligare två medlemmar av Legionen springa upp bakom dem och ansluta sig. De var stora och grova pojkar, med lockigt, sandfärgat hår som föll dem i ögonen, och breda leenden. De såg ut att vara några år äldre än Thor – och de var enäggstvillingar.

”Jag heter Conval”, ropade en av dem till Thor.”

”Och jag heter Conven.”

”Vi är bröder”, sa Conval.

”Tvillingar!”, lade Conven till.

”Hoppas ni inte har något emot att vi hänger med”, sa Conval till Thor.

Thor hade sett dem tidigare i Legionen, men aldrig träffat dem. Han var glad över att träffa nya medlemmar, särskilt när de var hyggliga mot honom.

”Välkomna”, ropade Thor.

”Ju fler desto bättre”, inflikade Reece.

”Jag har hört att vildsvinen här i skogen är helt enorma”, sa Conval.

”Och livsfarliga”, svarade Conven.

Thor såg på de långa spjut som tvillingarna bar, säkert tre gånger längre än hans eget. Det fick honom att undra. Han såg att de blickade på hans kortspjut.

”Det där spjutet kommer inte vara tillräckligt långt”, sa Conval.

”Det här är vildsvin med rejäla betar. Du behöver något längre”, sa Conven.

”Ta mitt”, sa Elden och sprang fram till Thor och erbjöd sitt spjut.

”Jag kan väl inte ta ditt heller”, sa Thor. ”Vad skulle du då använda?”

Elden ryckte på axlarna. ”Jag klarar mig.”

Thor blev rörd över hans generositet och förundrades över hur de blivit vänner.

”Ta ett av mina”, beordrade en röst.

Thor tittade upp och såg Erec rida upp bredvid honom och ge ett tecken mot sadeln, där två långspjut satt fästade.

Thor sträckte sig upp och grep tag i ett av långspjuten från sadeln, tacksam över att ha det i handen. Det var tyngre och besvärligare att springa med – men han kände sig bättre skyddad med det, och det lät som om det kunde behövas.

De sprang och sprang tills luften brann i Thors lungor och han började undra om han skulle orka fortsätta längre. Han var vaksam och såg hela tiden efter tecken på djur. Han kände sig skyddad med alla andra runtomkring, och nästan osårbar med det långa spjutet. Men ändå var han på helspänn. Han hade aldrig jagat vildsvin och hade ingen aning om vad han hade att vänta.

Hans lungor brände, men skogen öppnade sig i en glänta, och Erec och Kendrick höll tack och lov in sina hästar för att stanna. Thor antog att det gav även dem tillåtelse att stanna till. Där stod de, alla åtta i gläntan, pojkarna flämtande efter luft och Erec och Kendrick just avstigna. Hästarna frustade, men annars var det tyst förutom suset av vind i trädkronorna. Ljudet från de hundratals andra män som drog igenom skogen var borta och Thor insåg att de måste vara långt bort från alla andra.

Han blev stående där, flåsande, och såg sig omkring i gläntan.

”Jag har inte sett några tecken på djur”, sa Thor till Reece. ”Har du?”

Reece skakade på huvudet.

”Vildsvinet är ett slugt djur”, sa Erec och steg fram. ”Han visar sig inte alltid. Ibland är det han som ser dig, väntar tills du blivit ouppmärksam, och sedan anfaller han. Håll garden uppe, hela tiden.”

”Se upp!”, skrek O’Connor.

Thor snodde runt och plötsligt rusade ett stort djur in i gläntan under ett väldigt oväsen. Thor ryggade tillbaka och tänkte att ett vildsvin attackerat. O’Connor skrek, och Reece vände och kastade sitt spjut. Spjutet missade, och djuret flaxade upp i luften. Det var då Thor insåg att det bara var en kalkon, på flykt tillbaka in i skogen.

Alla skrattade, spänningen var bruten. O’Connor rodnade och Reece lade en lugnande hand på hans axel.

”Oroa dig inte, käre vän”, sa han.

O’Connor såg bort, förläget.

”Det finns inga vildsvin här”, sa Elden. ”Vi tog en dålig stig. Det enda som finns längs den här är fågel. Vi kommer visst tomhänta tillbaka.”

”Det kanske inte är så illa”, sa Conval. ”Jag har hört att strid med vildsvin kan vara på liv och död.”

Kendrick stod där och granskade lugnt skogen runtom. Erec gjorde detsamma. Thor såg på de båda männens ansikten att det någonting fanns därute. Han kunde se att deras klokhet och erfarenhet fått dem på sin vakt.

”Tja, stigen verkar sluta här”, sa Reece. ”Så om vi går vidare blir det i stiglös skog. Och då hittar vi inte tillbaka.”

”Men om vi går tillbaka är jakten över för vår del”, sa O’Connor.

”Vad händer om vi återvänder tomhänta?”, frågade Thor. ”Utan vildsvin?”

”Då blir vi utskrattade av alla de andra”, sa Elden.

”Nej, det skulle vi inte”, sa Reece. ”Inte alla hittar ett vildsvin. Faktiskt är det ovanligare att man hittar ett än att man inte gör det.”

När hela gruppen blev tyst och stod där insåg Thor plötsligt att han hade druckit för mycket vatten. Han hade hållit sig hela jakten och nu hade han närmast ont i blåsan. Han var bara tvungen att gå.

”Ursäkta”, sa han, och började gå in i skogen.

”Vart skall du?”, frågade Erec försiktigt.

”Jag skall bara lätta på trycket. Snart tillbaka.”

”Gå inte långt”, varnade Erec.

Thor skyndade något förlägen in i skogen, nästan tjugo steg från gläntan, tills han fann ett ställe utom synhåll.

Just när det var avklarat hörde han, plötsligt, en kvist som bröts. Ljudet var högt och tydligt, och han visste – han bara visste – att det inte orsakats av en människa.

Han vände sig långsamt, medan håret reste sig i nacken. Där framme, kanske tio steg framöver, låg en annan liten glänta med en stenbumling i mitten. Och där, vid foten av bumlingen, rörde sig något. Ett litet djur, han var inte helt säker på vad.

Thor blev stående och överlade om han borde gå tillbaka till de andra, eller se efter vad det var. Utan att tänka för länge kröp han framåt. Vad det nu var för ett djur så ville han inte tappa bort det, och det kunde ju ha försvunnit när han kom tillbaks.

Thor steg närmare, med håret på ända i den allt tätare skogen där det fanns mindre och mindre utrymme att manövrera. Han såg inget annat än tät skog och solstrålar som föll in i branta banor. När han närmade sig lossade han greppet om spjutet och sänkte det ned till höften. Han blev helt förvånad över vad han såg i gläntan, mitt i en solkatt.

Där, rullande runt i gräset intill stenbumlingen, var en liten leopardunge. Den satt där, skruvade på sig och gnällde och kisade i solen. Den såg helt nyfödd ut, knappt en fot lång, inte större än att den kunde rymmas i Thors skjorta.

Thor stod där alldeles häpen. Ungen var helt vit, och han förstod att det var en unge till det allra sällsyntaste av djur, den vita leoparden.

Han hörde ett plötsligt rassel i löven, vände sig och fick se hela gruppen komma springande, med Reece i täten med oro i ansiktet. Inom bara ett ögonblick var de framme.

”Vart tog du vägen?”, ville han veta. ”Vi trodde du gått och dött.”

När de kom fram till honom tittade de ned på ungen och han kunde höra dem flämta av chocken.

”Sannerligen ett järtecken”, sa Erec till Thor. ”Du har gjort ditt livs fynd. Det sällsyntaste av djur. Den har blivit lämnad. Den har ingen som tar hand om den. Det betyder att den är din. Det är din plikt att fostra den.”

”Min?”, frågade Thor förbryllad.

”Det är din skyldighet”, lade Kendrick till. ”Du fann den. Eller kanske borde jag säga att den fann dig.”

Thor var förbluffad. Han hade vaktat får, men annars hade han aldrig tagit hand om ett djur, och han hade ingen aning om vad han skulle göra.

Men samtidigt kände han redan ett starkt släktskap med djuret. De små, ljusblå ögonen öppnades och de tycktes blicka bara mot honom.

Han gick fram, böjde sig ned och lyfte upp den i armarna. Djuret sträckte sig upp och slickade hans kind.

”Hur tar man hand om en leopardunge?”, frågade Thor, helt överväldigad.

”På samma vis som man tar hand om allt annat, antar jag”, sa Erec. ”Ge den mat när den är hungrig.”

”Du måste ge den ett namn”, sa Kendrick.

Thor rådbråkade hjärnan och tänkte hur otroligt det var att det nu var andra gången på lika många dagar som han hade att namnge ett djur. Han drog sig till minnes en berättelse från barndomen, om ett lejon som terroriserat en by.

”Krohn”, sa Thor.

De andra nickade instämmande.

”Som i legenden”, sa Reece.

”Jag gillar det”, sa O’Connor.

”Krohn får det bli”, sa Erec.

När Krohn lutade sitt lilla huvud mot Thors bröst kände han ett starkare band till den än till något annat han haft. Han kunde inte annat än känna det som om han redan känt Krohn i flera liv redan, som djuret kravlade på honom och pep.

Plötsligt hördes ett högt, klart läte, ett som fick håren att resa sig i nacken på Thor och tvingade honom att snabbt se upp mot himlen.

Högt däruppe svävade Estopheles. Plötsligt störtdök hon, rakt ned mot hans huvud, med ett högt skri, innan hon vände och lyfte igen i sista sekund.

Först undrade Thor om hon kanske var svartsjuk på Krohn. Men sedan, och med bara någon sekund kvar att reagera förstod han: hans falk försökte varna honom.

Ett ögonblick senare hördes ett oväsen från andra sidan skogen. Först hördes ett rasslande i löven, sedan något som rusade fram – och det hände alltför snabbt.

Tack vare varningen hade Thor en fördel: han såg vad som var på väg och hoppade åt sidan – inte en sekund för tidigt – när ett väldigt vildsvin brakade förbi.  Det missade med bara en hårsmån.

Kaos bröt ut i gläntan. Vildsvinet anföll de andra, med våldsamma kast med betarna fram och tillbaka. I ett anfall lyckades den skära upp O’Connors arm så att blodet sprutade och han skrek och höll om den.

Det var som en tjurfäktning utan lämpliga vapen. Elden försökte stöta med sitt långspjut, men vildsvinet bara vände sin väldiga skalle, grep tag i det med de kraftiga käkarna och bet det itu. Sedan anföll det igen, rätt mot Elden, med en träff i revbenen – med rena turen att den inte slet honom i bitar med betarna.

Vildsvinet var ostoppbart. Det var ute efter blod, och det var tydligt att det inte skulle låta dem komma undan utan.

De andra slöt upp och satte sig i rörelse. Erec och Kendrick drog sina svärd, liksom Thor, Reece och de andra.

De cirklade runt det, men vildsvinet var svårt att träffa, inte minst eftersom dess meterlånga betar gjorde det omöjligt att komma nära. Det sprang runt i cirklar och jagade runt dem i gläntan. De turades om att attackera och Erec lyckades få in en träff med ett hugg i sidan. Men det var som om vildsvinet var av stål, det bara fortsatte.

I det ögonblicket ändrades allt. För ett ögonblick såg Thor något i ögonvrån och vände och såg in i skogen. På avstånd, gömd bakom träden, han kunde ha svurit på att han såg en man i svart kappa med huva, att han såg honom spänna en båge, sikta mot gläntan. Men han verkade inte sikta mot vildsvinet, utan mot männen.

Thor undrade om han inbillade sig. Kunde de verkligen vara under attack? Här? Mitt i ingenstans? Av vem?

Thor lät instinkterna ta över. Han kände att de andra var i fara och rusade mot dem. Han såg mannen sikta mot Kendrick.

Thor kastade sig mot Kendrick. Han tacklade honom med allt han hade och knuffade honom till marken, och just som han gjorde det flög en pil förbi, tätt intill.

Thor såg genast tillbaka mot skogen efter tecken på fienden. Men han var borta.

Men han fick ingen tid att tänka på det: vildsvinet rusade fortfarande runt som vansinnigt i gläntan, alldeles i närheten. Nu vände den mot dem. Thor hann inte reagera. Han stålsatte sig inför sammanstötningen med de långa, vassa betarna som redan var på väg mot honom.

Ögonblicket senare hördes ett gällt skri och Thor vände och såg hur Erec hoppat upp på bestens rygg, höjt svärdet med båda händer och stött det djupt in i djurets breda nacke. Odjuret vrålade, med blod sprutande ur gapet, vek sig ned på knä och brakade i backen, med Erec ännu ovanpå. Vildsvinet blev liggande bara någon fot ifrån Thor.

De stod där allesammans, som fastfrusna på stället, och såg på varandra – vad var det egentligen som nyss hade hänt?

Kapitel tjugotvå

Thor, med Krohn innanför skjortan, överväldigades av larmet när Reece öppnade dörren till ölstugan. En stor grupp soldater och medlemmar av Legionen väntade där inne i trängseln och hälsade dem med ett rop. Det var fullpackat och varmt därinne, och Thor stod snart hoptryckt, skuldra mot skuldra med sina vapenbröder. Det hade varit en lång dags jakt, och nu hade de alla samlats här på värdshuset djupt inne i skogen för att fira. Silvergardet hade visat vägen, och Thor, Reece och de andra hade följt efter.

Bakom Thor bar tvillingarna, Conval och Conven, på deras furstliga byte, vildsvinet – större än någon annans – på en påle över axlarna. De hade lagt ned det utanför värdshusets dörr innan de steg in. När Thor tog en sista titt på djuret såg det så vilt ut att han hade svårt att tro att de verkligen hade lyckats döda det.

Thor kände hur det vred sig innanför jackan och tittade ned för att se sin nya följeslagare, Krohn. Han kunde knappt tro att han gick omkring och bar på en vit leopardunge. Den blickade upp mot honom med sina kristallblå ögon och pep. Thor anade att ungen var hungrig.

Thor knuffades längre in i ölstugan, allteftersom fler män anlände bakom dem, och han fortsatte längre in i det trånga, packade rummet, som blev minst tio grader varmare och långt mycket fuktigare än längre ut. Han följde Erec och Kendrick och följdes i sin tur av Reece, Elden, tvillingarna och O’Connor, vars arm var i bandage efter mötet med vildsvinets betar men äntligen slutat blöda. O’Connor verkade mer omtumlad än skadad, han hade fått sitt goda humör tillbaka och hela gruppen linkade längre in i rummet.

Det var så fullt att folk stod tätt intill varandra, knappt rum att vända sig om. Där fanns långbänkar, vissa stod upp, andra satt och sjöng dryckesvisor och slog ölkrusen mot sina vänners eller i bordet. Det var en våldsamt uppsluppen stämning och Thor hade aldrig sett något liknande.

Första gången i en ölstuga?”, frågade Elden, som nästan fick skrika för att göra sig hörd.

Thor nickade och kände sig återigen som en riktig lantis.

”Jag slår vad om att du aldrig druckit ett riktigt krus öl heller?”, frågade Conven och dunkade honom i ryggen med ett skratt.

”Klart jag har”, snäste Thor tillbaka i försvar.

Men han rodnade, och hoppades att ingen kunde se, för i själva verket hade han inte det. Hans far hade aldrig tillåtit det. Och även om, så skulle han säkert aldrig ha haft råd.

”Utmärkt!”, ropade Conval. ”Värdshusvärd, får vi en runda av ditt starkaste? Thor här är en verklig kännare!”

En av tvillingarna lade fram ett guldmynt, Thor förvånades över hur mycket pengar de gick omkring med. Han undrade vad de kom från för familj. För det där myntet hade en familj kunnat leva en hel månad hemma i byn.

En stund senare kom en drös krus med skummande öl farande över bardisken, och pojkarna tryckte sig fram och hämtade. Thor fick en stånka i handen. Skummet flödade över hans hand och magen knöt sig av förväntan. Han var nervös.

”För jakten!”, ropade Reece.

”FÖR JAKTEN!”, upprepade de andra.

Thor följde de andras exempel och försökte se ut som om han visste vad han gjorde när han förde den skummande vätskan till läpparna. Han tog en liten klunk och avskydde genast smaken, men såg de andra skölja ned sitt, utan att flytta läpparna från kruset. Thor kände sig tvingad att göra detsamma, om han inte skulle se ut som en fegis. Han tvingade sig att svälja, ned i strupen så fort han kunde, tills han till sist, bara halvvägs färdig, var tvungen att sluta, hostande.

De andra såg på honom, och vrålade av skratt. Elden dunkade honom i ryggen.

”Det är din första, eller hur?”, frågade han.

Thor rodnade och torkade skum från läpparna. Som tur var, innan han hann svara, hördes ett rop i rummet och alla vände sig om och såg en trupp musikanter tränga sig in. De började spela på lutor, flöjt och klingande cymbaler, och den höga stämningen blev ännu högre.

”Ah, min bror!”, hördes en röst.

Thor vände sig och fick se en pojke, några år hans äldre, med något av en ölmage men breda skuldror, orakad och aningen sjabbig till utseendet kliva fram och ge Reece en klumpig kram. Han åtföljdes av tre kamrater som alla var lika ovårdade.

”Inte hade jag trott att jag skulle springa in i dig här!”, lade han till.

”Tja, en och annan gång får jag ju lov att följa i min broders fotspår, eller hur?”, ropade Reece tillbaka med ett leende. ”Thor, har du träffat min bror, Godfrey?”

Godfrey vände sig om och skakade Thors hand. Han märkte hur mjuk och välgödd den var. Det var inte en krigares hand.

”Men självklart, jag vet vem nykomlingen är”, sa Godfrey och lutade sig något för nära, sluddrande på talet. ”Hela riket talar ju inte om annat. En duglig krigare, har jag hört”, sa han till Thor. ”Vilket slöseri av fin talang som kunde använts bättre i ölstugan!”

Godfrey lutade sig bakåt och vrålade av skratt, och hans tre kumpaner stämde in. En av dem, ett huvud högre än de andra, med stor mage och röd om kinderna av ölen, lutade sig fram med en hand på Thors axel.

”Mod är ett fint karaktärsdrag. Men det skickar dig ut på slagfält och i kyla. Dryckenskapen är bättre: den håller dig trygg och varm – och förser dig med en het dam vid din sida!”

Han skakade av skratt, precis som de andra, och bartendern kom med nya krus till alla. Thor hoppades att man inte skulle be honom dricka. Han kunde redan känna ölen gå honom åt huvudet.

”Det var hans första jakt idag!”, ropade Reece till sin bror.

”Var det?”, svarade Godfrey. ”Men då måste vi ju skåla för det, eller hur?”

”Mer än en gång!”, instämde hans långe vän.

Thor tittade ned och såg ännu ett krus i handen.

”För första gången!”, utropade Godfrey.

”FÖR FÖRSTA GÅNGEN!”, ekade de andra.

”Må ditt liv fyllas av första”, upprepade den långe, ”utom första gången nykter!”

De skakade av skratt och drack.

Thor smuttade på sitt, och försökte sedan komma undan med att sänka kruset – men Godfrey kom på honom.

”Men sådär dricker man väl inte, gosse!”, ropade Godfrey. Han klev fram och grep tag i kruset, satte det till Thors läppar, och alla män skrattade när Thor svalde klunk efter klunk. Han satte ned kruset tomt, och de hurrade.

Thor kände sig yr i huvudet. Han började tappa kontrollen och det blev allt svårare att fokusera. Han tyckte inte om känslan.

Han kände ännu en liten rörelse under skjortan, och Krohn stack upp huvudet.

”Men vad har vi här!”, ropade Godfrey förtjust.

”En leopardunge”, sa Thor.

”Vi hittade honom under jakten”, inflikade Reece.

”Han är hungrig”, sa Thor. ”Jag vet inte vad jag skall ge honom.”

”Öl förstås!”, ropade den långe.

”På riktigt?”, frågade Thor. ”Är det bra för honom?”

”Det är klart!”, ropade Godfrey. ”Det är ju bara humle gosse!”

Godfrey doppade ett finger i ölskummet och höll fram det. Krohn sträckte sig fram och slickade upp det. Han slickade igen och igen.

”Där ser du, han tycker om det!”

Godfrey drog plötsligt undan fingret med ett skrik. Han höll upp det och visade några synliga droppar blod.

”Skarpa tänder på den där!”, ropade han ut – och alla andra bröt ut i skratt.

Thor sträckte ned handen, klappade Krohns huvud och skvätte resten av ölen in i munnen på leoparden. Krohn lapade upp det och Thor beslöt sig för att finna honom någon riktig mat. Han hoppades att Kolk skulle låta ungen stanna i baracken och att ingen i Legionen skulle ha något emot det.

Musikerna började på en ny låt, och flera andra av Godfreys andra vänner kom dit. De kom fram, deltog i en ny runda och drog sedan iväg med Godfrey, tillbaka in i mängden.

”Vi ses senare unge man”, sa Godfrey till Reece innan han skulle gå. Därefter vände han sig till Thor: ”Med lite tur så kommer du att ägna mer tid i ölstugan i fortsättningen!”.

”Med lite tur kommer du ägna lite mer tid ute på slagfältet”, ropade Kendrick till svar.

”Det tvivlar jag på!”, sa Godfrey, högt i skratt med sina vänner, på väg in i trängseln.

”Firar de alltid så här?”, frågade Thor Reece.

”Godfrey? Han har suttit i ölstugan sedan barnsben. En verklig besvikelse för vår far. Men själv är han nöjd och glad.”

”Nej, jag menar kungens alla män. Legionen. Går man alltid till ölstugan?”

Reece skakade på huvudet.

”Det är en speciell dag idag. Den första jakten och sommarsolståndet. Det händer inte ofta. Njut så länge det varar.”

Thor kände sig alltmer förvirrad. Han hade ingen lust att vara här. Han ville tillbaks till barackerna, få träna. Och så drogs tankarna, återigen, till Gwendolyn.

”Såg du honom ordentligt?”, frågade Kendrick, som kommit upp till honom.

Thor såg på honom, förvirrad.

”Mannen i skogen, han som sköt pilen?”, lade Kendrick till.

De andra trängde sig närmare och försökte höra, och stämningen blev allvarlig igen.

Thor försökte minnas, men kunde inte. Allt var som i en dimma.

”Jag önskar att jag gjorde det”, sa han. ”Allt hände så fort.”

”Kanske var det bara någon av kungens män, som sköt åt vårt håll av misstag”, sa O’Connor.

Thor skakade på huvudet.

”Han var inte klädd som de andra. Han var klädd helt i svart, med kappa och huva. Och han sköt bara en pil, riktad rakt mot Kendrick. Sedan försvann han. Jag är ledsen. Jag önskar att jag sett mer.”

Kendrick skakade på huvudet, försökte tänka.

”Men vem skulle vilja se dig död?”, frågade Reece Kendrick.

”Var det en lönnmördare?”, frågade O’Connor.

Kendrick ryckte på axlarna. ”Jag har inga fiender, vad jag känner till.”

”Men vår far har många”, sa Reece. ”Kanske någon vill döda dig för att komma åt honom.”

”Eller så vill någon ha dig ur vägen för tronen”, spekulerade Elden.

”Men det är ju absurt! Jag är ju oäkting! Jag kan ju ändå inte ärva!”

Medan de alla skakade på huvudet och smuttade på ölet och tänkte på det hördes ett nytt rop i rummet som fick alla män att se mot trappen till övervåningen. Thor tittade upp och såg ett helt följe kvinnor stiga fram på övervåningen, ställa sig vid ett räcke och se ned i rummet. De var alla lättklädda och översminkade.

Thor rodnade.

”Men hej på er karlar!”, ropade damen täten, med väldig byst och i röd spets.

Männen hurrade.

”Så vem har pengar att göra av med ikväll?”, frågade hon.

Männen hurrade igen.

Thors ögon var vidöppna av förvåning.

”Är det här en bordell också?”, frågade han.

De andra vände sig mot honom i förbluffad tystnad, tills de bröt ut i skratt.

”Jösses, du är verkligen oskyldig du!”, sa Conval.

”Lägg av, menar du att du aldrig varit på en bordell?”, sa Conven

”Jag slår vad om att han aldrig varit med en kvinna!”, sa Elden.

Thor kände hur de alla tittade på honom, och kände hur han blev röd som en rödbeta i ansiktet. Han ville bara sjunka genom marken. De hade rätt: han hade aldrig varit i närheten av en kvinna. Men aldrig att han skulle säga det. Han undrade om det var helt uppenbart från hans ansikte.

Innan han kunde svara hade en av tvillingarna klivit fram, tryckt en fast hand i ryggen på honom och kastad upp ett guldmynt till kvinnan i trappen.

”Jag tror visst ni fått en första kund för kvällen!”, ropade han.

Hela rummet hurrade och trots försök att slita sig kände Thor hur han knuffades fram genom trängseln och upp för trappan. På vägen fylldes hans huvud av tankar på Gwen, på hur mycket han älskade henne, och att han inte ville vara med någon annan.

Han ville vända och springa därifrån. Men det fanns bokstavligt talat ingen utväg. En hel drös av de största män han sett knuffade fram honom och hindrade all flykt. Innan han visste ordet av hade han hunnit upp för trappan och stod på trappavsatsen där uppe och såg en kvinna som var längre än honom själv och bar alltför mycket parfym le ned mot honom. Och för att göra saken ännu värre, han var stupfull. Rummet snurrade runt och han kände att han snart skulle tuppa av.

Kvinnan sträckte fram handen, grep tag i hans skjorta och ledde honom med bestämda steg in i rummet. Thor var fast besluten att han inte skulle göra något med henne. Han höll tankarna på Gwen, tvingade sig att inte tänka på annat. Så här ville han inte ha det första gången.

Men huvudet ville inte lyssna. Han var så full att han knappt kunde se. Och det sista han mindes, innan han kollapsade, var att han leddes genom rummet, mot en kvinnas säng, och att han hoppades han skulle hinna dit innan han föll i golvet.

Kapitel tjugotre

MacGil tvingade upp ögonen, väckt av ett envist bultande på dörren, och önskade genast at han låtit bli. Huvudvärken var fruktansvärd. Bländande sol föll in genom det öppna slottsfönstret och han märkte att han grävt ansiktet in i fårskinnstäcket. Han kände sig desorienterad och försökte minnas. Han var hemma, i slottet. Han försökte minnas gårdagskvällen. Han mindes jakten. Och därefter ölstugan, den i skogen. Han hade druckit alltför mycket. På något sätt hade han lyckats ta sig hem igen.

Han tittade åt sidan och såg sin fru, drottningen, sova bredvid, under täcket men sakta komma till liv.

Bultandet började igen, det helt avskyvärda smällandet av en portklapp i metall.

”Men vem kan det vara?”, frågade hon, irriterad.

MacGil undrade detsamma. Han mindes särskilt att han givit instruktioner till tjänarna om att inte väcka honom – och särskilt inte efter jakten. Det här skulle de få fan för.

Det var säkert hans överhovmästare, men något futtigt problem med finanserna.

”Sluta upp med det där förbannade bultandet!”, dundrade MacGil till sist, medan han kravlade sig upp och stödde sig med armbågarna på knäna och huvudet i händerna. Han drog fingrarna genom sitt otvättade hår och skägg och över ansiktet i ett försök att vakna. Jakten – och ölen – hade tagit på krafterna. Han var inte så smidig som han en gång varit. Åren hade gjort sitt för att slita på honom. Han var utmattad. I det ögonblicket kände han att han inte hade någon lust att dricka, någonsin igen.

Med en kraftansträngning lyckades han lyfta sig från knäna och upp på fötter. Klädd bara i en rock klev han snabbt över rummet, kom till sist till dörren, nästan en halvmeter tjock, och grabbade tag i järnhandtaget och drog upp den.

Där stod Brom, hans högst rankade general, med två underlydande vid sidan. De båda sänkte sina huvuden i vördnad, men generalen såg honom rakt i ansiktet, med en bister min. MacGil avskydde den där minen. Den betydde alltid dåliga nyheter. Det var vid ögonblick som det här som han hatade att vara kung. Han hade haft en bra dag, dagen innan, en lyckad jakt. Den hade påmint honom om när han var ung och utan bekymmer. Särskilt att få slösa bort kvällen så där i ölstugan. Nu, efter det bryska uppvaknandet, hade han inte längre några illusioner om att få lugn och ro.

”Herre, jag beklagar att jag har väckt er”, sa Brom.

”Det är verkligen något att beklaga”, morrade MacGil fram. ”Bäst att det här är något viktigt.”

”Det är det”, sa Brom.

Kung MacGil såg allvaret i hans ansikte och vände sig om och såg över axeln mot sin drottning. Hon hade somnat om.

MacGil tecknade åt dem att stiga in, ledde dem genom det väldiga sovrummet, genom en annan dörr och till en mindre kammare, där han stängde dörren om dem för att inte störa henne. Det var ett litet rum han använde – inte bredare än tjugo steg i sidan, med några få bekväma stolar och ett stort, färgat glasfönster – när han inte hade lust att gå ned till den stora salen.

”Herre, våra spioner meddelar att en trupp av McClouds män rider österut, mot Fabiska havet. Och våra spejare i syd rapporterar att en konvoj med skepp från imperiet är på väg norrut. Helt säkert kan det inte betyda annat än att de är på väg för att möta McClouds.”

MacGil försökte ta in all information, men hjärnan arbetade långsamt i hans bakfulla skalle.

”Och?”, manade han, trött och utan tålamod. Han var oändligt trött på alla ändlösa ränker, spekulationer och dolda motiv vid hovet.

”Om McClouds verkligen är där för ett möte med imperiet, så kan det bara finnas en anledning till det”, fortsatte Brom. ”Att göra planer för att bryta igenom Klyftan och angripa Ringen.”

MacGil såg upp på sin gamle kommendör, en man som han kämpat tillsammans med, sida vid sida, i trettio år. Han såg dödligt allvar i ögonen. Men också rädsla. Det oroade honom: han hade aldrig sett den mannen rädd.

MacGil reste sig till sin fulla längd, som ännu var imponerande, vände sig om och gick genom rummet till fönstret. Han såg ut över borggården där nedanför, tom så här på morgonen, och tänkte.

Han hade alltid vetat att en dag som den här skulle komma. Han hade bara inte trott att den skulle komma så snart.

”Det gick undan”, sa han. ”Det har knappt gått en dag sedan jag gifte bort min dotter till deras prins. Och du tror att de redan nu konspirerar för att få oss på fall?”

”Jag gör det, herre”, svarade Brom uppriktigt. ”Jag ser inga andra skäl. Allt tyder på att det är ett fredligt möte. Inget slag.”

MacGil skakade långsamt på huvudet.

”Men det ger ju ingen mening. De kan inte släppa in imperiet. Varför skulle de det? Även om de på något sätt lyckades sänka kraftskölden på vår sida, vad skulle hända då? Imperiet skulle snart invadera dem också. De skulle inte heller vara säkra. Självklart vet de det.”

”Kanske tänker de sluta ett avtal”, svarade Brom. ”De släpper in imperiet mot att endast vi blir anfallna, så att McClouds kan få kontroll över Ringen.”

MacGil skakade på huvudet.

”McClouds är för klyftiga för det. De är sluga. De vet att de inte kan lita på imperiet.”

Hans befälhavare ryckte på axlarna.

”Kanske är de så ivriga efter makt över Ringen att de är beredda att ta risken. Särskilt nu när de har din dotter till drottning.”

MacGil tänkte på saken. Huvudet värkte. Han hade ingen lust att ta tag i det här nu. Inte så tidigt på morgonen.

”Så vad är ditt förslag?”, frågade han korthugget, trött på all spekulation.

”Vi kan föregå, herre, anfalla McClouds. Det rätta tillfället är nu.

MacGil kunde knappt tro sina öron.

”Omedelbart efter att jag gift bort min dotter till dem? Jag skulle inte tro det.”

”Om vi inte gör det”, kontrade Brom, så låter vi dem gräva vår grav. De kommer att anfalla. Om inte nu på en gång så senare. Och om de går samman med imperiet, då är det slut med oss.”

”De tar sig inte så lätt över Högländerna. Vi kontrollerar alla pass. Det skulle bli rena slakten. Även om de kom med imperiet i släptåg.”

”Imperiet har miljoner man att offra”, svarade Brom. ”De har råd med offer.”

”Inte ens om kraftskölden låg bruten”, sa MacGil, ”inte ens då är det någon lätt sak att marschera miljoner soldater över Klyftan – eller över Högländerna, eller att komma i närheten med skepp. En sådan mobilisering märker vi ju långt i förväg. Vi skulle bli förvarnade.”

MacGil tänkte.

”Nej, vi anfaller inte. Men för tillfället finns ändå några kloka drag att dra: dubbla patrullerna i Högländerna. Förstärk alla fästningar. Och dubbla antalet spioner. Det var allt.”

”Ja, herre”, sa Brom och vände och skyndade med sina löjtnanter och skyndade ut ur rummet.

MacGil vände tillbaka till fönstret, med värken i huvudet. Han anade krig i horisonten, att det kom mot honom, obevekligt som en vinterstorm. Och han kände att han inte kunde göra något för att hindra det. Han såg sig omkring, på sitt slott, stenmuren, den vackra borggården där nere, och undrade hur länge allt skulle stå kvar.

Han skulle göra vad som helst för en återställare.

Kapitel tjugofyra

Thor kände en fot knuffa honom i revbenen och tvingade långsamt upp ögonen. Han låg med ansiktet nedåt, på en bunt hö, och för ett ögonblick hade han ingen aning om var han var någonstans. Huvudet kändes som bly, halsen var torrare än någonsin, och smärtan bakom ögonen och i huvudet var outhärdlig. Det kändes som om han just fallit av hästen.

Han fick en knuff till och satt upp. Rummet snurrade våldsamt. Han lutade sig åt sidan och spydde, hulkade sig om och om igen.

En kör av skratt hördes runtom och han tittade upp och fick se Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna stå i närheten och titta ned på honom.

”Aha, Törnrosa vaknar till sist!”, ropade Reece med ett leende.

”Vi trodde att du aldrig skulle ta dig upp”, sa O’Connor.

”Hur mås det?”, frågade Elden.

Thor satte sig, torkade munnen med handens baksida och försökte ta in allt som hänt. Krohn, som legat en bit bort, gnällde och skuttade fram till honom, hoppade upp i hans armar och begravde huvudet i hans skjorta. Thor blev lättad över att se honom och glad över att ha honom vid sin sida. Han försökte minnas.

”Var är jag?”, frågade Thor. ”Vad hände igår kväll?”

De tre skrattade.

”Jag är rädd att det blev en öl för mycket för dig, käre vän. Du tål visst inga mängder. Minns du inte? Ölstugan?”

Thor slöt ögonen, masserade tinningarna och försökte få kvällen tillbaka. Det kom i brottstycken. Han mindes jakten… hur de kommit till värdshuset… krusen. Han mindes att han blivit ledd upp till övervåningen… bordellen. Därefter var det alldeles svart.

Hjärtat slog snabbare. Han kom att tänka på Gwendolyn. Hade han gjort något dumt med den där kvinnan? Hade han förstört sina chanser hos Gwen?

”Vad hände?”, fordrade han av Reece, allvarlig, med ett grepp hårt om hans handled. ”Snälla, berätta. Säg att jag inte gjorde något med den där kvinnan.”

De andra bara skrattade, men Reece såg på honom och insåg hur upprörd han var.

”Oroa dig inte min vän”, sa han. ”Du gjorde ingenting alls. Förutom att spy och tuppa av på hennes golv!”

De andra skrattade igen.

”Så mycket för första gången”, sa Elden.

Men Thor kände en otrolig lättnad. Han hade inte gjort något som kunde stöta bort Gwen.

”Det var i alla fall sista gången jag köper dig en kvinna!”, sa Conven.

”Vilket slöseri med pengar”, sa Conval. ”Och inte ville hon ge dem tillbaka!”

Pojkarna skrattade igen. Thor var kanske förödmjukad, men lättad över att ingenting var förstört.

Han grep Reece i armen och drog honom åt sidan. ”Din syster”, viskade han enträget. ”Hon får väl inte veta något om det här?”

Reece brast ut i ett leende, och lade en arm om hans axel.

”Din hemlighet är trygg med mig, fastän du inte gjort något. Hon vet inte. Och jag kan se hur mycket du bryr dig om henne, och jag uppskattar det”, sa han, och fick en allvarligare min. ”Jag ser nu att du verkligen bryr dig. Om du gått med ludren igår, det hade inte precis varit den typ av svåger jag skulle ville ha. Och faktiskt, jag har blivit ombedd att ge dig det här meddelandet.”

Reece tryckte en liten pergamentrulle i Thors handflata, och han tittade ned, förvirrat. Han såg det kungliga sigillet, det rosa pergamentet, och han visste. Hjärtat slog fortare.

”Från min syster”, fortsatte Reece.

”Aha!”, hördes en kör av röster.

”Någon har visst fått kärleksbrev!”, sa O’Connor.

”Läs upp det!”, ropade Elden.

De andra skrattade gott.

Men Thor skyndade bort till en sida av baracken, bort från de andra, för att få vara för sig själv. Huvudet värkte, rummet snurrade – men det spelade inte någon roll längre. Han rullade upp det tunna bladet och läste med skakande händer.

Möt mig vid skogsåsen vid middagstid. Kom inte sent. Och se till att du inte blir sedd.

Thor tryckte brevet i fickan.

”Vad står det, tjejtjusarn?”, ropade Conval.

Thor skyndade fram till Reece, säker på att han kunde lita på honom.

”Legionen har väl inga övningar idag, eller hur?”, frågade Thor.

Reece skakade på huvudet. ”Självklart inte. Det är ju helgdag.”

”Var ligger skogsåsen?”

Reece log, ”Ah, Gwens älsklingsställe”, sa han. ”Ta den östra vägen bort från Kungsgård och håll till höger. Gå uppför, och där börjar den efter andra kullen.”

Thor såg på Reece.

”Snälla, jag vill inte att någon får veta.”

Reece log.

”Och det vill säkerligen inte hon heller. Om min mor kom på er skulle hon ta livet av er båda. Hon skulle sätta min syster i husarrest och skicka dig i exil till fjärran södern.”

Thor svalde hårt vid tanken.

”På allvar?”, frågade han.

Reece nickade.

”Hon gillar dig inte. Jag har ingen aning om varför, men hon är bestämd på den punkten. Gå, skynda dig, och säg inget till någon. Och oroa dig inte”, sa han, med knäppta händer. ”Det skall inte jag heller göra.”

*

Thor gick snabbt i den tidiga morgonen, med Krohn skuttande vid sidan, och gjorde sitt bästa för att inte bli sedd. Han följde Reeces vägbeskrivning så gott han kunde, upprepade den i huvudet medan han skyndade förbi hovet, uppför en liten kulle och längs randen av en tät skog. Till vänster försvann marken i ett bråddjup, vilket fick honom att gå på en smal stig längs kanten på en ås, med klippbranten till vänster och skogen till höger. Skogsåsen. Hon hade sagt åt honom att möta henne här. Menade hon allvar? Eller spelade hon bara med honom?

Hade den där adelssnobben, Alton, kanske rätt? Var Thor bara någon sorts underhållning för henne? Skulle hon tröttna snart? Han hoppades, mer än något annat, att det inte var så. Han ville tro att hennes känslor för honom var äkta. Men det var svårt att övertyga sig om att det var så. Hon kände honom knappt. Och hon var kunglig. Vad kunde hon någonsin finna för intressant i honom. För att inte nämna att hon var två år äldre, och det hade aldrig hänt att en äldre flicka fattat tycke för honom. Faktum var ju att ingen flicka fattat tycke för honom. Inte för att det funnits så många att välja på i hans lilla by.

Thor hade aldrig tänkt särskilt mycket på flickor. Han hade inte uppfostrats tillsammans med systrar, och det hade inte funnits så många i byn. I hans ålder så verkade inga av pojkarna särskilt intresserade. De flesta gifte sig runt artonårsåldern, i arrangerade äktenskap – förhållanden som mest liknade affärsöverenskommelser. De av fin familj som inte gifts bort innan tjugofem nådde sin valdag, då var de tvungna att antingen välja en maka eller ge sig av för att finna en. Men det gällde inte för Thor. Han var av fattig härkomst, och folk som han giftes oftast bort på olika sätt som gagnade familjen. Det var som boskapshandel.

Men när han träffade Gwendolyn ändrade sig allt det där. För första gången hade han drabbats på allvar, en känsla som var så djup och stark och enträgen att han inte kunde tänka på annat. Båda gånger han träffat henne hade känslan bara blivit starkare. Han förstod det knappt, men det gjorde ont att vara ifrån henne.

Thor ökade takten och gick dubbelt så fort längs åsen, såg överallt efter henne, undrade var exakt hon tänkt att de skulle mötas – eller om hon överhuvudtaget skulle vara där. Den första solen steg på himlen och han kunde känna några första droppar svett i pannan. Han mådde fortfarande illa efter gårdagskvällen. Allt eftersom solen steg högre och hans sökande inte gav resultat började han undra om hon alls skulle komma. Han undrade också om han försatte dem i fara: om hennes mor, drottningen, verkligen hade så mycket emot honom, skulle hon då deportera honom från riket? Ut ur Legionen? Från allt som han lärt sig och kommit att älska? Vad skulle han då ta sig till?

När han tänkte på det beslöt han att det var värt det, för chansen att få vara med henne. Han var beredd att riskera allt för den möjligheten. Han hoppades bara att han inte höll på att göras till åtlöje, genom att inbilla sig något om hur starka känslor hon hade.

”Hade du bara tänkt gå förbi?”, hördes en röst, följd av ett skratt.

Thor hoppade till, helt oförberedd, och stannade sedan och vände sig om. Där, i skuggan av en väldig tall och med ett leende på läpparna, stod Gwendolyn. Det där leendet gav hans hjärta vingar. Han kunde se kärleken i hennes ögon, och all rädsla och oro blåste bort i ett ögonblick. Han bannade sig själv för att han varit så dum att han någonsin tvivlat på henne.

Krohn pep till när han såg henne.

”Och vad har vi här!?”, ropade hon förtjust.

Hon gick ned på knä och Krohn sprang fram till henne och hoppade upp i hennes armar med ett litet gny. Hon lyfte upp honom, höll honom och smekte honom.

”Han är så söt”, sa hon och höll honom tätt intill sig. Han slickade hennes ansikte. Hon fnittrade och pussade tillbaka.

”Vad heter du lille vän?”, frågade hon.

”Krohn”, sa Thor. Äntligen, den här gången kände han inte av tunghäftan från tidigare.

”Krohn”, upprepade hon, och såg in i ungens ögon. ”Reser du alltid med leopardkamrat?”, frågade hon med ett skratt.

”Jag hittade honom”, sa Thor, och kände sig lite besvärad, som alltid bredvid henne. ”I skogen – under jakten. Din bror sa att jag skulle behålla honom, eftersom jag fann honom. Att det var ödet.”

Hon såg på honom, och hennes ansikte blev allvarligt.

”Och det har han rätt i. Djur är väldigt heliga saker. Det är inte du som hittar dem, utan de som hittar dig.”

”Jag hoppas du inte har något emot att han kommer med oss”, sa Thor.

Hon småskrattade.

”Det vore tragiskt om han inte gjorde det”, svarade hon.

Hon tittade åt båda sidor, liksom för att försäkra sig om att ingen såg dem, grep Thors hand och drog in honom i skogen.

”Vi går”, viskade hon. ”Innan någon ser oss.”

Thor blev alldeles upprymd av känslan av hennes beröring, och hon ledde honom upp på skogsstigen. De gick snabbt in i skogen och stigen vindlade fram och tillbaka bland de höga tallarnas stammar. Hon släppte hans hand, men han glömde inte hur den kändes.

Han började känna sig mer säker på att hon verkligen tyckte om honom, och det var uppenbart att inte hon heller ville bli sedd, förmodligen inte av sin mor. Det var tydligt att hon tog det här på allvar, eftersom hon också tog en risk bara genom att träffa honom.

Men å andra sidan, tänkte Thor, kanske ville hon bara inte bli sedd av Alton – eller någon annan pojke som hon var med. Kanske Alton haft rätt, kanske skämdes hon över att bli sedd med Thor.

Thor kände alla dess blandade känslor virvla inom sig.

”Har du tappat tungan, eller?”, frågade hon, och bröt till sist tystnaden.

Thor kände sig kluven: han ville inte riskera allt genom att berätta vad som rörde sig i huvudet på honom – å andra sidan kände han att han måste få ett slut på oron. Han kunde inte gå och tiga om det längre.

”När vi skiljts åt förra gången, jag sprang in i Alton. Han ställde mig mot väggen.”

Gwendolyns ansikte mörknade, det glada humöret var som bortblåst – Thor ångrade genast att han nämnt något alls. Han älskade hennes lättsamhet, hennes munterhet och önskade att han kunde ta det tillbaka. Han ville få stop på det, men det var för sent. Nu fanns det ingen återvändo.

”Och vad sa han?”, frågade hon, med låg röst.

”Han så att jag skulle hålla mig borta från dig. Han sa att du egentligen inte brydde dig om mig, att jag bara var någon sorts underhållning. Att du skulle tröttna på mig efter en dag eller två. Han sa också att det var bestämt att ni skulle gifta er, att ert bröllop redan var arrangerat.”

Gwendolyn utstötte ett ilsket hånskratt.

”Så det sa han?”, fräste hon. ”Den pojken är den mest arrogante, olidlige idiot”, fortsatte hon, ursinnig. ”Han har varit en plåga ända sedan barnsben. Bara för att våra fäder är kusiner tror han att han hör till kungafamiljen. Aldrig har jag mött någon så priviligierad som förtjänat det så lite. Och för att göra det ännu värre har han fått det i huvudet att vi är ödesbestämda att gifta oss. Som om jag skulle gå med på vad än mina föräldrar försökte tvinga mig till. Aldrig. Och helt säkert inte med honom. Jag står inte ut med åsynen av honom ens.”

Thor kände sig oerhört lättad av hennes ord, minst tusen kilo lättare över axlarna. Han ville sjunga från trädtopparna. Det var precis vad han hade behövt höra. Nu var han ledsen att han förstört den goda stämningen, och allt för ingenting. Men helt nöjd var han inte. Han märkte att hon inte sagt något ännu om huruvida hon verkligen tyckte om honom eller inte.

”Och vad gäller dig”, sa hon, med ett ögonkast i hans riktning, följt av att hon tittade bort. ”Jag känner dig knappt. Och jag behöver knappast redogöra för alla mina känslor redan nu. Så mycket kan jag i alla fall säga att jag inte tror att jag skulle tillbringa så mycket tid med dig om jag verkligen avskydde dig. Men jag förbehåller mig rätten att ändra mig som jag vill, och jag kan vara ombytlig – fast inte när det gäller kärlek.”

Det var allt Thor behövde höra. Han imponerades av hennes allvar, och imponerades ännu mer av hennes val av ord: ”kärlek”. Han var helt återställd.

”Och på tal om det, så kan jag fråga dig detsamma”, sa hon och vände på saken. I själva verket har jag väl betydligt mer att förlora än vad du har. Jag är trots allt kunglig, och du hör till allmogen. Jag är äldre, du är yngre. Vore det inte rätt om jag var den som försökte skydda mig? Rykten når mig redan vid hovet om ditt sociala avancemang, om hur du bara använder mig, hungrar efter titlar. Att du vill få favörer hos kungen. Skall jag tro på något av det?

Thor blev alldeles upprörd.

”Nej, min fru! Aldrig! Jag har aldrig tänkt tanken, inte något av det där. Jag är här med dig för att jag inte kan tänka mig att vara någon annanstans. Bara för att jag vill. Bara för att när jag inte är det, så tänker jag inte på annat.”

Ett litet leende spelade i hennes mungipor, och han kunde se att hon började bli lättare till mods igen.

”Du är ny här”, sa hon. ”Ny i Kungsgård, obekant med livet vid hovet. Du behöver tid för att förstå hur saker och ting verkligen fungerar. Här menar ingen vad de säger. Alla har en plan. Alla är ute efter makt – eller titlar, eller ägor, pengar och status. När Alton sa att vårt bröllop redan arrangerats så var det i själva verket ett försök att ta reda på hur nära du och jag står varandra. Han känner sig hotad. Och det är möjligt att han rapporterar till någon. Giftermål har inget med kärlek att göra för honom. Det är bara en förening. Enbart för finansiell vinning, för status. För gods. Vid vårt hov är ingenting vad det ser ut att vara.”

Plötsligt sprang Krohn förbi dem, ned längs skogsstigen och in i en glänta.

Gwen såg på Thor och småskrattade. Hon grep tag i hans hand och började springa med honom.

”Kom nu!”, ropade hon ivrigt.

De sprang tillsammans längs stigen och rusade ut i den stora gläntan, fulla av skratt. Thor blev alldeles tagen av synen: det var en underbar skogsäng, full av vilda blomster i alla tänkbara färger, upp till knäna på dem. Fåglar och fjärilar av alla färger och storlekar dansade i och flög genom luften och hela ängen fylldes av sång. Solen sken klart och det kändes som en hemlig plats, gömd där mitt i den stora, mörka skogen.

”Har du någonsin lekt bödelns blindbock?”, frågade hon med ett skratt.

Thor skakade på huvudet, och innan han hann svara hade hon tagit en näsduk från halsen, dragit den över Thors ögon och knutit den. Han såg ingenting, och hon fnissade högt i hans öra.

”Det är du som är det!”, sa hon.

Sedan hörde han henne springa iväg i gräset.

Han log.

”Men vad skall jag göra?”, ropade han.

”Hitta mig!”, ropade hon tillbaka.

Hennes röst var redan långt bort.

Thor, med ögonbindeln, började springa efter henne, snubblande hit och dit på vägen. Han lyssnade noga efter frasandet av hennes klänning och försökte följa efter i rätt riktning. Det var svårt, och han sprang med utsträckta händer med tanke på att han kunde springa in i ett träd, fastän han visste att de var ute på ängen. Snart var han helt desorienterad och kände det som om han sprang i cirklar.

Men han fortsatte att lyssna, hörde ljudet av hennes skratt, långt borta, fortsatte att justera riktningen, och sprang. Ibland kom skrattet närmare, men sedan blev det mer avlägset igen. Han började bli yr.

Han hörde Krohn springa bredvid sig, gnällande, och började lyssna efter honom istället och följa hans fotspår. Då hörde han Gwens skratt högre, och Thor insåg att Krohn ledde honom mot henne. Han var förbluffad över att Krohn var så klipsk, att han deltog i leken.

Snart hörde han henne bara någon meter bort. Han jagade henne, med sicksackande rörelser över fältet. Han sträckte sig fram och hon skrek av förtjusning när han fick tag på en flik av hennes klänning. Han grep tag om henne, snubblade, och båda föll huvudstupa på den mjuka ängen. Han snodde runt i sista sekund, så att han skulle landa först och dämpa hennes fall.

Thor landade på marken, och hon på honom, med ett rop av förvåning. Hon skrattade fortfarande, sträckte upp armarna och drog undan näsduken.

Thors hjärta bultade när han såg hennes ansikte, bara några centimeter från sitt eget. Han kände vikten av hennes kropp på hans, genom den tunna sommarklänningen, kände hennes alla former. Hela hennes tyngd tryckte mot honom, och hon gjorde ingen min av att flytta sig. Hon såg in i hans ögon, de andades lätt, och hon såg inte bort. Det gjorde inte han heller. Thors hjärta bultade så snabbt, han hade nästan svårt att fokusera.

Plötsligt lutade hon sig fram och tryckte sina läppar mot hans. De var mjukare än vad han någonsin hade kunnat föreställa sig, och när deras läppar möttes, för första gången i livet, kände han sig verkligen levande.

Han slöt ögonen, och hon slöt sina, och de rörde sig inte. Han visste inte hur länge deras läppar möttes. Han ville stanna i det ögonblicket.

Till sist, långsamt, drog hon sig undan. Hon log fortfarande, medan hon sakta öppnade ögonen, och hon låg fortfarande där, med hennes kropp mot hans.

Så låg de en lång stund, och såg varandra i ögonen.

”Var kom du ifrån?”, frågade hon tyst, leende.

Han log tillbaka. Han visste inte vad han skulle svara.

”Jag är bara en vanlig kille”, sa han.

Hon skakade på huvudet och log.

”Nej, det är du inte. Jag känner det. Jag tror att du är betydligt mycket mer än det.”

Hon lutade sig fram och kysste honom igen, och hans läppar mötte hennes, den här gången ännu längre. Han sträckte upp handen och strök den genom hennes hår, och hon sin genom hans. Han kunde inte hindra tankarna från att springa iväg i huvudet.

Han undrade redan hur det här skulle sluta. Skulle de verkligen kunna vara tillsammans, med alla de krafter som ställt sig emellan? Var det möjligt för dem att verkligen vara ett par?

Thor hoppades, mer än något annat i livet, att de kunde det. Han ville vara med henne nu, till och med mer än han ville vara i Legionen.

Medan han tänkte dessa tankar hördes ett plötsligt prassel i gräset. De blev båda förskräckta och vände åt sidan. Krohn hoppade genom gräset, bara någon meter bort, och så hördes ett annat prasslande ljud. Krohn gav upp ett tjut, sedan ett morrande – och därefter hörde ett väsande läte. Slutligen blev det tyst.

Gwen rullade undan från Thor och de satte sig båda och tittade. Thor hoppade upp på fötter, framför Gwen, och undrade över vad det var. Det fanns ingen att se på långt håll. Men någon – eller något – måste finnas där, dold i det höga gräset.

Krohn dök upp framför dem igen, och i munnen, mellan de små rakbladsvassa tänderna, dinglade en stor, lealös, vit orm. Den var säkert tre meter lång, skinnet glänste, skinande vitt, och kroppen var grov som en trädgren.

Thor förstod på ett ögonblick vad som hänt: Krohn hade räddat livet på dem genom att angripa den livsfarliga reptilen. Han hjärta fylldes av tacksamhet mot ungen.

Gwen flämtade.

”En vitrygg”, sa hon. ”Den giftigaste ormen i hela riket.”

Thor stirrade på den, förbluffad.

”Jag trodde inte att den ormen fanns. Jag trodde att den bara var en sägen.”

”Den är otroligt sällsynt”, sa Gwen. ”Jag har bara sett en i hela livet. Dagen min farfar dödades. Det är ett järtecken.”

Hon vände sig och såg på Thor.

”Det betyder att döden är nära. Att någon närstående skall dö.”

Thor kände en kall kåre längs ryggraden. En kall vindil gick plötsligt genom sommarängen, och han förstod, han visste med absolut säkerhet, att hon hade rätt.

Kapitel tjugofem

Gwendolyn gick ensam genom slottet, upp längs spiraltrappan, runt, runt på väg mot toppen. Huvudet var fullt av tankar på Thor. På deras promenad. Deras kyss. Och sedan, den där ormen.

Hon plågades av motsägelsefulla känslor. Å ena sidan var hon som på vingar efter att ha träffat honom, å den andra var hon fruktansvärt rädd efter den där ormen och dess förebud om ond, bråd död. Men hon visste inte vems, och inte heller det kunde hon få ur tankarna. Hon fruktade att det var någon i hennes familj. Kunde det gälla någon av hennes bröder? Godfrey? Kendrick? Kanske hennes mor? Eller, och hon ryste vid tanken, hennes far?

Synen av den där ormen hade kastat en skugga över deras dag av glädje, och sedan väl den glada stämningen försvunnit hade de inte lyckats få den tillbaka. De hade gått tillsammans tillbaka till hovet, men skiljts innan de kom ut ur skogen för att inte bli sedda. Det sista hon ville var att de skulle bli upptäckta tillsammans av hennes mor. Men Gwen hade inga planer att ge upp Thor så lätt, och hon skulle finna en plan för stå emot sin mor, hon behövde bara tid för att arbeta fram en strategi.

Det hade varit smärtsamt att skiljas från honom. När hon tänkte tillbaks på det kändes det inte alls bra. Hon hade tänkt fråga om han ville träffas igen, hade tänkt göra en plan för nästa gång, en annan dag. Men hon hade varit som i chock, så förvirrad efter att ha sett den där ormen att hon glömt bort. Och nu oroade hon sig för att han skulle tro att hon inte brydde sig.

I samma ögonblick som hon anlänt till Kungsgård hade hennes fars tjänare kallat på henne. Sedan dess hade hon gått uppför trappan, med bultande hjärta och osäker på varför hennes far ville träffa henne så snart. Hade hon blivit sedd med Thor? Det kunde inte finnas något annat skäl till att hennes far hade så bråttom att ses. Skulle han också förbjuda henne att träffa honom? Hon kunde knappt tänka sig det. Han hade alltid tagit hennes sida.

Gwen kom fram till toppen, nästan andfådd. Hon skyndade längs korridoren, förbi kammartjänarna som ställde sig i givakt och öppnade dörren till hennes fars rum. Ytterligare två tjänare väntade där inne och bugade när hon steg in.

”Lämna oss”, sa hennes far till dem.

De bugade och skyndade ut ur rummet. Dörren slogs igen så det ekade.

Hennes far reste sig från skrivbordet med ett stort leende på läpparna, och gick genom den stora kammaren fram mot henne. Hon kände sig lugnare, som hon alltid gjorde i hans närhet, och lättad över att inte se någon ilska i hans ansikte.

”Min Gwendolyn”, sa han.

Han öppnade armarna och gav henne en stor kram. Hon kramade tillbaka, och han visade henne mot två stora stolar som stod intill varandra nära en sprakande eld. Flera stora hundar, varghundar som hon känt de flesta av dem sedan barnsben, flyttade på sig när de gick mot eldstaden. Två av dem följde efter henne och vilade sina huvuden i hennes knä. Hon var glad för värmen från elden: det hade blivit ovanligt kallt för en sommardag.

Hennes far lutade sig närmare eldstaden, såg på flammorna i den sprakande elden.

”Vet du varför jag har kallat hit dig?”, frågade han.

Hon sökte i hans ansikte, men var fortfarande inte säker.

”Nej, det gör jag inte far.”

Han tittade på henne förvånad.

”Vårt samtal häromdagen. Med dina syskon. Om styret. Det är det jag vill diskutera.”

Gwens hjärta slog ett extra slag av lättnad. Det här var inte alls om Thor. Det var om politik. Idiotisk politik, något hon inte alls brydde sig om. Hon drog en suck av lättnad.

”Du ser lättad ut”, sa han. ”Vad hade du trott att vi skulle prata om?”

Hennes far var alltför klarsynt, och det hade han alltid varit. Han var en av de få människor som kunde läsa henne som en bok. Hon fick lov att vara försiktig när han var i närheten.

”Inget far”, sa hon hastigt.

Han log igen.

”Så, vad säger du. Vad tycker du om mitt val?”, frågade han.

”Val?”, frågade hon.

”Till arvinge! Till riket!”

”Du menar mig?”, frågade hon.

”Vem annars?”, skrattade han.

Hon rodnade.

”Far, jag blev förvånad, för att uttrycka det milt. Jag är inte den förstfödda. Och jag är kvinna. Jag vet ingenting om politik, och har inget intresse av det – eller av att styra ett kungadöme för den delen. Jag har inga som helst politiska ambitioner. Jag förstår inte varför du valde mig.”

”Av just de skälen”, sa han, med dödligt allvar i ansiktet. ”För att du inte aspirerar på tronen. Du vill inte ha kungamakten. Och du vet ingenting om politik.”

Han tog ett djupt andetag.

”Men du förstår dig på människor. Du är klarsynt. Det har du från mig. Du är kvick i tanken som din mor, men har min förmåga att hantera folk. Du vet att döma dem. Du ser rätt igenom dem. Och det är vad en kung behöver. Att förstå andras natur. Du behöver inget annat. Allt annat är bara konster. Se till att du vet vad du har för folk omkring dig. Förstå vilka de är. Lita på dina instinkter. Behandla dem väl. Det är allt.”

”Men det måste väl ingå mer än det för att styra ett rike”, sa hon.

”Inte egentligen”, sa han. ”Det är utgångspunkten för allt. Alla beslut utgår från det.”

”Men far, glömmer du inte att jag, för det första, inte har någon lust att styra, och att du, för det andra, inte skall till att dö. Det här är ju bara en knäpp tradition som hänger samman med din äldsta dotters bröllop. Varför prata om det nu? Helst vill jag inte prata om det alls, eller ens tänka på det. Jag hoppas att jag aldrig skall behöva uppleva dagen du går bort – så allt det här är helt onödigt.”

Han klarade strupen, han såg allvarlig ut.

”Jag har talat med Argon, och han ser en mörk framtid framför mig. Jag har själv känt det. Jag måste vara förberedd”, sa han.

Gwen kände hur det knöt sig i magen.

”Argon är en dåre. En trollkarl. Hälften av allt han säger kommer ju aldrig att inträffa. Strunta i honom. Förlita dig inte på hans fåniga omen. Allt är ju bra med dig. Du kommer ju leva i evigheter.”

Men han skakade långsamt på huvudet och hon kunde se sorgen i hans ansikte. Det knöt sig ännu hårdare i magen.

”Gwendolyn, min dotter, som jag älskar. Det är viktigt för mig att du är förberedd. Jag vill att du blir näst att styra över Ringen. Det jag säger är allvar. Jag ber dig inte om det här. Jag befaller det.”

Han såg på henne med sådant allvar att hans ögon mörknade framför henne. Det skrämde henne. Hon hade aldrig sett den minen i sin fars ansikte.

Hon kände hur hon fick tårar i ögonen och lyfte en hand för att torka en tår.

”Jag är ledsen över att ha gjort dig upprörd”, sa han.

”Men sluta då att prata om det här”, sa hon med gråten i halsen. ”Jag vill inte att du skall dö.”

”Förlåt, men det kan jag inte. Jag behöver ditt svar.”

”Far, jag vill inte förolämpa dig.”

”Säg då ja.”

”Men hur skall jag någonsin kunna styra?”, bad hon.

”Det är inte så svårt som du tror. Du är hela tiden omgiven av rådgivare. Den första regeln är att inte lita på någon av dem. Lita på dig själv. Du klarar det här. Dina bristande kunskaper, din naivitet – det är precis det som kommer att göra dig framstående. Du kommer att fatta riktiga beslut. Lova mig”, fordrade han.

Hon såg in i hans ögon och insåg hur viktigt det här var för honom. Hon ville bort från det här ämnet, om så bara för att få bort honom från dessa makabra tankar och muntra upp honom.

”Visst, jag lovar”, sa hon hastigt. ”Känns det bättre nu?”

Han lutade sig tillbaka, och hon såg att han var otroligt lättad.

”Ja”, sa han. ”Tack.”

”Så bra, och då kanske vi kan tala om andra saker? Sådant som kanske verkligen kommer att inträffa till exempel?”, sa hon.

Hennes far lutade sig bakåt och skrattade så han skakade, som om en stor tyngd just lyft från hans axlar.

”Det är därför jag älskar dig så mycket”, sa han. ”Alltid glad. Alltid lätt för att få mig att skratta.”

Han såg på henne, och hon kände att det var något han sökte i hennes ansikte.

”Du verkar ovanligt glad själv förresten”, sa han. ”Är det en pojke med i bilden?”

Gwen rodnade. Hon reste sig och gick till fönstret, vänd bort från honom.

”Du får ursäkta far, men det är privat.”

”Det är inte privat om du skall styra riket”, sa han. ”Men jag skall inte snoka. Men din mor har däremot begärt en audiens med dig, och jag tror inte att hon kommer vara lika medgörlig. Jag säger inget mer om saken. Men se till att du är beredd.”

Det knöt sig i magen, och hon vände sig bort och såg ut genom fönstret. Hon avskydde den här platsen. Hon önskade sig vart som helst, utom här. I någon liten by, på en enkel gård, ett enkelt liv med Thor. Långt bort från alla dessa försök att kontrollera henne.

Hon kände en varm hand på axeln, vände sig om och såg sin far stå där, med ett leende ned mot henne.

”Din mor kan vara svår. Men vad hon än beslutar så kan du vara säker på att jag står på din sida. När det gäller kärlek så måste man få välja själv.”

Gwen sträckte sig upp och kramade sin far. I det ögonblicket älskade hon honom mer än allt annat. Hon försökte trycka undan tanken på den där ormen, och bad, av alla krafter, att den inte varit menad för hennes far.

*

Gwen tog av i en korridor efter en annan, förbi rader av målat glas och mot sin mors kammare. Hon avskydde att ha kallats av sin mor på det här sättet, avskydde hennes kontrollbehov. I många avseenden var det egentligen hennes mor som styrde riket. Hon var starkare på många sätt än fadern, mer beslutsam, mindre benägen att ge vika. Riket i övrigt visste naturligtvis inget om det: han tog på sig en mask av beslutsamhet och framstod som den kloke.

Men när han väl kom tillbaka till slottet, bakom stängda dörrar, då var det till henne han vände sig för råd. Hon var den klokare av dem. Den kallare. Den mer kalkylerande. Den hårdare. Den orädda. Det var hon som var klippan. Och hon styrde deras familj med järnhand. Om det var något hon ville, och särskilt om hon fick det i huvudet att det var för familjens bästa, så såg hon till att det blev så.

Och nu skulle alltså hennes mors vilja av stål vändas mot henne. Hon stålsatte sig redan för mötet. Hon anade att det hade med hennes kärleksliv att göra och var rädd att hon blivit sedd med Thor. Men hon var fast besluten att inte ge vika. Oavsett vad som skulle behövas. Om hon var tvungen att lämna den här platsen, då skulle hon göra det. Hennes mor fick sätta henne i fängelsehålan om hon så ville.

När Gwen närmade sig moderns kammare öppnades den stora ekdörren av tjänare, som steg åt sidan när hon klev in, och sedan stängde den bakom henne.

Hennes mors kammare var betydligt mindre än faderns, mer intim, med stora mattor, en liten teservis och ett spelbord intill en sprakande eld, med flera vackra, gula sammetsstolar intill. Modern satt i en av stolarna, med ryggen mot Gwen, fastän hon var väntad. Hon såg in i elden, läppjade på teet, och flyttade en av pjäserna på spelbordet. Bakom henne satt två kammarjungfrur, den ena i färd med att borsta sitt hår och den andra med att spänna snörningen på baksidan av klänningslivet.

”Kom in, barn”, hördes hennes mors stränga röst.

Gwen avskydde när hennes mor gjorde det här – höll hov inför sina tjänare. Hon önskade att hon skulle skicka bort dem, som hennes far gjorde när de talade. Det var det minsta hon kunde göra för att upprätthålla privatliv och anständighet. Men hennes mor gjorde aldrig det. Gwen antog att det var någon sorts maktspel, att hålla tjänarna i närheten, med spetsade öron, för att Gwen inte skulle kunna slappna av.

Gwen hade inget annat val än att gå genom rummet och sätta sig i en av sammetsstolarna mitt emot hennes mor, alltför nära elden. Ytterligare en del av moderns maktspel: det fick hennes sällskap att sitta för varmt, distraherade av flammorna.

Drottningen såg inte upp. Hon stirrade istället ned på spelet, och flyttade en av pjäserna i den invecklade labyrinten på brädet.

”Ditt drag”, sa hennes mor.

Gwen såg ned på brädet. Hon var förvånad över att hennes mor fortfarande hade det framme. Hon mindes att hon själv spelat brunt, men hon hade inte spelat det här partiet med sin mor på flera veckor. Hennes mor var expert på det här spelet, bönder – men Gwen var ännu bättre. Modern hatade att förlora, och det var uppenbart att hon hade analyserat det här partiet under lång tid, i hopp om att göra det perfekta draget. Och nu när Gwen var här, hade hon gjort det.

Till skillnad från sin mor behövde Gwen inte studera brädet. Hon bara tittade på det och såg genast det perfekta draget i sitt huvud. Hon sträckte sig fram och flyttade en av de bruna pjäserna diagonalt, tvärs över brädet. Det ställde hennes mor bara ett drag från förlust.

Hennes mor stirrade ned i brädet, utan en min, men med en liten ryckning i ögonbrynet som Gwen visste betydde bestörtning. Gwen var klipskare, och hon visste att det var något hennes mor aldrig skulle acceptera.

Hennes mor klarade strupen, blicken på brädet, fortfarande utan att se på henne.

”Jag vet allt om dina eskapader med den där allmogepojken”, sa hon nedlåtande. ”Du trotsar mig.” Hennes mor såg upp på henne. ”Varför?”

Gwen tog ett djupt andetag, kände knuten i magen och försökte formulera ett så bra svar som möjligt. Hon tänkte inte ge vika. Inte den här gången.

”Med mina privata angelägenheter har du inget att göra”, svarade hon.

”Har jag inte? De är i högsta grad även mina angelägenheter. Ditt privatliv har konsekvenser för kungamakten. Konsekvenser för den här familjen. För Ringen. Ditt privatliv är politiskt – oavsett hur gärna du vill låta bli att tänka på det. Du är ingen flicka av folket. Inget är privat i ditt liv. Och inget hålls hemligt för mig.”

Hennes mors röst var hård och kall, och Gwen tyckte illa om varenda stavelse. Det fanns inget hon kunde göra annat än att sitta där och vänta på att det skulle gå över. Hon kände sig fångad.

Slutligen klarade modern strupen.

”Eftersom du vägrar att lyssna på mig, tvingas jag fatta dina beslut åt dig. Du skall aldrig träffa den pojken igen. Om du gör det, skall jag se till att han sparkas ur Legionen, ut ur Kungsgård och tillbaka till den by han kom ifrån. Därefter skall jag sätta honom i skamstocken – han och hela hans familj. Han kommer att kastas ut i vanära. Och du kommer aldrig att höra talas om honom igen.”

Hennes mor såg upp, underläppen darrade av raseri.

”Har du förstått?”

Gwen flämtade efter andan. För första gången förstod hon vilken ondska hennes mor var förmögen till. Hon avskydde henne mer än vad hon kunde säga. Hon såg också tjänarnas nervösa blickar. Det var förödmjukande.

Innan hon kunde svara, fortsatte hennes mor.

”Och vidare, för att förhindra ytterligare ansvarslöst beteende från din sida så har jag vidtagit åtgärder för att arrangera en mer förnuftig förbindelse åt dig. Du skall giftas med Alton, nästa månads första dag. Du kan påbörja dina bröllopsförberedelser redan nu. Förbered dig för ett liv som gift kvinna. Det var allt”, sa hennes mor avvisande och vände tillbaka till spelbordet som om hon just talat om något alldeles alldagligt.

Gwen kokade inombords och hade lust att bara skrika.

”Hur vågar du”, sa hon tillbaka, medan vreden bara växte inombords. ”Tror du jag är någon sorts sprattelgubbe i ett snöre, som du bara kan dra i? Tror du verkligen att jag tänker gifta mig med vem du än säger åt mig?”

”Jag tror inte”, svarade hennes mor. ”Jag vet. Du är min dotter och du står till svars inför mig. Och du gifter dig med just den som jag säger åt dig att gifta dig med.”

”Nej det gör jag inte!”, skrek Gwen tillbaka. ”Och du kan inte tvinga mig! Far sa att du inte kan tvinga mig!”

”Att arrangera äktenskap är fortfarande alla föräldrars rättighet i det här riket – och de är helt säkert en rättighet för kungen och drottningen. Din far poserar, men du vet lika väl som jag att han alltid gör som jag vill. Jag har mina sätt.”

Hennes mor blängde på henne.

”Så, förstår du, du gör som jag säger. Ditt bröllop kommer att bli av. Inget kan hindra det. Förbered dig för det.”

”Jag gör det inte”, svarade Gwen. ”Aldrig. Om du någonsin tar upp det här igen, så blir det sista gången vi talar.”

Hennes mor såg upp på henne och log, ett kallt, otäckt leende.

”Jag struntar i om du aldrig talar till mig igen. Jag är din mor, inte din vän. Och jag är din drottning. Det här kan mycket väl bli sista gången vi ses. Det gör ingenting. I slutändan gör du som jag säger. Och jag kommer att titta på dig, från avstånd, och se hur du lever det liv som jag bestämt för dig.”

Hennes mor vände tillbaka till brädspelet.

”Du kan gå”, sa hon med en handrörelse, som om Gwen bara var en av tjänstefolket.

Gwen kokade av sådant raseri att hon inte stod ut längre. Hon tog tre steg fram, tog sin mors brädspel, och välte det med båda händer så att elfenbenspjäser och bord brakade i golvet och slogs i bitar.

Hennes mor ryggade tillbaka i chock när det hände.

”Jag hatar dig”, väste Gwen.

Så vände hon sig om, röd i ansiktet och stormade ut från rummet, slog tjänarnas händer åt sidan, fast besluten att gå ut därifrån av egen vilja – och att aldrig se sin mors ansikte igen.

Kapitel tjugosex

Thor gick i timmar längs de vindlande skogsstigarna och tänkte på mötet med Gwen. Han kunde inte få henne ur tankarna. Deras stund tillsammans hade varit magisk, långt bortom allt han hade förväntat sig. Och han oroade sig inte längre över vad hon kände för honom. Det hade varit en helt perfekt dag – bortsett, förstås för vad som hade hänt i slutet.

Den där vita ormen, så sällsynt och ett sådant ont omen. Thor tittade ned på Krohn som gick där lojalt vid hans sida, glad som alltid, och han undrade vad som hänt om han inte varit där, dödat ormen och räddat livet på dem. Skulle de båda vara döda nu? Han var för evigt tacksam mot Krohn, och han visste att där hade han en trogen kompanjon, för hela livet.

Men ändå, det där järtecknet oroade honom: ormen var otroligt sällsynt, den fanns inte ens i den här delen av riket. Den fanns längre söderut, bland träsk och myrar. Hur hade den kommit så långt bort? Varför hade den kommit just då? Det var för underligt: han var helt säker på att det var ett tecken. Precis som Gwen kände han att det var ett ont omen, ett förebud om annalkande död. Men vems?

Thor ville trycka bort den där bilden från tankarna, glömma bort den, tänka på annat – men han kunde inte. Han visste att han borde gå tillbaka till barackerna, men han kunde inte. Det var fortfarande deras lediga dag, så istället gick han i timmar längs skogsstigarna och försökte få tankarna att klarna. Han var säker på att ormen bar på en djup betydelse, avsedd just för honom, att den var en maning till honom att handla.

För att göra det ännu värre så hade deras avsked varit hastigt. När de kommit fram till skogsranden hade de skiljts åt, knappt med ett ord. Hon hade verkat distraherad. Han antog att det var på grund av ormen, men han kunde inte vara säker. Hon hade inte sagt något om att de skulle träffas igen. Hade hon ändrat sig? Hade han gjort något fel?

Tanken slet honom itu. Han visste inte vad han skulle ta sig till, och vandrade runt i timmar. Han behövde tala med någon som förstod sig på sådana saker, någon som kunde tolka tecken och omen.

Thor stannade tvärt. Naturligtvis. Argon. Han skulle ju vara perfekt. Han skulle kunna förklara alltsammans, lugna honom.

Thor såg sig omkring: han stod på den norra änden av den bortersta åsen, och härifrån hade han en vid utsikt över den kungliga staden nedanför. Han var i närheten av en korsning, och han visste att Argon bodde ensam, i en stuga av sten på norrsidan av Klippfälten. Om han tog av till vänster, bort från staden, så skulle en av dessa stigar föra honom dit. Han började färden.

Det skulle bli en lång marsch, och det var en stor risk att Argon inte ens skulle vara där när han kom fram. Men han var tvungen att försöka. Han fick ingen ro utan svaren.

Thor gick med ny kraft i stegen, gick med dubbel hastighet, på väg mot fälten. Morgon blev till eftermiddag, och han gick och gick. Det var en underbar sommardag, och ljuset föll klart över fälten runtom. Krohn skuttade vid sidan och stannade i tid och otid för att fånga ekorrar, som han sedan bar i munnen i triumf.

Stigen blev brantare och blåsigare och de omgivande ängarna förlorade sin färg och gav plats för ett öde landskap täckt av bumlingar och klippblock. Snart syntes inte heller mycket av stigen. Det var kallare och byigare här uppe, träden blev också färre och landskapet blev kargt och stenigt. Det var kusligt här, inget annat än små block, grus och bumlingar så långt ögat kunde nå. Thor kände det som om han färdades genom en värld som lagts öde. När stigen helt försvunnit gick han på grus och hällar.

Bredvid började Krohn gnälla. Det var något kusligt i luften, även Thor kände av det. Inget ont, nödvändigtvis, bara annorlunda. Som en tjock dimma av ande.

Just som Thor började undra om han verkligen gick i rätt riktning märkte han vid horisonten, högt på en kulle, en liten stuga av sten. Den var helt rund, som en ring, och byggd av svart, solid sten, lågt över marken. Det fanns inga fönster, och bara en enda dörr, formad som en valvbåge, men utan handtag eller portklapp. Kunde Argon verkligen bo här, mitt på denna ensliga plats? Skulle han misstycka att Thor kommit oinbjuden?

Thor började ångra sig, men tvingade sig att fortsätta på stigen. När han närmade sig dörren kände han en märklig kraft i luften, så tung att han knappt kunde andas. Hjärtat bultade snabbare av oro, och han sträckte fram handen för att knacka på med näven.

Innan han ens rörde vid den, öppnades dörren av sig själv, så att den stod på glänt. Det såg ut att vara mörkt därinne, och Thor kunde inte vara säker på om det var vinden som tryckt upp dörren. Det var så dunkelt, han hade svårt att föreställa sig att någon kunde vara där inne.

Thor sträckte fram armen, tryckte försiktigt upp dörren och stack in huvudet.

”Hallå?”, ropade han.

Han tryckte upp den lite mer. Det var kolmörkt där inne, förutom en svag glöd på andra sidan boningen.

”Hallå?”, ropade han högre. ”Argon?”

Bredvid honom gnällde Krohn. Det verkade alltmer tydligt att det här varit en dålig idé, att Argon inte var hemma. Men ändå tvingade han sig själv att titta. Han tog två steg in, och när han gjorde det, smällde dörren igen bakom honom.

Thor snodde runt, och där, vid den motsatta sidans vägg, stod Argon.

”Jag ber så mycket om ursäkt för att jag stör”, sa Thor, med bultande hjärta.

”Du kommer oinbjuden”, sa Argon.

”Förlåt mig”, sa Thor. ”Jag menade inte att inkräkta.”

Thor såg sig omkring medan ögonen vande sig vid dunklet och lade märke till många små ljus i en cirkel längs med stenväggen. Rummet fick det mesta av sitt ljus från ett enda litet, runt hål i taket. Rummet var överväldigande bart, nästan overkligt.

”Inte många har varit här”, sa Argon. ”Och du skulle naturligtvis inte heller vara här, om jag inte tillät det. Den där dörren öppnar sig bara för den det är avsett. För den det inte är det skulle den aldrig gå upp – inte med all styrka i världen.”

Thor kände sig bättre till mods, men undrade också hur Argon kunnat veta att han var på väg. Allt med den här mannen var ett mysterium.

”Jag var med om ett möte som jag inte kan förstå”, sa Thor, i behov att berätta och av att få höra Argons åsikt. ”Det var en orm. En vitrygg. Den var nära att anfalla. Vi räddades av min leopard, Krohn.”

”Vi?”, frågade Argon.

Thor rodnade och insåg att han redan sagt för mycket. Han visste inte hur han skulle fortsätta.

”Jag var inte ensam”, sa han.

”Och vem var där med dig?”

Thor bet sig i tungan, osäker på hur mycket han borde säga. Den här mannen stod trots allt nära hennes far, kungen, och kanske skulle han berätta.

”Jag förstår inte vad det har med ormen att göra.”

”Det har allt med den att göra. Har du inte tänkt på att det kanske var därför som den var där till att börja med?”

Thor var helt ställd.

”Jag förstår inte”, sa han.

”Alla järtecken är inte till dig. Vissa är ämnade för andra.”

Thor granskade Argon i det ljusdunklet, och han började sakta förstå. Skulle något ont hända Gwen? Och, om det var fallet, kunde han göra något för att hindra det?

”Kan du ändra ödet?”, frågade Thor.

Argon vände sig om och gick långsamt genom rummet.

”Det är naturligtvis vad vi har frågat oss i århundraden”, svarade Argon. ”Går det att ändra ödet? Å ena sidan är allt ödesbestämt, redan nedskrivet. Å den andra har vi vår fria vilja. Våra val påverkar också vårt öde. Det tycks helt omöjligt att dessa två – ödet och den fria viljan – skall finnas sida vid sida, men ändå gör de det. Det är i mötet mellan dessa två – mellan öde och fri vilja – som mänskligt handlande har sin betydelse. Ödet kan inte alltid brytas, men det kan böjas ibland, eller till och med ändrat, genom ett stort offer eller en stark kraft av fri vilja. Ändå är ödet oftast orubbligt. För det mesta är vi bara åskådare, här för att se det spelas ut. Vi tror att vi spelar någon roll, men vanligen gör vi det inte. Oftast är vi åskådare snarare än deltagare.”

”Men varför bryr sig världsalltet alls om att visa oss omen om vi ändå inte kan göra något åt dem?”, frågade Thor.

Argon vände sig om och log.

”Du är klipsk pojke, det måste jag erkänna. För det mesta ser vi järtecken för att vi skall få en möjlighet att förbereda oss. Vi ser tecknen för att få lite tid. Ibland, i sällsynta fall, får vi se ett omen för att vi skall ha en möjlighet att göra något. Men det är sällsynt.”

”Stämmer det att en vitrygg är ett förebud om död?”

Argon såg på honom.

”Det stämmer”, sa han till sist. ”Utan undantag.”

Thors hjärta slog hårt i bröstet när han hörde svaret och hans oro bekräftades. Han förvånades också över Argons raka svar.

”Jag mötte en idag”, sa Thor, ”men jag vet inte vem som skall dö. Eller om det är någonting jag kan göra åt det. Jag försöker få det ur tankarna, men lyckas inte. Hela tiden, bilden av den där ormens huvud. Varför?”

Argon såg länge granskande på honom, och suckade.

”Eftersom vem som än skall dö, så kommer det att påverka dig direkt. Det kommer att påverka ditt öde.”

Thor blev genast upprörd. Han kände att varje svar bara reste fler frågor.

”Men det är inte rättvist”, sa han. ”Jag måste få veta vem som skall dö. Jag måste ju varna dem!”

Argon skakade långsamt på huvudet.

”Det kanske inte är för dig att veta”, svarade han. ”Och även om du visste så kan det fortfarande vara så att du ingenting kan göra åt det. Döden finner sina mål – även när de är förvarnade.”

”Men varför fick då jag se det här?”, frågade Thor desperat. ”Och varför får jag det inte ur huvudet?”

Argon steg fram, så nära, bara några centimeter bort, att intensiteten i hans ögon lyste som eldar i rummets mörker. Det skrämde Thor. Det var som att titta mot solen, och det var nära att han såg bort. Argon lyfte en hand och lade den på Thors axel. Det var en iskyla i den där beröringen, och den skickade en kall kåre genom kroppen.

”Du är ung”, sa Argon långsamt. ”Du är ännu i lära. Du tar för starkt intryck av allt du känner. Att se in framtiden är en stor gåva. Men det kan också vara en mäktig förbannelse. De flesta människor som lever ut sitt öde är inte medvetna om det. En av de mest smärtsamma saker är att vara bekant med sitt öde, med vad som skall komma. Du har inte ens börjat förstå dina krafter. Men det kommer du att göra. En dag. När du väl har förstått var du kommer ifrån.

”Var kommer jag ifrån?”, frågade Thor, förvirrat.

”Från din mors hem. Långt härifrån. Bortom Klyftan, från Vildlandens mest fjärran gränsland. Där finns ett slott, högt i skyn. Det reser sig ensamt på en klippa, i slutet av en vindlande stenväg. Vägen är magisk – den går rätt upp i himlen. På den platsen härskar den mest outgrundliga kraft. Därifrån härstammar du. Innan du når den platsen kommer du aldrig riktigt att förstå. Men när du väl gör det får du svar på alla frågor.

Thor blinkade till, och när han öppnade ögonen så märkte han, till sin bestörtning, att han stod utanför Argons boning. Han hade ingen aning om hur han hamnat här.

Vinden ven över den steniga klippbranten och Thor kisade i det skarpa ljuset. Bredvid honom stod Krohn och gnällde.

Thor gick tillbaks till Argons dörr och bultade på den allt han orkade. Han fick bara tystnad till svar.

”Argon!”, skrek han.

Det enda som svarade var vindens vinande.

Han försökte med dörren igen, tryckte med axeln – men den rörde sig inte.

Thor väntade länge, osäker på hur lång tid som gick, tills det började bli sent. Till sist insåg han att han inte hade mer att göra där.

Han vände om igen och började gå nedför den steniga slänten, full av tankar. Han kände sig mer förvirrad än någonsin, och mer säker på att döden var på väg – men också ännu mer hjälplös.

När han travade vidare genom det ödsliga landskapet började han känna någonting kallt runt fotlederna och såg att en tjock dimma höll på att bildas. Den steg högre och blev tjockare för varje ögonblick. Thor förstod inte vad som höll på att hända. Krohn gnällde.

Thor försökte skynda på stegen för att snabbt komma ned från berget, men på ett ögonblick hade dimman växt sig så tjock att han knappt kunde se framför ögonen. Och samtidigt började armar och ben kännas tunga, och som genom en besvärjelse mörknade himlen. Han kände sig helt utmattad. Han kunde inte ta ett steg till. Han rullade ihop sig i fosterställning på marken, precis där han stod, omgiven av en tjock dimma. Han försökte öppna ögonen, röra på sig, men kunde inte. Inom ett ögonblick hade han fallit i sömn.

*

Thor såg sig själv stå på toppen av ett berg och blicka ut över hela Ringens rike. Framför honom låg Kungsgård, slottet, befästningarna, trädgårdarna, träden och kullarnas rundlar så långt han kunde se – allt i sin sommarprakt. Fälten var fulla av frukt och färggranna blomster och det hördes ljud av fest och musik.

Men när han vände sig långsam och såg närmare på allt så började gräset svartna. Frukten föll av träden, och sedan torkade träden själv ihop till ingenting. Alla blommor torkade till spröda flisor, och, till hans fasa, föll den ena byggnaden efter den andra, tills hela riket inte var mer än ett öde land, med högar av grus och sten.

Thor blickade ned och såg plötsligt en stor vitrygg slingra mellan fötterna. Han stod där, helt hjälplös, medan den ringlade sig först runt hans ben, sedan runt midjan och armarna. Han kände hur han kvävdes, hur livet kramades ur honom, och ormen ringlade runt honom och stirrade honom i ansiktet, bara centimeter bort och väsande, med en tunga som nästan rörde vid hans kind. Sedan öppnade den sitt vida gap, blottade väldiga huggtänder, lutade sig fram och svalde Thors ansikte.

Thor skrek, och stod plötsligt ensam, mitt i det kungliga slottet. Det var helt övergivet. Ingen tron stod där den brukade. Ödessvärdet låg orört på golvet. Alla fönster var sönderslagna och splitter av färgat glas låg i högar på stengolvet. Han hörde avlägsen musik, vände sig i riktning mot den och började gå genom de ödsliga salarna. Slutligen kom han fram till ett par väldiga dubbeldörrar, säkert trettio meter höga, som han öppnade med all sin kraft.

Thor stod i ingången till den kungliga festsalen. Framför honom stod två långbord, överfulla med mat – men ändå tomma på män. Längst bort i salen fanns en man. Kung MacGil. Han satt på sin tron och såg rakt på Thor. Han verkade sitta så långt borta.

Thor kände att han måste nå fram till honom. Han började gå genom den stora salen, på väg mot honom, mellan de två långborden. Maten på båda sidor ruttnade där han gick fram, för varje steg han tog, svartnade och täcktes av flugor. Flugorna surrade överallt omkring honom och svärmade över maten.

Thor gick snabbare. Kungen var närmare nu, knappt tre meter bort, och en tjänare steg fram ur ett sidorum med en stor gyllene bägare med vin. Det var en alldeles särskild bägare, av guld och täckt med rader av rubiner och safir. När kungen såg åt ett annat håll, såg Thor en tjänare hälla ett vitt pulver i bägaren. Thor förstod att det var gift.

Tjänaren kom närmare med bägaren och MacGil sträckte sig ned och greppade den med båda händer.

”Nej!”, skrek Thor.

Han kastade sig fram och försökte slå bägaren ur kungens händer.

Men han var inte tillräckligt snabb. MacGil drack vinet i stora klunkar. Det rann nedför hans kinder och över hans bröst, och han tömde bägaren.

MacGil vände sig och såg mot Thor, och samtidigt spärrade han upp ögonen. Han sträckte händerna och höll om strupen tills han föll av tronen i kväljningar. Han föll på sidan, hårt på stengolvet. Kronan föll av huvudet, slog med en klang i stenen och rullade bort över golvet.

Han låg där, stilla, med öppna ögon, död.

Estopheles kom svepande ned och landade på MacGils huvud. Hon satt där, såg rakt på Thor och skriade. Lätet var så gällt, det sände en kall kåre längs hans ryggrad.

”Nej!”, skrek han.

Thor vaknade skrikande.

Han satte sig upp, såg åt alla håll, svettig och andfådd, och försökte räkna ut var han var någonstans. Han låg fortfarande på marken, på Argons berg. Han kunde knappt tro det: han måste ha somnat här på fläcken. Dimman var borta, och när han tittade upp såg han att det grydde. En blodröd sol steg över horisonten och lyste upp morgonen. Bredvid honom jamade Krohn och hoppade upp i knät och slickade honom i ansiktet.

Thor kramade Krohn med ena handen, andades tungt och försökte förstå om han ännu sov eller var vaken. Det tog en lång stund innan han förstod att det varit en dröm. Det hade känts så verkligt.

Thor hörde ett skri och fick se Estopheles, sittande på en stenbumling, bara några meter bort. Hon såg rakt mot honom och skriade, igen och igen.

Lätet gav honom frossa. Det var samma läte som i drömmen, och i det ögonblicket visste han, med varje fiber i kroppen, att den drömmen hade ett budskap.

Någon tänkte förgifta kungen.

Thor kom på fötter och började springa nedför berget i gryningsljuset, i riktning mot Kungsgård. Han var tvungen att nå fram till kungen. Han var tvungen att varna honom. Kungen skulle kanske tro att han blivit tokig, men han hade inget val: han skulle göra vad som helst för att rädda kungens liv.

*

Thor rusade över vindbryggan och spurtade mot slottets ytterportar. Lyckligtvis blev han igenkänd av de två vakterna som en av Legionen. De lät honom passera utan att stoppa honom, och han fortsatte springa, med Krohn vid sin sida.

Thor sprang över den kungliga borggården, förbi fontänerna och rakt mot den inre porten i kungliga slottet. Där stod fyra vakter i vägen.

Thor stannade, flämtande efter luft.

”Vad har du för ärende pojke?”, frågade en av dem.

”Ni förstår inte, ni måste släppa in mig.” Thor flämtade. ”Jag måste träffa kungen.”

Vakterna såg på varandra med tveksamma miner.

”Jag är Thorgrin, av kungens Legion. Ni måste släppa in mig.”

”Jag känner igen den där”, sa den ene vakten till de andra. ”Han är en av oss.”

Men ledarvakten tog ett steg fram.

”Vad har du för ärende till kungen?”, frågade han.

Thor kämpade fortfarande för att hämta andan.

”Mycket brådskande. Jag måste träffa honom, omedelbart.”

”Nå, du kan knappast vara väntad eftersom du inte är särskilt välinformerad. Vår kung är inte här. Hans reste med sitt följe för timmar sedan, på ärende med hovet. De kommer inte tillbaka innan kvällen, då det är kunglig fest.”

”Fest?”, frågade Thor, med bultande hjärta. Han mindes drömmen, de dukade långborden, och kände hur kusligt den tycktes bli verklig.

”Ja, fest. Om du hör till Legionen så är jag rätt säker på att du kommer vara där. Men nu är han borta, så det finns ingen möjlighet att träffa honom. Kom tillbaks ikväll med de andra.”

”Men jag måste ge honom ett meddelande!”, bad Thor enträget. ”Innan festen!”

”Du kan lämna ett meddelande till mig om du vill. Men jag kan inte överlämna det fortare än vad du kan själv.”

Thor ville inte lämna ett sådant meddelande med en vakt: han insåg att det skulle verka galet. Han var tvungen att överlämna det själv, ikväll, innan festen. Han bara bad att det inte skulle vara försent.

Kapitel tjugosju

Thor skyndade tillbaka till Legionens baracker efter gryningen, som tur var innan dagens träning hade börjat. Han var andfådd när han kom fram, med Krohn vid sin sida, och sprang in till de andra pojkarna just som de höll på att vakna och ge sig ut för dagens olika övningar. Han stod där och flämtade, oroligare än någonsin. Han visste knappt hur han skulle klara sig igenom dagens träning. Han skulle räkna ned minuterna till kvällens fest, först då skulle han kunna varna kungen. Han var säker att förebudet nått honom för att han skulle kunna varna. Rikets framtid vilade på hans axlar.

Thor sprang upp bredvid Reece och O’Connor som var på väg ut på träningsfältet och började ställa upp. Han såg utmattad ut.

”Var tog du vägen i går kväll?”, frågade Reece.

Thor önskade att han visste vad han skulle svara – men han visste knappt själv var han hade varit. Och vad skulle han säga? Att han fallit i sömn på marken, på Argons berg? Det lät inte riktigt klokt ens i hans egna öron.

”Jag vet inte”, svarade han, osäker på hur mycket han borde berätta.

”Vad menar du, ’jag vet inte’”, sa O’Connor.

”Jag gick vilse”, sa Thor

”Vilse?”

”Tur för dig i alla fall att du kom tillbaks i tid”, sa Reece.

”Om du kommit för sent för dagens träning skulle de inte ens ha släppt in dig i Legionen igen”, inflikade Elden, som kommit fram intill dem och dunkade en bred hand i ryggen på honom.

”Kul att se dig. Du var saknad igår.”

Thor var fortfarande chockad över skillnaden i hur Elden behandlat honom efter deras tid tillsammans på andra sidan Klyftan.

”Hur gick det med min syster?”, frågade Reece med viskande röst.

Thor rodnade, osäker på hur han skulle svara.

”Träffades ni?”, envisades Reece.

”Ja, det gjorde vi”, började han. ”Vi hade det toppen. Fast vi var tvungna att skiljas lite hastigt.”

”Tja”, fortsatte Reece, medan de ställde upp sida vid sida inför Kolk och kungens soldater, ”du lär ju få se mer av henne ikväll. Klä upp dig i det bästa du har. Det är kungens fest.”

Det knöt sig i Thors mage. Han tänkte på drömmen och kände det som om ödet dansade framför ögonen på honom – och som att han var hjälplös, ödesbestämd att inte göra annat än att se händelserna utvecklas.

”TYSTNAD!”, skrek Kolk, som började gå framför pojkarna.

Thor rätade upp sig precis som de andra och de stod tysta.

Kolk klev långsamt upp och ned längs raderna och granskade dem.

”Ni hade ert lilla roliga igår. Nu är det åter till träningen. Och idag skall ni lära er den urgamla konsten att gräva diken.”

Ett plågat ljud steg upp från raderna av pojkar.

”TYSTNAD!”, ropade han.

Pojkarna tystnade.

”Att gräva diken är hårt arbete”, fortsatte Kolk. ”Men det är viktigt arbete. En dag befinner ni er där ute, i färd med att försvara ert rike, ute i vildmarken och utan någon hjälp. Det kommer att var kallt, så kallt att ni kan känna frosten i tårna och svärtan i natten, och ni kommer att göra vad som helst för att hålla er varma. Eller så kommer ni att befinna er i ett slag och i behov av att söka skydd, att försvara er från fiendens pilar. Det finns kort och gott miljontals skäl till varför man kan behöva ett dike. Diket kan vara er bästa vän.

”Idag”, fortsatte han och klarade strupen, ”skall ni ägna hela dagen åt att gräva, tills händerna är röda av skavsår, ryggen håller på att brytas av och ni inte orkar längre. Då, på dagen i den där striden, så kommer det inte att kännas så farligt.

”FÖLJ MIG!”, skrek Kolk.

Det hördes en suck av besvikelse i leden och pojkarna delades in i två och två och följde Kolk över fältet.

”Fantastiskt”, sa Elden. ”Gräva diken. Precis vad jag hoppats på för dagen.”

”Kunde var värre”, sa O’Connor. ”Det kunde regna.”

De tittade upp mot himlen, och Thor såg hotande moln där uppe.

”Det kan rentav bli så”, sa Reece. ”Dra inte olycka över oss nu.”

”THOR!”, hördes ett rop.

Thor vände sig och fick se Kolk blänga mot honom från sidan. Han sprang fram till generalen och undrade vad han nu gjort fel.

”Ja, general.”

”Din riddare har kallat på dig”, sa han kort. ”Anmäl dig till Erec på slottsgården. Du har tur: du är ledig för dagen. Istället skall du tjäna din riddare, som alla goda väpnare bör göra. Men tro inte att du slipper ifrån dikesgrävningen för det: när du återkommer i morgon får du gräva diken på egen hand. Utgå!”, ropade han.

Thor vände sig och såg avunden i de andras blickar och började sedan springa bort från fältet. Vad kunde Erec vilja? Hade det något att göra med kungen?

*

Thor sprang genom Kungsgård, tog av längs en väg han aldrig tagit förut: på väg mot Silvergardets baracker. Deras baracker var betydligt mer påkostade än Legionens, dubbelt så stora, med koppartak och stenlagda gator. För att ta sig dit var Thor tvungen att passera en stor välvd portgång där en mängs av kungens män stod på vakt. Därefter breddades gatan, fortsatte ut över ett väldigt, öppet fält och slutade i en anläggning av stenbyggnader, omgärdade av ett staket och vaktade flera riddare. Det var en imponerande syn, även på avstånd.

Thor sprang längs gatan, klart synlig på det öppna fältet, och riddarna förberedde sig redan för hans ankomst, trots avståndet, genom att stiga fram och fälla lansarna i hans väg, fortsatt med blicken rakt fram och utan att se på honom.

”Vilket är ditt ärende?”, frågade en av dem.

”Jag skall anmäla mig för tjänst”, svarade Thor. ”Jag är Erecs väpnare.”

Riddarna utväxlade vaksamma blickar, men en annan riddare steg fram och nickade. De tog ett kliv tillbaka och lyfte lansarna, och porten öppnades långsamt, gnisslande när järnspetsarna lyftes från marken. Porten var jättelik, nästan metertjock, och Thor tänkte att den här platsen var starkare befäst än till och med det kungliga slottet.

”Andra byggnaden till höger”, ropade kungen. ”Du hittar honom i stallen.”

Thor vände och skyndade ned längs vägen över gårdsplanen, förbi en grupp stenbyggnader. Han tog in omgivningarna. Allt här glänste, var fläckfritt och perfekt underhållet. Hela platsen utstrålade styrka.

Thor hittade fram till byggnaden och bländades av synen framför honom: mängder av de största och vackraste hästar han någonsin sett stod i räta rader utanför byggnaden, de flesta av dem i rustning. Hästarna glänste. Allt här var större, praktfullare.

Riktiga riddare drog förbi i skritt åt alla håll, över gårdsplanen och på väg in eller ut genom någon av portarna. Det var ständig rörelse, och Thor kunde känna närvaron av riktig strid i luften. Den här platsen handlade inte om träning, utan om krig. Om liv och död.

Thor gick in genom en smal, välvd ingång, ned längs en dunkel stenkorridor och skyndade fortsatt vidare, genom stall efter stall på jakt efter Erec. Thor kom till slutet, men hade ännu inte funnit honom.

”Letar du efter Erec?”, frågade en vakt.

Thor vände sig om och nickade.

”Ja, herrn. Jag är hans väpnare.”

”Du är sen, Han är redan där ute och ställer hästen i ordning. Så skynda dig på.”

Thor sprang längs korridoren och rusade ut ur stallen, ut på öppna fältet. Där var Erec, till fots framför en jättelik, tapper hingst, en blanksvart häst, vit över mulen. Hästen frustade när Thor närmade sig och Erec vände sig om.

”Ursäkta herre”, sa Thor andfått. ”Jag kom så fort jag kunde. Jag menade inte att bli sen.”

”Du kommer precis i tid”, sa Erec med ett älskvärt leende. ”Thor, det här är Lannin”, fortsatte han, med en hand mot hästen.

Lannin frustade och stampade, som till svar. Thor steg fram och sträckte fram en hand och smekte honom på mulen. Hästen gnäggade belåtet till svar.

”Han är den häst jag använder för resor. En riddare har åtskilliga hästar, som du kommer att märka. En för tornering, en för strid, och en för sina långa, ensamma resor. Det är den man blir närmast vän med. Han tycker om dig. Det är bra.”

Lannin sänkte huvudet och tryckte mulen mot Thors handflata. Han överväldigades av hur praktfullt det här djuret var. Thor såg intelligensen spela i hästens ögon. Det var kusligt: det kändes som om den förstod allt.

Men något av vad Erec sagt fick Thor ur fattningen.

”Sa ni resa, herre?”, frågade han förvånat.

Erec spände färdigt sadeln och vände sig och såg på honom.

”I dag är det min födelsedag. Jag har nått mitt tjugofemte år. Det är en särskild dag. Känner du till traditionen med valdagen?”

Thor skakade på huvudet. ”Inte mycket, herre. Bara vad jag hört berättas.”

”Vi riddare av Ringen måste föra vårt arv vidare, generation efter generation”, började Erec. ”Vi har till vårt tjugofemte år att välja en brud. Om vi inte har gjort det innan dess, säger lagen att vi måste finna en. Vi har ett år på oss att hitta henne och föra henne hem. Om vi återvänder utan, är det upp till kungen att förse oss med en, och då har vi förlorat vår rätt att själva välja.

”Så idag måste jag ge mig av på resa föra att finna min brud.”

Thor stirrade tillbaka, mållös.

”Men herre, skall du försvinna härifrån? I ett helt år?”

Thor tappade modet vid tanken. Det kändes som om hela världen föll samman omkring honom. Det var först i det ögonblicket som han insåg hur mycket han kommit att fästa sig vid Erec. I vissa avseenden hade han blivit som en far för honom – betydligt mer i alla fall än den far han hade haft tidigare.

”Men vem skall jag då vara väpnare åt?”, frågade Thor. ”Och vart skall du ta vägen?”

Thor mindes hur ofta Erec stått upp för honom, hur han räddat hans liv. Hjärtat blev tungt vid tanken på hans avfärd.

Erec skrattade sorglöst.

”Vilken fråga skall jag svara på först?”, sa han. ”Oroa dig inte, du har tilldelats en ny riddare, och du blir väpnare åt honom tills jag återvänder. Kendrick, kungens äldste son.”

Thors hjärta blev lättare vid de orden. Han stod ju lika nära Kendrick, som ju var också var den som först tagit hans parti och sett till att han fått en plats i Legionen.

”Vad gäller min resa…”, fortsatte Erec. ”… Jag vet inte riktigt ännu. Jag vet att jag skall dra söderut, i riktning mot det rike jag själv härstammar ifrån, och söka mig en brud i de trakterna. Om jag inte finner någon inom Ringen kanske jag till och med reser över havet, till mitt eget rike och söker henne där.”

”Ditt eget rike, herre?”, frågade Thor.

Thor insåg hur lite han egentligen visste om Erec, om var han kom ifrån. Han hade alltid antagit att han kom från någonstans inom Ringen.

Erec log. ”Ja, långt härifrån, på andra sidan havet. Men den berättelsen får vänta. Det blir en lång resa, och jag måste förbereda mig. Så hjälp mig nu, för det är ont om tid. Rusta på hästen och spänn fast alla nödvändiga vapen.”

Thors huvud snurrade av allt han hört när han satte sig i rörelse och sprang mot hästarnas rustkammare och hämtade Lannins speciella pansar i svart och silver. Han fick springa med en del i taget. Först ringbrynjan, som han sträckte sig upp för att drapera över hästens breda rygg och kropp. Sedan fäste han Lannins champron, ett skydd i tunna lameller av metall för hästens huvud.

Lannin gnäggade, men tycktes tycka om det. Det var en ädel häst såg Thor, en krigare, och han tycktes lika bekväm i sin rustning som vilken riddare som helst.

Thor sprang tillbaka för att hämta Erecs gyllene sporrar, och hjälpte till med att fästa en på var häl medan Erec satt upp i sadeln.

”Vilka vapen kommer du att behöva herre?”, frågade Thor.

Erec såg ned, han såg jättelik ut från det här perspektivet.

”Det är svårt att veta vilken typ av strider jag kan hamna i under året. Men jag måste kunna jaga, och försvara mig. Så självklart behöver jag mitt långsvärd. Jag bör också ta kortsvärdet, en båge, ett koger med pilar, ett kortspjut, en spikklubba, en dolk och min sköld. Jag antar att det får räcka.”

”Ja herre”, sa Thor och satte sig i rörelse. Han sprang till Erecs vapenställ, intill Lannins stall, och såg på alla mängder av vapen. Det var en imponerande arsenal att välja ifrån.

Han tog försiktigt fram de vapen Erec efterfrågat, och återvände med dem, ett efter ett, och gav dem till Erec eller fäste dem säkert i seldonen.

När Erec satt där och drog på sig sina läderhandskar och förberedde sig för avfärd, kände Thor att han inte stod ut med att se honom ge sig av.

”Herre, jag känner att det är min plikt att följa dig på den här resan”, sa Thor. ”Jag är trots allt din väpnare.”

Erec skakade på huvudet.

”Det är en resa jag måste göra själv.”

”Men kan jag åtminstone få följa dig till den första korsvägen?”, frågade Thor enträget. ”Om ni reser söderut så är det på vägar som jag känner till väl. Jag är ju själv från södern.”

Erec såg ned och funderade.

”Om du vill följa till den första korsvägen så ser jag inget ont i det. Men det är en lång dagsritt, så vi måste ge oss av omedelbart. Ta väpnarhästen, den längst bak i stallet. Den bruna, med röd man.”

Thor sprang in i stallet och hittade hästen. När han satt upp kikade Krohn ut med huvudet ur skjortan, tittade upp och gnällde.

”Det är ingen fara Krohn”, försäkrade Thor.

Thor lutade sig framåt, sporrade hästen och for ut ur stallet. Erec hade knappt väntat på att han skulle hinna ikapp, utan satt iväg med Lannin i galopp. Thor följde efter så gott han kunde.

De red tillsammans ut från Kungsgård, genom porten som drogs upp av vakter som ställde sig vid sidan. Åtskilliga ur Silvergardet hade ställt upp. De såg dem, väntade och höjde nävarna i honnör när Erec red förbi.

Thor var så stolt över att rida vid hans sida, över att vara hans väpnare, och entusiastisk över att följa honom, även om det bara var till den första korsvägen.

Det fanns fortfarande så mycket Thor hade kvar att säga till Erec, så mycket han ville fråga om – och så mycket att tacka för. Men det fanns inte tid till det nu, när de galopperade söderut, sprängde fram över fälten genom det ständigt varierande landskapet, på väg längs kungens landsväg i det sena morgonljuset. När de red förbi en kulle såg Thor på avstånd pojkarna från Legionens på fältet, i färd med sitt hårda kroppsarbete. Thor var glad att han inte var där nu. Han såg hur en av dem stannade till och höjde näven i luften åt hans håll. Det var svårt att se i solen, men han var säker på att det var Reece som gjorde honnör. Thor höjde själv sin näve till svar, och de red vidare.

De stenlagda vägarna gav plats för försummade landsbygdsvägar, som var både smalare och ojämnare, och till sist knappt mer än vältrampade stigar på tvärs genom landsbygden. Thor visste att det var farligt för vanligt folk att rida ensamma på dessa stigar, särskilt nattetid, med alla stråtrövare som lurpassade. Men Thor kände ingen oro för egen del, och särskilt inte med Erec vid sidan – om en rövare skulle ge sig på dem så var det snarare dennes liv Thor skulle frukta för. Men det hade naturligtvis varit vansinne för en tjuv att försöka stoppa någon ur Silvergardet.

De red hela dagen, nästan utan rast, tills Thor var utmattad och andfådd. Erecs uthållighet var helt otrolig – men ändå ville han inte att Erec skulle se hur trött han var, av rädsla för att verka svag.

De red förbi en stor vägkorsning som Thor kände igen. Han visste att, om han tog av till höger så skulle vägen föra dem till hans by. För ett ögonblick blev överväldigades han av nostalgi, och en del av honom ville följa den där vägen, träffa sin far och se byn igen. Han undrade vad fadern gjorde just nu, vem som tog hand om fåren, och tänkte på hur arg hans far måste ha varit den dagen Thor helt enkelt inte kom hem. Inte för att han egentligen hade några varmare känslor för honom. Det var bara ett ögonblicks saknad av allt det där som var bekant. I själva verket var han lättad över att ha lämnat den där byn bakom sig, och det fanns en annan del av honom som aldrig ville återvända.

De fortsatte i galopp, längre och längre söderut, till en trakt inte heller Thor hade besökt. Han hade hört talas om den södra korsvägen, men hade aldrig haft något skäl att själv passera. Det var en av tre korsvägar man kunde ta på väg till södra delen av riket. Han var mer än en halv dagsritt nu från Kungsgård, och solen stod redan lägre på himlen. Thor, både svettig och andfådd började undra med viss rädsla om han skulle hinna tillbaka i tid till kungens fest på kvällen. Hade det varit ett misstag att följa så långt med Erec?

De nådde krönet på en kulle, och Thor såg äntligen, där mot horisonten: det omisskännliga tecknet på att de kommit till korsvägen. Den flankerades av ett högt, smalt torn, kungens baner hängde ned i alla fyra väderstreck längs sidorna, och medlemmar ur Silvergardet stod vakt uppe på bröstvärnet. Vid åsynen av Erec blåste riddaren högst upp i tornet i ett horn. Långsamt höjde sig grinden till porthuset.

De var bara några hundra meter bort, och Erec höll in hästen till gång. Thor kände en knut i magen, och han insåg att det här var de sista minuterna med Erec på okänd tid framöver. Vem visste om han alls skulle komma tillbaka. Ett år var en lång tid, och vad som helst kunde hända. Thor var i alla fall glad över att ha haft den här möjligheten att slå följe med honom. Det kändes som om han fullgjort sin plikt.

De gick sida vid sida, och både män och hästar andades tungt, när de närmade sig porthuset.

”Jag lär inte se dig på många månar”, sa Erec. ”När jag återvänder är det med en brud i följe. Saker kan komma att bli annorlunda. Men oavsett vad, kom ihåg att du alltid förblir min väpnare.”

Erec tog ett djupt andetag.

”När vi nu skiljs åt är det några saker jag vill att du skall lägga på minnet. En riddare görs inte av styrka – utan av klokhet. Enbart mod gör inte riddaren, utan mod, heder och visdom tillsammans. Du måste hela tiden anstränga dig för att fullända din själ, ditt sinne. Ridderskap är ingenting passivt – det är aktiv handling. Du måste arbeta på det, bättra dig själv, i varje ögonblick och varje dag.

”Under de här månaderna kommer du lära dig alla typer av vapen, mängder av färdigheter. Men kom ihåg: det finns alltid en annan dimension av striden, en dimension av trolldom. Sök upp Argon. Lär dig att utveckla dina dolda krafter. Jag har anat dem i dig. Du har en oerhörd potential. Det är ingenting att skämmas över. Förstår du vad jag säger?”

”Ja herre”, svarade Thor, överväldigad av tacksamhet över Erecs förståelse och klokhet.

”Jag valde att ta dig i mitt beskydd av en orsak. Du är inte som de andra. Du har ett mer betydelsefullt öde. Viktigare, kanske, även än mitt eget. Men det är ännu ofullbordat. Du får inte ta det för givet. Du måste arbeta på det. För att bli en stor krigare måste du inte bara bli orädd och skicklig med vapen. Du måste också ha en krigares själ, och alltid bära den med dig, i hjärta och tanke. Du måste vara beredd att ge ditt liv för andras. De främsta riddare strävar inte efter rikedomar eller ära, berömmelse och lovprisningar. De främsta riddare går den väg som är svårast av alla, de strävar efter att bli bättre människor. Varje dag måste du sträva efter att förbättra dig. Inte bara bli bättre än andra – utan bättre än dig själv. På den vägen blir du en förkämpe för de människor som är mindre än dig. Du blir den som försvarar de som inte kan försvara sig. Det är ingen väg för de lättsinniga. Det är en väg för hjältar.”

Tankarna yrde i Thors huvud och han lyssnade till Erecs alla ord och tänkte på dem noggrant. Han var överväldigad av tacksamhet mot honom och visste knappt vad han skulle svara. Han kände på sig att det skulle ta månader innan ordens fulla budskap sjunkit in.

När de kom fram till porten vid den första korsvägen kom flera män ur Silvergardet till mötes för att välkomna Erec. De red fram med breda leenden och dunkade honom i ryggen när han satt av, som gamla vänner.

Thor hoppade ned, tog Lannins tyglar och ledde honom till portvakten, så att han skulle få foder och ryktas. Thor stod där och Erec vände om och såg på honom, en sista gång.

Vid det sista avskedet fanns det alltför mycket som Thor ville säga. Han ville tacka honom. Men han ville också berätta allt för honom. Om järtecknet. Om drömmen. Om hans fruktan för kungens liv. Han tänkte att Erec kanske skulle förstå.

Men han kunde inte förmå sig till det nu. Erec var redan omgiven av riddare, och Thor var rädd att Erec – och alla de andra – skulle tro han var galen. Så han stod där med tunghäfta, medan Erec klappade honom på axeln en sista gång.

”Skydda vår kung”, sa Erec bestämt.

Orden sände en kall kåre längs ryggen på Thor, som om Erec hade läst hans tankar.

Erec vände om, gick genom porten med de andra riddarna, och när de gick bort med ryggarna mot honom började järngallret sänkas långsamt.

Nu var Erec borta. Thor kunde knappt tro det och kände sig tom i magen. Det kunde dröja ett helt år innan de träffades igen.

Thor satt upp på sin häst, fattade tömmarna och sparkade till med hälarna. Eftermiddagen var redan här och han hade en halv dagsritt tillbaka till festen. Han kände Erecs avskedsord eka i huvudet, som ett mantra.

Skydda vår kung.

Skydda vår kung

Kapitel tjugoåtta

Thor red hårt genom mörkret, spurtade genom den inre porten i Kungsgård och stannade knappt hästen innan han hoppade av och med andan i halsen lämnade tyglarna till en tjänare. Han hade ridit hela dagen, solen hade gått ned redan timmar tidigare och han kunde se av alla facklor där inne, och höra av skratten, att kungens fest redan var i full gång. Han förbannade sig själv för att ha varit borta så länge, och bad att han inte kommit för sent.

Han sprang fram till närmsta tjänare.

”Är allt som det skall där inne?”, frågade han i all hast. Han måste få veta om kungen var oskadd – men kunde naturligtvis inte fråga om han blivit förgiftad.

Tjänaren såg förbluffad på honom.

”Och varför skulle det inte vara det? Allt är som det skall, förutom att du är sen. En medlem av Legionen skall alltid komma i tid. Och dina kläder är smutsiga. Du är ett dåligt exempel för dina likar. Tvätta händerna och skynda dit in.”

Thor skyndade genom porten, genomsvettig, fann en stenfunt fylld med vatten, skvätte det över ansiktet och genom det halvlånga håret. Han hade varit i ständig rörelse sedan tidiga morgonen, var täckt av vägdamm och kände det som han gått igenom tio dagar istället för en. Han tog ett djupt andetag, försökte att lugna sig själv och verka ordentlig, och gick hastigt från korridor till korridor mot de stora dörrarna i festsalen.

När han steg in, genom det väldiga välvda portvalvet, var det precis som i drömmen: framför honom sträckte sig två festdukade långbord, minst trettio meter långa, och längst bort satt kungen, vid änden av sitt eget bord, omgiven av män. Oljudet var som ett levande väsen, hallen var absolut fullpackad av folk. Där satt inte bara kungens soldater, män ur Silvergardet och Legionen längs festborden, utan också hundratals andra: resande musikanter, gycklare, mängder av kvinnor från bordeller… Där fanns alla typer av tjänare, vakter och hundar som sprang omkring. Det var rena dårhuset.

Män drack av stora bägare vin och öl, och många av stod upp, sjöng dryckesvisor med armarna om varandra och skålade med sejdlar. Högar av mat hade ställts fram på borden, med vildsvin, rådjur och alla möjliga sorters vilt som helstektes på spett framför eldstaden. Hälften av alla i rummet stoppade i sig, medan den andra hälften gick runt och umgicks. När Thor såg på kaoset i salen och förstod hur männen hunnit fyllna till insåg han att tillställningen kanske skulle ha varit mer ordningsam om han anlänt tidigare. Nu, sent på kvällen, hade det hunnit utveckla sig till mer av ett fylleslag.

Thors första reaktion, utöver att bli helt överväldigad av larmet, var stor lättnad över att se att kungen ännu var i liv. Han var oskadd. Han undrade igen om järtecknet varit utan mening, om hans dröm var meningslös, om han bara överreagerat på fantasier, låtit idéer växa sig större i huvudet än vad som var rimligt. Men ändå, han kunde fortfarande inte skaka av sig den där känslan. Han kände ett akut behov av att nå fram till kungen, att varna honom.

Skydda vår kung.

Thor knuffade sig fram genom trängseln, försökte ta sig den långa vägen fram mot kungen. Det gick inte fort. Männen var fulla och oregerliga, stod tätt intill varandra, och MacGil var långt borta. Thor lyckades ta sig halvvägs när han stannade till och plötsligt fick syn på Gwendolyn. Hon satt vid ett av de små borden, på sidan av salen och omgiven av kammarjungfrur. Hon såg dyster ut, vilket verkade olikt henne. Hennes mat och dryck stod orörd framför henne, och hon satt vid sidan av, åtskild från de övriga medlemmarna av kungafamiljen. Thor undrade vad som stod på.

Thor bröt sig fri från trängseln och började skynda fram mot henne.

Hon såg honom komma, men istället för att le, som hon alltid gjorde, blev hon mörk i synen. För första gången såg Thor vrede i hennes ögon.

Gwen gled av sin stol, reste sig upp, vände ryggen åt honom och började marschera iväg.

Det var som om han just fått en kniv stucken i hjärtat. Han kunde inte förstå hennes reaktion. Hade han gjort något fel?

Han sprang runt bordet, skyndade sig fram till henne och tog henne försiktigt om handleden.

Hon överraskade honom genom att bryskt kasta hans arm åt sidan, vända sig om och blänga på honom.

”Du rör mig inte!”, skrek hon.

Thor ryggade tillbaka, chockad över hennes reaktion. Var det här verkligen den Gwendolyn han kände?

”Förlåt”, sa han. ”Jag menade inget illa. Och ingen brist på aktning. Jag ville bara tala med dig.”

”Jag har inget mer att säga dig”, väste hon, med ögonen lysande av ilska.

Thor kunde knappt andas, han hade ingen aning om vad han gjort fel.

”Min fru, jag ber, säg vad det är jag gjort för att förnärma er? Vad det än är, jag ber så mycket om ursäkt.”

”Vad du har gjort kan inte göras ogjort. Ingen ursäkt är tillräcklig. Det är vem du är.”

Hon började gå sin väg igen, och en del av Thor tänkte att han borde låta henne vara. Men en annan del kunde inte stå ut med att bara låta henne gå, inte med allt de hade. Han måste få veta. Han måste få veta varför hon hatade honom.

Thor sprang upp framför henne, ställde sig i hennes väg. Han kunde inte låta henne gå. Inte på det här sättet.

”Gwendolyn, snälla. Ge mig bara en chans att åtminstone få veta vad det är jag har gjort. Snälla, ge mig i alla fall det.”

Hon stirrade tillbaka, kokande av ilska, med händerna i höfterna.

”Jag tror att du vet. Jag tror att du är mycket medveten om vad.”

”Det gör jag inte”, konstaterade han med allvar.

Hon såg på honom, som om hon läste honom, och tycktes till slut tro på vad han sa.

”Kvällen innan vi träffades, jag har hört att du besökte bordeller. Att du roade dig med åtskilliga kvinnor, njöt av allesammans hela natten. Och sedan, sedan i gryningen, kom du till mig. Kommer du ihåg nu? Jag är äcklad över ditt beteende. Äcklad över att ens ha träffat dig, att du någonsin rört mig. Jag hoppas att jag aldrig någonsin skall se ditt ansikte igen. Du gjorde mig till åtlöje – och ingen gör mig till åtlöje.”

”Min fru!”, ropade Thor, och försökte att hindra henne från att gå, ville förklara. ”Det är inte sant!”

Men en trupp musikanter kom emellan, och hon sprang iväg genom folkmassan så snabbt att han snart inte kunde se henne längre. På bara et ögonblick var hon försvunnen.

Det brände av harm i bröstet. Han kunde knappt tro att någon lyckats komma åt henne, hade berättad sådana lögner om honom. Han undrade vem som låg bakom. Men det spelade ingen roll nu: hans chanser hos henne var helt förstörda. Han kände hur han sakta dog inombords.

Thor vände och började stappla genom rummet, kom ihåg kungen men kände sig alldeles urholkad, som om han inte hade något kvar att leva för.

Innan han hunnit mer än en meter dök Alton upp, ställde sig i vägen och grinade ned mot honom med ett belåtet leende. Han bar åtsmitande silkesstrumpor, en jacka av sammet och hatt med fjäder. Han såg ned på Thor, med sin långa näsa och haka och en utstuderad min av egenkärlek och förakt.

”Men, men”, sa han. ”Är det inte gossen av folket. Har du funnit din tillkommande här ännu? Men det är klart att du inte har. Jag skulle tro att rykten redan har spridits vitt och brett om dina eskapader i bordellen.” Han log och lutade sig nära och blottade en rad små, gula tänder. ”Vet du, det är jag förresten säker på de har.

”Du vet vad de brukar säga: att om det finns ett korn av sanning så hjälper det ryktet få vingar. Jag fann det där kornet. Och nu är ditt rykte förstört, gosse.”

Thor kokade av ilska. Han stod inte ut längre. Han kastade sig fram och slog Alton i magen så att han vek sig dubbel och föll i golvet.

Bara ett ögonblick senare hade han folk över sig från alla håll, bröder från Legionen och soldater som ställde sig emellan och drog dem isär.

”Du har gått långt över gränsen för din ställning pojke!”, ylade Alton. ”Ingen rör en medlem av kungafamiljen! Du skall i skampålen för resten av livet! Jag skall se till att du arresteras! Var så säker! Jag skall se till att de kommer och hämtar dig i gryningen!”, skrek Alton och stormade iväg.

Thor struntade fullständigt i Alton och hans vakter. Nu tänkte han bara på kungen. Han skakade av sig de andra legionärerna och vände åter mot MacGil. Han knuffade folk åt sidan och skyndade mot kungens bord. Han var alldeles bedövad av alla känslor, och kunde knappt tro den vändning allt tagit. Här var han, med ett rykte som just börjat förbättras, bara för att få det förstört av en ondskefull giftorm, och få sin älskade lurad ur armarna av honom. Och dessutom, i morgon, hotet om att bli kastad i fängelse. Och med drottningen till fiende fruktade han att det verkligen också kunde bli så.

Men Thor brydde sig inte om det just nu. Allt som betydde något var att skydda kungen.

Han knuffade sig hårdare fram och sicksackade i trängseln, sprang in en gycklare mitt i sitt nummer. Och så äntligen, efter att ha knuffat sig fram förbi ytterligare tre tjänare, kom han fram till kungens bord,

MacGil satt där, i mitten av bordet, med en stor vinlägel i handen, röd om kinderna och skrattande åt underhållningen. Han var omgiven av sina främsta generaler, och Thor stod mitt framför dem, tryckte sig ända fram, innan, till sist, kungen lade märke till att han var där.

”Min herre”, ropade Thor ut, och hörde desperationen i sin egen röst. ”Jag måste få tala med er! Snälla!”

En vakt kom fram för att dra bort honom, men kungen höjde en hand.

”Thorgrin!”, dundrade MacGil med sin kungliga basstämma, rejält drucken. ”Pojken min. ”Varför har du kommit fram till vårt bord? Legionens bord är där borta.”

Thor bugade djupt.

”Konung, jag är ledsen. Men jag måste tala med er.”

En musikant slog på en cymbal intill Thors öra, och till sist gestikulerade MacGil åt honom att sluta.

Musiken tystnade, och alla generaler vände sig om och såg på Thor. Thor kunde känna all uppmärksamhet på sig.

”Jaha, unge Thorgrin, golvet är ditt. Tala. Vad var det som var så viktigt att det inte kunde vänta till i morgon?”, sa MacGil.

”Herre”, började Thor, men slutade sedan. Vad fanns det att säga? Att han haft en dröm? Att han sett ett omen? Att han kände på sig att kungen skulle förgiftas? Skulle det låta absurt?

Men han hade inget val. Han var tvungen att fortsätta.

”Herre, jag hade en dröm”, började han. ”Den handlade om er. I den här festsalen, på den här platsen. Drömmen var… att ni inte skulle dricka,”

”Att jag inte skulle dricka?”, upprepade han, högt och långsamt.

Och sedan, efter en stunds bedövande tystnad, lutade han sig tillbaka och vrålade av skratt så att hela bordet skakade.

”Att jag inte skulle dricka!”, upprepade MacGil. ”Vad är det för en dröm! Själv skulle jag kalla det en mardröm!”

Kungen lutade sig tillbaka och skakade av skratt, och alla hans män stämde in. Thor rodnade men kunde inte vika sig.

MacGil vinkade, och en vakt steg fram och grep tag om Thor och började föra bort honom – men Thor skakade bryskt undan vakten. Han var fast besluten. Han måste ge kungen meddelandet.

Skydda vår kung.

”Konung, jag begär att ni lyssnar!”, skrek Thor, röd i ansiktet och med en näve i bordet.

Bordet skakade, och alla kungens män vände sig och stirrade på Thor.

Det blev bedövande tyst, och kungens ansikte förvreds i ilska.

”DU begär”, ropade MacGil. ”Du begär ingenting av mig pojk!”, skrek han, allt mer rasande.

Det blev ännu tystare runt bordet, och Thor kände hur hans kinder rodnade av förödmjukelse.

”Förlåt mig konung. Det är inte min avsikt att vara respektlös. Men jag är orolig för er säkerhet. Jag ber. Drick inte. Jag drömde att ni blev förgiftad. Jag ber. Jag bryr mig så mycket om er. Det är den enda anledningen till att jag talar.”

Långsamt slätades vecket ut i MacGils panna. Han blickade djup in i Thors ögon och tog ett djupt andetag.

”Ja, jag kan se att du gör det. Även om du är en dåraktig pojke. Jag förlåter dig din brist på respekt. Gå nu. Och se till att jag inte får se dig igen innan morgonen.”

Han vinkade till vakterna och de drog iväg med Thor, med ett hårdare grepp den här gången. Munterheten återvände långsamt till borden och alla återgick till att dricka.

Thor, som släpats åtskilliga meter, brände av harm. Han fruktade för konsekvenserna av vad han gjort där under kvällen och hade en obehaglig känsla av att han skulle få betala priset nästa dag. Kanske skulle man till och med säga åt honom att lämna den här platsen. För alltid.

När Thor fick sin sista knuff av vakterna hade han kommit fram till Legionens bord, knappt tio meter från kungen. Han kände en hand på axeln, snodde runt och fick se Reece.

”Jag har sökt efter dig hela dagen. Vad är det som har hänt?”, frågade Reece. ”Du ser ut som om du sett ett spöke!”

Thor var alldeles för överväldigad för att svara.

”Kom och sätt dig här med mig – jag tog en stol åt dig”, sa Reece.

Reece drog ned Thor vid sin sida, vid ett bord som reserverats åt kungafamiljen. Godfrey hade ett glas i varje hand, och bredvid honom satt Gareth och såg på allt med vaksamma ögon. Thor hoppades mot allt hopp att Gwendolyn skulle vara där hon också, men det var hon inte.

”Vad är det med dig Thor?”, envisades Reece som satt sig bredvid honom. ”Du stirrar ju i bordet som om det skulle bita dig.”

Thor skakade på huvudet.

”Om jag berättade så skulle du ändå inte tro mig. Så det är lika bra att jag håller mun.”

”Berätta. Du kan berätta vad som helst för mig”, manade Reece med övertygelse.

Thor såg blicken i hans ögon och insåg att det, till sist, var någon som tog honom på allvar. Han tog ett djupt andetag igen och började. Han hade inget att förlora.

”Häromdagen, i skogen med din syster. Vi såg en vitrygg. Hon sa att det var ett förebud om död, och jag tror att det är det. Jag gick till Argon, och han bekräftade att döden står för dörren. Kort därefter drömde jag att din far skulle förgiftas. Här. Ikväll. I den här salen. Jag känner det ända in i benmärgen. Det kommer att ske. Någon försöker lönnmörda honom.”, sa Thor.

Han sa alltihop på en enda gång, och det kändes bra att få det ur sig. Det kändes bra att någon verkligen lyssnade.

Reece var tyst och såg honom i ögonen en stund. Till sist började han tala.

”Jag tror dig. Utan tvekan. Och jag uppskattar verkligen att du bryr dig så mycket om min far. Jag tror dig verkligen. Men drömmar är märkliga saker. De är inte alltid vad vi tror att de är.”

”Jag berättade för kungen”, sa Thor. ”Och de skrattade åt mig. Naturligtvis kommer han dricka mer i kväll.”

”Thor, jag tror visst att du drömt det här. Och jag är säker på att du känner allt vad du säger. Men jag har också haft fruktansvärda drömmar, hela livet. Häromnatten drömde jag att jag knuffades ut från slottet, och när jag vaknade trodde jag att det verkligen hade hänt. Men det hade jag inte. Förstår du vad jag säger? Drömmar är underliga saker. Och Argon talar i gåtor. Min far mår bra. Jag mår bra. Det är bra med oss allihop. Försök att luta dig tillbaka, drick och slappna av. Och njut lite.”

Och med det lutade sig Reece tillbaka i sin stol, fodrad i päls, och drack. Han vinkade på en tjänare som kom fram med en stor portion rådjurssadel till Thor, åtföljd av en stor bägare.

Men Thor bara satt där och stirrade på sin mat. Det kändes som om hela livet rämnade runt honom. Han visste inte vad han skulle göra.

Han kunde fortfarande inte tänka på annat än drömmen. Det var som att vara vaken i en mardröm, att sitta där, se alla dricka och festa runtom. Allt han kunde göra var att se bägare efter bägare bäras fram till kungen. Han tittade noggrant på varje servitör, varje bägare. Varje gång kungen drack ryckte Thor till.

Men han var som besatt. Han kunde inte se på något annat. Han tittade och tittade, i vad som kändes som en evighet.

Till sist, nu såg Thor en tjänare närma sig kungen med en bägare som inte liknade de andra. Den var stor, den var av guld och klädd med rader av rubiner och safirer.

Det var den, exakt samma bägare som i drömmen.

Hjärtat slog hårt i bröstet och han såg med fasa hur tjänaren närmade sig kungen. När han bara var någon meter bort stod Thor inte ut längre. Varje fiber i kroppen skrek att det här var den förgiftade bägaren.

Thor hoppade upp från bordet, knuffade sig fram genom trängseln och armbågade alla som stod i vägen.

Just som kungen fick bägaren i handen kastade sig Thor upp på bordet, sträckte sig fram och slog den ur hans händer.

En förskräckt flämtning gick genom salen när bägaren flög ur kungens hand och landade klingande på stengolvet.

Det var dödstyst i salen. Varje musikant, varje gycklare slutade. Hundratals män och kvinnor, alla vände de sig om och stirrade.

Kungen reste sig långsamt och blängde ned mot Thor.

”Hur vågar du!”, röt kungen. ”Din oförskämda unge!”, skrek han. ”Det här hamnar du i skampålen för!”

Thor stod där, förskräckt. Han kände hela världen rasa ned över hans huvud. Han ville bara försvinna.

Plötsligt gick en varghund fram till den pöl av vin som bildats på golvet vid bägaren, och började lapa. Innan Thor kunde svara, innan någon i rummet hann röra sig igen, vändes alla ögon mor hunden, som nu gav ifrån sig fruktansvärda, ohyggliga läten.

Ett ögonblick senare stelnade den till och föll över på sidan, död. Alla i rummet såg på hunden och drog efter andan i förskräckelse.

”Du visste att det var gift i bägaren!”, ropade en röst.

Thor vände sig om och såg prins Gareth stå där och gå upp mot kungen, med ett anklagande finger mot Thor.

”Hur kunde du någonsin ha vetat det? Om det inte var du som hade förgiftat den! Thor försökte förgifta kungen!”, ropade Gareth.

Hela folkmassan skrek av ursinne.

”För honom till fängelsehålan”, befallde kungen.

Ett ögonblick senare kände Thor vakter greppa tag i honom hårt bakifrån och släpa honom genom salen. Han vred sig och försökte protestera.

”Nej!”, skrek han. ”Ni förstår inte!”

Men ingen lyssnade. Han släpades genom folksamlingen, snabbt över golvet. Han såg alla försvinna där han släpades, såg hela sitt liv försvinna bort. Han drogs tvärs genom salen och ut genom en sidodörr, och snart smällde ytterligare en dörr igen bakom dem.

Det var tyst här. Ett ögonblick senare kände Thor hur han bars nedåt. Han drogs ned för en vindlande spiraltrappa, av flera starka händer. Det blev allt mörkare, och snart hörde han skriken från fångar.

En järndörr öppnades till en cell, och han förstod vart det var han fördes. Till fängelsehålan.

Han vred sig, försökte protestera, bryta sig fri.

”Ni förstår inte!”, ropade han.

Thor såg upp och såg en vakt kliva fram, en stor grov man med orakat ansikte och gula tänder.

Vakten blängde ned på Thor.

”Men jag förstår precis”, hördes hans hesa stämma.

Han drog upp armen bakom axeln, och det sista Thor såg var hans näve, på rak väg mot ansiktet.

Sedan blev världen svart.

EN KONUNGS VANDRING

“TROLLKARLENS RING har allt som krävs för att bli en riktig succé: intriger och motintriger, mysterier, tappra riddare och spirande förälskelser, brustna hjärtan och svek. Det här är många timmars underhållning, och något för alla åldrar. Ett måste i varje fantasyläsares bokhylla.”

–Books and Movie Reviews, Roberto Mattos

I EN KONUNGS VANDRING följer vi ytterligare ett steg på Thors storslagna resa mot att bli vuxen, förstå vem han egentligen är och vilka krafter han besitter, på vägen mot att bli en fulländad krigare.

Efter en flykt från fängelsehålan får Thor den fruktansvärda nyheten om ytterligare ett mordförsök på kung McGil. Med kungens död kastas riket i kaos. I allas kamp för tronen är Kungsgård mer än någonsin fyllt av familjestridigheter, maktkamp, avund, våld och svek. En arvinge måste väljas bland kungabarnen, och någon ny få en ny chans att lyfta det uråldriga Ödessvärdet – källan till all makt i riket. Men allt kan komma att kullkastas: mordvapnet återfinns och snaran dras allt hårdare i försöken att finna lönnmördaren. Samtidigt hotas MacGils av ett nytt hot från McClouds, en fiende inom Ringen som beslutat att anfalla igen.

Thor kämpar för att återvinna Gwendolyns kärlek, men det kan redan vara för sent: han är beordrad att förbereda sig för Hundratalet, det hundra dagars helvete som alla medlemmar av Legionen måste gå igenom. Legionen måste ta sig över Klyftan, in i Vildlanden och segla över det Tartuviska havet mot Dimmornas ö – där en drake sägs ha sitt näste – för att slutligen räknas som män.

Kommer de någonsin att återvända? Kommer Ringen överleva när de är borta? Och kommer Thor äntligen få veta sitt ödes hemlighet?

HJÄLTARS VÄG erbjuder ett sofistikerat världsbygge och spännande karaktärer. Det är en storslagen berättelse om vänner och älskande, rivaler och friare, riddare och drakar, intriger, politiska ränker, om att bli vuxen och brustna hjärtan, ambitioner och svek. Det är en berättelse om mod, om att finna sitt öde och om trolldom. Det är fantasy som för läsaren till en helt oförglömlig värld och som tilltalar alla åldrar och kön. Boken är 60000 ord. Även del tre till och med del tretton av serien har publicerats.