Read the book: «Wermlänningarne»

Fredrik August Dahlgren

Wermlänningarne

Sorglustigt tal- sång- och dansspel i två afdelningar och sex indelningar

Utgiven av Good Press, 2022

goodpress@okpublishing.info

EAN 4064066416065

Innehållsförteckning

PERSONERNE

FÖRSTA AFDELNINGEN.

I. INDELNINGEN eller TAFLAN.

II. INDELNINGEN eller TAFLAN.

III. INDELNINGEN eller TAFLAN.

ANDRA AFDELNINGEN.

IV. INDELNINGEN eller TAFLAN.

V. INDELNINGEN eller TAFLAN.

VI. INDELNINGEN eller TAFLAN.

PERSONERNE:

Innehållsförteckning

Brukspatronen				Hr Wennbom.
Wilhelm, hans son				” G. Kinmanson.
Lotta, hans dotter				M:lle Fundin.
Prosten				Hr Almlöf.
Sven Ersson i Hult, Nämndeman				” Svensson.
Lisa, hans hustru				Fru Bock.
Erik, deras son				Hr Strandberg.
Ola i Gyllby, förmögen bonde				” Pfeiffer.
Britta, hans dotter				M:lle Torsslow.
Jan Hansson vid Sjön, torpare				Hr L. Kinmanson.
Annika, hans hustru				Fru Wennbom.
Anna, deras dotter				” Hjortsberg.
Anders, deras dräng				Hr Söderberg.
Per, Sven Erssons dräng				” Jolin.
Stina, Sven Erssons piga				M:lle Ström.
Bengt på Åsen	}	bonddrängar	{	Hr Pettersson.
Hinrik i Backa				” Dahlgren.
Nils Jonsson, kallad Löpare-Nisse, en äldre bonde				” Hjortsberg.
En Betjent hos Brukspatronen				” Lemos.
Bondfolk.

FÖRSTA AFDELNINGEN.

Innehållsförteckning

I. INDELNINGEN eller TAFLAN.

Innehållsförteckning

(Gårdsplatsen framför Sven Erssons präktiga, rödmålade byggning. I fonden landsväg. På alla sidor löfskog.)

FÖRSTA SCENEN.

PER och STINA

(komma från skogen, bärande en hvalfbåge, sammanflätad af löfqvistar)

Per.

Så ja, Stina, nu ha vi pynta’ och klädt alle uthusa så gröne med midsommers-löf, så det ser, förbann’ mej, ut som hele Wermlands Fältjäger-regemente stog oppstäldt der nere på bakgåln.

Stina.

Ja, nu fattes bare slutsusen, du, te styre ut sjelfve storstuga.

(De sätta upp löfbågen öfver stugdörren.)

Per.

Hej, nu ser fader Nämndemans byggning rar ut, så det förslår, sa’n!

(Vexelsång)

Per.

Se, nu står ju stugan så rar och grann

Som en herrgålspiga på dans;

Är röder i syna och ser oss an

Ur en löfvekrans — —

Stina.

Det är bra —

Hoppsasa!

I måronafton är midsommarsvak —

Per.

Jänta mi’,

Då ska vi

Kasta bena kring vägg och tak!

Och tänk, när vi kläda med löf en gång

Våran egen stuga, min snut!

Och dansa kring egen vår majistång —

Säj, hur ser du då ut? — —

Stina.

Jo, så kry

Som ett ny,

Och röd på kind som ett nämndemanshus.

Per.

Hi å hej!

Jag, för mej,

Tar i glädjen ett lite rus!

Stina.

Ja, käre Per, det ska fälle komme en dag, då vi ock kan gifte oss, du. Hvad det li’r, så få vi nock bli statfolk åt fader Nämndeman, och då kan vi lefve godt och inte behöfve släpe som simpelt torperfolk, såsom di der fattige Jan Hanssons nere ve sjön.

Per.

Åja, vi ska tro det bäste, Stina lelle. Te tjene när en så stormrik bonne, som fader Nämndeman, är mest like så bra som te vare dräng hos sjelfve Brukspatron. Också ska jag säje, att jag inte stort kruser för Dräng-Olle på herrgåln, fastän han sätter näsa i vädre på körkbacken om söndagera; och det ska fälle inte bli så långt tes jag kan skaffe mej klocke med peschaft och gå i stöfler och kaloscher, så väl som han.

Stina.

Och jag för min del håller mej inte för stort sämmer, än herrgålspigera, fastän di går med rutige nettelduksförklän och rosige selkeshalsduker och randige bombasängsklänninger. Nej, tack vackert! — Och se den, som jag slätt inte niger för, det är Jan Hanssons Anna ve Sjön, fastän ho gubevars! ser förnäm ut och svänger sej om söndagera i den der storpreckige klänningen, som ho feck åf Mamsell Lotta på herrgåln.

Per.

Tal’ inte om Jan Hanssons, för då blir jag rasande. Alltse’n ovänskapen ble mellan fader Nämndeman och gamle Torper-Jan, har jag inte kunnat tåle hele det der trasfölje.

Stina.

Ja, så är det nock med mej med. — Var det inte bra besönnerligt ändå, att den der fattige torperstackern våga’ sätte sej opp imot fader Nämndeman, som är så rik och mäktig? Han vittna’ ju imot honom på tinge?

Per.

Ja, ser du, saka var så, att fader Nämndeman råka’ i hastigheta fälle en hop timmer på grannskogen, ser du, och det had’ han just inte rätt te, ser du. Men ingen skull’ ha kommet på honom med’et, om inte den der förgiftige saten Jan Hansson hade vittnat imot’n, och ställt så te, att fader Sven slutligen ble öfverbevisad, och då ble det ett förbaskadt spetakel.

Stina.

Jojo, han höll ju på te komme in på arresten i Carlstad?

Per.

Ja, det var näre som på ett hår. Men te slut ble det så, att han feck förlike saka med penninger. Uschiamej, så möcke han feck lägge ut! Det var hundratals reksdaler bank. Hjelpen var, att han är så förgrömt rik, annars had’ han nock fått slå vantera i borde och panketera. Men ser du skamma, Stina, skamma — det var det varste åf alltihop.

Stina.

Åh, det kan jag nock begripe. Te bli beskylld på tåcke vis, det var inte nådigt för fader Nämndeman, som jemt vill hålle sej så rak och kavat. Men nu måtte fälle hele affärden vare bortglömd lell.

Per.

Fanken ock! Tåcke der hänger i och sitter qvar som tjärfläcker på vammel. Fader Nämndeman går allt och gäller i sockna för te vare en svår och styfsint och näre på elak karl, och det är bare hans urimlige förmögenhet, som gör, att alle mennisker stryker på foten för’n.

Stina.

Men di må säje om’en hvad di vill, så är han en bra husbonne lell, och förhåller oss inte vår rätt, när vi gör hvad vi ska’. Derför tycker jag om’en, jag, och om mor Lisa med.

Per.

Det kan du lite på, att jag också gör, Stina, och derför lägger jag inte på samvete te göre Jan Hanssons all den förargelse, jag nånsin kan. Jag råka’ nyss Anders, drängen deras, oppe i hage, och du må tro, att jag slängde duktige snäsord åt’en.

Stina.

Och när jag möter Jans Anna ibland bort i skogen, der ho valler far sins kretur, så skrä’r jag inte heller orda, det vet jag. Men ho är e tåcka dålighet, så ho svarer ingenting, utan går sin väg, så en får intnå hugg på’na.

Per.

Det är för besönnerligt med Erik, son här i huse; jemt när vi säjer någe imot Jan Hanssons, så tar han dom i försvar, fastän han vet, att Jan har gjort far hans så mycke ondt.

Stina.

Ja, mins du, han påstog te och med en gång, att Torper-Jan bare for med redlighet och rättvise, då han vittna’ mot fader Nämndeman.

Per.

Jo, jag mins’et nock. Som sagdt var, nånting underligt är det med Erik. Du skull’ se honom ibland, när han kommer frå skogen om aftnera; då är han så spelande gla, att han hopper som en tätting och sjonger på landsvägen. Men så snart han kommer inom dörra här hemme, så är det blankt slut med lustigheta, änna precis som en skull’ slå igen ett stämbol.

Stina.

Ja, han ställer sej i e vrå och mol-tiger som en eldgaffel, så en kund’ inte locke ett godt ord ur’en med stekt fläsk och potatis en gång. — Men kors! vi står här och prater och glömmer blankt åf majstånga, som vi skulle ställe i ordning.

Per.

Det var sant, för tusan! Nu är fälle husbond’ gulgrön i syna, för det vi sölat så länge.

(De ämna gå; i detsamma kommer Sven Ersson ut ur stugan.)

ANDRA SCENEN.

De Förre, SVEN.

Sven.

Men hvar håller ni hus, som jag inte ser te på hele Guds långe aftan? Har ni gjort färdigt allt te midsommersvaka?

Per.

Nej, majstånga är inte i ordning än.

Sven.

Nå, så skynd’ er med den då. — Men vänta! såg ni, när ni geck förbi herrgåln, om Patron är hemkommen frå Stockholm?

Per.

Ja vasstre, han kom hem i förmiddags och hade dotra med sej, och son hans är också hemkommen frå Aklameja i Upsala. Herrskape är ute och går nu; di kommer vesst häråt.

Sven.

Jaså. — Men hvar är Erik?

Per.

Han hjelpte oss e stunn te hugge löf oppe i skogen, och se’n geck han ifrå oss. Vi trodde, att han geck förut hem.

Sven.

Nej, han har inte synts te. — Men gå ni nu och ställ med majstånga. (Per och Stina gå) — Jag kan just undre, hvart Erik tagit vägen. Den pojken gör mej grå hår. Farliga rart är det te få se honom hemme, och ingen kan säje mej, hvar han håller te när han är borte. Nånting är det fatt med honom, men inte mor och inte jag kan få’et ur’en hvarsken med godo eller ondo. Annars kan jag vesst inte säje, att han är olydig imot oss, nej gubevars! han är allt så sätsam, som en son kan vare; men gunås, det ser ändå ut som han rätta’ sej efter oss inte utåf nå’n kärlek, utan bare för det han tycker, att det är hans skyldighet. — Nej, det är som jag har sagt åt mor: det duger inte länger, att gossen går hemme och är sysslolös. Vi ska’ lage, att han blir gift och får sej en egendom te sköte, så blir det nock annan karl åf’en, det slår inte felt.