Denna brorson, som vistades i Stockholm, blef efterskrifven af sin tant, och mottog med uppräckta händer tillbudet af en ung och vacker flicka, samt utsigten till en någorlunda betydlig egendom. Binas hjerta var ännu alldeles fritt, och då Murkrona, ehuru mer än dubbelt så gammal som hon, förenade ett fördelaktigt utseende med ett lätt umgängessätt, ingick hon otvunget i denna förening. Men svärmors förbehåll var, att det nygifta paret ständigt skulle bo hos henne, och Murkrona, som, oaktadt sin rang af kunglig sekter, ej lär ha varit bunden vid någon syssla i Sverige, skulle här öfva sig i vår finska landthushållning, för att helt och hållet öfvertaga egendomen vid tantens död. Han syntes nöjd med allt; men efter ett halft års vistande här, föregaf han en angelägen resa till södra Sverige, der han sade sig ega en stor fordran, samt för att bevaka utgången af en prosess, till hvilkens drifvande han nu behöfde penningar, hvilka gumman äfven gaf, i utbyte mot hans löfte att påskynda sin återkomst, samt att han ej beröfvade henne Binas sällskap; det sednare syntes vara för honom en stor uppoffring.
Han reste, och från den stunden hörde man aldrig af honom.
Bina hade, som sagt är, utan motvilja, men äfven utan kärlek, knutit detta band, och hoppades i andras lycka finna sin egen. Hon saknade väl sin man, men hans frånvaro gjorde henne ingen sorg, likväl led hennes hälsa synbart. I början trodde vi att denna sjuklighet hade sina naturliga orsaker, men det onda tog öfverhand, och den tillkallade läkaren förklarade omsider, att detta var en följd af hennes mans förra utsväfvande lefnad. Då blef min svärmor utom sig af ånger, och när vår arma dotter efter tvenne år, framlefda under plågor, nedsteg i sin tidiga graf, tynade äfven gumman synbart af. – Vår egen smärta kan och vill jag icke söka skildra!..
* * * * *
Dock, tack vare Gud! tiden lindrar; hoppet om återseendet tröstar!
Min man, som under tiden fått titel af assessor, erhöll nu ett bref från Ulrik; han är nu återkommen från en lång utrikes resa och skulle ännu samma höst företaga en ny. Han syntes vara alldeles förändrad; äfven köpmannen skref och lyckönskade oss till vår så mycket till sin fördel förändrade son. Vi tackade Gud; trodde att vi voro tillräckligt pröfvade – men, ännu återstodo nya sorger!
Året derpå förliste under hemresan fartyget, hvarpå vår son seglade, på en fremmande kust: last och besättning gingo förlorade, och med dem vår son!..
Detta var för mycket för mitt modershjerta; jag insjuknade i en svår och långvarig nervfeber. Återställd derifrån, måste jag uthärda förlusten af min älskade och trogne följeslagare genom lifvet, som sorgen öfver våra barn, jemte den outtröttliga omvårdnad han egnade mig under min sjukdom, alldeles försvagat.
Der stod jag nu allena, öfvergifven af alla de dyrbara varelser jag älskat; men underbart stärkte Gud mina krafter! – till hvad ändamål kunde jag icke utgrunda, emedan jag ansåg mig för en onyttig varelse på jorden. Likväl tror jag att min omsorg förljufvat min gamla svärmoders sista lefnadsdagar.
När jag nu efter hennes död blifvit arfvinge till en betydlig förmögenhet, anser jag det för min pligt som medmenska, och som en tillfredsställelse för mitt hjerta, att uppsöka enkan och barnen efter den hederlige köpmannen, för att, medan jag ännu lefver, lemna dem en del af mitt öfverflöd – ty mina egna behofver äro lätt uppfyllda. Det är öfver bästa sättet att uppfylla denna min önskan som jag velat rådfråga mig med häradshöfdingen, i synnerhet som jag är okunnig om deras nuvarande vistelseort.
– Huru vet assessorskan att han sjelf är död, frågade Ferdinand, som med intresse följt denna berättelse.
– Allmänna bladen underrättade mig så väl om hans död som den konkurs, som derpå inträffade, sannolikt genom den stora förlusten af skepp och laddning. Det lär nu vara ungefär fyra år sedan; min svärmor lefde då ännu, och mina omständigheter voro ganska knappa. Utgifterna för Ulrik, samt de långvariga sjukdomarna hade medtagit nästan allt. Med bästa vilja kunde jag icke göra något för dem. Sedermera gaf jag en bekant, som reste till – , i uppdrag att underrätta sig om denna slägt, men de voro bortflyttade, och han, som ej kände hvarföre jag sökte denna underrättelse, var likgiltig nog att ej göra sig underrättad om deras nya vistelseort.
– Dertill erfordras ju endast en annons på allmänna tidningen, och denna skall jag genast skrifva och bestyra om dess införande, bara jag får veta den aflidnes namn och vistelseort.
– Jag har ett olyckligt minne hvad namn vidkommer. Likväl vill jag tro att hans namn var Hecklin; men för att vara rätt säker, vill jag se efter i de omtalta brefven, ty hans dopnamn bör ju äfven utsättas. Jag har dem icke nu förhanden; de minnen deras åsyn och hvarje ord i dem återkalla, ha varit mig alltför smärtsamma… Men häradshöfdingen reser, väl icke bort så snart, att vi icke en annan gång kan talas vid om saken, eller huru?
– Det beror på en liten omständighet; äfven jag önskade lära känna en person, och kanske…
Ljudet af en ringklocka som anmälte någon fremmande, afbröt det som Ferdinand icke utan en viss grad af förlägenhet ämnade tillägga. Frun gick sjelf för att öppna den tillåsta tamburdörren. Det var Ida som kom.
– Ah, se välkommen min lilla söta mamsell! Hvarföre har mamsell låtit gumman så länge vänta på detta nöje att få se mamsell hos sig?
– Förlåt mig, fru assessorska, men jag rår mig icke sjelf, eljest skulle jag förr haft den äran; men i dag äro de alla borta.
– Nå nå, hvad som är gömt, är icke förlorat; men stig nu in i förmaket, och blif icke rädd, för det att jag har en ung herre hos mig. Herrskapet äro ju icke fremmande för hvarandra?
Och der stodo nu de båda unga, ansigte mot ansigte. Han rodnade af glädje, hon af öfverraskning; ingendera fick fram ett ord. Deras ömsesidiga förlägenhet smittade deras värdinna. Det föll henne in, att detta nästan hade utseendet af att vara ett af henne sjelf tillställt möte. Ehuru oskyldig hon var, blef den goda frun dock helt förbluffad af denna tanke.
Häradshöfdingen fann sig likväl först, och yttrade huru fägnesamt det var att mamsell Ida gjort assessorskans bekantskap.
– Vår bekantskap är alldeles färsk, ty häradshöfdingen har sjelf hört de första ord vi vexlat med hvarandra, försäkrade gumman, ifrig att så fort som möjligt aflägsna hvarje sken till misstanke å hans sida. – Jag hörde för en tid sedan att öfverstlöjtnantens hade en ung slägtinge hos sig, och att detta fruntimmer var här alldeles obekant samt aldrig lemnade sitt rum, der hon jemt arbetade. Sedan mötte jag henne några gånger och blef så intagen i hennes person, att jag genom fru Lundström skref henne till, och bad henne tillbringa en afton då och då hos mig, när tillfället och hennes tid medgaf.
Ida bads att laga fram sitt arbete samt sätta sig i soffan jemte assessorskan. Ny förlägenhet; hennes arbete var den omtalta börsen. Dess tillkommande ägare betraktade Ida med eldiga blickar, ty så täck hade han ej sett henne, sedan han intogs af hennes första åsyn. Nu som då purprades hennes kinder af rosor, som hans oförmodade närvaro uppjagat.
När assessorskan besåg hennes vackra arbete, sökte Ida behändigt vända det så, att han icke skulle varsna initialerna af sitt eget namn; men ehuru man påstår att kärleken är blind, en sak som bekräftas af erfarenheten, kan man med lika säkerhet säga: att kärleken är skarpsynt i små saker; så gick det äfven här. Ferdinand var förtjust att få något tillverkat af Idas vackra händer, ehuru han nog insåg, att någon annan skulle bära hedern och namnet derföre.
Intagen af dessa tankar, deltog han föga i samtalet, som värdinnan nästan ensam fick underhålla, och när hans betjent kom för att låta honom veta det han väntades af öfverstlöjtnanten, och gumman ledsagat honom i yttre rummet, så nickade hon, klokt småleende för sig sjelf, och tänkte: jag ser nog hvad klockan är slagen!
Nu ensam med Ida, efterfrågade hon hennes tillnamn, som ännu var henne obekant. Med synbart deltagande hörde hon den unga flickan omtala sin afledne fader, sin mor och systrar. När hon hörde huru skicklig den äldsta systern var i mode-arbeten, den andra i språk och musik, påstod hon att de allesammans borde flytta hit till – , emedan allt sådant här skulle löna sig bättre.
Ida gjorde deremot den förnuftiga anmärkningen, att en sådan resa, och bosättning på en mera dyr och för dem fremmande ort, kostade mera, än flere års arbete kunde betala, likväl ville icke frun gå ifrån fördelen af sitt förslag, och de skiljdes med förbehåll att snart träffas och under tiden bättre tänka på saken.
III.
En bjudning på Spektaklet
En svensk teatertrupp var i staden och spelade tre gånger i veckan. Af skyldig artighet mot sina slägtingar hade Ferdinand några gånger tagit en loge till deras disposition, likväl under hemligt hopp att Ida skulle få en af de öfverflödiga platserna; men derpä syntes ingen annan tänka.
Dagen efter deras möte hos fru Sylvan, det var en söndag, öfverlemnade Ferdinand vid frukostbordet hvar sin numererade biljett på amfiteatern, under föregifvande, att den log, i hvilken de brukade sitta, redan var bortsåld. Han förmodade, tillade han, "att mamsell Ida icke i dag ville förebära brist på tid."
Någon förklaring öfver rätta förhållandet var icke möjlig, äfven onödig, ty Idas rodnad, tillika med de blickar fru Wermell och hennes döttrar vexlade mellan sig, voro tydliga, ifall han ej förut insett sammanhanget.
Under det att Ida och Natinka samma förmiddag, oaktadt söndagen, arbetade tillsammans – den sednare var ovanligt fåordig – inkom Aurora. Sedan hon med vanlig kritisk blick betraktat deras arbeten och gjort några anmärkningar, hviskade hon något till systern.
– Det kan du göra sjelf, svarade denne litet snäsigt, och sydde ifrigt.
– Hör på Ida lilla, sade då Aurora med förtroligare och vänligare väsende än vanligt, – jag har ett förslag att göra dig. Låt oss få utbyta din teaterbiljett mot en annan. Fröken Brömser kommer till oss i dag, och vi skulle så gerna sitta tillsammans; mamma vill för din skull bjuda fru Lundström, så har du sällskap.
Djupt sårad, svarade Ida utan att besinna sig:
– Aftonens nöje kan jag umbära, medan jag anses för ringa att följa med er, men biljetten ger jag icke bort. Jag vill gömma den som ett minne, för att visa mamma och syskonen att jag icke varit öfversedd af alla i detta hus.
– Det vill säga att du förvarar den som ett minne af häradshöfdingen, sade Natinka skrattande.
Ida teg och arbetade ifrigt utan att se upp.
– Efter Ida behagar taga humör öfver en sådan bagatell, tvingar hon mig att säga sanningen, sade Aurora något bittert. – Det var icke så mycket för vår egen skull, som ännu mera för din, som vi önskade ett utbyte med biljetten. Hvilket uppseende skulle vi ej göra, kanske utsätta oss för åtlöje, om en af alla okänd flicka, i en vidunderlig bahytt och urblekt kappa vore i vårt sällskap; det var således af omtanke för oss, och ren välmening för dig, jag föreslog detta.
– Välvilligare hade du likväl varit, om du erbjudit Ida en af dina kappor, ni är ju nästan af samma längd; en hatt hade hon nog fått låna af mig, anmärkte Natinka, och fixerade systern. Denne teg. Ida åter svarade, icke utan någon liten skärpa:
– Om mig och min genom hitresan förderfvade kostym behöfver ingen ha något bekymmer! Den korta tid jag ännu kommer att vara i herrskapets hus, kan jag tillbringa på samma sätt som hitintills.
Natinka, som i grunden egde ett godt hjerta, ehuru hon var yr och tanklös, ville nu på sitt vis söka trösta Ida, och bad henne ej taga saken så häftigt.
– Bara de tråkiga julklapperna en gång bli färdiga, skall du nog få roa dig, försäkrade hon. – Pappa och mamma vill i år, likasom de andra förnäma här i staden ha för sed, ställa till en dans för betjeningen och deras bekanta. Vi ha då samma afton ett litet sällskap af våra unga bekanta. Sedan vi druckit thé, gå vi allesammans i danssalen, och dansar der ett par timmar alldeles "en egalilé." Tycker du icke det skall bli rätt roligt. Denna tillställning blir antingen tredje eller fjerde dag jul.
Ehuru Ida antog detta som ett drag af Natinkas bättre hjerta, var dock det unga sinnet för djupt såradt för att lemna ett lugnt svar.
Då blef Natinka stött, och aflägsnade sig med systern, för att aflägga rapport hos modren om det förefallna. Under gåendet undföllo dem ord om borgarhögfärd och fattigdom.
* * * * *
Som vanligt hämtades äfven i dag middagen in till Ida; ostörd tillbragte hon sedan dagen och aftonen vid sitt arbete, med hvilka känslor, kan hvarje ung läsarinna föreställa sig. Ibland gret hon öfver det öde som fört henne hit bland dessa känslolösa menniskor; stundom förebrådde hon sig sitt eget ömtåliga sinnelag, påminte sig den älskade modrens ofta upprepade ord, att tålamod och försakelse voro qvinnans nödvändigaste egenskaper, sjelfbeherrskning hennes dygd. En annan gång åter beslöt hon att repa mod, och andra dagen i allas närvaro säga häradshövdingen hvarföre hon ej kunnat antaga hans artiga bjudning; men ett ögonblicks eftertanke, blygsamheten, en inre röst som aldrig missleder, sade henne, att hon gjorde bättre i att låta saken förfalla. Sluteligen, efter många strider med sig sjelf, beslöt hon att ej visa sig vid frukosten andra dagen; när då betjenten efter vanligheten kallade henne, föregaf hon sig vara illamående.
Hon, den sanningsälskande, blygdes inom sig för denna falska uppgift, utan att besinna det själens sjukdomssymptomer äro kinkigare att behandla än kroppens.
När Ferdinand under gåendet till spektaklet hade frågat efter mamsell Hedrén, förebar man att hon hindrades af en häftig hufvudvärk. Hvad kunde således vara mera välkommet för damerna, än att nu i hans närvaro höra en stadfästelse på denna deras falska utsago, ty Ferdinand hade ej kunnat dölja ett visst misstroende, ehuru han var dem för klok att visa sitt missnöje vid sin felslagna förhoppning.
Nu blef han likväl orolig. Han önskade veta om denna opasslighet var betydande, och skickade i detta ändamål sin betjent för att be fru Lundström om några ögonblicks samtal ännu på förmiddagen. Med nöje efterkom hon denna begäran, ty äfven hon hade något på sinnet, som hon ville meddela honom. Snart stod hon derföre i det yttre af de rum häradshöfdingen bebodde.
Artigt bad han henne ursäkta att han besvärat henne till sig, och sade att han andra dagen ärnade företaga en resa, samt ville ännu yttermera besvära henne med tiltagandet af en passande reskost, emedan han ogerna uppehöll sig på gästgifvargårdarne. Han lemnade henne tillräckligt med penningar för detta ändamål, samt bad henne ej nämna något till sitt herrskap. Under många försäkringar om sin beredvillighet lofvade frun göra sitt bästa.
Hans farhåga för Idas helsa var minskad genom hushållerskans blotta närvaro, emedan han var menniskokännare n