Read the book: «Äventyr och hugskott»

Albert Engström

Äventyr och hugskott

Utgiven av Good Press, 2022

goodpress@okpublishing.info

EAN 4064066417970

Innehållsförteckning

Stöldförsäkringsagenten.

Spionen.

Handlanden Trenck.

Omnium Bar.

Telefon.

Johannes.

Brev från en vän.

Dödskyssen.

En reskamrat.

Dans.

Båtbyggar Veman.

Sjömansliv.

En seglare.

Midsommardans.

Naturen.

Ett recept.

Om kvinnor.

Tankar vid årsskiftet.

Midsommarstång.

Vår i Lappland.

Snö.

Vålnaden.

Kvarnviken.

Kärleksfrågan.

Stöldförsäkringsagenten.

Innehållsförteckning

En figur arbetade sig upp emot regnbyn tvärs över gårdsplanen, fällde ihop ett drypande paraply på trappan och gjorde halt på min vildvinsskuggade veranda. En lång gestalt med något gewesenes över apparitionen, hållning, som påminde om militär, men knän på byxbenen som talade om borgaren, vita mustascher under en örnnäsa, som skulle ha imponerat, om den icke varit i miniatyr, och ett visst affekterat förnämt drag omkring ögonen, som kom en att tänka på adelskalendern men med baktankar. En liten slapp potatismage, som talade om stillasittande på andra klassens restaurangkaféschaggsoffor vid gammaldags tutingar efter en halvportion biffstek med två supar och en halv lageröl.

— Träffas herr Engström?

— Jo, det är jag. Vad kan jag stå till tjänst med? Var så god och stig in!

— Det är en konstig sommar vi ha. Regn och blåst och köld. Mitt namn är löjtnant Hultenhjelm. Jag såg visserligen att det står förbjuden ingång på grinden och anslag om vite, men jag tänkte att det inte var så allvarligt — — —

— Jo, jag försäkrar, att det är absolut allvarligt.

— Ja, jag försäkrar också, att mitt ärende är absolut allvarligt, hä hä, jag är representant för Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio, och efter jag är på trakten, tänkte jag föreslå er att ta en försäkring där. Förstklassiga villkor, verkligen enastående, och i dessa tider, ni läser ju dagligen i tidningarna om stöld och inbrott — — —

— Nej, sådant hoppar jag över. Stjäl dom så särskilt mycket nu för tiden?

— Kolossalt! Kolossalt!! Och allt ersätter bolaget försäkringstagarna. Inte bara det stulna, utan det förstörda, för som ni vet händer det, att tjuvar inte bara stjäla utan göra åverkan under sökandet efter dyrbarheter.

— Ja, men jag tror inte ändå. Jag har ingenting, som kan locka någon tjuv — — —

— Å, vart jag ser härinne ser jag en dyrbarhet. Alla konstverk till exempel. Alla saker ha värde och allt kan stjälas.

— Nej vet ni, jag har verkligen inga dyrbarheter. Det mesta jag äger har bara affektionsvärde och jag är inte livad för att ta flera försäkringar. För resten är här alltid folk i huset och vartenda ljud hörs — — —

— Ljud! Hörs!! Nutidens tjuvar ha så utvecklad teknik, att de kunna stjäla sängkläderna under en.

— Nå, så låt dem i guds namn göra det. Jag vill inte ta någon försäkring. Det vore för övrigt en rätt intressant upplevelse att bli bestulen på sängkläderna, medan man sover.

— Herr Engström skämtar! Tänk er själv vakna en morgon och upptäcka att allt vore, om inte stulet, så åtminstone sönderbrutet och förstört.

— Ja, men löjtnanten, tänk vilket satans oljud det skulle behövas för att bryta sönder allting. Det här pianinot till exempel, det skulle allt reagera för misshandel. Och de här båda taxarna, som sova i huset, ge hals vid minsta knäpp.

— Taxar! Hundar!! Kommer inte herr Engström ihåg stölden hos professor Morgen-Gaffler här om året ute på Saltsjöbaden! Professorn hade en ytterst vaksam och folkilsken ulmerdogg, som sov vid hans säng. Det kom tjuvar, som stal gulduret från professorns nattduksbord. Hunden sov, professorn sov. Nej, hundar — lita inte på hundar!

— Ja, men de här taxarna äro absolut pålitliga och för resten försäkrar jag att jag inte vill ta någon stöldförsäkring.

— Men ni skulle åtminstone se litet på tabellerna — — —

— Nej, jag vill inte se några tabeller. Jag har ont om tid för tillfället — — —

— Ja, men betänk — boksamlingen, silvret, kanske gammalt familjesilver, guld, ringar, klockor — — —

— Jag har inte använt klocka på snart tjugu år och jag vill inte ta någon försäkring. Jag skall be att få påpeka detta faktum: Jag vill inte ta någon försäkring.

— Om herr Engström får del av villkoren skulle ni helt visst komma på andra tankar. Se här till exempel! Premien för — — —

— Nå, då måste jag använda en annan taktik. Jag tycker, att det vore riktigt trevligt, om någon ville stjäla litet. Tjuvar ska också leva. Och vidare skulle jag kanske bli överlupen av hyggliga tjuvar, som stule från mig bara därför att de veta, att det i alla fall blir ersatt av ert bolag. Det bleve kanske besvärligt och nervöst i längden.

— Skämt åsido, herr Engström. Ni är ju en modern människa och måste följa med er tid. Och det ekonomiska av saken är en så försvinnande bagatell, att — — —

— Ja, men jag har nu en stund sökt framhålla det oomkullrunkliga sakförhållandet, att jag icke kommer att ta någon försäkring i ert Cautio. Det skulle glädja mig, om ni ville se följande ord i eldskrift framför er just nu: — Den mannen förtjänar jag inte på. Han tar aldrig någon stöldförsäkring! Jag menar att denna sanning borde vara på god väg att ingå som trosartikel i ert medvetande.

— Jag förstår skämt, bästa herr Engström, och jag senterar det i allra högsta grad, men se nu på den här tabellen. Terminer och premier äro — — —

— Snart måste jag använda en brutalare taktik. Tror inte löjtnanten att ett bolag som ert just fostrar tjuvar. Det är ju strängt taget en oskyldig form av stöld att tillägna sig en sak, vars värde ögonblickligen blir ersatt av en så filantropisk inrättning som ert bolag måste vara. Och det finns hyggliga, försynta, väluppfostrade, blyga människor, som inte vilja störa mig ens med en anhållan om ett lån i någon tillfällig förlägenhet, utan helt enkelt stjäla något ifrån mig av bara hänsynsfullhet, därför att de veta, att jag genast får igen fulla värdet av er. Jag blir en försörjningsinrättning, en sjukkassa, en personifierad institution för välgörenhetens ordnande, men jag ligger inte åt det hållet. Jag vill ha frid och just i det här ögonblicket längtar min själ efter stillhet och tystnad i högre grad än eljest.

— Ja, men visthusboden och ladugården — betänk osäkerheten! Och mitt bolag har just — —

— Hundgården med fyra stövare ligger alldeles bredvid. Detta är en parentes! Och nu övergår jag till den brutala taktiken jag nyss talade om. Jag har verkligen blivit bestulen. En överrock försvann i dag på ett oförklarligt sätt ur min garderob. Just nu kommer jag att tänka på, att en verkligt energisk stöldförsäkringsagent skulle närma sig fullkomligheten, om han gjorde små förarbeten hos sina offer för att göra dem mogna och fallfärdiga. Kan herr löjtnanten tänka sig en bättre taktik än att hugga en och annan småsak ända tills ägaren av bara nervositet tar en försäkring? Missförstå mig inte, det hela är bara en idé, men den är nog så värdefull. En idealisk stöldförsäkringsagent är endast den som genom upprepade småstölder tvingar mig att ta en försäkring. Jag hoppas löjtnanten på intet vis missförstår mig, men nog är sättet det enda verkligt effektiva, ty som ni nog känner, äro övertalningsförsök inte tillräckliga, åtminstone inte visavi mig. Förlåt om jag förefaller brutal, men jag vill ju inte insinuera, att löjtnanten använder den mest fruktbärande taktiken. Jag kom bara av en händelse att tänka på min försvunna överrock. Kanske hänger den i en annan garderob, kanske är den inte borta alls, men tjuvarnas teknik nu för tiden är ju fulländad, bättre än stöldförsäkringsagenternas, det kunna vi ju komma överens om. Jag tror att det skulle vara lättare att stjäla sängkläderna under mig än att tvinga mig ta en stöldförsäkring.

Löjtnanten höll redan om dörrvredet.

— Ja, då ber jag om ursäkt att jag besvärat. Tråkig sommar det här! Barometern sjunker ideligen, ideligen. Herr Engström känner emellertid min adress, löjtnant Hultenhjelm, Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio. Kaste tjänare!

Spionen.

Innehållsförteckning

En kväll i november för åtskilliga år sedan satt jag i min salong och ägnade mig åt det vällovliga patiensläggandet. Jag kan nämligen en enda patiens, vars namn jag inte vet, och då min hjärna känns tom efter mycket arbete, lägger jag den. Det var en mörk kväll utan måne, telefonen var just avstängd och jag började glädja mig åt friden, den absoluta, som en man stundom behöver ehuru den inte existerar i realiteten.

Naturligtvis existerade den inte heller den här kvällen. Jag hade just fått hem ett par tvåor i patiensen då det knackade på verandadörren. Jag tog lampan och mötte den besökande med ett ovänligt kritiskt ansikte. Han var en lång mager karl med markerade och tärda drag.

— Var god och stig in och ursäkta att jag möter i skjortärmarna, men jag väntade verkligen inte besök i kväll!

Jag lyste mannen in och betraktade under tiden hans profil. Svartmuskig, gulblek, kroknäsig, utlänning alltså. Därtill bröt han på något språk som inte var finska men som låg nära finskan. Inte var det tyska, inte — jo, kanske ungerska. Något orientaliskt var det i alla händelser. Han hade en bonjour av gammalt snitt och med kantband, misärens kännemärke då för tiden, men hans sätt att bugande passera mig hade något av gentilhomme i gammal stil.

— Med vem har jag den äran?

— Mitt namn är Emdow, tekniker.

Emdow, ett ovanligt namn! Han stod kvar vid dörren och gnuggade sina gula, frusna händer medan ögonen mönstrade det skumma rummet.

— En cigarrett?

— Tack!

— Och vad förskaffar mig den äran?

— Jag hoppas jag inte stör på något sätt?

— På intet vis! Vill ni inte ta plats?

— Tack! Jo — jag bor här — har slagit mig ned här för att kunna leva billigt — jag har väl bott här en månad och mera — jag har mina idéer — jag har gjort bekantskap med folket här, ett rått material, utan intressen, utan hyfsning, ja, ni känner ju till det! Och — — —

— — Förlåt, men jag tror att ni misstar er — — — efter så kort vistelse här —

— Ånej, ånej — herr Engström, vi kunna ju tala som ett par bildade karlar tillsammans och se det hela ovanifrån — medge i alla fall att det är mycket som brister, vi ha ju superiet, snustuggningen, den råa umgängestonen mellan olika kön, alltsammans — — — Det behövs lyftning, just lyftning!

— Vet ni, herr E — — em —?

— Emdow — — —

— Vet ni, herr Emdow, jag tror att ni misstar er. I varje fall vill inte jag bli någon reformator. Det reder sig nog — — —

Min hustru kallade på mig från ett inre rum. Där stod en av mina jungfrur och sade: — Känner inte redaktören den ryska spionen? Det är just han. Han har hyrt Jan Lars’ stuga och hålls och lodar här utanför varenda dag. Han säger att han är urmakare, men inte finns här några klockor att laga! Och han får utländska brev på posten var dag och skickar av stora buntar papper flera gånger i veckan.

Jag återvände till min gäst.

— Nå, vad avser herr Emdow egentligen med den här expeditionen till mig? Är ni inte ryss för övrigt? Jag tycker mig känna igen brytningen.

— Har varit! Har varit. Jag har varit löjtnant i ryska armén, det vill säga jag blev löjtnant under rysk-turkiska kriget. Jag har slagits under Skobeleff, jag var med vid Plevna, och nu lever jag på min lilla pension. Jag lever här för att här är billigt och — tja — jag är urmakare — man säger att man är tekniker, man är ju av familj och man söker ju maskera sin fattigdom — — —

— Utmärkt, herr Emdow, då kan ni laga mitt matsalsur? Det är en gammal klocka med trähjul — jag är ledsen att inte för tillfället ha någon bättre klocka att ge er till reparation — men ni förstår, jag vill göra i den mån jag kan — — —

— Tack, tusen tack — — — men nu kom jag egentligen hit för att tala om befolkningen här — — —

— Vill ni inte ha något att dricka? En grogg — eller kanske en pilsner?

— Tack, jag är egentligen absolutist — men en pilsner — ni förstår, jag har måst undvara bildat umgänge så länge, så länge, men den här pilsnern blir en hemlighet mellan oss — ty för befolkningen här är jag absolutist — — —

— Föredöme? — — —

— Just! Och nu vill jag komma till själva kärnan. Jag har tänkt bilda en gentlemannaklubb här — — —

— Gentlemannaklubb?!!

— Ja, med grader i, naturligtvis. Redaktören och jag ha den högsta graden och ungdomen får så småningom stiga från grad till grad — — —

— Jag förstår verkligen inte — — —

— Den måste byggas på absolutistisk grund! I första graden lägger man bort sprit, i andra snustuggning, i tredje svär man inte — — —

— Man får alltså tugga snus i första graden och svära till och med andra — nej, herr Emdow, driver ni med mig eller vad fan menar ni? Förlåt att jag svär men jag måtte bara vara i andra graden!

I detsamma kom pilsnern in. Herr Emdow drack med ett förskrämt uttryck i ögonen, men han smackade av välbefinnande. Jag tog en grogg och satte mig bekvämt till rätta i min stol. Karlen var antingen idiot eller också en simulant av hög rang.

— Hör nu, herr Emdow, för att bilda en så kallad gentlemannaklubb måste man ha reda på vad som menas med en gentleman. Tror ni inte att en gentleman kan tugga snus och supa och svära? Jag till exempel tuggar visserligen inte, men jag snusar och röker och super, och ändå vill herr Emdow att jag skall vara med om stiftandet av en gentlemannaklubb, där en av förutsättningarna för uppnående av högsta graden är att man lägger bort det där. Jag är ingen gentleman. Herr Emdow har vänt sig till vilse person.

Herr Emdow såg eftertänksam ut.

— Nå, man kunde ju inte behöva kalla den Gentlemannaklubb. Man kunde ju säga Vikingaklubb, till exempel!

— Nåja, men jag tror att vi lämna det här ämnet. En rospigg lägger aldrig bort att tugga snus, och han tar en sup, då det behagar honom och svär när han vill. Jag tycker, att det är riktigt så. Jag går inte alls med på den här klubben. Jag reserverar mig. Jag vill bara fråga, om inte herr Emdow vill ha mera pilsner i all hemlighet?

— Tack, tack — redaktören tycker naturligtvis att jag är en konstig herre — — —

— Ja, jag kan inte neka till det.

— Men redaktören förstår väl, att då man bor ensam som jag och inte har något att göra — — — man längtar efter sällskap — man är djärv nog som jag att göra intrång — — —

— För ingen del! Jag är också enstöring, så att jag förstår er utmärkt. Jag begär bara att få sitta här i fred, just i fred — — —

— Alltså stör jag! Jag skall genast — — —

— Nej, tvärtom, herr Emdow intresserar mig och är hjärtligt välkommen. Nå, ni fiskar väl här ute, ror och seglar?

— Ack nej, jag kan inte segla — — — men fiskar gör jag ju litet — — — man måste ju —

— Nå, berätta litet om kriget!

— Ack ja, kriget! Det är minsann intet nöje att komma ihåg. Å, jag har sett en hel del och varit med också. Se här!

Herr Emdow drog upp rockärmen och visade en röd strimma som gick från armbåge till handled. — Det är efter en kula som bara rispade upp skinnet, men det var ett otäckt sår. Jag har ett ärr på benet också. Det var en granatskärva och det blev blodförgiftning. Herr Engström märker nog, att jag haltar litet. Jag har en orden också — ja, jag räddade en gammal fru, som baschibosukerna hade bundit fast på en vedtrave och hällt fotogen över och tänt på. — Ja, kriget, det är ingenting att minnas. — — — Men jag stör visst. Jag blir inte förstådd. Jag ber tusen gånger om ursäkt, att jag — — —

— För ingen del. Välkommen åter!

Herr Emdow gick och jag såg honom aldrig mer inom mina dörrar. Han fick min matsalsklocka och behöll den ett par månader, skickade hem den och påstod, att den inte kunde lagas.

Men jag såg honom nästan dagligen i sällskap med yngre fiskarpojkar. Han hade bildat en Vikingaklubb som sammanträdde en gång i veckan och dansade. Herr Emdow var arrangören och satte verkligen liv i befolkningen under några månader. Jag var en gång med på en dans. Det fanns ingen pojke som inte tuggade snus eller tog nubben — så att grader måtte han inte lyckats instifta. Där dansades med pipa i mun, och i storstövlar och spottades ogenerat.

Men Emdow kunde ju inte segla.

En dag satt jag norröver med mina vettar på Fogdö Leje. Jag sköt ett par fåglar och måste söka mig inomskärs, ty en orkanby kom norrifrån och gjorde hela havet skummigt. Fast jag satt i lä hade jag svårt att klara mig ut med min kanot — det började blåsa döda djävlar i luften — och sjön växte. Jag arbetade mig ut på läns och lät min kanot följa sjöarna. Då möter jag en skötbåt innanför Svartkubbarna. Det var Emdow som kryssade upp emot Svartkubben. Det såg verkligen ståtligt ut i den höga sjön med brott på var kam. En karl som kan segla så och påstår att han inte kan segla är antingen ytterligt blyg eller också en humbug.

Jag passerade honom på några båtlängders avstånd och hade fullt att göra med att hålla kanoten i vindriktningen. Emdow satt lugn med skotet och rodret i händerna och seglade som en gud.

Jag började misstänka honom, fast han inte var sågfilare. Och jag mötte honom ofta i närheten av Riddarskärets stångmärke, just där militärmärket bestämmer kursen från havet in i Singö sund. Där höll han till och därifrån rodde han alltid, då min kanot dök fram från läet under Fogdö sten.

Man började allmännare tala om honom som spion. Man hade sett honom loda utanför Singösundet och inne i Grisslehamnshamnen. Pojkarna kände sig som patrioter, och herr Emdow fick inte mera något folk på sin Vikingaklubbs danstillställningar.

En dag kom en rysk båt in i hamnen. Emdow gick ombord och inom kort lade ett 10-tal ekor till vid sidan. Det gällde att förtjäna pengar av någon anledning som jag nu glömt. Bland pojkarna var Matts Abraham, full och bra. Då han såg Emdow stå i samspråk med kaptenen, smög han sig försiktigt fram och gav Emdow en fruktansvärd spark i den så kallade ändan. Emdow sjönk ihop av trötthet och måste ros i land. Den ryska båten gick. Dagen därpå flyttade Emdow från orten. Han hade uppfyllt sin bestämmelse här och reste norrut! Jag vet ju inte bestämt om han var rysk spion. Men jag vet inte heller att han inte var det. Han var antagligen antingen ett stort original eller också full av den så kallade fan. Jag tror nästan det sista.

Handlanden Trenck.

Innehållsförteckning

Just där järnvägen korsades av landsvägen, där bredvid låg handlanden Trencks stuga, mindre än andra stugor, smutsig och ogästvänlig, fast den var rödmålad med vita knutar.

Vid tio år, åldern, då en människa börjar förfalla, köpte jag snus där och bekantade mig med Trencks pojkar. Han hade åtta sådana, och vi tuggade snus tillsammans och rökte Nornan, en fruktansvärd cigarr, som bara krökte sig litet efter en halvtimmes arbete. Handelsboden var ungefär dubbelt så stor som det skrivbord jag nu sitter framför, och jag kommer ihåg att den verkade luden av smuts. I ett hörn stod en silltunna, och i den brukade bondpojkarna spotta, medan handlanden eller hans fru vände ryggen till för att söka efter den begärda varan. Två snusfjärdingar, en med Ljunglöfs och en med Jönköpings matsnus, hade sin plats innanför disken bredvid en burk Kungens av Danmark bröstkarameller. Den sista titeln imponerade på mig, och jag trodde mig höjas socialt, då jag köpte för två öre av de tummade, osunda, bacillimpregnerade sockerbitarna. Jag inbillade mig att Kungens av Danmark huvudsakliga föda var just sådana karameller. Borta i dunklet bakom disken försvann en vägg med hyllor och där fanns knappar och trådrullar och garn och griffeltavlor, och där hyllan slutade åt höger, lutade sig en knippa tagelpiskor mot väggen.

Oftast, då man kom in i boden, fanns ingen där. Men man hörde antingen en fiol eller också skrik och svordomar från rummet bredvid, och sedan man efter landets sed stått i stilla avvaktan några minuter, öppnades en dörr till höger och ut kom Trenck eller frun.

Han var en kraftig, högväxt, bredaxlad man om trettiofem år, med lugna, oberörda ögon under en gul, hård panna och röda mustascher, som tycktes växa ut direkt ur näsborrarna och genera andedräkten, ty det lät alltid som om luften ur lungorna mötte motstånd i näsan. Hon var en stor, mörkhyad kvinna på trettiotvå, alltid med klänningslivet oknäppt, ty hon hade ju jämt någon unge, som hon måste slita från bröstet för att betjäna oss kunder.

Trencks äldste son var min lekkamrat. Det hände, att jag sökte honom och kom in i rummet, där familjen bodde. Där fanns två fållbänkar och två vaggor, och i den ena fållbänken lågo oftast Trenck och hans hustru, medan barnen slogos och skreko eller rotade i askan i den öppna spiseln. Trenck låg med fötterna uppe på sänggaveln och rökte Candeloupe och bredvid honom låg hon med sitt öppna klänningsliv och utan skor.

Jag började nästan alltid, då jag kom in i familjens sköte: — Får Kalle komma med mig och meta i Ebbarpsgölen? — och Trenck svarade lika regelbundet: — Jaså, är det du, Albert — ja, gå ni bara, men akta er för gungflyna, och fan tar er om ni kommer hem med fisk!

Det sista sade han för att skaffa oss tur. Var och en vet hur galet det går, då man önskar fiskelycka åt någon.

Kalle och jag metade — och en gång träffade vi stadsbor vid gölen, kvinnor och män, det var visst handelsbokhållare från Eksjö med tjangser och matsäckar — och de stodo på stranden och sågo på, när Kalle och jag vilda och barfota gungande på flyet drogo upp den ena rudan efter den andra. Då sade en av bokhållarna.

— Hör ni pojkar, ni får fem öre, om ni äter opp var sin ruda levande!

Fem öre var pengar och Kalle Trenck åt genast upp en liten ruda, som ögonblicket efter det storslagna anbudet sprattlade mellan hans tänder. Jag försökte också ärligt, men jag måste kräkas. Även det hade väl varit värt fem öre men jag fick ingen slant och blev full av hat mot stadsborna. Bokhållarna skrattade bara åt mig och deras kvinnor lågo dubbla av glädje.

Om någon timme skulle sällskapet gå till stationen för att passa på kvällståget. — Jag vet en genväg, sade jag, och man såg på klockorna och fann, att man behövde en genväg. Från gölen gick ett brett dike och över det diket låg en planka. Från den ledde en gungande stig mellan svarta dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till gölens avlopp på andra sidan mossen. Men där fanns ingen spång, och där var det bråddjupt vid berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det var en genväg, men man måste simma, om man ville begagna den.

— Om du visar oss den där genvägen, får du din femöring, sade en av bokhållarna.

— Kom bara över plankan, sade jag. Kalle Trenck förstod, och knappt hade sällskapet vandrat ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet på ängssluttningen, därifrån vi kommit.

— Gå bara först rakt fram, så till vänster och sen till höger och så tillbaks igen och hämta plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och stodo ibland rådvilla balanserande på vacklande och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste någon offra sig och antingen vada i gyttja till axlarna eller också simma över. Då funno vi vår tid vara inne och lade benen på ryggen släpande plankan mellan oss. Vi gömde den bland ljungen i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.

Bokhållarna och deras kvinnor kommo verkligen i tid till kvällståget, men mellan brädstaplarna lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras till oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför skulle de locka hyggliga smålandspojkar att äta levande rudor? Vår hämnd var lyckad och ljuv, och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng något på ett främmande språk. Jag frågade vad det betydde. Han svarade: — Det betyder Käre Gud och käre Faen — det hade hans pappa lärt honom.

Läsaren tycker kanske, att jag talar litet för mycket om mig själv och om Kalle Trenck, men han var ju min bästa kamrat. Han blev gardist sedan och försvann i det vimmel vi — du och jag — äro i.

Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan skola en gång få sin särskilda historia. — Bon! som Strindberg säger — vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla tre, som man kryper på en älg — och just som vi lagt oss till rätta bakom en albuske och kände oss härligt syndiga — tänk, 10, 12, 13 år — vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: — Kom hit ni, pojkar, var inte blyga! — och i detsamma stego båda kvinnorna upp på andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns det — nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss — och vi sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas De vitas fotspår.

Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man sade, att det var svartsjuka — det var en mystisk åkomma, som vi pojkar inte hade erfarenhet av — ännu. Alltnog — systern försvann ur huset.

Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar, men intressant och hemlighetsfullt var det.

En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen och sköta hushållet.

Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga, grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och rörde min panna. Så gick hon.

Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.

En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna, zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo, men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.

Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: — Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen innanför.

Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det var sommar.

Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar. Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya fru.

Ja, så var det med det!

Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung, vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp slantarna.

Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.

Somligt folk är så beskaffat.