Mackenzie kunde inte minnas när stationen senaste hade varit så kaotisk. Det första hon såg när hon kom in genom entrédörrarna var Nancy som kom springande i korridoren mot någons kontor. Hon hade aldrig tidigare sett Nancy röra sig så snabbt. Dessutom hade varenda polis hon passerade, på väg till konferensrummet, ett oroligt ansiktsuttryck.

Det verkade som att morgonen skulle bli händelserik. Det fanns en spänning i luften som påminde henne om den tjocka atmosfären som infann sig innan en riktigt häftig sommarstorm.

Hon hade känt av spänningen redan innan hon åkte hemifrån. Det första samtalet hade kommit 07:30 och hon hade informerats att de skulle följa upp ledtråden inom några timmar. Tydligen hade det, medan hon sov, visat sig att ledtråden som hon lyckats få ur Kevin varit väldigt lovande. En arresteringsorder hade utfärdats och en plan för gripande höll på att arbetas fram. En sak hade dock redan fastslagits: Nelson ville att hon och Porter skulle plocka in den misstänkte.

Under de tio minuter som hon varit på stationen hade det varit kaos. Medan hon hällde upp en kopp kaffe, röt Nelson ut sina order till alla samtidigt som Porter såg gravallvarlig ut i en stol vid konferensbordet. Porter påminde om ett tjurigt barn som försökte få uppmärksamhet. Hon visste att det måste störa honom något enormt att denna ledtråd hade kommit från en pojke som Mackenzie pratat med — en pojke som han hade varit beredd att gå ifrån.

Mackenzie och Porter hade fått uppdraget, och två andra bilar var anvisade att följa dem ifall de skulle behöva uppbackning. Det var den fjärde gången under hennes karriär som hon hade fått uppdraget att utföra ett sådant gripande, och hon skulle aldrig tröttna på adrenalinpåslaget som infann sig när det skedde. Trots energipåslaget som forsade genom henne höll sig Mackenzie lugn och samlad. Hon gick ut från konferensrummet med ett upphöjt lugn och självförtroende, och började känna att det här var hennes fall nu, oavsett hur gärna Porter ville att det skulle vara hans. När hon var på väg ut kom Nelson fram till henne och tog henne lätt i armen.

"White, kan jag få prata med dig en sekund?"

Han tog henne åt sidan och puttade henne mot kopiatorrummet innan hon hann svara. Han såg sig omkring med en konspiratorisk blick och säkerställde att ingen annan befann sig på höravstånd. Sedan tittade han på henne på ett sätt som fick henne att undra om hon gjort något fel.

"Lyssna", sa Nelson, "Porter kom till mig igår kväll och frågade om han fick bli omplacerad. Jag sa blankt nej. Jag sa till honom att det vore dumt av honom att hoppa av det här fallet nu. Vet du varför han vill bli omplacerad?

"Han tycker att jag trampade honom på tårna igår kväll", sa Mackenzie. "Men det var tydligt att ungarna inte gav honom några svar och att han inte tänkte försöka särskilt mycket för att nå dem heller".

"Åh, du behöver inte förklara det där för mig", sa Nelson. "Jag tycker att du gjorde ett jävligt bra jobb men den äldsta grabben. Han hade till och med sagt till några av de andra som åkte dit — inklusive socialtjänsten — att han verkligen gillade dig. Jag ville bara att du skulle veta att Porter är förbannad idag. Om han ger dig någon skit, så säger du till mig. Men jag tror inte att han kommer att göra det. Även om han inte är din största beundrare, så fattade jag, utan att han sa det rätt ut, att han respekterar dig skitmycket. Men det stannar mellan oss, okej?"

"Ja, sir", sa Mackenzie, överraskad över det plötsliga stödet och uppmuntrandet.

"Då så", sa Nelson, och klappade henne försiktigt på ryggen. "Stick och hämta in killen nu".

Mackenzie gick ut till parkeringsplatsen där Porter redan satt i bilens förarsäte. Han gav henne en vad fan var det som tog sådan tid-blick när hon skyndade sig mot bilen. Så fort hon satt sig, körde Porter ut från parkeringen innan Mackenzie ens helt hunnit att stänga dörren.

"Jag antar att du tog del av hela rapporten i morse?" frågade Porter medan han svängde ut på motorvägen. Två andra bilar körde upp bakom dem, med Nelson och fyra andra poliser som förstärkning om det skulle behövas.

"Det gjorde jag", sa Mackenzie. "Clive Traylor, en fyrtioettårig dömd sexualförbrytare. Satt sex månader i fängelse för att ha attackerat en kvinna 2006. Han arbetar för närvarande i ett lokalt apotek men gör också en del träarbete från ett litet skjul på sin tomt."

"Jaha, då måste du ha missat Nancys senaste memo", sa Porter.

"Har jag?" frågade hon. "Vad har jag missat?"

"Fanskapet hade flera träpålar bakom sitt skjul. Intel visar att pålarna har nästan exakt samma storlek som den vi hittade ute på majsfältet."

Mackenzie skrollade igenom sina mail på telefonen och såg att Nancy hade skickat ut informationen för mindre än tio minuter sedan.

"Det låter som vår kille då", sa hon.

"Det kan du ge dig på", sa Porter. Han lät som en robot, som om han hade blivit programmerad att säga vissa saker. Han tittade inte på henne en enda gång. Det var tydligt att han var förbannad, men det var okej för Mackenzie. Så länge han använde ilskan och beslutsamheten till att fånga in den misstänkte, så kunde hon inte bry sig mindre.

"Jag får väl nämna elefanten i bilen", sa Porter. "Det gjorde mig skitförbannad när du tog över igår kväll. Men tamejfan, du utförde någon form av mirakel med grabben igår. Du är skarpare än vad jag gett dig beröm för, jag erkänner det. Men respektlösheten..."

Han tappade bort sig där, som om han var osäker på hur han skulle slutföra meningen. Mackenzie svarade ingenting. Hon tittade bara rakt fram och försökte smälta faktumet att hon precis hade fått vad som nästan skulle kunna anses vara komplimanger från två väldigt osannolika håll, under de senaste femton minuterna.

Plötsligt kände hon att det här kunde bli en riktigt bra dag. Förhoppningsvis skulle de mot slutet av dagen ha plockat in mannen som var skyldig till mordet på Hailey Lizbrook och flera andra olösta mord de senaste tjugo åren. Om det var belöningen, kunde hon sannerligen tolerera Porters sura humör.

Mackenzie tittade ut och kände sig nedstämd av att se hur bostadsområdena förändrades, när Porter körde in i de försummade förorterna till Omaha. Välbärgade kvarter ledde till lägenhetskomplex med billiga hyresrätter och efter dem kom de mer ruffiga bostadsområdena.

Snart hade de nått Clive Traylors område, som bestod av bostäder för de med lägre inkomster, belägna på halvdöda gräsmattor och försedda med skeva postlådor längs gatan. Raderna av hus såg ut att aldrig upphöra, det ena huset såg mer försummat ut än det andra. Hon visste inte vad som var mest ledsamt för henne: försummelsen eller den förlamande monotonin.

Clives kvarter var tyst, och när de körde in där kände Mackenzie ett välbekant adrenalinpåslag. Utan att tänka, rätade hon på ryggen och gjorde sig redo att konfrontera en mördare.

Enligt övervakningsteamet som hade övervakat fastigheten sedan 03:00, så var Traylor fortfarande hemma. Han behövde inte stämpla in på arbetet förrän klockan ett.

Porter saktade in när de närmade sig och han parkerade precis utanför Traylors hus. Sedan tittade han på Mackenzie för första gången den morgonen. Han såg att vara på helspänn. Hon insåg att hon antagligen också gjorde det. Trots deras olikheter kände sig Mackenzie ändå säker med honom när det kom till att möta något potentiellt farligt. Sexistisk hårding eller inte, gubben hade ändå gedigen erfarenhet och visste för det mesta vad gjorde.

"Är du redo?" frågade Porter.

Hon nickade och tog mikrofonen från radioenheten på instrumentpanelen.

"Det här är White", sa hon in i mikrofonen. "Vi är klara att gå in på ditt kommando."

"Kör", löd Nelsons enkla svar.

Mackenzie och Porter klev långsamt ur bilen. De ville inte alarmera Traylor om han skulle råka titta ut genom fönstret och se två främlingar som kom gående på hans gräsmatta. Porter tog täten när de gick upp för verandans skrangliga trappsteg. Verandan var täckt av vita färgflagor och resterna av hundratals döda insekter. Mackenzie kände hur hon spände sig när hon gjorde sig redo. Vad skulle hon göra när hon såg ansiktet på mannen som hade mördat de där kvinnorna?

Porter drog upp den klena myggnätsdörren och knackade sedan på ytterdörren.

Mackenzie stod bredvid honom, beredd och med hög puls. Hon kände hur svetten började sippra fram i handflatorna.

Det gick några sekunder innan hon hörde fotsteg som kom emot dem. Sedan kom ljudet av låset som öppnades, dörren öppnades på glänt och Clive Traylor tittade ut på dem. Han såg perplex ut — och sedan väldigt orolig.

"Kan jag hjälpa er?" frågade Traylor.

"Herr Traylor," sa Porter, "Jag är kriminalinspektör Porter och det här är kriminalinspektör White. Om du har en stund över skulle vi gärna vilja prata med dig."

"Vad handlar det om?" frågade Traylor defensivt.

"Om ett brott som utfördes för två kvällar sedan", sa Porter. "Vi har bara några frågor och så länge du kan svara ärligt, så tar det inte mer än fem eller tio minuter innan du slipper oss."

Traylor verkade fundera på detta en stund. Mackenzie var rätt säker på att hon förstod vilka tankar som for genom hans huvud i den här stunden. Han var en dömd sexualförbrytare och skulle han visa minsta ovilja att hjälpa polisen när de bad honom, skulle varningslamporna lysa och kanske även leda till att hans nuvarande aktiviteter undersöktes närmare.

Och det var det sista en man som Clive Traylor ville.

"Ja, kom in", sa Traylor till slut, uppenbart obekväm med situationen. Men han öppnade dörren och de klev in i huset, som såg ut som ett studentrum.

Böcker låg i travar överallt, tomma ölburkar var utspridda här och där, och kläder låg sporadiskt utslängda var än det fanns yta för dem. Stället luktade som om Traylor nyligen bränt något på spisen.

Han visade dem vägen till sitt lilla vardagsrum, och Mackenzie tog in hela rummet, analyserade blixtsnabbt om det här var en mördares hus. Det låg mer kläder i en hög på soffan och soffbordet var fullt av smutsig disk och en laptop. Att se sådan oordning fick Mackenzie att inse att Zacks livsstil kanske inte var så grisig som hon trott. Traylor bad dem inte att sätta sig, vilket var bra för det fanns inte en chans att Mackenzie skulle vilja sätta sig någonstans i det här huset.

"Tack för att du tar dig tiden", sa Porter. "Som jag sa, så skedde ett brott för två kvällar sedan — ett mord. Vi är här för att du har en rätt svajig historia med offret."

"Vem var det?" frågade Traylor.

Mackenzie tittade noggrant på honom, studerade hans ansiktsuttryck och hållning, i hopp om att få någon vibb. Än så länge kunde hon bara konstatera att han var väldigt obekväm med att ha polisen hos sig.

"En kvinna som hette Hailey Lizbrook."

Traylor verkade fundera på detta en stund men sedan skakade han på huvudet.

"Jag känner ingen med det namnet."

"Är du säker på det?" frågade Porter. "Vi har bevis på att hon lämnade in en ansökan om besöksförbud mot dig förra året."

Han insåg plötsligt och himlade med ögonen.

"Jaså, hon. Jag visste inte att hon hette så."

"Men du visste var hon bodde?" sa Mackenzie.

"Ja, det visste jag", sa Traylor. "Ja, jag följde henne hem från The Runway några gånger. Polisen var här och pratade med mig om det. Men jag har inte brutit mot besöksförbudet en enda gång, det lovar jag."

"Så du förnekar inte att du förföljt henne vid någon tidpunkt då?" frågade Porter.

Mackenzie såg hur generad Traylor blev och missmod kom över henne. Hon kände sig plötsligt säker på att det här inte var mannen de letade efter.

"Nej, jag erkänner det. Men efter besöksförbudet så höll jag mig borta. Jag slutade gå till den strippklubben."

"Okej", sa Porter. "Kan du berätta för mig var du var i förrgår kväll?"

"Tja, jag jobbade till nio och sedan kom jag hem. Jag tittade på tv och gick till sängs vid midnatt."

"Har du några bevis för det?" frågade Porter.

Traylor såg överrumplad ut, och letade efter ett lämpligt svar. "Fan, jag vet inte. Jag loggade in på min internetbank. Kan det vara bevis?"

"Det kan det vara", sa Porter och pekade mot datorn på soffbordet. "Visa oss."

Traylor började brottas med något i den stunden. Han sträckte sig långsamt mot datorn, men tvekade sedan. "Det, tja, det är en inskränkning av min personliga integritet. Kom tillbaka med ett tillstånd, så ska jag—"

"Jag föddes inte igår", sa Porter. "Vi har fler poliser utanför och jag kan få hit dem på trettio sekunder. Vi har redan fått tillstånd. Så gör nu det här så lätt som möjligt och visa mig din webbhistorik."

Traylor svettades praktiskt taget vid det här laget. Mackenzie var rätt säker på att han inte var mördaren, men något höll han hemligt.

"Vad är problemet?" sa Mackenzie

"Ni får vända er direkt till min bank efter den informationen", sa han.

"Varför?"

"För att det finns ingen sparad historik på den här datorn."

Porter tog ett steg framåt och upprepade sitt krav. "Visa oss."

Mackenzie och Porter stod på var sin sida av Traylor. Mackenzie tittade uppmärksamt och noterade att Traylor klickade fram sin webbläsare väldigt snabbt. Men Mackenzie hade sett startsidan och det räckte för henne.

Hon tog ett steg bort från Traylor medan han visade Porter att historiken var tom. Hon lyssnade medan han förklarade för Porter att han alltid raderade historiken för att göra sig av med cookies och skräp i cache-minnet. Hon lät Porter diskutera den uråldriga bortförklaringen med honom medan hon kikade ut i hallen. Det fanns inga bilder på väggarna, bara bråte på golvet och längs väggarna. Mitt i röran såg hon en låda som såg misstänkt ut.

Mackenzie gick tillbaka till vardagsrummet just som konversationen mellan Porter och Traylor höll på att hetta till.

"Ursäkta mig", sa hon och överröstade dem. "Herr Traylor, jag litar på dig, jag är ganska säker på att du inte haft något att göra med mordet på Hailey Lizbrook. Jag kan berätta för dig att många olika faktorer pekade på att det var du, inte minst pålarna bakom skjulet där ute. Men nej, jag tror inte att du har mördat någon."

"Tack för det", fräste han sarkastiskt.

"White", sa Porter "vad håller du på—"

"Men du kommer att behöva förklara för mig vilka andra olämpliga aktiviteter du har varit involverad i."

Han såg förvånad ut, nästan förolämpad. "Inget", sa han. "Jag vet att jag inte har ett perfekt brottsregister. Är du väl en dömd sexualförbrytare, så blir livet aldrig det samma igen. Folk ser på dig på ett annat sätt och—"

"Snälla, lägg ner det där snacket", sa Mackenzie. "Är du säker på att du inte har varit involverad i någonting du inte borde?"

"Jag lovar."

Mackenzie nickade och tittade sedan på Porter med ett smalt leende. "Inspektör Porter, vill du handfängsla honom eller ska jag göra det?"

Innan Porter hann svara, rörde sig Traylor. Han kolliderade med Mackenzie och försökte knuffa henne mot marken för att kunna fortsätta ner mot hallen. Han hade dock uppenbarligen inte räknat med att hon skulle vara så stadig. Hon spjärnade med fötterna mot golvet och rätade på knäna, vilket fick Traylor att förvirrat studsa tillbaka.

"Helvete", muttrade Porter och fumlade efter sitt tjänstevapen.

Medan han försökte komma åt sin pistol, satte Mackenzie sin armbåge hårt i bröstet på Traylor när han försökte finta sig förbi henne. Han gav ifrån sig ett uff och såg på henne med en förvånad min. Han tappade balansen och var på väg ner, men innan han ens nuddat golvet hade Mackenzie greppat tag om hans nacke och kastat honom i golvet.

Traylor skrek till när Mackenzie satte sitt knä i hans rygg och vispade fram handklovarna, som en magiker som trollar fram en sjal ur handen.

"Glöm det", sa Mackenzie och kisade mot Porter. "Jag gör det."

Hon låste handklovarna runt Traylors handleder. Porter rörde sig inte. Hans hand var som fastfrusen på höften, med pistolen ännu vilande i hölstret.

Mackenzie tittade på plastpåsen och kände sig illamående över tanken på vad hon antog fanns på USB-stickorna i den. De var totalt elva stycken. Efter hårda förhör hade de upptäckt att de här USB-stickorna var det som Traylor hade siktat in sig på när han gjorde misstaget att försöka tackla sig förbi Mackenzie.

"Herrejävlar", sa Nelson och såg nästan lite för glad ut när han såg Clive Traylor fösas in i baksätet av polisbilen. "Det var inte det gripandet jag hade hoppats på idag, men det här var verkligen inte dåligt heller."

Knappt en timme hade passerat sedan Traylor hade nekat till någon form av inblandning i något olagligt. Under den timmen hade hans laptop konfiskerats och hans historik hade återställts. Åtskilliga USB-stickor, fyllda med foton och video, hade också hittats i huset. I och med det som hittades på hans dator, inklusive webbsidor som besökts de senaste två dagarna och USB-stickorna, så hade Clive Traylor haft i sin ägo fler än femhundra bilder och tjugofem videofilmer med barnpornografi. Dessutom sålde han filerna online. Den senaste transaktionen hade skett till en IP-adress i Frankrike, för en summa av tvåhundra dollar — en transaktion som hade bekräftats av Traylors bank.

Clive Traylor hade inte varit i närheten av majsfältet där Hailey Lizbrook hade mördats för två dagar sedan. Istället hade han varit på nätet och spridit barnpornografi.

När Mackenzie hade sett att Traylors webbläsare var i inkognitoläget på startsidan och sedan lådan i hallen, som hade hårdvara för att blockera IP-nummer, så hade hon kunnat lägga bitarna på plats. Faktumet att Traylor var en dömd sexualförbrytare hade gjort ekvationen ännu enklare att lösa.

Nelson stod med Mackenzie och Porter, medan Traylor kördes iväg.

"Vi tror att vi bara skrapat på ytan av det här", sa han. "Så fort vi kan komma förbi mjukvaran som han installerat, så tror jag att vi kommer att hitta jävligt mycket mer. Förbannat bra jobbat av er."

"Tack, sir", sa Porter, tydligt i konflikt med sig själv över hur mycket av äran han egentligen kunde ta åt sig.

"Förresten", sa Nelson, nu med ögonen fokuserade på Mackenzie, "jag skickade några grabbar till skjulet här bakom. Det fanns inget där — bara lite ofärdigt snickeri, en bokhylla, några bord, den typen av grejer. Jag beordrade dem att kolla pålarna bakom skjulet också och det visade sig att de är gjorda av furuträ, precis som allt det andra han snickrat ihop. Så det var bara ett stort sammanträffande."

"Jag var säker på att det var rätt kille", sa Porter.

"Tja, låt inte det här påverka er", sa Nelson. "Dagen är ung."

Nelson lämnade dem för att gå och prata med teknikerna som arbetade med att komma djupare in i Traylors laptop.

"Det var skarptänkt av dig där inne", sa Porter. "Jag hade missat båda de där grejerna — mjukvaran på hans dator och hårdvaruboxen."

Han lät nedstämd, nästan ledsen.

"Tack", sa Mackenzie och kände sig lite obekväm. Hon ville berätta för honom hur hon hade kunnat dra sina slutsatser, men tänkte att det bara skulle irritera honom. Så hon höll tyst, som vanligt.

"Nåja", sa Porter och slog ihop händerna, som om hela ärendet var avslutat.

"Låt oss åka tillbaka till stationen och se vad mer vi kan gräva upp om vår mördare."

Mackenzie nickade och tog en stund på sig att kliva in i bilen. Hon tittade mot Clive Traylors hus och skjulet på baksidan. Hon kunde se toppen av pålarna från där hon stod.

Visst, på pappret hade det här verkat solklart. Men nu när det hade resulterat i något helt annat, fick hon åter konstatera att de mer eller mindre var tillbaka på ruta ett.

Det fanns fortfarande en mördare där ute, och för varje minut som passerade så gav de honom en ny chans att döda igen.

KAPITEL ÅTTA

Som pojke var en av hans favoritsysselsättningar att sitta ute på verandan och titta på deras katt, när den smög runt i trädgården. Det var särskilt intressant när den råkade på en fågel, eller som vid ett tillfälle, en ekorre. Han tittade på när katten lurpassade på en fågel i femton minuter, lekte med den och slutligen slet den i stycken så att fjädrarna flög i luften.

Han tänkte på katten nu, när han tittade på kvinnan som kom hem från ännu en kväll på jobbet — en arbetsplats där hon stod på scen och visade upp sin nakna hud. Precis som katten från barndomen, hade han lurpassat.

Han hade skrotat idén om att ta henne på arbetsplatsen; säkerheten var god och även under gatubelysningens skumma sken i den tidiga morgonen så var risken för att bli påkommen för stor. Istället väntade han på parkeringsplatsen utanför lägenhetskomplexet där hon bodde.

Han hade parkerat precis framför trapporna längst bort på högersidan av komplexet, eftersom det var de trapporna hon tog för att komma upp till sin lägenhet på andra plan. Sedan, efter klockan tre, hade han gått upp för trapporna och väntat på trappavsatsen mellan första och andra våningen. Det var dåligt upplyst och dödstyst vid den här tiden på dygnet. Han hade dock en gammal mobiltelefon med sig, som han kunde använda för att låtsas prata vid händelse av att någon skulle passera.

Han hade följt efter henne under två nätter nu, så han visste att hon skulle komma hem någon gång mellan tre och fyra på morgonen. Under båda de tillfällen som han hade följt efter henne och parkerat på andra sidan gatan, så hade han bara sett en person använda trapporna mellan tre och fyra på morgonen, och den personen hade varit redigt berusad.

Från trappavsatsen hade han sett hennes bil parkera, och nu tittade han på medan hon öppnade bildörren och klev ut. Till och med när hon bar sina vardagskläder så verkade hon vilja visa upp benen. Och vad hade hon haft för sig hela kvällen?

Visat de där benen och fått män att tråna efter henne.

Hon närmade sig trapphuset och han satte telefonen mot örat. Några steg till så skulle hon vara precis framför honom. Han kände hur vadmusklerna spändes och gjorde sig redo för språng. Återigen tänkte han på katten från sin barndom.

När han hörde hennes lätta steg där nere, låtsades han prata i telefonen. Han pratade tyst, men inte så tyst att det skulle verka som om han höll på med något hemligt. Han tänkte att han kanske skulle le mot henne när hon dök upp.

Och så kom hon upp på trappavsatsen, i färd med att ta sig an trappstegen mot andra våningen. Hon kastade en blick på honom, såg att han var upptagen och verkade ofarlig. Hon hälsade på honom med en liten nickning. Han nickade tillbaka, med ett leende.

När hon hade ryggen vänd åt honom, agerade han snabbt.

Han förde ner högerhanden i jackfickan och drog fram en trasa som han hade dränkt i kloroform några sekunder innan han klivit ur bilen. Sin andra arm använde han för att omfamna hennes hals och dra henne baklänges så att hon tappade fotfästet. Hon fick bara fram ett litet förvånat gnäll innan trasan pressades mot henne mun.

Omedelbart kämpade hon emot och lyckades på något sätt att bita i hans lillfinger. Bettet var kraftigt och först var han säker på att hon hade bitit rätt igenom fingret. Han drog tillbaka handen bara för en kort stund, men det var tillräckligt med tid för att hon skulle kunna slita sig loss från greppet och röra sig ifrån honom.

Hon satte fart upp för trapporna och gav ifrån sig ett förtvivlat kvidande. Han visste att kvidandet snart skulle utvecklas till ett skrik. Han dök framåt, sträckte ut armen och fick tag i det silkeslena benet. Han tappade luften när hans bröst och mage landade på trappstegen, men han lyckades ändå ta ett hårt tag om benet och dra henne mot sig. Med ett desperat litet skrik föll hon mot marken, och med ett skälvande smack slog hennes ansikte i den hårda trappan.

Hon rörde sig inte, och han skyndade sig upp för trappan för att få en närmare titt på henne. Hon hade slagit i tinningen mot trappan. Förvånande nog blödde hon inte, men trots det svaga ljuset kunde han se att en bula redan hade börjat växa fram.

Han agerade snabbt, stoppade tillbaka trasan i fickan, och insåg att hon hade bitit ganska rejält i hans lillfinger. Han lyfte sedan upp henne och upptäckte att hennes ben var lealösa. Hon hade blivit knockad.

Men han hade varit med om det här tidigare. Han lyfte upp henne från den sidan där bulan höll på att bildas och lutade all hennes vikt åt det hållet. Sedan drog han ner henne för trappan med en arm runt hennes midja. Benen släpade odugliga efter henne. Med sin andra hand tog han fram den döda telefonen och höll den mot örat, ifall de skulle råka passera någon under de knappa fem meterna som separerade dem från hans bil. Han hade förberett replikerna om det här skulle ske: Ja, vad ska jag säga. Hon är full och har däckat. Jag tänker att det är bäst att jag hjälper henne hem.

Men den sena timmen gjorde att skådespelarinsatsen inte behövdes. Trapphuset och parkeringsplatsen var helt döda. Han fick in henne i bilen utan problem och utan att ha sett till någon annan.

Han startade bilen och körde ut från parkeringsplatsen, i östlig riktning.

Tio minuter senare guppade hennes huvud mjukt mot fönstret i passagerarsätet, och hon mumlade någonting som han inte förstod.

Han böjde sig mot henne och klappade henne på handen.

"Det är okej", sa han. "Allt kommer bli okej."