Staketet var gammal och rostigt precis som allt annat på den här gudsförgätna gatan. Hon kände hur rosten trängde in mellan vecken i fingrarna, men åtminstone gjorde rosten att trådstaketet knappt gav ifrån sig något ljud när hon klättrade upp på det. Staketet var mellan två till två och en halv meter högt och snart hade hon nått ända upp.

Hon lyfte över ett ben, stabiliserade sig, och lyfte sedan över det andra.

Med en lätt knuff ut från staketet hoppade hon från toppen och landade mjukt i trädgården.

Hon tog genast fram pistolen ur hölstret och smög mot skjulet i en hukad position. Hon tog sig fram till dörren och rätade upp benen litegrann, medan hon försökte hitta den krökta platsen på dörren som gjorde att den inte kunde stängas helt. Hon hittade den några centimeter upp på dörren och hon kikade in.

Hon såg pålen direkt, uppställd i mitten av skjulet. En hastig skugga for förbi den, följt av det objekt som hade givit skuggan. Hon såg först kvinnan, som sparkade med sina ben i luften, och sedan mannen som höll fast henne bakifrån. Kvinnan var naken förutom att hon hade munkavle. En serie av dova skrik kom från bakom den medan hon kämpade för att ta sig loss.

Mannen föste henne mot pålen. Ett rep hängde runt hans axel som en lealös orm.

Mackenzie, vars hjärta bultade så hårt att hon knappt kunde höra, hade sett tillräckligt. Hon visste att hon skulle behöva agera snabbt; hon skulle behöva slita upp dörren och ta sig in med pistolen höjd, innan äcklet skulle fatta vad som hände.

Nu hade det varit lättare om jag hade haft hjälp, tänkte hon, och ångrade plötsligt att hon hade letat sig ut hit alldeles själv.

Hon sträckte handen mot dörrens rostiga handtag. När hon greppade det, fick hon en jobbig tanke. Tänk om det är låst från insidan på något sätt?

Svaret var dock enkelt. Nu när hon var centimeter från mördaren så var hon villig att ta risken. Om så är fallet, tänkte hon, så skjuter jag genom den jävla dörren.

Hon greppade handtaget och tog ett djupt andetag. Hon höll andan och andades inte ut förrän hon hade slitit upp dörren.

Hon rusade framåt och höll upp pistolen.

"Polis! Lägg ner vapnet och upp med—"

Hon visste att hon hade begått ett misstag i samma stund som hon klev in. Någonting under hennes fötter kändes konstigt. Och så kom det märkliga ljudet.

Mackenzie tittade ner som hastigast, hon lät ögonen släppa konturerna av mannen framför henne, och såg plastöverdraget som täckte golvet. Hon stod på det. Och även fast det tog mindre än en sekund för henne att förstå vad hon såg, så var det en sekund för länge.

Den skumma figuren framför henne satte sig omedelbart på huk, tog tag i plasten och ryckte allt vad han kunde.

Mackenzie kände hur marken rörde sig. Plasten hon stod på rycktes mot honom och hon tappade balansen och flög upp i luften.

Mannen knuffade den nakna kvinnan mot henne, och hon landade ovanpå henne.

Omtumlad tog sig Mackenzie upp och knuffade undan den desperata kvinnan från sin kropp, men när hon gjorde det hade mannen redan rusat mot henne och hans näve kom i hennes riktning. Hon var halvvägs uppe när den träffade Mackenzie precis mellan ögonen och skickade henne mot marken igen.

Det var när hon föll mot marken som Mackenzie fick en första titt på mördaren. Han var i fyrtioårsåldern och delvis flintskallig. Han ögon var elektriskt blå och såg ut som ett galet djur som varit inspärrat alldeles för länge och fått en ganska bra uppfattning om hur det var ute i det fria. Han var kort men kraftig. Mackenzie tänkte att det troligen fanns mer muskler under hans skjorta än vad hans utseende berättade. Slaget som han delat ut bekräftade detta antagande.

Han var efter henne nu, och han rörde sig med snabbhet och kraft i det lilla skjulet. Han hade något i sin hand som tycktes kräla fram genom mörkret. När han lyfte sin arm, insåg Mackenzie vad det var. Hon såg den flisade svansen segla mot henne.

Mackenzie rullade åt sidan precis i rätt ögonblick.

Piskan snärtade mindre än fem centimeter från Mackenzies högra öra. Ljudet var öronbedövande.

Mördaren höjde piskan igen, den här gången riktade han den rakt mot Mackenzie.

Hon böjde sig bakåt, höjde pistolen, stabiliserade sina händer och sköt.

Rörelsen han gjorde när han lyfte piskan snedvred hennes sikte och kulan träffade honom i vänsteraxeln istället för hjärtat.

Han tappade piskan och snubblade framåt. Han tittade på Mackenzie med en förvånad min, som om blotta synen av en pistol var absurd för honom.

Men han verkade oförfärad. Han dök mot henne greppade efter pistolen. Mackenzie sköt igen, och kulan skrapade hans högerarm när han landade.

Han brakade över henne med hela sin kroppstyngd och skakningen som uppstod när han landade på henne skickade en häftig smärta genom hennes kropp. Hennes händer öppnades av reflexen och pistolen föll mot marken.

I samma stund som hon hörde pistolen slå i marken, reste sig mördaren och måttade sin knytnäve för att slå. Innan han hunnit skicka näven mot Mackenzie, slog hon honom rakt i magen. Eftersom hon låg på rygg på golvet så fick hon ingen kraft i slaget, men det var tillräckligt för att parera attacken. När hans slag bara studsade mot hennes axel, skruvade Mackenzie på sin kropp och tryckte till honom hårt i sidan av käken med sin armbåge.

Han gled av henne och hon sträckte sig omedelbart efter pistolen.

Mördaren sprang precis när Mackenzies hand greppade pistolen. Hon plockade upp den och siktade mot dörren precis när han sprang ut. Det var nära att hon sköt, men den nakna kvinnan stod i vägen.

Mackenzie reste sig upp och tittade på den nakna kvinnan. Hon skakade och var fortfarande bunden.

"Stanna här", sa Mackenzie. "Jag kommer tillbaka och hämtar dig."

Kvinnan nickade och Mackenzie såg någonting nedbrutet i kvinnans ögon. Den här kvällens händelser, oavsett hur det slutade, skulle traumatisera den här stackars unga kvinnan i resten av hennes liv.

Med den skrämmande tanken som bränsle, rusade Mackenzie ut ur skjulet precis i tid för att se hur dörren till baksidan av huset stängdes. Mackenzie satte genast efter utan några förhoppningar om att dörren skulle vara olåst när hon kom fram.

När hon vred om dörrhandtaget var det inget som tog emot. Dörren öppnades och avslöjade en liten ingång och ett mörkt kök där bakom.

Han gjorde det med flit, tänkte hon. Han vill att jag ska följa efter honom in i huset.

Hon gav det bara en stunds eftertanke innan hon höjde sin pistol och störtade in i mörkret.

KAPITEL TRETTIOFYRA

Mackenzie klev in i köket och förstod direkt att den här mannen inte brydde sig om hur han levde. Hon kände doften av rutten mat från någonstans, blandat med doften av smuts och gammal kroppsodör. Hon kände hur pistolkolven blev fuktig av svetten från hennes handflator, medan hennes hjärta rusade. Trots vetskapen om att hon lika gärna kunde dö i det här huset, försökte hon lugna sig.

Mackenzie smög längs köksgolvet och lyssnade efter rörelser från någonstans i huset. Nu när de var inomhus så fanns det ingen möjlighet att veta vad mördaren hade tillgång till för saker. I den här stunden kunde han lika gärna hämta sin egen pistol.

Mackenzie kom till kanten av köket där en mörk hall väntade. Halvvägs ner för den lilla hallen ledde en trätrappa till en andra våning. Mördaren hade övertaget här och hon visste det. Det vore dumdristigt att våga sig ner för den där hallen. Hon tittade åt höger och såg ett vardagsrum, endast upplyst av en liten lampa på ett soffbord. Ännu en bibel låg på bordet. Ett bokmärke stack ut ur den och en penna och anteckningspapper låg bredvid.

Från övervåningen knarrade en golvbräda och avslöjade mördarens position. Mackenzie agerade snabbt i förhoppning om att hinna före honom.

Nu eller aldrig, tänkte hon.

Hon sprang genom hallen och halvvägs upp för trapporna på mindre än tre sekunder. Hon stannade till där och stirrade in i mörkret ovanför henne. Hennes ögon började anpassa sig, och efter en stund tänkte hon att det var säkert att fortsätta upp för trapporna.

Hon var mitt i steget när hon hörde fotsteg i köket. Förbryllat tittade Mackenzie ner för trapporna och såg det planerade offret komma gående. Hennes ögon såg präglade ut av galenskap och det var något med att se en så attraktiv kvinna i underkläderna mitt uppe i en så spänd situation som var abstrakt på ett sätt som förvirrade Mackenzie nog så tillräckligt.

"Snälla", sa kvinnan. "Du måste ringa polisen. Jag kan inte—"

Men hon fick inte chansen att avsluta meningen. Hon skrek, hennes blick fixerades nu precis ovanför Mackenzie. Mackenzie vände sig om precis i tid för att se mördaren komma mot henne, rusande ner för trapporna så snabbt att Mackenzie knappt hann höja sin pistol.

Klatsch!

Han piskade henne, och en knivskarp sensation uppstod på hennes högerhand precis över knogarna — följt av en bländande smärta som rusade längs hennes vänstra kind när han piskade igen.

Hon kände hur blodet omedelbart började rinna ner för hennes fingrar och ansikte. Hon såg honom komma dykande mot henne från det översta trappsteget. Hon sköt i blindo, med vetskapen om att smärtan i hennes hand påverkade hennes förmåga att sikta.

Trots det hörde hon honom kvida av smärta, då skotten träffat honom lågt i magen.

Otroligt nog saktade skottet bara ner honom. Återigen brakade hela hans kroppsvikt ner mot henne och hon föll baklänges ner för trappan.

Hon greppade efter väggen och tappade pistolen igen. De båda föll ner för trappstegen och när Mackenzie slog i ryggen exploderade den av smärta och hon tappade luften.

De rullade ner för resten av trappstegen i ett virrvarr av armar och ben. När de slutligen slog i marken, krampade Mackenzies rygg av smärta och blodet från hennes ansikte täckte hennes nacke och sögs upp av hennes skjorta.

Mördaren reste sig nu upp och höjde samma piska som han hade attackerat henne med i trappan. Han vände sig och piskade det ursprungliga offret för hans galenskap, kvinnan i den rosa behån, som var stelfrusen av skräck. Piskan träffade henne längs axeln och öppnade omedelbart upp huden, vars blod ynglade av sig på hallväggen.

När kvinnan föll mot marken och jämrade sig, försökte Mackenzie attackera honom, men hennes rygg verkade inte fungera för en stund. Hon kände sig paralyserad och undrade om hon brutit ryggen på väg ner för trappan.

Mördaren vände sin uppmärksamhet mot henne och höjde piskan. Leendet på hans läppar var ren och skär galenskap, ett leende som hörde hemma på mentalsjukhus och i mardrömmar.

"Jag ska resa en stad i ditt namn", sa han medan han gjorde sig redo att låta piskan snärta mot henne igen.

Mackenzie kunde bara rygga tillbaka och vänta på att piskan skulle träffa henne med det där sjuka, pangande ljudet och de vassa spetsarna som trängde igenom hennes hud och märkte henne för livet. Hon undrade hur hon skulle se ut när han var klar — om hon alls skulle överleva.

Plötsligt hördes ett brak från köket. Mackenzie förstod inte vad det var förrän hon såg en gestalt uppenbara sig i hallen. Den kom rusande genom hallen och kastade sig mot mördaren.

Mördaren, som överraskades mitt i en rörelse, tacklades till golvet. Det var inte förrän de två började slåss på golvet som Mackenzie såg, till sin stora chock, vem den andra personen var.

Porter.

Det var obegripligt. En del av Mackenzie undrade om hon hade slagit i huvudet på vägen ner för trappan och att hon nu inbillade sig saker.

Men när hennes rygg började mjukna reste hon sig omtöcknad upp och såg vad som hände framför henne. Porter hade räddat henne. Han slogs nu med mördaren, positionerad ovanpå honom och delade ut en flink högernäve mot ansiktet.

Med svarta prickar som störde hennes synfält, letade Mackenzie efter sin pistol. Det kändes som att golvet gungade under henne och hon kunde faktiskt känna doften av sitt eget blod nu. Det kom ur hennes kind i vad som kändes som en flod och—

Plötsligt såg hon sin pistol. Den var centimeter från mördarens hand och han sträckte sig uppenbarligen efter den.

"Porter" kväkte hon. Hennes rygg var fortfarande opålitlig och benen var vingliga.

Hon försökte springa framåt men hennes rygg låste sig. Hon föll på knä och grimaserade av smärtan. Hon kunde bara hjälplöst se på när mördaren greppade pistolen.

Porter upptäckte det precis i tid och sträckte sig för att förhindra mördaren från att rikta pistolen för att skjuta.

Men Porter tappade balansen ovanpå mördaren, och när han gjorde det fick mördaren övertaget, rullade åt sidan, skickade Porter mot marken och tog tag i pistolen.

Mördaren sköt.

Pistolskottet var öronbedövande och vrålet av smärta från Porter var alldeles för kort. Mackenzie blev skräckslagen, och hoppades att det inte betydde vad hon trodde.

Mackenzie kämpade sig framåt trots den skriande smärtan i hennes rygg. Mördaren stod där, även hans ansikte var nu blodigt efter Porter attack, och Mackenzie attackerade honom bakifrån. Hon tryckte en armbåge hårt mellan hans skulderblad, mördaren föll mot marken och pistolen flög ur hans hand.

Mackenzie skrek av smärtan i ryggen när hon följde upp sin attack genom att trycka sitt knä mot mannens rygg. Hon kunde praktiskt taget känna hur luften flög ur honom och hon såg till att utnyttja detta omedelbart.

Hon greppade tag om hans huvud, hennes högerhand såg numera ut som en nedblodad vante efter hans piskattack, och höjde det flera centimeter från marken. Med ett skrik som var en storslagen blandning av smärta, frustration och seger, dunkade hon sedan hans huvud i trägolvet.

Han stönade och kippade efter andan.

Hon gjorde det igen. I en snabb, maskinlik rörelse. Upp, sedan ner.

Den här gången gav han inte ifrån sig något ljud.

Hon rullade av hans rygg och lutade sig mot väggen. Hon gled över till Porter och hennes hjärta fylldes av hopp när hon såg att han rörde på sig. Blod täckte den vänstra sidan av hans huvud och han höll om sitt öra som ett skräckslaget barn.

"Porter?"

Han svarade inte. Han rullade dock över på andra sidan för att titta på henne.

"White?"

Han såg orolig ut och torkade blodet från sitt ansikte.

"Den jävla pistolen smällde precis vid mitt öra", sa han med en hög röst. "Jag hör ingenting."

Hon nickade, krökte sin rygg och försökte töja bort smärtan. Men smärtan var där för att stanna, verkade det som. Hon sträckte sig mot mördaren och lade sin hand på hans hals. Det var svårt att bedöma genom hennes eget böljande adrenalinpåslag och dunkande hjärta, men hon var ganska säker på att det fanns puls där.

Mackenzie lade sig på golvet bredvid Porter och drog långsamt fram sin mobiltelefon ur bakfickan. När hon letade efter Nelsons nummer, lämnade hon blodspår av blod över hela telefonen.

När telefonen började ringa i hennes öra, sträckte hon ut sin lediga hand och fann Porters. Hon kramade den och trots det kladdiga blodet som täckte hennes fingrar, kramade Porter tillbaka.

KAPITEL TRETTIOFEM

Tre dagar efter att Åkermördaren frihetsberövats återvände Mackenzie till samma sjukhus som hon lämnat bara två dagar tidigare, med fjorton stygn i kinden och fem längs ovansidan av högerhanden. Hon gick till den tredje våningen och klev in på rummet där Porter låg. Det gjorde ont i henne att se honom i en sjukhussäng, särskilt med tanke på hur han hamnat där.

Han log mot henne när hon kom in. Han låg på en tjock madrass med bandage längs vänstersidan av huvudet, och hon kände sig lättat över att han inte längre hade någon droppställning vid sin sida.

"Där är hon", sa Porter.

Hon log och förundrades över hur mycket deras relation hade förändrats.

"Hur mår du, Porter?"

"Tja, de goda nyheterna är att jag kan höra dig, vilket var något läkarna inte var så säkra på för ett par dagar sen. De dåliga nyheterna är att jag inte kan höra dig särskilt bra. De värsta nyheterna är att mitt högeröra aldrig kommer bli sig likt igen. Det verkar som att kulan faktiskt slet av en del av toppen."

"Jag är så ledsen."

"Tja, vad skulle jag ha gjort?" frågade Porter retligt. "Din FBI-kompis ringer mig och säger att du planerar att försöka hitta den här killens lya helt själv. Jag var tvungen att hjälpa till."

Hon skakade på huvudet och kramade hans hand.

"Hur lyckades du hitta mig?"

"Jag kan ha gjort inbrott i din lägenhet, sa Porter med ett lurigt leende. "Jag såg kartan du hade gjort som visade den exakta platsen i mitten av städerna. Sen när jag väl kom dit, så hörde jag pistolskott — jag antar att det var från när du hoppade på honom i skjulet. Så jag följde bara tumultet."

"Porter, jag är så tacksam. Jag skulle ha dött—"

Han skakade på huvudet med käkarna tätt sammanbitna.

"Fan heller", sa han. "Du hade tagit honom på ett eller annat sätt."

Mackenzie nickade, rörd över komplimangen, men hon var inte så säker på det. Hon kunde fortfarande se mördarens ansikte framför sig när hon slöt ögonen, hur han höjde piskan och förberedde sig för att döda henne. Hon hade vaknat de två senaste nätterna i panikattacker, svettig, ensam i sängen och undrat om hon någonsin skulle sluta att se det framför sig.

Hon irrade bort sig i sitt dagdrömmande och var inte säker på hur mycket tid som hade passerat när Porter började prata igen.

"Så hur är det med ryggen?" frågade han, för att snabbt byta samtalsämne när han märkte vad som hände henne.

Hon log, tvingade sig själv att skaka av sig det och vara optimistisk. Hon hade trots allt kommit hit för att vara ett stöd för Porter, det var det minsta hon kunde göra för honom.

"Jag röntgades för sista gången i morse", sa hon. "Allt kommer bli okej. Inga ryggradsskador, bara en elak stukning. Jag hade tur."

"När jag ser stygnen i ditt ansikte och mitt massakrerade öra, vet jag inte om tur är ordet jag skulle använda."

Mackenzie gick till stolen för besökare vid sänghuvudet och tittade på honom så uppriktigt som hon bara kunde.

"Jag kom förbi för att tacka dig", sa hon. "Och för att säga adjö."

Han såg orolig ut.

"Adjö?"

Hon stålsatte sig.

"Ja. Nelson var tvungen att ta ett svårt beslut. När det kom ut att jag tog fast mördaren efter att han hade avsatt mig från fallet, gick det illa."

"Avskedade han dig verkligen?"

"Nej. Han stängde av mig i sex månader. Och efter att han gjorde det, så sa jag upp mig."

Porter satte sig upp i sängen. Han grimaserade men lyckades ändå ge Mackenzie en gliring.

"Vad fan gjorde du det för?"

Hon tittade ner i marken, osäker på hur hon skulle förklara sig.

"Därför att", sa hon, "jag ägnade för mycket tid åt att försöka bevisa att jag inte bara var någon ung, naiv tjej som försökte arbeta hårdare än en till största delen äldre, manlig poliskår. Lägg därtill att jag nu också är en oliktänkare som struntar i order, det blir bara för mycket för mig att försöka sona."

Han rynkade pannan och sa ingenting på flera sekunder.

"Vad tänker du göra nu?" frågade han. "Du är en alldeles för bra kriminalinspektör för att göra något annat."

Hon log och sa: "Jag överväger andra möjligheter."

Han flinade mot henne en stund och sedan skrockade han.

"Du ska till FBI, eller hur?"

Hon var säker på att hon var dålig på att dölja sin förvåning. Hon log tillbaka när han sträckte sig för att ta hennes hand. Det påminde om de sista stunderna i mördarens hus och hon kom på sig själv med att vilja berätta för honom om vad hon tänkte om sin framtid. Men hon gjorde det inte. Det var inte ett bra tillfälle nu.

Han hade slagit huvudet på spiken och det hade förvånat henne. Hade han alltid varit så klarsynt? Hade han dolt någon slags genuin omtanke för henne bakom spydigheterna och otåligheten under hela den här tiden?

"Du ska det", sa han. "Det är bra för dig. Om vi ska vara ärliga, så är det där du hör hemma. Du var alltid för bra för det här stället. Jag vet det och du om någon borde ju veta det. Jag körde alltid med dig för att jag ville att du skulle bli bättre. Jag ville att du skulle sticka någon annanstans. Och det verkar som att jag gjorde ett bra jobb."

Hon hade förväntat sig en uppläxning, och hon var så rörd och lättad över hans värme och hans genuina glädje för henne.

För första gången på väldigt länge kände hon glädjetårar. Hon lyckades dock hålla tillbaka dem och lät tystnaden tala istället, när deras händer högtidligt vilade i varandra som ett tecken på en vänskap som hade utvecklats allt för sent.