Så fort hon kommit hem igen gick Mackenzie till soffan och den oreda av pappersarbete som hon lämnat på soffbordet. Det var ironiskt på sätt och vis; hon hade trott att det skulle bli mer ordning i hemmet efter att Zack lämnat, men istället hade hennes oreda ersatt hans röra. Hon undrade för en stund vad han gjorde. Men tanken varade bara i några sekunder. Den ersattes av tanken som följt henne under hela hemresan, och fortfarande virvlade runt i huvudet på henne som en ökenvind.

Gud finns i mitten av allt.

Hon rensade bland pappren på bordet och kom ner till de två pärmarna — kartan över fristäderna från Gamla testamentet och den lokala kartan som visade området inom sexton mil. Hon lade kartorna så att de överlappade varandra och hon begrundade dem. Hon riktade sedan sitt fokus på den lokala kartan och stirrade på X:en som hon hade ritat ut med en svart tuschpenna, och följde dem med fingret. Hon inneslöt sedan X:en, sammankopplade dem med ett streck och ritade ut cirkeln som antyddes av platserna som markerats.

När cirkeln var ritad, fäste hon sin uppmärksamhet på insidan av den. Hon tog närmsta penna och ritade en tunn linje från var och en av de sex "städerna", som ekrar i ett hjul från cirkelns kanter.

Gud finns i mitten av allt.

Linjerna korsades i mitten av cirkeln. Hon ritade ännu en, mycket mindre cirkel där alla linjerna förenades. Det slöt in en bit av ett område i stan, inte så långt från där de hade gripit Clive Traylor för några dagar sen. Längs kanten på den här nya, mindre cirkeln såg hon en snirklig linje som indikerade en flod — i det här fallet, Danversfloden, den lilla vattenleden som drog fram genom en park i centrum, bakom flera nedgångna fastigheter i stan, och sedan mynnade ut i sjön Sapphire.

Det var svårt att se på kartan, men hon var ganska säker på att hennes nya cirkel innefattade två eller tre mindre gator och ett litet kluster av skog som separerade den västra delen av stan från kanten av Sapphire.

Det här var mittpunkten av morden — den centrala delen som existerade mellan mordplatserna, så kallade städer. Om den här mannen kände att han var Gud, eller arbetade efter Guds anvisningar, så trodde han troligtvis att han existerade i mittpunkten av allt. Och om Gud fanns i mitten av allt, så var den här centrala punkten troligtvis hans hem.

Hon satt bara där en stund, ett bekant sting av upprymdhet började blossa upp inom henne. Hon visste att hon skulle behöva ta ett beslut som mycket väl skulle kunna ligga till grund för hur resten av hennes karriär skulle komma att se ut. Hon skulle kunna ringa Nelson och ge honom den här informationen, men hon var rätt säker på att han inte skulle svara om hon ringde. Och även om han skulle ta henne på allvar, så var hon rädd att idén skulle läggas åt sidan tills vidare.

Platsen de hade upptäckt med pålen redan på plats betydde att mördaren hade varit klar att slå till igen. Tänk om han redan hade tagit en kvinna som skulle bli nästa offer? Och tänk om han blivit tvungen att tänka utanför boxen eftersom hans tidigare tre mord var under bevakning?

Åt helvete med allt, tänkte hon.

Mackenzie reste sig upp och välte ner det mesta av pappersarbetet på golvet i hennes upphetsning. Hon gick till sovrummet och tog sin pistol, och medan hon stoppade ner den i hölstret så ringde telefonen. Det plötsliga och oväntade ljudet av den fick henne att hoppa till och hon fick vänta en stund för att lugna ner nerverna innan hon svarade. Hon tittade på telefondisplayen och såg att det var Ellington igen.

"Hallå?" svarade hon.

"Jaha, oj", sa Ellington. "Jag förväntade mig inte att du skulle svara. Jag skulle precis lämna ett röstmeddelande och säga att jag var på väg att knyta mig och att du gärna får ringa mig imorgon om du har några nyheter angående gripandet. Har det inte hänt än?"

"Äh, jag har varit där och kommit tillbaka igen. Det var inte mördaren."

Han stannade upp.

"Och du tog reda på det på mindre än en halvtimme?"

"Ja, det var tydligt. Nelson och hans män, de, tja, de hade inte precis full kontroll över situationen."

"För ivriga att få någon gripen?"

"Något åt det hållet", sa hon och stoppade ner pistolen i hölstret.

"Är du okej?" frågade Ellington. "Du låter jäktad."

Det var nära att hon inte berättade något — nära att hon höll sin nya teori för sig själv. Om det skulle visa sig att hon hade fel om det här, så kunde det få stora konsekvenser — särskilt om någon visste om på förhand vad hon var på väg att göra. Men, å andra sidan, så kände hon på sig att hon inte skulle ha fel; hon kände det i hjärtat, i magen, i hela kroppen. Och om hon hade missat något eller dragit förhastade slutsatser, så var Ellington den mest logiska personen hon kände till.

"White?"

"Jag tror att jag har kommit på något", sa Mackenzie. "Om mördaren. Om var han bor."

"Va?" Han lät förvånad. "Varför tror du det?"

Hon berättade snabbt för honom om konversationen med pastor Hooks och hur hon hade lokaliserat mittpunkten av platserna på kartan. När hon pratade högt om det blev hon bara mer övertygad om att det här var rätt. Det här var äntligen den rätta vägen som skulle ta dem till mördaren.

När hon var klar uppstod tystnad på linjen en stund. Hon stålsatte sig, och förväntade sig den vanliga kritiken som hon alltid fick.

"Tycker du att det är en svag teori?" frågade hon.

"Nej. Inte alls. Jag tycker den är genial."

Hon blev förvånad, och kände sig motiverad.

"Vad sa Nelson?" frågade han.

"Jag har inte ringt honom. Jag kommer inte göra det heller."

"Det måste du", uppmanade han.

"Det måste jag inte alls. Han vill inte ha mig involverad i det här fallet. Och efter meningsutbytet vi hade på stationen, så tvivlar jag på att han ens skulle svara om jag ringde."

"Tja, låt mig i alla fall tipsa delstatspolisen."

"För riskabelt", sa hon. "Om det visar sig vara en återvändsgränd, vem får skulden då? Du? Jag? Oavsett vem av oss så är det inte ett bra scenario.

"Det är sant", sa Ellington. "Men tänk om det inte är en återvändsgränd? Tänk om du tar fast mördaren. Då måste du ringa Nelson i vilket fall som helst."

"Men då har jag åtminstone resultat. Och så länge jag tar fast den jäveln, så bryr jag mig inte om konsekvenserna."

"Kolla här", sa han frustrerat, "du kan inte göra det här. Inte ensam."

"Det måste jag", sa hon. "Vi har ingen aning om när han kommer döda igen. Jag kan inte bara vänta på att Nelson ska vara redo att prata med mig igen eller på att ni ska utvärdera om det är värt att komma ner hit."

"Jag kan presentera idén som min egen", sa Ellington. "Det kanske skulle kunna snabba på saker och ting från FBI:s håll."

"Jag tänkte på det", sa Mackenzie. "Men hur snart skulle du kunna få hit agenter?"

Hans suck från andra sidan linjen bekräftade att hon hade rätt.

"Troligtvis fem eller sex timmar", svarade han. "Och då är jag optimistisk."

"Så du förstår vad jag menar."

"Och du förstår hur det här får mig att hamna i en svår sits", svarade han. "Om du åker ut dit och något händer dig, så måste jag säga något till min överordnade. Om du skadas eller dödas och det kommer fram att jag kände till din plan, så är det jag som råkar illa ut."

"Jag antar att jag bara får se till att inte bli skadad eller dödad."

"För helvete, White—"

"Tack för omtanken, Ellington. Men det här måste göras nu."

Hon avslutade samtalet innan han kunde säga något mer som skulle kunna få henne att ändra sig. Nu var samtalet avslutat, men hon undrade ändå om det här var för vårdslöst. Hon skulle bege sig ut i mörkret, ensam, med tydliga order om att inte involvera sig i brottsfallet. Än värre var att hon potentiellt skulle komma att befinna sig på samma plats som en mördare hon visste väldigt lite om.

Hon gick genom vardagsrummet och ut genom ytterdörren innan hon kunde ändra sig. Den friska kvällsluften som hon andades in verkade sudda ut alla tvivel. Hon förde sin hand längs konturerna av pistolen som var hölstrad i hennes bälte, och det lugnade henne.

Hon rusade mot bilen, startade motorn och körde ut från uppfarten i västlig riktning. Kvällen rullade upp sig som ett mörkt draperi på en scen som äntligen var på väg att blottas.

KAPITEL TRETTIOETT

Hon hade hört honom böka omkring i huset hela dagen. Vid några tillfällen sjöng han psalmer, en av dem kände hon igen från när hon suttit i sin mormors knä på en liten kyrkbänk i en lantlig baptistkyrka. Hon var ganska säker på att den hette "O store Gud". Varje gång han hummade den fick hon samma känsla av yrsel och skräck över tanken på vad han gjort mot henne — och vad han skulle komma att göra.

Medan hon lyssnade på hans sång och hans rörelser, försökte hon resa sig upp igen. Om hon hade haft kläder på sig hade det varit enklare. Hon hade lyckats rulla till väggen längst bort, placerat ryggen mot den och långsamt lyft upp sig. Men då hade hennes vader blivit allt för spända och kändes som att de brann, eftersom hennes fotknölar var så hårt bundna mot varandra. Vid det här laget hade hon hunnit bli så svettig att hennes blöta rygg gled längs väggen, vilket fick henne att halka ner på marken igen.

Nu försökte hon igen, med blödande handleder från där repen skavt in i hennes hud. Hon placerade ryggen mot väggen. Hennes ben kändes som cement och såren hon fått på ryggen sved som getingstick. Kvidande försökte hon igen. Hon tryckte ryggen mot väggen samtidigt som hon försökte lyfta upp sig själv med fötterna. När hon kom till punkten där hennes fotknölar och vader började bränna, tvingade hon helt enkelt sig själv genom smärtan att sträckte ut benen.

När hon nu stod upp, vacklade hennes ben och hon föll nästan omedelbart till marken igen. Men hon tryckte sig mot väggen igen och lyckades hålla balansen.

Okej, och nu då?

Hon visste inte. Hon var bara lättat över att äntligen stå på benen. Hon tänkte att om hon kunde ta sig genom dörren som låg ett par meter åt höger, så skulle hon kanske kunna få tag i en telefon för att ringa polisen. Hon hade hört honom öppna och stänga dörren hela dagen. Hon antog att han gick ut under korta stunder och sedan återvände. Om hon bara kunde få en skymt av vad som pågick någon annanstans i huset, så skulle hon kanske kunna komma härifrån levande.

Hon smög längs väggen och kom fram till dörren. Hennes hud knottrade sig när svetten lade sig som en hinna över hela kroppen. Hon kände hur kroppen skakade och hon ville bara gråta och sjunka ihop i en hög på golvet igen. Hon såg sig omkring i rummet, letade efter något vasst som hon skulle kunna använda för att skära loss repet från handlederna med.

Men det fanns inget sådant.

Hon ville ge upp. Det var för övermäktigt, tänkte hon. För svårt.

Med ryggen mot dörren fumlade hon efter dörrhandtaget. När hon hade det i sina händer vred hon sakta om. Det hördes ett litet klick när regeln släppte från dörramen.

Hon tog ett kliv bort från dörren och lät den långsamt öppnas. Hon kände den friska luften från utsidan och hon undrade om något någonsin tidigare känts så skönt.

Hon vände sig sakta om och försökte röra sig så tyst hon bara kunde. Hon skulle kunna hitta en telefon för att ringa någon, eller öppna ett fönster. Visst, hennes händer och fötter var bundna men hon var villig att riskera att ramla om hon bara kunde ta sig därifrån.

Men när hon vänt sig helt om med ansiktet mot dörröppningen, så stod han där.

Hennes skrik dämpades av tygtrasan över hennes mun. Han log mot henne och klev in i rummet. Han lade sin hand på hennes nakna axel och smekte henne där. Sedan blev hans leende bredare och han knuffade henne. Hon föll till golvet med ett brak och när hon gjorde det så slog hon i axeln hårt. Hon skrek igen och började sedan gråta häftigt.

"Du är snart fri", sa han till henne.

Han satte sig på sina knän och lade sin hand på hennes axel, som för att ge henne tillförsikt.

"Vi kommer båda bli fria, och det kommer bli så fantastiskt."

Han lämnade rummet, och när han stängde dörren hörde hon ytterligare ett klickljud när han låste dörren. Hon grät, och det kändes som att hon skulle kvävas av munkavlen. Samtidigt bökade han runt på nedervåningen och sjöng psalmer till samma Gud som hon fann sig själv desperat be till på hans dammiga golv.

Han tyckte inte om att jobba under press. Han gillade inte heller förändring, särskilt inte efter att saker och ting varit så noggrant planerade. Men nu var han här, tvungen att ändra sina planer mitt i arbetet. Tre städer återstod att uppföra, tre offer återstod. Ett offer var förberett och klart men han visste fortfarande inte hur han skulle gå tillväga med de andra två.

Just nu var han bara tvungen att ta ett steg i taget. Just nu var den fjärde staden allt han bekymrade sig om.

Han tyckte att han anpassat sig väl under rådande omständigheter. Det hade varit Guds verk som gjort att han kört förbi platsen där den fjärde staden skulle byggas precis i rätt tid för att se polisnärvaron. Människorna på jorden var honom på spåren och skulle göra allt i sin makt för att stoppa hans arbete. Men Gud, allsmäktig och allvetande, skyddade honom. Då hade han bett och Gud hade sagt till honom att det var arbetet som spelade roll, inte platsen för offrandet.

Han hade följaktligen anpassat sig. Och så vitt han visste hade han gjort det bra.

Till exempel var kvinnan inte längre på övervåningen, platsen där han lämnat henne en timme tidigare. Nu var hon i skjulet. Hon låg i fosterställning med armarna bakom sig och knäna uppdragna. Hennes fotknölar och handleder var fastbundna, och repet var lite löst så att hon inte skulle råka slita axeln ur led. Hon skulle vara oskadd när han tog henne till pålen. Gud accepterade inte skadade offergåvor.

Han studerade henne en stund där han stod vid pålen som han just rest upp i skjulet. Den här kvinnan var ganska vacker, mycket vackrare än de andra. Hennes körkort visade att hon var nitton år, och att hon ursprungligen kom från Los Angeles. Han visste inte varför kvinnan kommit hit, men han visste att Gud placerat henne på den här stigen. Flickan visste det inte, men hon borde känna sig hedrad. Hon visste inte att hon hade blivit utvald sedan innan hon föddes att offras för Guds härlighet.

Han brydde sig aldrig om att förklara detta för kvinnorna. De lyssnade inte.

Den här kvinnan hade han klätt av helt. Han hade lämnat behån och trosorna på de andra för att han inte vill riskera att frestas. Men den här hade varit ett så perfekt offer att han inte hade kunnat motstå. Han hade aldrig sett bröst så perfekta, inte ens på film eller i tidningar.

Han visste att han skulle behöva straffas för att han hade tittat på hennes kött på ett sådant vis. Han skulle se till att ångra den synden, och prygla sig själv många gånger ikväll.

Efter att ha färdigställt pålen, hade han åkt till bygghandlaren och köpt en rulle plastöverdrag. Han hade spenderat en halvtimme åt att täcka golvet i skjulet med plasten och använt häftstift istället för spikar, eftersom de skulle vara lättare att ta bort efteråt. Att förbereda pålen i skjulet och sedan täcka golvet med plastöverdrag hade varit ett mödosamt arbete, men det hade gjort honom gott. Det gjorde på sätt och vis att han kunde uppskatta det kommande offrandet mer. Att jobba så här hårt för att förbereda en offergåva fick honom att känna sig mer värdig.

Han stannade upp, andades djupt och beundrade sitt hantverk.

Det var snart dags.

Först skulle han behöva be och sedan skulle han binda upp kvinnan. Han skulle behöva spänna munkavlen för han hade aldrig offrat på en plats så nära andra människor innan. Ett misstag och grannen skulle höra hennes skrik och hur piskan ven. Men han skulle inte behöva oroa sig för det förrän efter att hon bundits fast vid pålen.

Först, bön och botgöring. Han behövde be om att hans städer — hans offergåvor — skulle tillfredsställa Gud och att hans arbete skulle belysa Guds storhet och kärlek till människan.

Han knäböjde framför pålen. Innan han slöt ögonen för att be tittade han på kvinnan igen. En tyst förståelse verkade sprida sig i hennes ansikte och det fick honom att känna sig mycket fridfull i sin bön.

Det var nästan som att hon visste att det fanns en stor belöning som väntade på henne efteråt, som att hon visste att hon skulle få den belöningen och befrias från den här smutsiga världen inom den närmsta timmen.

KAPITEL TRETTIOTVÅ

Mackenzie parkerade sin bil längst slutet av gatan i det förfallna området, och drog fram en detaljerad karta över området i sin mobiltelefon, innan hon klev ur bilen. Hon visste att hennes sökande skulle bestå av en radie som inte var större än ett område som innefattade tre gator: Harrison, Colegrove och Inge.

Hon visste att Inge kunde uteslutas eftersom husen längs den gatan stod tomma, efter att ha konfiskerats för flera år sedan. Hon visste detta eftersom det var en populär plats för drogaffärer och gängaktiviteter. Hon hade gjort sitt första drogtillslag här, och det var också här hon hade varit tvungen att dra sitt vapen för första gången i sin karriär, bara några gator bort.

Colegrove och Harrison, dock, var fullt bebodda och hade lyckats bestå i den här för övrigt allt mer försummade delen av stan. De som bodde här hade låglönejobb och spenderade vanligtvis sina löner på sprit, skraplotter och, om de hade pengar över, skräpmatsmiddagar de flesta kvällarna i veckan.

Innan hon klev ut, tog hon fram Ellingtons nummer. Hon skrev namnen på gatorna till honom och avslutade meddelandet med: Om du inte hör något från mig inom ett par timmar, ring någon och skicka hit dem.

Hon satte sedan sin telefon på ljudlöst läge och klev ut i kvällsmörkret.

Mackenzie gick lugnt ner längs Harrison, hon ville inte verka överdrivet skum så sent på kvällen, även om själva faktumet att en ensam kvinna promenerade längs en sådan här gata efter mörkrets intrång var rätt dåraktigt. Hon letade efter hus med pickup- eller skåpbilar på uppfarten och fick syn på två hus som passade in på den beskrivningen.

Utanför det första huset stod en skåpbil parkerad på en liten uppfart. Med utslitna vinylbokstäver längs sidan av bilen stod det Bröderna Smiths rörmokeri.

Mackenzie smög sig fram genom skuggorna så snabbt hon kunde, kom fram till bilen och kikade in genom fönstret på passagerarsidan. Hon kunde knappt se längst bak i bilen men hon kunde se en del av en verktygslåda. I främre delen av bilen fanns flera fakturor instoppade mellan sätena och mellan instrumentpanelen och vindrutan. Högst upp på några av fakturorna såg hon samma logotyp som den på sidan av bilen, som märkte fakturorna med Bröderna Smiths rörmokeri.

Med det huset uteslutet från hennes sökande, rörde hon sig mot nästa hus. En svart pickup stod parkerad längs trottoaren. Det var en nyare modell, försedd med en bildekal som löd Trampa inte på mig och ett klistermärke på bakrutan som indikerade att ägaren var en vietnamveteran. Hon kikade in i bagageutrymmet och letade efter något tecken på att en stor påle av cederträ nyligen fraktats där, men hon fann ingenting. Även om hon inte ville utesluta vietnamveteranen bara för att han hade stridit för landet, så hade Mackenzie svårt att föreställa sig att en man i sjuttioårsåldern skulle klara av att resa upp de där pålarna på egen hand.

Hon nådde slutet av gatan och gick sedan höger mot Colegrove. Hon kunde höra det dova smattrandet av en bas från ett närliggande hus som spelade rapmusik. Allt eftersom hon passerade husen och letade efter pickup- eller skåpbilar, såg hon skymtar av den mörka Danversfloden som reflekterade månskenet långt bakom husen.

Det stod en pickup parkerad längs gatan precis framför henne. Redan innan hon kommit fram till den visste hon att detta inte var bilen hon letade efter. Bakdäcken var tömda på luft och den visade tecken på försummelse som fick henne att tänka att bilen inte använts på flera år.

Hon var halvvägs ner för gatan och spejade framför sig utan att se något annat än personbilar längs hela resten av gatan, vissa stod parkerade på små uppfarter men de flesta längs trottoarkanten. Allt som allt var de sex stycken, en ny modell och resten rosthögar.

Hon började känna att hon hade nystat upp ännu en meningslös teori när hon fick syn på huset på hennes vänstra sida. En äldre modell av en Honda Accord stod parkerad längs trottoarkanten. En liten igenväxt trädgård ledde till ett dåligt omhändertaget trådstaket och sträckte sig till ett lika skralt trästaket, som separerade trädgården från granntomten. Hon fortsatte längs tomten och stannade till när hon nådde andra sidan av huset.

Trådstaketet gick inte längre att se, tydligen hade det slutat någonstans på baksidan. Hon kunde dock se någon slags provisorisk uppfart som inte var mer än tillplattat gräs och grusspår. Hon följde spåren med ögonen och såg att de slutade där en gammal grön Ford-pickup stod parkerad. Den stod med framsidan riktad mot henne. Skyddsgallret och de släckta framlyktorna stirrade rakt mot henne.

Mackenzie tittade mot huset och såg att ett enda ljus var tänt. De gav ett mycket svagt sken, vilket fick henne att tänk att det var en ensam lampa eller ljuset från hallen längre bak i huset.

Snabbt smet hon in på tomten och följde det tillplattade gräset till bilen. Hon tittade in genom sidofönstret på förarsidan av bilen och såg några gamla snabbmatspåsar och annat skräp.

Bland alltihop, i mitten av det bänkliknande sätet, låg en bibel.

Adrenalinet pumpade i hennes hjärta och hon sträckte sig mot bildörrens handtag. Det förvånade henne inte alls att det var låst.

Hon gick mot baksidan av bilen och såg att bakluckan var nedfälld. Hon kikade in och såg inget tydligt tecken på vad som senast legat där inne, det var å andra sidan svårt att se någonting alls i mörkret.

Hon tittade bakom sig mot trädgården och förstod att henne antaganden hade stämt; trådstaketet löpte längs trädgården och slutade sedan vid ett skjul. Hon kunde inte se några fönster, men hon kunde se ett ljussken som smet ut från en lucka i skjulets dörr.

Hon steg in i trädgården och smög mycket långsamt längs trådstaketet. När hon kom närmare skjulet tänkte hon att ljuset nog kom från någonting mindre, kanske ett stearinljus. Hennes nyfikenhet hade nu förvandlats till en alarmerande upptäckt och hon nådde slutet av staketet. Hon hukade sig lågt mot marken medan hon närmade sig det svaga skenet som kom från den lilla sprickan i dörramen.

Hon började leta efter en väg genom staketet. Hon var rädd att föra för mycket oväsen om hon försökte klättra över det. Medan hon funderade, fixerades hennes blick vid en annan form bredvid skjulet. Hon hade inte sett det tidigare, eftersom det endast syntes längs marken och maskerades i skuggorna. Men när hon nu var mindre än tre meter från skjulet, gick formen klart och tydligt att känna igen.

Faktum är att det var två former.

Två träpålar, ungefär två och en halv meter långa.

Hon visste att hon borde vänta in förstärkning.

Men hon kände, i hela kroppen, att det inte fanns tid att vänta.

Med eld i hennes muskler och med nerverna på högvarv, sträckte hon sig och tog tag i trådstaketet.

Och sedan började hon klättra.