Mackenzies oroskänslor förstärktes ytterligare när hon kom in på stationen och såg Nancy som satt bakom receptionsdisken. När Mackenzie kom in log Nancy bara som hastigast mot henne och tittade sedan ner mot sitt skrivbord igen. Detta var mycket olikt Nancy, en kvinna som vanligtvis gjorde allt för att le och vara tillmötesgående mot alla som kom in på stationen.

Det var nära att Mackenzie frågade Nancy om hon visste vad som stod på, men hon avstod. Det sista hon ville var att framstå som svag och ur balans nu när hon var så nära att lyckas lösa det här fallet. Så hon passerade receptionsdisken och fortsatte längst ner, plikttroget marscherande mot Nelsons kontor.

Hon öppnade dörren och klev in. Hon försökte att framstå som självsäker och som att hon hade full kontroll. Men hon visste, när hon stängde dörren bakom sig, att det hade varit ett misstag att ta två och en halv timme av sin eftermiddag för att besöka Holy Cross. Hon hade dragit förhastade slutsatser i ett försök att vara så perfekt som möjligt, för att hon ville undersöka minsta lilla möjlighet, särskilt om de kom från respektingivande FBI-agenter, för att gå till botten med det här fallet.

Nelson tittade upp på henne, och blottade för en sekund ett bekymrat ansiktsuttryck.

"Slå dig ner, White", sa han och nickade mot stolarna på andra sidan av det stökiga skrivbordet.

"Vad står på?" frågade hon. Hennes röst avslöjade att hon var nervös men det var det sista hon tänkte på när Nelson nu tittade dömande på henne.

"Vi har ett problem", sa han. "Och du kommer inte att gilla lösningen. Vårt avskum till vän Ellis Pope har officiellt lämnat in ett klagomål mot dig. För tillfället håller han tyst om det — bara mellan oss och advokaten. Men han säger att om vi inte vidtar åtgärder omedelbart kommer han att gå till pressen med det. Vanligtvis skulle jag inte bry mig om ett sånt hot, men tidningarna och till och med vissa av tv-kanalerna porträtterar dig som huvudansvarig för den här utredningen. Om Pope tar sitt klagomål till media, kommer saker och ting gå riktigt illa."

"Sir, jag agerade på impuls", vädjade Mackenzie. "En skum figur smög omkring vid sidan av en mordplats. Det var privat mark. Han gjorde intrång. Sen stack han iväg på ett misstänkt sätt. Vad borde jag ha gjort? Skulle jag bara låtit honom springa iväg? Allt jag gjorde var att stoppa honom. Jag använde inte övervåld."

Han rynkade pannan.

"White, jag är på din sida. Hundra procent. Men det finns en annan faktor som jag inte kan förbise. Delstatspolisen är involverad nu. De har också fått nys om konfrontationen med Pope. Sen är det också faktumet att du var borta när de dök upp på platsen vid landsväg 411 i eftermiddags. Jag är själv förbannad över det. Men de sa att det var slarvigt arbete från din sida. Det ger inte ett bra intryck.

Han höll upp handen innan hon kunde prata.

"Och som om det inte vore nog, så fick jag telefonsamtal från Ruth-Anne Costello för en halvtimme sedan. Hon klagade på att du varit oförskämd och aggressiv. Även hon lämnade in ett klagomål."

"Skämtar du?"

Nelson såg nedstämd ut när han skakade på huvudet.

"Nej, tyvärr gör jag inte det. Lägg ihop allt det där och vi har en jävla röra."

"Så vad gör vi för att lösa det här?" frågade hon. "Vad ber Pope om för att hålla tyst? Hur kan vi lugna delstatspolisen och göra nunnan glad?"

Nelson suckade och grinade illa när han tittade mot taket. Det var tydligt att han inte vad glad över vad han snart skulle behöva säga.

"Det betyder att med omedelbar verkan, så avsätter jag dig från åkermördarfallet."

Mackenzie blev alldeles kall. Tanken på att mördaren skulle fortsätta vara där ute och döda, samtidigt som hon inte skulle ha möjlighet att stoppa det, blev bara för mycket för henne.

Hon visste inte vad hon skulle säga.

Nelson rynkade pannan i allt djupare veck.

"Jag drog en lans för dig och försökte att få dem att backa", sa han. "Jag försökte till och med förhandla med dem om att låta dig avsluta fallet och sedan bli avstängd en vecka eller så. Men Pope och delstatspolisen gick inte med på det. Jag är inträngd i ett hörn här, jag är ledsen."

Mackenzie kände hur ilska ersatte rädslan som hade bubblat upp i hennes mage. Hennes första instinkt var att börja skrika på Nelson men hon märkte att även han var ganska arg över hur saker och ting hade blivit. Dessutom hade han visat henne så mycket mer respekt de senaste dagarna att hon inte tvivlade på att han verkligen försökt på alla sätt han hade kunnat.

Detta var inte hans fel. Om det fanns någon att skuldbelägga så var det Ellis Pope. Och möjligen även hon själv. Ända sedan hon hade hört den knakande golvplankan för tre nätter sedan så hade hon inte varit sig själv. Att saker hade gått snett med Ellington hade inte hjälpt heller.

Jo, det här var mest hennes eget fel. Och det var kanske det värsta av allt.

"Så vem har hand om fallet nu?" frågade Mackenzie.

"Delstatspolisen. Och de har FBI i beredskapsläge om de behövs. Men eftersom vi tror att vi vet den exakta platsen där mördaren kommer dyka upp härnäst, så hoppas vi att det blir ett ganska lätt fall att lösa nu."

"Sir, jag kan inte..."

Hon avbröt sig där. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon hade aldrig varit mycket för att gråta, men hon var så arg där hon satt på Nelsons kontor att hennes kropp inte verkade hitta något annat utlopp för känslorna än att hota med tårar.

"Jag vet", sa han. "Det här är skit. Men när allt är över — när den här skitstöveln sitter inspärrad och pappersarbetet är klart — så kommer jag att se till att ditt namn syns överallt på bästa möjliga sätt. Det lovar jag dig White."

Hon reste sig upp i ett chockartat tillstånd och stirrade mot dörren som om den skulle kunna transportera henne till någon magisk värld där den här konversationen aldrig ägt rum.

"Så vad ska jag göra nu?" frågade hon.

"Åk hem. Bli full. Gör vad som krävs för att skaka av dig det här. Och när fallet är löst ringer jag dig. Delstatspolisen kommer inte bry sig om den här pärsen när mördaren är gripen. Ellis Pope är den enda vi behöver bekymra oss om och det är lätt gjort nu när du är ute ur rampljuset."

Hon öppnade dörren och steg ut.

"Jag är så jävla ledsen över det här, White", sa han innan hon stängde dörren. "Det är jag verkligen."

Hon kunde bara nicka medan hon stängde dörren om honom.

Hon gick genom korridoren med blicken fixerad vid marken så att hon inte skulle behöva se någon i ögonen som hon passerade. När hon kom fram till receptionen tittade hon upp på Nancy. Nancy, som uppenbarligen antog att Mackenzie nu blivit informerad, gav henne en artigt bister min.

"Är du okej?" frågade Nancy.

"Jag kommer bli det", sa Mackenzie. Men hon visste inte om det var sant.

KAPITEL TJUGOÅTTA

Idén om att bli full var förvisso lockade, men det påminde henne också om vad som hade hänt senast hon tog ett glas. Visst, det vara bokstavligt talat bara igår, men genansen över det som hade hänt fick det att kännas som att det var flera år sedan och att det sedan dess hade plågat henne varje dag. Så istället för att dricka bort sin ilska så sysselsatte sig Mackenzie med det enda alternativet hon kände till.

Hon åkte hem och lade ut alla dokument som handlade om Åkermördaren på sitt soffbord. Hon bryggde en kanna kaffe och gick igenom varenda detalj som hon hade om brottsfallet. Även om en del av henne tänkte att den fjärde mordplatsen som var under bevakning var ett bombsäkert sätt att få honom gripen, så sa hennes instinkter att mördaren skulle vara smart. Allt som krävdes var att han skulle se minsta lilla tecken på polisnärvaro för att han skulle ändra sina planer. Nelson och delstatspolisen insåg troligtvis också detta, men faktumet att de nu var så nära skulle eventuellt göra dem lite väl konservativa i sitt tillvägagångssätt.

Ute var det mörkt. Hon tittade mot sina persienner för en stund och funderade på hur de senaste dagarnas händelser skulle komma att påverka hennes liv. Hon tänkte på Zack och insåg, kanske för första gången, att hon var glad över att han var borta. Om hon var ärlig mot sig själv, så hade hon bara tolererat relationen för att hon inte skulle behöva vara ensam — något hon varit rädd för ända sedan hon klivit in i sina föräldrars sovrum och hittat sin pappa död.

Hon undrade också vad Ellington gjorde. Hans samtal tidigare var bevis för att han fortfarande var engagerad i åkermördarfallet, även om han bara jobbade bakom kulisserna. När hon tänkte på honom, undrade hon också ifall hon skulle hade tagit profileringen och besöket till Holy Cross på så stort allvar om det hade kommit från någon annan. Var det så att hon försökt imponera på honom eller hade hon försökt imponera på Nelson?

När hon återvände till dokumenten framför henne, fick hon en mycket enkel men samtidigt utmanande tanke: Varför försöka imponera på någon alls? Varför inte bara göra ett bra jobb och göra saker så bra jag kan efter mina förmågor? Varför bry sig om vad någon annan tycker om mig, särskilt en oduglig ex-pojkvän, manschauvinistiska överordnade eller en gift FBI-agent?

Plötsligt ringde mobiltelefonen, som om den väckts av hennes tankar. Hon plockade upp den där den låg bland de utspridda dokumenten och pärmarna på hennes soffbord, och hon såg att det var Ellington. Hon grimaserade mot telefonen och var nära att inte svara. Han ringde antagligen för att få ett tack över spåret som lett henne till Holy Cross, eller så hade han ännu någon insiktsfull idé som skulle få henne på villovägar och leda till reprimander. Hade hon varit mer klartänkt i den stunden hade hon undvikit att svara. Men nu fanns fortfarande en hel del ilska från Nelson kontor kvar i henne som krävde att hon svarade.

"Hej agent Ellington", sa hon.

"Hallå där White. Jag vet att jag ringer och stör igen, men jag håller på att avsluta för dagen här och jag ville bara kolla om den där profileringen ledde till någonting."

"Nej det gjorde den inte", sa Mackenzie rakt på sak. "Faktum är att det verkar som att det enda som mitt besök till en katolsk skola ledde till var att göra den högsta nunnan förbannad."

Ellington hade uppenbarligen inte väntat sig ett sådant svar; den andra sidan av linjen var tyst i fem långa sekunder innan han svarade.

"Vad hände?" frågade han.

"Det var en återvändsgränd. Och medan jag var där och fick en lektion av rektorn om ondskans natur, dök delstatspolisen upp till platsen där vi tror att det fjärde mordet planeras. Eftersom jag inte var där, utnyttjade de sin auktoritet och tog över fallet.

"Aj fan."

"Jo, det är inte slut där", fräste Mackenzie. "Kommer du ihåg Ellis Pope?"

"Ja, reportern."

"Han, ja. Tja, han bestämde sig för att väcka åtal idag med hotet om att gå till medierna och berätta om vårt lilla handgemäng. Delstatspolisen hörde talas om det också. De kontaktade Nelson, så sedan en timme tillbaka är jag officiellt petad från fallet."

"Skojar du med mig?" frågade han.

Hans förvåning väckte ytterligare ilska i henne, men som tur var insåg hon att hon var otrevlig utan anledning. Att hon hamnat här var inte hans fel. Han kollade ju bara läget och erbjöd sig att lyssna.

"Nej, jag skojar inte", sa hon och försökte lugna ner sig. "Jag har fått order om att stå vid sidlinjen medan det gamla goda gänget ror hem det här fallet."

"Det är inte rättvist."

"Jag håller med", sa hon. "Men jag vet att Nelson inte hade något val."

"Så vad kan jag göra?" frågade Ellington.

"Inte mycket, är jag rädd. Om du verkligen vill hjälpa till mer med fallet kan du ringa Nelson. Du kan faktiskt få problem om du pratar med mig om det här mer."

"White, det här var verkligen tråkigt att höra."

"Det är som det är", sa hon.

Tystnad uppstod på linjen igen och den här gången gav hon inte Ellington chansen att återuppta konversationen. Om han gjorde det, var hon rädd att hennes missriktade ilska skulle bubbla upp igen och han förtjänade verkligen inte det.

"Jag måste gå", sa hon. "Ta hand om dig."

"Kommer du klara dig?" frågade han.

"Ja." sa hon. "Det har varit en chock bara."

"Okej, ta hand om dig."

"Tack."

Hon avslutade samtalet utan att vänta på något mer svar. Hon kastade tillbaka telefonen på bordet, bredvid fotokopior av bibeltexten som de hade dechiffrerat från pålarna. Hon läste dem om och om igen men hittade inget nytt. Hon tittade sedan på kartan som tagits från baksidan av Bibeln och en övergripande karta som Nancy hade gjort, där alla potentiella mordplatser var listade. Den verkade vara väl sammanställd och enkel.

Och det var därför Mackenzie kände sig obekväm. Det var därför hon kände att hon behövde fortsätta gräva, för att hitta någonting som fortfarande låg gömt. Hon drack kaffe och slukades upp av dokumenten som om det vore ännu en dag på jobbet. Hon förlorade sig i arbetet trots att det inte var hennes brottsfall längre.

När hennes mobiltelefon vibrerade igen, visade displayen att klockan var 19:44. Hon blinkade och kliade sig i huvudet, småchockad. Nästan två timmar hade passerat sedan Ellingtons samtal men det kändes som att knappt någon tid hade passerat.

Hon blev förbryllad när hon såg att det var Nelson. Hon gav ifrån sig ett grovt skratt när hon plockade upp telefonen, och undrade vad mer hon hade gjort som skulle leda till bestraffning.

Hon svarade, och hennes blick vandrade återigen mot fönstret och kvällsmörkret utanför. Var mördaren där ute, redo att binda fast nästa offer? Eller var han redan igång?

"Du var den sista personen som jag förväntade mig skulle ringa", sa Mackenzie.

"White, nu behöver du hålla tyst och lyssna noga på mig", sa Nelson. Hans röst var mjuk och nästan varsam, något hon aldrig hört från honom förut.

"Okej", sa hon, osäker på hur hon skulle tolka hans röstläge och instruktioner.

"För tjugo minuter sedan stannade polisassistent Patrick en man på landsväg 411. Han körde en röd Toyota-pickup. Det låg en bibel i passagerarsätet och rep på golvet. Den här mannen, Glenn Hooks, är pastor i en liten baptistkyrka i staden Bentley. Här är grejen: åtta textstycken var markerade i Bibeln, och en av dem handlade om de sex fristäderna.

"Herregud", viskade Mackenzie.

"Patrick har inte gripit den här mannen ännu, men han insisterade på att mannen skulle komma med till stationen. Han grälade om saken, men Patrick har honom nu. Och de är på väg, jag skickar en annan grupp till hans hus för att se om de kan hitta något misstänksamt."

"Okej", var allt Mackenzie kunde säga.

"Delstatspolisen vet inget om det här", fortsatte Nelson. "Mellan dig och mig, så vill jag ha det så. Jag ville få första tjing på den här gubben innan delstatspolisen blev involverad. Jag avslutade just samtalet med Patrick. De kommer till stationen inom tio minuter. Jag vill ha dig här för att förhöra gubben. Och jag behöver att du gör det snabbt för jag vet inte hur länge vi kan hålla det här i skymundan från delstatspolisen. Du kan ha tjugo eller trettio minuter innan du måste sticka härifrån."

"Efter allt du sa till mig på ditt kontor, tror du verkligen att det här är den bästa idén?"

"Nej, det är ingen bra idé", sa Nelson. "Men det är allt jag har just nu. Jag vet att jag skickade hem dig för mindre än fem timmar sedan, men jag frågar inte om du kan göra det här, jag beordrar dig. Du är fortfarande officiellt avsatt från fallet. Det har inte förändrats. Det här görs under bordet. Jag behöver att du gör det här, White. Fattar du?"

Hon hade aldrig tidigare känt sig så respektlöst behandlad och på samma gång uppskattad. Hon fick en känsla av upprymdhet, som samtidigt trycktes tillbaka av ilskan som hon känt under merparten av dagen.

Kom ihåg, tänkte hon. Det här handlar inte om att imponera på något. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, eller framstå som bra. Det här handlar om att göra ditt jobb och sätta en man som torterar och mördar kvinnor, bakom galler.

"White?" fräste Nelson.

Hon tittade ner på soffbordet och såg fotografierna. Kvinnorna som hade blivit fråntagna all värdighet, terroriserade, slagna och dödade. Hon var skyldig dem rättvisa. Hon var skyldig deras familjer något slags avslut.

Hon kramade telefonen hårt i handen, och med ett bestämt och stenhårt ansiktsuttryck sa hon:

"Jag är där om femton minuter."

KAPITEL TJUGONIO

När Mackenzie kom fram till stationen väntade redan två poliser på henne vid ingången. Till hennes glädje såg hon att en av dem var Porter. Han gav henne ett sympatiskt leende när hon kom fram till dörrarna, och utan att ett ord öppnade männen dörrarna och släppte in henne. De hade tagit tre steg in på stationen när Mackenzie insåg att Porter och den andra polisen agerade sköld åt henne. De gick på var sina sida om henne i rask takt och såg till att hon smälte in, ifall någon på stationen skulle se henne och få för sig att ställa till en scen.

De nådde snabbt korridoren där de såg Nelson som stod utanför förhörsrummet. Han rätade på ryggen när han upptäckte dem och Mackenzie såg att han verkligen var på helspänn — som om han lika gärna skulle kunna lyfta från marken som en raket vilken sekund som helst.

"Tack", sa han när de kommit fram till honom.

"Självklart", sa Mackenzie.

Nelson gav Porter och den andra polisen en brysk nickning och de kilade omedelbart iväg. Efter bara ett steg vände sig dock Porter mot henne igen och viskade. "Jävligt bra jobbat", sa han med samma leende som han visat henne vid ingången.

Hon nickade bara som svar och log tillbaka. Poliserna fortsatte sedan ner för korridoren och tillbaka till ingången på byggnaden.

"Okej", sa Nelson. "Den här gubben, Hooks, han är på det stora hela samarbetsvillig. Han är bara rädd och nervös. Han snackar en hel del och har inte frågat efter att få en advokat än. Så om du inte pressar honom för hårt, så kan vi lyckas komma ur det här utan att en advokat kommer hit och fördröjer det hela."

"Okej."

"Vi kommer att följa allt i granskningsrummet, så om något går fel kan någon vara inne hos dig inom mindre än tio sekunder. Känns det bra?"

"Ja, det känns bra."

Nelson gav henne en uppmuntrande klapp på ryggen och öppnade sedan dörren för henne. Till hennes förvåning gick Nelson iväg från rummet, ner i korridoren och in i granskningsrummet. Mackenzie tittade mot den öppna dörren en sekund innan hon klev in.

Han är där inne, tänkte hon. Åkermördaren är där inne.

När hon kom in i förhörsrummet kastades mannen vid det lilla bordet i mitten av rummet mellan hopp och förtvivlan; först sträckte han på sig, rak i ryggen som en fura. Sen rynkade han hela ansiktet, såg förvirrad ut och slutligen såg han nästan lättad ut.

Mackenzie gick igenom ett liknande register av känslor när hon nu såg mördaren för första gången. Han såg ut att vara i femtioårsåldern, hade börjat få lite gråa hårstrån och åldersrynkor. Han var spinkig men ganska lång. Han tittade på henne med sina djupt insjunkna bruna ögon som var lätta att läsa av: han var rädd och djupt förvirrad.

"Hej, herr Hooks", sa hon. "Jag heter inspektör White. Jag tänker att om du kan svara på några av mina frågor så ärligt som möjligt, så är chanserna goda att du kommer härifrån rätt fort. Jag har förstått att du har varit samarbetsvillig så här långt, så låt det fortsätta på det viset, okej?"

Han nickade. "Allt det här är bara ett stort missförstånd", sa Hooks. "De tror att jag har mördat tre kvinnor. De tror att jag är Åkermördaren."

"Är du inte det då?" frågade hon.

"Självklart inte! Jag är pastor vid baptistkyrkan Grace Creek."

"Ja det har jag förstått", sa Mackenzie. "Bibeln i din bil hade flera textstycken markerade. Ett av dem råkar vara tätt förknippat med åkermördarfallet."

"Ja, det är vad de andra poliserna har sagt. Fristäderna, eller hur?"

Mackenzie fick samla sig en stund. Hon var förbannad över att någon redan hade avslöjat deras ess i rockärmen och berättat för Hooks om sammankopplingen med fristäderna. Nu blev hon tvungen att byta infallsvinkel. Allt hon med säkerhet visste var att hennes magkänsla lät henne veta att Hooks bestämt inte var Åkermördaren. Rädslan i hans ögon var genuin och avslöjade egentligen allt de behövde veta, så vitt hon kunde se.

"Repet som vi hittade på golvet av bilen då?"

"Grace Creeks bibelskola börjar om två veckor", sa Hooks. "Repen var kvar från en av scendekorationerna som vi gjort. Vi har ett djungeltema i år och använde repet för att skapa klätterväxter och en liten svängbro."

"Och var ligger Grace Creek?"

"Vid motorväg 32."

"Som löper parallellt med landsväg 411, eller hur?"

"Det gör den."

Mackenzie blev tvungen att vända sig med ryggen åt Hooks en stund för att dölja sitt ansiktsuttryck. Hur kunde Nelson och hans lismande poliser ha varit så blinda och dumma? Hade de inte undersökt någonting innan de tog in den här stackars mannen?

När hon lugnat ner sig vände hon sig mot honom igen. Hon gjorde sitt bästa för att dölja för honom att hon var övertygad om att han inte var mördaren. "Av precis vilken anledning har du markerat stycket om fristäderna?"

"Jag planerar att predika om det om tre eller fyra veckor."

"Får jag fråga varför?" frågade Mackenzie.

"Det är för att prata om synd på ett vis som inte får församlingen att känna sig skyldiga. Vi är alla syndare, vet du. Även jag. Även de mest gudfruktiga. Men många människor uppfostras i en tro att synd innebär att dömas för evigt, och fristäderna är en mycket bra illustration över hur Gud förlåter synder. De handlar alla om grader av synd. De var primärt menade för de människor som utfört mord oavsiktligt. Alla synder är inte likvärdiga. Och även de som mördat, om det varit oavsiktligt, kan förlåtas."

Mackenzie funderade på det en stund, och kände hur en pusselbit inom henne höll på att falla på plats. Det fanns något med det här, men hon visste ännu inte vad.

"En sista fråga, herr Hooks", sa hon. "Din Toyota är rätt gammal. Hur länge har du ägt den?

Hooks tänkte en stund och ryckte på axlarna. "Åtta år eller så. Jag köpte den begagnad från en av medlemmarna i Grace Creek."

"Har du någonsin fraktat någon typ av trä i den?"

"Ja. Jag hade flera plywoodskivor i den förra veckan, som var till dekorationen. Och ibland hjälper jag människor med att samla ved under vintern och köra hem det till dem."

"Inget större än det?"

"Nej. Inte som jag kan komma på."

"Tack så mycket, herr Hooks. Du har varit till stor hjälp. Jag känner mig rätt säker på att du kommer härifrån på nolltid."

Han nickade, mer förvirrad än någonsin. Mackenzie såg på honom en sista gång innan hon lämnade rummet och stängde dörren. I samma stund som hon kom ut från förhörsrummet kom Nelson ut från granskningsrummet en bit bort. Han såg nervös ut när han närmade sig henne och hon kunde känna hur anspänningen släppte från honom i vågor.

"Tja, det där gick snabbt." sa han.

"Han är inte mördaren", sa Mackenzie.

"Och hur i helvete kan du vara så säker på det?" frågade han.

"Med all respekt, sir, frågade ni honom ens om repet?"

"Det gjorde vi", fräste Nelson. "Han spottade ur sig någon historia om att han behövde det till en bibelskola i hans kyrka."

"Brydde sig någon om att kolla upp det?"

"Jag väntar på ett samtal vilken sekund som helst", sa han. "Jag skickade ut en bil dit för en halvtimme sedan."

"Sir, hans kyrka ligger typ en kvart från platsen i fråga. Han sa att han planerade att predika om fristäderna snart."

"Det var ju hemskt passande, eller hur?"

"Det är det", sa hon. "Men sedan när är en så svag koppling motiv för ett gripande?"

Nelson tittade bistert på henne och satte händerna på höften. "Jag visste att det var ett misstag att ringa in dig. Har du bestämt dig för att dra ut på det här så länge som möjligt? Vill du ha uppmärksamheten så att du kan fortsätta få rubriker i tidningarna?"

Mackenzie kunde inte hålla tillbaka ilskan som kokade i henne, och hon tog ett steg framåt. "Snälla säg att det där bara är frustrationen som pratar", sa hon. "Jag vill gärna tro att du har mer i huvudet än att verkligen tro något sådant."

"Vakta din tunga, Mackenzie", sa han. "Just nu är du avsatt från det här fallet. Provocera mig en gång till, och jag kommer att stänga av dig på obestämd tid."

En spänd tystnad uppstod mellan dem. Den varade bara i tre sekunder innan den avbröts av att Nelsons telefon ringde. Han släppte blicken från Mackenzie, vände ryggen åt henne och svarade.

Mackenzie stod kvar och lyssnade på hans sida av samtalet. Hon hoppades att samtalet, vad det än handlade om, skulle leda till att klargöra saker och ting och frigöra pastor Hooks.

"Vad är det?" frågade Nelson, med ryggen fortfarande vänd mot Mackenzie. "Ja? Okej... du är säker? Tja, jävlar. Ja... jag fattar."

När Nelson vände sig mot henne igen, såg han ut som att han ville kasta sin telefon ner i korridoren. Hans kinder var röda och han såg helt förintad ut.

"Vad är det?" frågade Mackenzie.

Nelson tvekade, tittade mot taket och suckade. Det var på alla vis kroppsspråket av någon som skulle behöva krypa till korset.

"Repet i bilen stämmer exakt in på repet som använts för att skapa scendekoren på bibelskolan i Grace Creek. Dessutom fanns det utskrivna papper och handskrivna anteckningar på ett litet kontor längst bak i kyrkan som visade att Hooks mycket riktigt planerar en predikan om fristäderna."

Det krävde att hon ansträngde varenda fiber i sin kropp för att inte kommentera hur han och hans poliser hade haft fel — hur de hade varit så angelägna om att lösa fallet utan inblandning av delstatspolisen eller FBI att de hade gripit en man som aldrig borde ha handfängslats från första början.

"Så han får klartecken att gå?"

"Ja. Han får gå."

Hon tillät sig ett smalt leende. "Ska du berätta det för honom eller ska jag?"

Nelson såg ut som att hans huvud skulle explodera när som helst. "Gör det du", sa han. "Och när du är klar, var god att så fort som möjligt dra härifrån. Det är nog för det bästa om du och jag inte talas vid på en dag eller så."

Med glädje, tänkte hon.

Hon gick in till förhörsrummet, glad över att vara ute ur Nelsons synfält. När hon stängde dörren bakom sig tittade Hooks upp mot henne med hopp i de där insjunkna bruna ögonen.

"Du är fri att gå."

Han nickade uppskattande, andades djupt och sa: "Tack."

"Är det okej om jag ställer en fråga till innan du går?" frågade hon.

"Det går bra."

"Varför skulle Gud utse städer för syndare att fly till? Är det inte på ett sätt Guds jobb att bestraffa syndare?"

"Det kan diskuteras. Min personliga tro är att Gud ville se sina barn lyckas. Han ville ge dem chansen att göra rätt för sig."

"Och dessa syndare trodde att de skulle finna Gud i de här städerna? De trodde att de skulle hamna på god fot med honom där?"

"På sätt och vis, ja. Men de visste också att Gud finns i mitten av allt. Det var bara upp till dem att hitta honom. Och dessa städer var utsedda platser där de skulle kunna göra det."

Mackenzie funderade på det där medan hon gick mot dörren. Hon följde Hooks hela vägen tills han lämnade stationen, men hennes tankar var någon annanstans. Hon tänkte på sex städer lokaliserade i en cirkel och hur en ibland vred men framförallt förlåtande Gud vakade i mitten av allt.

Vad var det Hooks hade sagt?

Men de visste också att Gud finns i mitten av allt.

Plötsligt kände Mackenzie att det var som om ett filter löstes upp framför henne. Den ensamma kommentaren som flöt runt i hennes huvud fick den lösa pusselbiten från förhörsrummet att nu plötsligt passa perfekt.

Fem minuter senare körde hon hem i ilfart, och hon lät den ensamma tanken överta hela hennes sinne.

Gud finns i mitten av allt.

Klockan på instrumentpanelen visade 20:46, men Mackenzie visste att kvällen bara hade börjat. För nu, om allt stämde, visste hon var mördaren bodde.