Read the book: «Napoleons syskon»
Alma Söderhjelm
Napoleons syskon
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066418038
Innehållsförteckning
FÖRORD.
JOSEPH BONAPARTE.
LUCIEN BONAPARTE.
ELISA BACCIOCHI.
LOUIS BONAPARTE.
PAULINE BORGHESE.
CAROLINE MURAT
JÉRÔME BONAPARTE.
FÖRORD.
Innehållsförteckning
Skildringar från Napoleon-tiden kunna knappast göras utan att tangera Napoleons gestalt. Så mycket mer är detta fallet, när det gäller hans syskon, vilkas betydelse för historieforskningen betingas av hans egen. I föreliggande essayer har jag därför behandlat Napoleons syskon endast under den tid, då de, var i sin stad, utgjorde ett led i det napoleonska världssystemet och endast ytterst fragmentariskt berört deras öden efter Napoleons fall. Jag har ansett denna disposition lämplig för dessa kortfattade framställningar. Att teckna dem som konungar och drottningar i landsflykt hade krävt en särskild bok.
Helsingfors den 6 december 1916.
Alma Söderhjelm.
JOSEPH BONAPARTE.
Innehållsförteckning
År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte, med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne, Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin diktats!
I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna, och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild — det är hans lärare som talar — förekommande och tacksam, han var en god kamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hos honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast motvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har smått polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och mycket älskvärd.
Snart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov att överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den civila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan i Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari 1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen och särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt corsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han kunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från Corsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel, som på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin mor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle Jérôme.
Medvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad plats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs karaktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans uppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen. Han fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju mera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare försökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han var en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina ämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han sig duga till allt. Med en rent "bonapartisk" glupskhet sökte han en mängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens för dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina bemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade den uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs liv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt sinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att begå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i grunden godmodiga och vänsälla natur.
Joseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och tog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I mångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och inre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något framåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande till benen — något som för övrigt även var fallet med den tredje brodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till Napoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn och vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla, kärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande äregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de under sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de vilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar, var det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras gossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en framtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.
Corsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga upproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende hade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på 1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale Paoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som hela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till Frankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt inflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under en skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli blev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev nu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var den naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från och med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är brutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid existerade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade sig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.
När revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp de nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt och corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare. Förhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av revolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till, och man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns ståthållare.
I familjen Bonaparte väckte Paolis återkomst mycken entusiasm. Deras mor, Letitia Ramolino, hade i sin ungdom varit vittne till Paolis första frihetskamp, hon hade beundrat honom och kanske älskat honom och för sina barn brukade hon, då Charles Bonaparte var borta på sina resor, under de ensamma kvällarna förtälja så märkvärdiga historier om denne man, att han för dem framstod som nära nog legendarisk. Joseph, som vid Paolis återkomst var en 22 års yngling, blev också vald till medlem i den deputation som utsetts att mottaga Paoli, när han vände tillbaka till Corsika, ett storslaget och högtidligt ögonblick för dem alla. Joseph blev jämväl medlem i det nya municipalitet som efter franskt mönster upprättades på ön, och erhöll även andra hedersuppdrag, i det att han jämte bröderna Napoleon och Lucien invaldes i den elektorsförsamling som i september och oktober 1790 sammanträdde i Ajaccio, för att utse ett direktorium och i övrigt ordna landets angelägenheter. År 1791 utnämndes han till distriktspresident och 1792 till fredsdomare i Ajaccio, vilket familjen och han själv satte mycket värde på och för vilken plats han gjort sig meriterad genom att utge en kommentar till den franska konstitutionen av 1791.
Men om ock Joseph Bonaparte ställde sig under Paolis fana, så hade han likväl intet av upprorsman i sig. AU han smittades av entusiasmen för sitt hemlands frihet och oberoende betydde ingalunda detsamma som att han var en verklig revolutionär. Han hade intet av typen hos den ungdom, för vilken revolutionen hade kraften av en ny religion och vilka på dess altare hade hänförelse nog att offra allt. Om man överhuvudtaget vill precisera Josephs ställning till revolutionen, torde det vara riktigast att räkna honom till dessa strängt konstitutionella, vilka blivit kallade 1789-års män.
Överhuvud var Joseph under hela sitt liv typen för den civile ämbetsmannen, han hade intet sinne för det militära idealet, intet intresse för militära frågor, och han hade säkert lyckats bättre som byråchef än som konung. Då valen till konventet ägde rum lät han uppställa sig som kandidat, men fick ringa understöd och föll igenom. Detta berodde ytterst på att familjen Bonaparte ej åtnjöt samma anseende på Corsika som förr.
Enigheten bland de corsikanska självständighetsmännen kunde i längden ej bibehållas. Det uppstod snart tvenne partier, av vilka det ena på intet sätt ville kompromissa i frågan om Corsikas oberoende av Frankrike, det var Paolis och Pozzo di Borgos parti, det andra vartill Bonaparterna och deras fränder hörde, ville antaga det medlingsförslag, som framställts av nationalkonventet och understöddes av Corsikas deputerade. I de corsikanska nationalisternas ögon voro Bonaparterna främst av alla misstänkta. Man mindes plötsligt att deras far var den första som underkastat sig det franska väldet, man fruktade deras högmod och ärelystnad. Situationen drives slutligen till sin spets när Paoli plötsligt höjer upprorsfanan och stödd på engelsk hjälp börjar erövringen av Corsika. Bonaparterna å sin sida försvara sig på ett sätt som gör schismen fullständig: Lucien slungar i den revolutionära klubben i Marseille emot Paoli en anklagelse för förräderi mot Corsika. Svaret kommer strax: de upproriska kasta sig över Bonaparternas hus och bränna det. I största hemlighet inskeppar sig nu den 11 juni 1793 familjen Bonaparte i Ajaccio och beger sig över till Frankrike, där de landstiga i Marseille.
Den 13 juni skriver Joseph från Toulon till en av sina vänner: "Jag anlände hit för några ögonblick sedan. Paoli har slutat med att höja upprorsfanan, och jag har längre tid än ni själv varit förd bakom ljuset. Jag lider nu mitt straff därför, jag har blivit ett av hans offer. Han har uppbringat 2,000 beväpnade män, vilka förstört och bränt både mitt och Multedos hus. Från Calvi, där vi först hade gömt oss, ha vi nu kommit hit."
Då familjen vid sin plötsliga flykt hade varit tvungen att lämna all sin egendom i sticket, var dess ekonomiska läge ytterst prekärt. De hade för övrigt nu tillfälle begråta förlusten även av den lilla förmögenhet de nyligen fått ärva av sin gamle sjuke onkel, och vilken efter hans död hittats i reda pengar — under madrassen i hans säng. De saknade nästan det nödvändigaste. De flyttade från den ena orten till den andra, men funno ingen lämplig vistelseort och bosatte sig slutligen i en liten by, la Valette, nära Toulon. Under en tid utgjordes familjens väsentligaste tillgång av Napoleons löjtnantslön, och stor var glädjen, när denna efter bragden vid Toulon utbyttes mot en kaptenslön. Men även på annat sätt blevo familjens ekonomiska förhållanden förbättrade. I juli 1793 hade konventet beslutit att åt alla flyktingar från Corsika utdela understöd i form av en bestämd summa i månaden, utgörande 75 livres för yngre kvinnor och 45 för barn och åldringar. De unga männen erhöllo endast 25 livres en gång för alla, man räknade nämligen på att alla förr eller senare skulle ingå i den aktiva armén eftersom fäderneslandet var i fara. Det blev nu en tid framåt Josephs uppgift att arbeta på att för sin familj erhålla dessa förmåner. Med en oblyghet som nu kanske för första gången kommer i dagen, skriver han brev till konventet, till ministrarna och till alla inflytelserika personer i Paris. Och han gör det med en anspråksfullhet som vore familjen Bonapartes angelägenheter redan nu riksviktiga och som om statens framtida väl och ve berodde därav. Han lyckades även i sina bemödanden och familjen erhöll av franska regeringen 600,000 livres såsom ersättning för sin förlorade förmögenhet. Han själv ville på inga villkor gå in i aktiva armén utan sökte och erhöll antagligen genom rekommendation av sina vänner, konventets kommissarier i södern, bl.a. Robespierre d. y. en plats såsom magasinsförvaltare med en lön av 6,000 livres om året samt fri bostad.
Det var ett gott parti från båda sidor sett. Joseph hade visserligen ännu ingen ställning, men han hade goda relationer och så mycket mera chanser att komma fram som han egentligen stod alldeles utom de politiska partierna. Dessutom var han en angenäm man, med sina 26 år, såg bra ut, var en trevlig och älskvärd sällskapsmänniska, ställde aldrig medvetet till bråk och hade lätt att komma överens med andra. Julie åter hade den egenskapen som för Josephs familj och även för honom själv var den viktigaste: hon var förmögen. Hon var också klok och bildad, men hon hade ingen humor eller esprit. Till det yttre var hon liten och mager samt illa växt, med ett sjukligt och tärt utseende, och hennes väsen ägde ingen charm. Den borgerliga vigseln åtföljdes i all tysthet av en kyrklig vigsel förrättad av en icke edsvuren präst — detta enligt familjen Clarys önskan och vilja. Den skedde i största hemlighet, då de icke edsvurna prästerna betraktades såsom rikets värsta fiender, och kännedomen härom kunde ha kostat både Joseph och hans unga maka huvudet.
I familjen Bonaparte blev Julie väl emottagen dels för sin hemgifts skull, dels emedan hon var just sådan man ville ha henne: god och snäll, men utan de yttre företräden som skulle ställt fröknarna Bonaparte på något sätt i skuggan. Det förblev även alltid ett gott förhållande mellan de båda familjerna, trots det att familjen Clary icke i sin familj ville mottaga ytterligare en Bonaparte — det berättas nämligen att när Napoleon hörde sig för om vad man tänkte om en eventuell förbindelse mellan honom och den yngre systern Désirée — sedermera general Bernadottes, konung Carl Johans maka — han erhållit svaret att "man ansåg det vara nog med en Bonaparte i familjen". Genom sitt giftermål blev Joseph obestritt ansedd såsom familjens huvud och stöd, ty vad var numera Napoleons lilla kaptenslön emot Josephs 150,000 livres!
Efter thermidor förändrades den politiska ställningen i Frankrike med ett slag. De nya maktägandes hämnd gick skoningslös ut över alla dem som kunde misstänkas såsom anhängare eller vänner till robespierristerna, men medan Napoleon och Lucien en tid sutto i fängelse för sina revolutionära åsikters skull, gick Joseph fri, vilket dels berodde på hans förbindelse med familjen Clary, dels på att man visste att han ej var någon politiker eller partiman.
Under år 1795 flyttade Joseph till Genua, i egenskap av krigskommissarie vid italienska armén, en plats som han erhållit genom Napoleons bemödanden. För att bli krigskommissarie behövdes även några militära meriter, och då Joseph ej ägde sådana uppgav brodern helt djärvt att Joseph hade varit hans adjutant. I Genua sysslade Joseph även med affärer — tiden var gynnsam för jobberi och spekulationer och Joseph förtjänade stora penningar genom att förmedla förbindelser mellan handelshus i Marseille och Genua.
Napoleon som, efter att i oktober 1795 tillsammans med Barras hava kuvat det rojalistiska vendémiaire-upproret, blivit utnämnd till general var mycket tillfredsställd med Josephs befattning i Genua. Han skaffade honom det kreditivbrev som Joseph behövde för sin nya plats och han arbetade på att för Joseph erhålla en plats såsom fransk konsul i Italien — eller i nödfall i något annat land, Spanien eller Portugal. Se här en av de böneskrifter som han uppsatte för detta ändamål, det är ett av dessa många dokument som Bonaparterna under kampen för sin fortkomst i världen fabricerade och i vilka de utan att blinka travesterade sanningen till sin egen förmån. Det är daterat den 1 augusti 1795 och Napoleon har här för Joseph uppfunnit meriter över vilka han själv var förvånad.
Till kommissionen för utrikes ärenden.
Joseph Bonaparte anhåller hos er om en plats såsom konsul i någon av Italiens hamnar.
Han är 30 år gammal.
Han har hållit en föreläsningskurs i offentlig och civil rätt.
Han har rest i Italien och känner dess handelsförhållanden och
dess politiska ställning.
Han talar italienska och latin. Han har varit officier municipal
i sin kommun.
President i sitt distrikt.
Medlem av direktoriet i sitt departement, där han var allmän
åklagare. Krigskommissarie vid italienska armén.
Han närsluter här sina intyg samt andra handlingar som ådagalägga
hans meriter.
Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara
franska republikens år 111.
Buonaparte.
Denna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den visar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro bröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde sina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även i sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph stannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han skulle komma tillbaka innan han sett tiden an — "en attendant", skriver Napoleon till honom, "reste a Gênes, prends une maison particulière et vis chez toi".
Napoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter sina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt läger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet bringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det napoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens. Joseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det uppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att vara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen särdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet mottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han underlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det hade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.
I Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till den mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna splitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av kvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära, slavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock behärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott. Här kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som med den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde ej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga sätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så stor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma hennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin hustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han begav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom, och direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget till Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne Joséphine överlägset och taktlöst.
I slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han ej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget att ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen. I augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i Ajaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt lämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde han här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt var lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom han ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina vänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en elektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras råd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika, som han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att ha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm hälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!
Såsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla tillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att stadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll Joseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och Rom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste uppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll nu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av 60,000 livres.
I den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han att fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den fred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag. Josephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det kan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla fall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg skulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen att göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick förbrödrades och närmade sig varandra.
Men ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig instruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den officiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje, och vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde så snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för republiken.
Syftemålet med Josephs mission var sålunda klart. Han borde uppvigla befolkningen i påvens stater mot påven. Det var ett delikat värv. Skulle Joseph gå i land därmed? Hade han nog diplomatisk skicklighet? Napoleon trodde det utan tvivel. Men han överskattade Josephs förmåga, han var blind för Josephs medelmåttighet, liksom han i allmänhet var blind för sina egnas brister, han trodde att dessa bröder och svågrar som han överhopade med ansvarsfulla uppdrag och ämbeten voro lika driftiga, kloka, energiska som han själv, han förutsatte att händelserna och omständigheterna också hos dem skulle förmå driva upp förut oanade naturgåvor samt en oerhörd arbetskraft. Hade Napoleon fruktat för att Joseph ej skulle reda sig med de ansvarsfulla uppgifter han gav honom, så hade han, som själv värderade intet så högt som kapaciteten, utan tvivel nöjt sig med att ge Joseph, som han höll av, och även de andra inbringande sinekurer, men det att han gav dem arbetsdryga uppgifter att lösa visar till fullo, att han såg dem genom något slags färgat glas. Han hade säkerligen aldrig riskerat att skada Frankrike, om han tänkt sig att det kunde bli följden av hans familjepolitik.
Joseph flyttade genast med sin familj till Rom, han anlände dit redan den 31 maj 1797. Han åtföljdes av sin hustru och sin syster Caroline. Det dröjde något innan han kunde besluta sig för bostad men valde sedan Palazzo Corsini. Allt gick till en början bra. Joseph hade privat audiens hos Pius VI och blev erkänd av honom den 2 september. Påven var älskvärd och sände honom bland annat vackra hästar. Den 28 september ägde den stora officiella mottagningen rum, dit Joseph anlände med sin republikanska svit i galavagnar dragna av spannhästar och prydda med lakejer i hattar med stora trefärgade panacher. Samma kväll presenterades den franska diplomatiska kåren för påven; damerna föreställdes av påvens brordotter Donna Constanza Braschi i egen person. Några dagar senare blevo Julie och Caroline presenterade för påven.
Det liv som nu började tilltalade både Joseph och de bonaparteska damerna. Den ena festligheten och balen avlöste den andra och överallt voro den franska ambassadören, hans damer och hans svit föremål för uppmärksamhet. Omkring Julie och Caroline trängdes hela Roms fina värld, de uppvaktades av skalder och konstnärer som sjöngo och komponerade till deras ära, och från denna tid daterar sig de kvinnliga Bonaparternas segertåg i världen. Joseph som hade boende i Palazzo Corsini ej blott sin diplomatiska kår utan även en stor svit, kände sig i sitt rätta element. Han manövrerade med lätthet de olika slags människor han kom i beröring med, klarade varje situation och uppträdde hela tiden med en lugn självbelåtenhet, som ej lät sig rubbas av något. Det var honom på hans nya post till ovärderlig nytta att han talade italienska såsom en infödd.
Vänskapen med påven och det glada nöjeslivet i Roms societet togo emellertid en ända med förskräckelse. Bland de olika element som i Rom omgåvo Joseph funnos en del officerare som strax från början med alla krafter arbetade på att uppvigla Roms invånare mot påven. Deras mål därvid var att underlätta republikens införande i Kyrkostaten, och de trädde i sådant syfte i förbindelse med vissa revolutionära och missnöjda element som funnos i Rom — här fanns redan ett parti som arbetade på att med fullständigt lösgörande från påvens makt ombilda Rom till republik under franskt välde. Med detta parti som bestod av skriftställare, konstnärer och frigivna politiska fångar, till vilka sällat sig en del officerare, hade fransmännen ständiga möten och man kom därvid överens om att tillställa ett upplopp som kunde bli förevändning för den statsvälvning man ej trodde sig kunna på fredlig väg genomföra. Den mest ivriga bland fransmännen var en officer vid namn Duphot, bestämd att bli Désirée Clarys maka och Josephs svåger.
Emellertid hade de romerska revolutionärerna genom en deputation utbett sig en audiens hos Joseph. Den 28 december blev deputationen, som anfördes av skulptören Cerrachi, mottagen. Revolutionärerna begärde nu av Joseph utfästelse om franskt beskydd och understöd för den blivande republiken Rom. Vad Joseph svarat på denna begäran är ej med visshet känt, det uppgives att han sagt sig ingenting kunna göra samt bett deputationen draga sig tillbaka. Men just då denna höll på att avlägsna sig, omringades ambassadhotellet av romerska polistrupper. Vid denna oväntade sakernas vändning förlorade fransmännen totalt fattningen och Joseph, Duphot och några andra drogo i hastigheten blankt mot polispatrullerna. Men ej nog härmed. Då dessa avlägsnade sig efter att hava avlossat några skott i luften, förföljdes de av en del franska officerare till vilka även sällat sig italienska revolutionärer, och vid Porta Settimania kom det till en strid, varvid Duphot blev skjuten.
Joseph förstod nu att han var ohjälpligt komprometterad och ej efter vad som hänt kunde stanna på sin post, och ännu samma natt gjorde han sig i ordning att lämna Rom. Han sände tre olika bud till statssekreteraren för att anhålla om sitt avsked, och efter att ha, likaledes om natten, anskaffat pass för sig och sin svit, avreste han med sin familj, sina sekreterare och sin svit klockan 6 på morgonen från Rom. Mindes han väl denna kulna vintermorgon en annan flykt som han varit med om fyra år tidigare, då han tillsammans med hela sin familj förföljd och i största elände i ilande hast måst lägga sin fäderneö bakom sig? Ånyo en äventyrlig flykt! Och dock hade mycket hunnit ske och blivit annorlunda sedan den dagen.
Det har blivit diskuterat huruvida Joseph själv deltagit i den misslyckade sammansvärjningen. Detta kan väl knappast förnekas. Ty bevisat är att om han också ej varit närvarande vid de sammansvurnas hemliga eller öppna möten, han dock haft personliga sammanträffanden med dem. Hans nära relationer med Duphot, hans uppträdande vid själva upploppet och hans hastiga avresa äro nog så tydliga tecken på att stämplingarna mot påven skett med hans samtycke om ock ej på hans initiativ. Han följde ju för övrigt endast den hemliga instruktion han erhållit — sättet var kanske alltför brådstörtat. Joseph erhöll emellertid intet klander för sitt uppträdande varken av Napoleon eller av direktoriet. Tvärtom talade Napoleon alltid gillande om Josephs mission i Rom. Men han hade kanske ej gjort det om icke kort efter Josephs avresa Berthier brutit upp från sitt läger och tågat mot Kyrkostaten! Berthiers metod, de blanka vapnens, lyckades bättre, ja, så väl att den romerska republiken redan den 15 februari 1798 kunde proklameras från den capitolinska kullen.
Joseph begav sig emellertid över Florens och Milano till Paris, där han slog sig ned, egentligen för första gången, och där han övertog sitt mandat såsom lagstiftare, det han för sin beskicknings skull ej hittills hunnit utöva. I de femhundras råd spelade Joseph ingen framstående roll, han var ingen politiker, han yttrade sig sällan och tog ej något initiativ.
