Read only on Litres

This book cannot be downloaded as a file but can be read in our app or online on the website.

Read the book: «Om Tanke- och Yttrandefrihet»

Font::

Förord

Föreliggande småskrift omfattar andra kapitlet af Stuart Mills arbete Om friheten, hvilket utkom i svensk öfversättning år 1881. Detta andra kapitel, Om tanke- och yttrandefrihet, utgör ett helt för sig. Öfversättningen är omarbetad, hvarjämte det hela för bättre öfversikts skull blifvit genom rubriker indelat i underafdelningar. Dessutom hafva några noter samt en utförlig innehållsförteckning bifogats.

Öfversättaren.

1. Inledning

Den tiden är, såsom man kan hoppas, numera förbi, då det var nödvändigt att försvara tryckfriheten såsom ett skyddsmedel mot en usel och tyrannisk regering. Intet bevis torde längre behöfva uppställas mot det oriktiga uti, att en lagstiftande eller värkställande myndighet, hvars inträssen icke sammanfalla med folkets, skulle vara berättigad att föreskrifva detta åsikter eller att afgöra, till hvilka läror och bevis det bör tillåtas att lyssna. Denna sida af saken har dessutom så ofta och med så mycken framgång blifvit behandlad af tidigare skriftställare, att vi ej här behöfva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag med afseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika litet frisinnad som under Tudorernas1 tid, är det föga fara för, att den värkligen skall tillämpas emot politiska meningsyttringar, utom kanske under någon tillfällig panik, då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur fattningen2; och i allmänhet taget är det i konstitutionella länder icke att befara, att regeringen, vare sig den är fullständigt ansvarig inför folket eller icke, ofta skall försöka att utöfva kontroll öfver meningsyttringar, – utom i sådana fall, då den kan göra sig till värktyg för allmänhetens ofördragsamhet. Låt oss därför antaga, att styrelsen är fullkomligt ense med folket och aldrig tänker på att utöfva något tvång, annat än i öfverensstämmelse med hvad den anser vara folkets önskan. Men äfven under denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att utöfva ett sådant tvång vare sig direkt eller genom styrelsen. Själfva denna makt är orättmätig. Den bästa styrelse har lika liten rätt därtill som den sämsta. Den är lika farlig, ja, till och med farligare, om den utöfvas i öfverensstämmelse med den allmänna meningen, än om den utöfvas i strid mot densamma. Om alla människor utom en hade samma åsikt, och denna enda hade den motsatta, så skulle de icke hafva större rättighet att nedtysta denna enda person, än han att nedtysta alla andra, om han hade makt därtill. Vore det så, att en åsikt vore den enskildes tillhörighet, utan betydelse för någon annan än ägaren, – vore undertryckandet af en åsikt en oförrätt blott mot en enskild person, – då skulle det göra någon skillnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett fåtal personer eller många. Men det särskilda onda, som ligger i undertryckandet af en åsikt, består däruti, att det är en stöld från hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från samtiden; från dem, som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från dem, som biträda den undertryckta. Ty om den undertryckta åsikten är sann, så äro de förra beröfvade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning; om den är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen den klarare insikt uti och lifligare uppfattning af sanningen, som är en följd af dess kamp mot villfarelsen.

Vi skola i det följande undersöka och bevisa hvar för sig följande tvänne satser: Vi kunna aldrig vara vissa om, att den åsikt, som vi söka undertrycka, är falsk; och äfven om vi vore vissa därom, skulle dess undertryckande likväl vara ett ondt.

2. Den åsikt, som man söker genom maktmedel undertrycka, kan möjligen vara sann

De, som söka undertrycka en åsikt, förneka naturligtvis dess sanning. Men de äro icke ofelbara; de hafva ingen rätt att afgöra frågan å hela människosläktets vägnar och att utestänga hvarje annan person från möjligheten att själf bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för gifvet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själf ofelbarhet. Det förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och vanligt.

Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras domslut, som man alltid i teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru hvar och en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på nödvändigheten af att vidtaga några försiktighetsmått mot sin bristfällighet eller som medgifva möjligheten af, att den åsikt, om hvars sanning de känna sig visse, måhända just är ett af de misstag, för hvilka de enligt sitt eget medgifvande äro utsatta. Enväldiga regenter och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hafva i de flästa fall ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor. Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att blifva rättade när de hafva orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast för dem af sina åsikter, som delas af deras omgifning eller af de personer, till hvilka de vanligen vädja: ty i samma mån de hysa ringa förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med blind förtröstan på "hela världens" eller "alla människors" ofelbarhet. Men "alla människor", det vill för hvarje individ säga: de människor, med hvilka han kommer i beröring; hans parti, hans sekt, hans kyrka, hans samhällsklass. En person, för hvilken detta uttryck omfattar någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person. Ej häller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den tanken, att andra tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier hafva tänkt och ännu i dag tänka raka motsatsen till hvad han tänker. Åt sin "värld" öfverlåter han att svara för, att den har rätt gent emot andra personers oliktänkande "världar"; och det bekymrar honom aldrig, att endast en tillfällighet har bestämt, hvilken af dessa talrika världar, som kommit att blifva föremålet för hans tillit, och att samma orsaker, som i London gjort honom till en af högkyrkans bekännare, skulle hafva gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och dock är det af sig själft lika uppenbart som någon bevisning kan göra det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Hvarje tidsålder har hyst åsikter, hvilka en följande tid har ansett ej blott falska utan rent af orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas af vår tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola förkastas af en kommande tid.

De inkast, som man sannolikt skall göra mot dessa bevis, skola troligen framträda i ungefär följande form. "Att man förbjuder spridandet af villfarelser innebär icke större anspråk på ofelbarhet än hvilken som hälst annan handling, som en offentlig myndighet utför efter eget omdöme och på eget ansvar. Omdöme har gifvits människorna för att af dem begagnas. Bör man väl förbjuda människor att begagna sitt omdöme därför, att det kan missbrukas? När de söka hindra det, som de anse fördärfligt, så göra de icke därmed anspråk på ofelbarhet, utan uppfylla blott den plikt, som ålägger dem att handla efter sitt samvetes öfvertygelse, låt vara att denna möjligen är felaktig. Om vi, därför att vår mening möjligen kan vara falsk, aldrig någonsin skulle lägga den till grund för vårt handlingssätt, skulle vi aldrig tillgodose våra inträssen och aldrig uppfylla våra plikter. Men en invändning, som kan göras mot allt handlande, kan icke vara någon tillräcklig invändning mot en särskild handling till skillnad från andra. Det är de styrandes så väl som den enskildes plikt att bilda sig så sanna åsikter som möjligt; att bilda sig dem med omsorg och att aldrig tvinga dem på andra, förr än de äro fullkomligt säkra på, att de hafva rätt. Men har en regering eller enskild person vunnit en sådan visshet, då är det icke samvetsgrannhet utan feghet att rygga tillbaka för att handla efter sin åsikt och att tillåta meningar, om hvilkas farlighet för människosläktets välfärd i detta eller ett kommande lif de äro uppriktigt öfvertygade, att obehindrat utspridas, och detta på den grund, att andra personer i mindre upplysta tider hafva förföljt åsikter, som nu anses såsom sanna. Vi böra visserligen, det är sant, taga oss till vara för samma misstag, men styrelser och nationer hafva misstagit sig i andra saker, uti hvilka de onekligen med rätta utöfvat sin myndighet. De hafva t. ex. pålagt orättvisa skatter och fört orättfärdiga krig, men skola vi därför icke pålägga några skatter alls eller icke föra krig under några omständigheter? Enskilda personer såväl som myndigheter böra handla efter bästa förmåga. Därvid är icke fråga om absolut visshet, utan om tillräcklig säkerhet för det praktiska lifvets behof. Vi böra och måste antaga, att våra åsikter äro sanna, för att kunna rätta vårt handlingssätt efter dem, och till något större godtycke än så göra vi oss icke skyldiga, när vi förhindra dåliga personer att fördärfva samhället genom utspridandet af meningar, som vi anse falska och fördärfliga."

På allt detta svarar jag, att det senare är godtycke i mycket högre grad. Det är en ofantlig skillnad emellan att förutsätta å ena sidan, att en åsikt är sann på den grund, att den icke blifvit vederlagd, ehuru hvarje tillfälle därtill lämnats öppet, och å andra sidan, att taga dess sanning för gifven i afsikt att icke tillåta dess vederläggande. Fullkomlig frihet för andra att motsäga och vederlägga våra åsikter är just det villkor, som berättigar oss att lägga dem såsom sanna till grund för våra handlingar, och på intet annat sätt kan en varelse med mänskliga själsförmögenheter få någon förnuftig visshet om att han har rätt.

Betraktar man det allmänna tänkesättets historia, eller människornas uppförande i allmänhet, kan man fråga sig: hvarpå beror det, att det förra så väl som det senare icke är sämre än det är? Visserligen icke på det mänskliga förnuftets inneboende kraft; ty nittionio personer af hundrade äro fullkomligt oförmögna att bedöma en sak, som icke är själfklar, och den hundrades förmåga är endast relativ. De fläste utmärkte män under hvarje förgången tid hafva hyst många åsikter, som man nu vet vara falska, samt gjort och gillat mycket, som nu mera ingen skulle vilja försvara. Hur kommer det sig då, att på det hela taget förnuftiga åsikter och förnuftigt handlingssätt äro öfvervägande bland människorna? Om denna öfvervikt värkligen förefinnes – och det måste den göra, för så vidt icke människosläktets angelägenheter äro och alltid hafva varit i ett nästan förtviflat tillstånd – så beror detta på en egenskap hos människan, hvilken är källan till allting, som är aktningsvärdt hos henne såsom förnuftig eller moralisk varelse, nämligen den, att hennes fel kunna rättas. Hon har förmåga att rätta sina misstag genom meningsutbyte och erfarenhet. Icke genom erfarenhet ensamt. Meningsutbyte måste tillkomma för att visa, hur erfarenheten skall tolkas. Oriktiga åsikter och vanor gifva så småningom vika för fakta och bevis; men för att fakta och bevis skola kunna göra någon värkan på förnuftet, måste de framläggas för detsamma. Det är mycket få fakta, som själfva kunna förtälja sin historia utan förklaringar, som göra deras mening tydlig. Då således hela styrkan och värdet af det mänskliga omdömet beror på denna enda egenskap, nämligen att det kan rättas, om det är felaktigt, så kan man endast då fullt lita därpå, när medel till dess rättande ständigt finnas till hands. I det fall, att en persons omdöme värkligen förtjänar förtroende, hur har det kommit därhän? Jo, emedan han tillåtit andra människor granska hans mening och handlingssätt. Emedan han haft för vana att lyssna till allt, som kunnat sägas emot honom, och att draga nytta af det, som var befogat däri, samt att klargöra för sig själf och kanske äfven för andra falskheten af det som var falskt. Emedan han insett, att det enda sätt, hvarpå en människa kan närma sig en fullständig kunskap om någonting, är att höra det, som kan sägas därom af personer med de mäst skilda åsikter, och att sätta sig in i alla de sätt, på hvilka det kan uppfattas af de mäst olika åskådningar. Ingen vis man har någonsin förvärfvat sin visdom på något annat sätt; och det ligger i det mänskliga förståndets natur att icke på något annat sätt kunna uppnå visdom. Den ständiga vanan att rätta och fullständiga sin åsikt genom att jämföra den med andras är så långt ifrån att orsaka tvifvel och ovisshet vid åsiktens tillämpning i praktiken, att den fastmer är den enda säkra grunden för ett rättmätigt förtroende till densamma. Ty då någon äger kännedom om allt, som mänskligt att döma kan sägas emot honom, och har försvarat sin ställning mot alla motståndare, – då han vet med sig, att han sökt efter motsägelser och svårigheter i stället för att undvika dem, och att han ej utestängt något, som kunnat tjäna till frågans belysning, – då först har han rättighet att anse sitt omdöme bättre än hvarje annan persons, hvars åsikter ej genomgått ett dylikt prof.

Det är icke för mycket begärt, att det som människosläktets visaste medlemmar, de som äro mäst berättigade att lita på sitt eget omdöme, anse sig nödvändigt behöfva för att ernå en sådan tillit, det borde också den blandning af ett fåtal visa och många dåraktiga individer, som kallas allmänheten, underkasta sig. Den ofördragsammaste af alla kyrkor, den romersk-katolska, tillåter t. o. m. hvarje gång ett helgon skall kanoniseras en s. k. "djäfvulens advokat" att uppträda, och lyssnar tålmodigt på honom. Man kan icke medgifva, synes det, den heligaste man ärebetygelser efter döden, förrän allt, som djäfvulen kan anmärka emot honom, blifvit upptaget till granskning. Till och med Newtons lagar3 skulle icke åtnjuta ett så oinskränkt förtroende som de nu göra, om det icke vore tillåtet att diskutera dem. De åsikter, som vi lita på allra mäst, grunda sin visshet helt och hållet på den ständiga uppfordran till hela världen att bevisa dem vara ogrundade. I fall denna uppfordran icke antages, eller om den antages men försöken misslyckas, så äro vi ännu långt ifrån visshet; men vi hafva gjort det bästa, som människoförståndets närvarande ståndpunkt tillåter. Vi hafva icke försummat någonting för att gifva sanningen en möjlighet att uppnå oss; och om meningsutbyte fortfarande står öppet, kunna vi hoppas att, så framt en sannare åsikt gifves, den skall varda funnen, så snart människoförståndet förmår fatta den. Och under tiden kunna vi trösta oss med att hafva närmat oss så nära intill sanningen, som det är möjligt efter våra förhållanden. Detta är den grad af visshet, som är möjlig att uppnå för ofullkomliga varelser, och det enda sättet att uppnå den.

Eget nog medgifva nu somliga det berättigade i krafvet på fritt meningsutbyte, men motsätta sig att detta kraf "drifves till ytterlighet". De inse ej, att för så vida skälen för dessa fordringar icke vore giltiga i alla fall, skulle de ej vara det i något. Det är besynnerligt, att de ej märka, att de göra anspråk på ofelbarhet, då de väl medgifva, att fritt meningsutbyte borde tillåtas i alla sådana frågor, som kunna vara tvifvelaktiga, men angående någon särskild grundsats eller lära anse, att den ej bör få diskuteras, emedan den är så viss, det vill säga, emedan de äro vissa om, att den är viss. Att kalla en sats viss, så länge det finns någon, som skulle vilja bestrida dess riktighet, om han finge tillåtelse därtill, är att antaga, att vi själfva och de med oss liktänkande äro ofelbara domare, hvilka kunna döma utan att höra båda parterna.

I vår tid – hvilken man skildrat såsom "utblottad på tro men bäfvande för tviflet" – då människor känna med sig icke så mycket att deras åsikter äro sanna, som att de ej veta, huru de skulle reda sig dem förutan, grundar man den fordran, att dessa åsikter böra skyddas från att offentligt angripas, icke så mycket på deras sanning som på deras vikt för samhället. Det finnes, påstår man, somliga trossatser, som äro så nyttiga, för att icke säga så oundgängliga för samhällets välfärd, att det lika mycket är styrelsens plikt att upprätthålla dem som att skydda hvilket som hälst samhällets öfriga inträssen. Man säger, att i fall, som äro så trängande och som så uppenbart ligga inom området för styrelsens pliktutöfning, behöfver den ej vara ofelbar för att anse sig berättigad, ja, förpliktad att handla på grund af sin egen mening, understödd af den rådande opinionen. Det påstås också ofta och tänkes ännu oftare, att endast dåliga människor kunna önska att rubba dessa nyttiga och hälsosamma trossatser; och att det ej kan vara något ondt uti att hindra dåliga människor i deras åtgöranden och att förbjuda sådant, som endast dylika skulle vilja göra. Personer med denna uppfattning göra berättigandet af inskränkningar i yttrandefriheten till en fråga icke om lärornas sanning utan om deras nytta, och smickra sig med att på detta sätt undgå beskyllningen att göra sig själfva till ofelbara domare öfver olika meningar. Men de som äro tillfreds härmed, märka ej, att anspråket på ofelbarhet härigenom endast flyttas från ett område till ett annat. Äfven en åsikts nytta kan bli föremål för olika åsikter. Den kan vara lika omtvistad, lika mycket bli föremål för diskussion, och kräfva diskussion lika mycket som åsikten själf. För att bestämt afgöra, att en åsikt är skadlig, måste man vara ofelbar i lika hög grad som för att afgöra, om den är falsk, så framt icke den åsikt man fördömer har haft fullt tillfälle att försvara sig. Det är omöjligt att tillåta en kättare att förfäkta nyttan eller oskadligheten af sin åsikt på samma gång som man förbjuder honom att försvara dess sanning. En åsikts sanning är en del af dess nytta. Om vi vilja veta, huruvida det är önskvärdt eller icke att en mening skall blifva trodd, är det väl möjligt att därvid ej göra afseende på, huruvida den är sann eller icke? Enligt den mening, som hyllas icke af de sämsta, utan af de bästa människor, kan ingen åsikt, som är motsatt sanningen, vara värkligt nyttig. Och kan man väl hindra personer från att framställa denna invändning, då man vill belägga dem med ansvar därför att de förneka en lära, som man försäkrar dem vara nyttig, men som de tro vara falsk? De som hylla de allmänt antagna åsikterna, underlåta aldrig att draga all möjlig fördel af denna invändning. Man skall aldrig finna, att de behandla frågan om nyttan såsom helt och hållet oberoende af frågan om sanningen. Tvärtom, det är framför allt just emedan deras lära är "sanningen", som de anse kunskapen därom eller tron därpå så oundgänglig. Man kan aldrig åstadkomma någon klar utredning af frågan om en åsikts nytta, så länge ett så afgörande skäl (som att åsikten i fråga är "sanningen") endast får användas på den ena sidan men icke på den andra. Och då lagen eller allmänna opinionen icke tillåter, att sanningen af en åsikt underkastas meningsutbyte, så äro de i själfva värket fullkomligt lika ofördragsamma gent emot ett förnekande af åsiktens nytta. Det enda medgifvande de göra är, att åsikten möjligen icke är absolut nödvändig eller att det icke är en positiv förbrytelse att förkasta den.

Detta är nu visserligen blott obetydliga kvarlefvor af förföljelse och bör uppfattas icke så mycket som bevis på förföljelselust som fastmer såsom ett exempel på en mycket vanlig svaghet i vissa sinnen, hvilken kommer dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en dålig grundsats, ehuru man i själfva värket ej längre är nog dålig att önska dess tillämpning. Men olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets närvarande beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro af svårare former af laglig förföljelse, som under den sista mansåldern ägt rum, allt framgent skall få fortfara. Nu för tiden störes sakernas vanliga gång lika ofta genom försök att återupplifva ett gammalt ondt som genom bemödanden att införa ett nytt godt. Hvad man nu yfves öfver såsom ett tecken till religionens återupplifvande, är alltid hos småsinnade och obildade själar lika mycket ett återupplifvande af skenheligheten; och där ett kraftigt frö till ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens känslor, såsom fallet är med medelklassen hos oss, behöfs det ej mycket för att bringa människor till värksam förföljelse mot sådana personer, hvilka de egentligen aldrig upphört att anse förtjänte däraf.10 Ty det är just detta – det är de åsikter och känslor, människorna i allmänhet hysa gent emot dem, som icke erkänna de trosläror, hvilka de anse nödvändiga, som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för religiös frihet. Sedan lång tid tillbaka ligger den hufvudsakliga olägenheten af de lagliga straffen däruti, att de skärpa den sociala skammen. Det är den sociala skammen, som är allra mäst värksam; och så värksam är den, att uttalandet af åsikter, som samhället fördömer, är mycket mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna förkunnandet af läror, som medföra risken af lagliga straff. Öfver alla andra personer än sådana, hvilkas ekonomiska omständigheter göra dem oberoende af andras välvilja, utöfvar den allmänna meningen i detta fall lika stort inflytande som lagen: ty man kan lika gärna sitta i fängelse som vara utesluten från möjligheten att förvärfva sitt lifsuppehälle. De som äro ekonomiskt oberoende och som icke begära någon gunst af de maktägande eller af samfund eller af staten, hafva ingenting annat att befara af uttalandet af hvilken åsikt som hälst än att man skall tänka och tala illa om dem; och för att fördraga detta borde icke fordras något synnerligt hjältemod. Det finnes intet skäl, att till förmån för sådana personer vädja till medlidandet. Men ehuru vi icke nu mera tillfoga olika tänkande så mycket ondt som fordom var vanligt, skada vi oss måhända själfva lika mycket som någonsin genom vårt sätt att behandla dem. Sokrates blef dödad, men den sokratiska filosofien steg upp som solen på himlavalfvet och spred sitt ljus öfver andens hela värld. Kristna blefvo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig öfver de äldre och mindre kraftiga och kväfde dem i sin skugga. Vår nuvarande rent sociala ofördragsamhet dödar ingen, utrotar inga åsikter, men kommer folk att dölja dem eller åtminstone att afhålla sig från hvarje kraftig ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska åsikter under ett årtionde eller en mansålder hvarken vinna eller förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp högt och vidsträckt utan fortfara att kola och pyra inom de trånga kretsar af tänkare och forskare, bland hvilka de uppstå, utan att någonsin belysa mänskornas allmänna angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken. Och på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd, som för vissa sinnen är mycket tillfredsställande. Ty därigenom bevaras, utan att man behöfver tillgripa den obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla någon människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade, under det att likväl sådana kättare, som äro behäftade med den sjukdomen att tänka, icke äro absolut förvägrade att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt sätt att hålla fred i tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar att gå i de gamla spåren! Men priset för detta andliga fredstillstånd är den fullständiga uppoffringen af allt moraliskt mod hos människorna. Ett tillstånd, under hvilket en stor del af de mäst värksamma och forskande andarna finna det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, hvarpå de stödja sina öfvertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig att uti de uttalanden, som de rikta till allmänheten, så vidt möjligt jämka sina slutledningar efter förutsättningar, som de inom sig förkasta – ett dylikt tillstånd är icke ägnat att framkalla de öppna och orädda karaktärer, de logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den tänkande världens prydnad. Det slags människor, som man kan vänta att finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen sådana, som fullkomligt ansluta sig till de gängse meningarna, eller ock hycklare, hvilkas bevisning i alla viktiga frågor är afsedd för deras åhörare, men icke den, som har öfvertygat dem själfva. De, som undvika detta alternativ, göra det genom att inskränka sina tankar och inträssen till sådana saker, om hvilka man kan tala utan att råka in på grundsatsernas område; med andra ord till obetydliga, praktiska angelägenheter, hvilka skulle ordna sig af sig själfva, om blott människoanden blefve starkare och finge en mera vidsträckt synkrets, och hvilka aldrig förr än då skola komma i riktig ordning. Och under tiden försummas det, som ensamt kan stärka och vidga människoanden, nämligen fri och djärf forskning i de högsta ämnen.

De, i hvilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet icke synes vara ett ondt, borde i första rummet besinna, att den nödvändiga följden däraf är, att aldrig någon ärlig och grundlig diskussion af kätterska åsikter äger rum; och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid en dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också ej spridas. Men det är icke de kätterska andarna, som lida mäst genom bannlysandet af alla spörsmål, som icke mynna ut i " slutsatser. Den största skadan tillfogas dem, som icke äro kättare, och hvilkas hela andliga utveckling hämmas, hvilkas förnuft kufvas af fruktan för kätteri. Hvem kan beräkna, huru mycket världen förlorar i den mängd af lofvanden snillen, hvilka hafva en alltför klenmodig karaktär för att våga fullfölja en dristig, kraftig och själfständig tankegång, så framt den leder dem till något, som skall anses såsom ogudaktigt eller omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna personer med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad tankeförmåga, hvilka förnöta sitt lif med att genom sofismer söka vederlägga ett förnuft, som de icke kunna bringa till tystnad, och som uttömma sitt snilles hjälpkällor på försök att bringa sitt samvetes och sitt förnufts fordringar i öfverensstämmelse med ortodoxien; hvilket måhända till slut ändå icke lyckas dem. Ingen kan vara en stor tänkare, som icke erkänner, att en tänkares första plikt är att följa sitt förnuft, till hvilka slutsatser det än må leda honom. Sanningen vinner mera till och med genom villfarelsen hos en person, hvilken med tillbörligt studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom de riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem, emedan de icke stå ut med att tänka själfva.

Men det är icke uteslutande, ja icke ens i första rummet för att dana stora tänkare, som tankefrihet är af nöden. Den är tvärtom lika mycket eller t. o. m. än mera oundgänglig, för att människor i allmänhet skola sättas i stånd att uppnå den grad af andlig utveckling, hvaraf de äro mäktiga. Det har funnits och torde komma att finnas enskilde store tänkare äfven under tillstånd af allmänt andligt slafveri. Men det har under ett sådant tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att finnas ett andligen lifskraftigt folk. Närhälst ett folk under någon period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta skett därigenom, att fruktan för kätterskt tänkande för någon tid varit undanröjd. Men där det råder en tyst öfverenskommelse, att grundsatser icke få bli föremål för meningsbyte, där diskussionen af de viktigaste frågor, som kunna sysselsätta mänskligheten, betraktas som afslutad, där kunna vi icke vänta att finna denna höga grad af allmän andlig värksamhet, som gjort vissa perioder af historien så märkvärdiga. Aldrig hafva, där man undflytt striden om de ämnen, som äro stora och viktiga nog för att uppväcka hänförelse, människornas sinnen blifvit satta i rörelse ända från botten, och sådana impulser gifvits, som stundom höjt äfven personer af medelmåttigt förstånd till en ståndpunkt, som är värdig tänkande varelser. På det senare hafva vi ett exempel i förhållandet i Europa under den tid, som följde omedelbart på reformationen; ett annat, ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade klasserna, i de filosofiska rörelserna under senare hälften af 1700-talet; och ett tredje af ännu kortare varaktighet i den andliga jäsningen i Tyskland under den Göthe-Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med afseende på de särskilda åsikter, som under hvar och en af dem utvecklades; men de äro lika däruti, att under alla tre auktoritetens ok var brutet. Under dem alla hade ett gammalt andligt tyranni blifvit afskaffat, utan att något nytt ännu trädt i dess ställe. De impulser, som under dessa tre perioder gåfvos, hafva gjort Europa till hvad det nu är. Hvarje särskild förbättring, som vunnit insteg i människornas sinnen eller i samhällsförhållandena, kan tydligt spåras tillbaka till någon af dem. Sedan någon tid ser det ut, som om alla dessa tre impulser i det närmaste hafva uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon ny, förrän vi åter häfda vår andliga frihet.

3. Äfven om vi kunde vara vissa om, att den åsikt vi söka undertrycka är falsk, så skulle likväl dess undertryckande vara ett ondt

Låtom oss öfvergå till andra delen af beviset och i det vi lämna å sido den förutsättningen, att någon af de härskande meningarna kan vara falsk, i stället antaga, att de äro sanna, och undersöka på hvad sätt dessa meningar sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får fritt och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har en fast öfvertygelse, torde vara att medgifva, att hans åsikt möjligen kan vara falsk, borde han likväl besinna, att huru sann åsikten än må vara, skall den, såvida den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, komma att omfattas såsom en död dogm icke såsom en lefvande sanning.

Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten, för att försvaga styrkan af detta bevis, skulle invända, att det ingalunda är nödvändigt, att folk i allmänhet får veta och förstå allt, som af filosofer och teologer kan sägas för eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöfver alls icke vara i stånd att afslöja en fyndig motståndares alla misstag och felslut. Det är fullkomligt tillräckligt om det alltid finnes någon, som är i stånd att bemöta dem, så att ingenting, som skulle kunna missleda okunniga personer, kvarstår ovederlagt. Personer med medelmåttigt förstånd, hvilka blifvit undervisade om de viktigaste grunderna för de sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på auktoritet för rästen och göras uppmärksamma på, att de hvarken hafva kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla svårigheter, som kunna uppställas, utan böra nöja sig med vissheten om, att alla invändningar, som man gjort, blifvit vederlagda eller kunna vederläggas af dem, som därtill blifvit särskilt undervisade.

Äfven om man åt denna uppfattning gör det yttersta medgifvande, som de kunna fordra, hvilka hafva de minsta anspråken på det mått af insikt uti en sanning, som bör åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt meningsutbyte i intet afseende försvagade. Ty äfven denna åsikt erkänner ju, att människorna böra hafva någon förnuftig säkerhet för, att alla invändningar blifvit på ett tillfredsställande sätt vederlagda; men huru skola de kunna vederläggas, om det, som tarfvar vederläggning, icke får uttalas? Eller huru kan man veta, att vederläggningen är tillfredsställande, om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara den motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone filosoferna och teologerna, hvilkas uppgift är att lösa svårigheterna, göra sig förtrogna med dessa i deras mäst besvärande form, äfven om sådant icke är nödvändigt för allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre, än att de få fritt uttalas och framställas i den gynnsammast möjliga dager. Den katolska kyrkan har ett eget sätt att gå till väga vid denna vanskliga uppgift. Hon drager en skarp gräns emellan sådana, som tillåtas antaga troslärorna på grund af öfvertygelse, och sådana, som måste antaga dem på god tro. Hon medgifver visserligen ingendera klassen något val med afseende på det, som skall antagas, men hon både tillåter och uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem till hvilka hon kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti motståndarnas inkast för att kunna besvara dem och att för detta ändamål läsa kätterska böcker. För lekmän medgifves icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att kunskap om kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men finner likväl utan själfmotsägelse medel att förvägra alla andra sådan kunskap; och gifver sålunda åt "eliten" mera andlig odling, men också icke större andlig frihet än åt massan. Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags andliga öfverlägsenhet, som hennes afsikter kräfva. Ty, ehuru odling utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad ande, så kan den likväl åstadkomma en fyndig advokat för en sak. Men i protestantiska länder är denna utväg afskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i teorien), att ansvaret för hvars och ens religiösa öfvertygelse måste bäras af honom själf och ej får kastas på lärarna. Emellertid är det i våra dagar omöjligt att utestänga obildade personer från sådana skrifter, som läsas af de bildade. Om mänsklighetens lärare skola kunna få kännedom om allt, som de önska veta, så måste det vara tillåtet att utan inskränkning skrifva och offentliggöra hvad som hälst.

Om likväl de skadliga värkningarna af bristen på fri diskussion (under förutsättning af, att de antagna meningarna äro sanna) vore inskränkta till att personer lämnas i okunnighet om grunderna för dessa meningar, så kunde man tycka, att detta är, om också ett intellektuelt, dock icke något moraliskt ondt, och att det icke förminskar värdet af dessa åsikter i fråga om deras inflytande på karaktären. Men det är ett faktum, att vid frånvaron af meningsutbyte förgätas icke blott grunderna till en lära, utan äfven själfva dess ursprungliga mening. De ord, som förkunna den, uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser endast somliga af de föreställningar, som de ursprungligen framkallade. I stället för en varm öfvertygelse och en lefvande tro kvarstå endast ett antal fraser, bibehållna genom vanan. Den friska kärnan är borta, om också skalet återstår. Man kan icke nog allvarligt studera och begrunda de kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och utfyllas af detta faktum.

Det belyses, detta faktum, af erfarenheten om nästan alla etiska lärors och religiösa trosbekännelsers historia. Dessa läror och bekännelser äro fulla af innehåll och lif för dem, som gifvit dem upphof, eller för upphofsmännens omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas med oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu fullare medvetenhet, så länge man strider för att gifva läran eller bekännelsen öfvermakt öfver andra trosläror. Slutligen blir hon antingen härskande, blir "den allmänna meningen", eller också häjdas dess framsteg; hon bibehåller det område, hon vunnit, men upphör att spridas vidare. När ettdera af dessa resultat uppnåtts, blir striden mattare och dör småningom bort. Trosläran har nu vunnit en ställning såsom en allmänt antagen mening eller åtminstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De som hylla den, hafva i allmänhet ärft, icke antagit, densamma; och öfvergång från en sådan troslära till en annan sker endast undantagsvis samt utgör i mycket ringa mån föremål för bekännarnas tankar. I stället för att såsom i början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara sig mot hela världen eller för att bringa hela världen på sin sida, hafva de slagit sig i ro, och, om de kunna undgå det, hvarken lyssna de till inkast emot sin tro, eller oroa olika tänkande, om sådana finnas, med försök att häfda dess företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen datera aftagandet af en trosläras lifaktighet. Vi höra ofta, huru religionslärare af alla bekännelser beklaga sig öfver svårigheten att i sina åhörares sinnen upprätthålla en så liflig uppfattning af den sanning, de till namnet bekänna, att den genomtränger deras känslor och invärkar bestämmande på hela deras lefverne. Så länge trosläran ännu kämpade för sin tillvaro, klagade man icke öfver sådana svårigheter. Till och med de ringare kämparna visste och kände då, hvad de stredo för, insågo olikheterna mellan deras och andra bekännelser. Vid detta skede i hvarje trosläras tillvaro fanns det icke få personer, hvilka hade utfört dess grundsatser i alla tankens former, öfvervägt och betraktat dem från alla viktiga synpunkter, erfarit hela den invärkan på karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos ett af henne helt och hållet genomträngt sinne. Men när den öfvergått till en nedärfd tro, som mottages passivt, icke aktivt – då man icke längre i samma grad som i början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som trosläran föranleder, uppstår småningom en växande böjelse att af trosläran glömma allt utom formlerna och att lämna den ett slappt och dödt bifall, liksom om dess antagande på god tro befriade från nödvändigheten att göra den lefvande i medvetandet eller att pröfva den genom personlig erfarenhet. Och slutligen upphör den nästan helt och hållet att hafva något som hälst inflytande på människornas inre lif. Då inträffa de fall, som i vår tid äro så talrika att de nästan utgöra flertalet, i hvilka trosläran liksom stannar utom själen, gör den hård och oemottaglig för alla andra inflytelser på våra högsta förmögenheter. Den visar sin makt genom att hindra hvarje djup och lefvande öfvertygelse att få insteg, och uträttar själf intet för förstånd eller hjärta, om ej att stå där som skiltvakt för att hålla dem båda tomma.

1.En regentsläkt i England, som regerade 1485-1603.
  Öfvers.
2.Dessa ord hade knappt blifvit nedskrifna, förrän liksom för att på det kraftigaste jäfva dem, tryckfrihetsförföljelserna af år 1858 inträffade. Detta okloka angrepp på den offentliga yttrandefriheten har likväl icke föranledt mig att ändra ett enda ord i texten, och ej häller rubbat min öfvertygelse, att, med undantag af en och annan sådan panik, den tid, då böter och straff inskränkte den politiska yttrandefriheten, är förbi uti vårt land. Ty för det första fullföljdes icke åtalen; och för det andra var förföljelsen noga taget icke af politisk natur. Den åtalade förbrytelsen bestod icke uti någon kritik öfver samhällsinrättningar eller öfver de styrandes personer eller handlingar, utan i spridandet af något, som dömdes såsom en omoralisk lära, nämligen den, att mord på tyranner är en berättigad handling.
  Om bevisen uti denna skrift hafva någon styrka, så bör det råda den fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk öfvertygelse framställa och diskutera hvilken åsikt som hälst; den må synas aldrig så omoralisk. Det kunde således vara öfverflödigt och olämpligt att på detta ställe undersöka, huruvida nyssnämnda lära förtjänar denna benämning. Jag skall nöja mig med att påpeka, att detta ämne i alla tider har inom moralläran varit en öppen fråga; att en enskild medborgares handling, då han nedgör en brottsling, som genom att ställa sig öfver lagen har dragit sig undan lagens straff och kontroll, har af hela folk och af många de visaste och ädlaste människor blifvit betraktad icke såsom ett brott, utan såsom en handling af upphöjd dygd, och att den (berättigad eller icke) ej har karaktären af mord, utan af borgerligt krig. När så är förhållandet, anser jag, att en uppmaning därtill såsom sådan visserligen i ett bestämt fall med rätta kan bli föremål för bestraffning, men endast om en uppenbar handling har följt, och ett sannolikt sammanhang kan påvisas mellan handlingen och uppmaningen. Och till och med då är det icke en främmande styrelse, utan den, som blifvit angripen, som, i det den utöfvar själfförsvar, med rätta kan bestraffa anfall riktade mot dess egen tillvaro.
3.Se härom n: o 16 af dessa småskrifter, Karl Bohlin, Jorden och solsystemet.
10.En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för Sepoy-upproret i Indien. I den blandning af vår nationalkaraktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta af uppmärksamhet; men viktigare är, att hufvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhamedaners styrande, att man icke borde af allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd häraf icke låta några offentliga ämbeten beklädas af andra än värkliga eller föregifna kristna. Man berättar, att en understatssekreterare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat, att »den britiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner britiske undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade haft den värkan att fördröja det britiska namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande utbredning … Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så som han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri religionsutöfning för alla kristna, hvilkas religion hvilade på samma grund. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och sekter af kristna, hvilka trodde på den ende återlösaren.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken. Hvem kan efter detta vanvettiga uttalande öfverlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig återkomma?
Age restriction:
12+
Release date on Litres:
28 October 2017
Volume:
70 p. 1 illustration
Translator:
Copyright Holder::
Public Domain