Read the book: «Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter»
Gustaf Anton Brakel
Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter
Utgiven av Good Press, 2022
EAN 4064066416362
Innehållsförteckning
FÖRETAL
FÖRSTA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
ANDRA SCENEN.
TREDJE SCENEN.
FJERDE SCENEN.
FEMTE SCENEN.
SJETTE SCENEN.
SJUNDE SCENEN.
ÅTTONDE SCENEN.
NIONDE SCENEN.
TIONDE SCENEN.
ANDRA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
ANDRA SCENEN.
TREDJE SCENEN.
FJERDE SCENEN
FEMTE SCENEN.
SJETTE SCENEN.
SJUNDE SCENEN.
ÅTTONDE SCENEN.
NIONDE SCENEN.
TIONDE SCENEN.
ELFTE SCENEN.
TOLFTE SCENEN.
TREDJE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
ANDRA SCENEN
TREDJE SCENEN,
FJERDE SCENEN.
FEMTE SCENEN.
SJETTE SCENEN.
SJUNDE SCENEN.
ÅTTONDE SCENEN.
FÖRETAL
Innehållsförteckning
Samma inskränkta förmåga, som uti Oden i Svithiod dramatiskt framställt Svenska Hedendomens förnämsta Guda-gestalt, har genom Wäinämöinen försökt framställa den Finska Hedendomens. Ämnet fordrade en lyrisk behandling, och deraf härleder sig djerfheten att göra försöket lyriskt. Författaren, sjelf icke musikalisk, har ej haft någon kännare af musik att rådfråga. Han har endast haft till rättesnöre sitt tycke, och några Finska melodier, som han hört sjungas på den ort handlingen framställes. Alla de verser, som äro utmärkte med en stjerna vid början, äro författade efter sådane melodier, och röja sig merändels sjelfve genom versslagets ovanliga art. Som stycket saknar tonsättning, så har något erbjudande åt Teatern af detsamma icke kunnat komma i fråga, och mindre uppmärksamhet på scenens möjligheter att framställa, har jemväl deraf blifvit en följd. Författaren har med afsigt sökt använda så många idéer ur Finska sånger som förekommit honom lämpeliga till sin uppställning; och han erkänner ett lån från Fransyskan af Ducis, som låter Abufar säga om könet:
Fait pour aimer, pour plaire, et prompt à s'attendrir Il nous engage à vivre, et nous aide à mourir.
Personerne:
WÄINÄMÖINEN, kallad den Gamle, föreställd såsom en Finsk Furste,
förjagad då Finland eröfrades af Svenske Konungen Eric
den Helige.[1]
SOINI, eller PATER ANTON, Wäinämöinens Son, ung Munk,
Sanct Henrics Lärjunge.
EMOINA, Wäinämöinens Dotter.
JOUKAVAINEN, kallad den Unge, Finsk Anförare från
den öfre Skogstrakten.
TURILAS, Finsk Eremit, Vårdare af Gudabilder.
RUHO, Finsk Anförare under Wäinämöinen.
RIDDAR CARL, Svensk Höfding öfver Satakunda Härader,
eller det så kallade Björneborgs Län.
BIRGER, Svensk Officer.
FINSKE KRIGARE.
TUISKO, en ansedd Finsk Bonde.
FINSK ALLMOGE af alla åldrar och af båda könen.
EN LAPPSK BÅLMAN.
LAPPAR.
DRÖMMAR, föreställande SJÖFRUN, jemte SJÖ-RÅN, SKOGS-GUDEN TAPIO,
jemte SKOGS-RÅN, BERGS-KUNGEN, jemte BERGS-TOMTER, VÅLNADEN
af Soina, Wäinämöinens afledna maka.
Händelsen anses tilldraga sig uti Tavast Kyro och Birkala till hvarandra gränsande Kyrk-Socknar uti Öfre Satakunda Öfredels Härad af det egenteliga Finland, hvilket skiljes ifrån Österbotten genom stora skogar och vattendrag.[2]
FÖRSTA AKTEN.
Innehållsförteckning
Teatern föreställer en plan emellan klipporna vid ena stranden af Kyro forss, som ifrån den längst oppe i fonden till liten del synlige Ikalis-fjerden, genom klyftor störtar sig ned, och föreställes ytterligare sjunka i djupet på Teaterns ena sida. På den andra, nära Avant-scenen, under en brant, men remnad, klyfta står en förfallen koja, i skygd af tvänne på ömse sidor om ingången växande tallar. Bakom kojan röjes en smal gångstig uppföre, längs efter remnan. För öfrigt synas här och der stenar, passande till säten, samt tallar. Det är en mörk September-natt.
FÖRSTA SCENEN.
Innehållsförteckning
WÄINÄMÖINEN, EMOINA, RUHO, FINNAR.
WÄINÄMÖINEN (framträder uppå en mot fonden vid det starkaste forssfallet utstående klippa, hållande i ena handen en finsk skogslur. Han stödes af sin Dotter Emoina, som upplyser deras stig med ett bloss. Efter dem synes en blossbärare med Wäinämöinens harpa.)
(Ur luren.)
Hembygd, frälsning!
(Echo repeterar dessa ord. Wäinämöinen fortsätter sedermera samma melodi, men icke ur luren.)
På min hälsning
Återsvara
Djup och kullar.
CHOR (af Finnar med bloss, som draga ned sina båtar utföre bergshällarna:)
Dragom båtar
Uppå rullar[3]
Kända stråtar.
Bråddjupens faror lysom med bloss.
WÄINÄMÖINEN, ur luren.
Lön för dygden!
(Echo repeterar, Wäinämöinen fortsätter sedermera melodien, men icke ur luren)
Fosterbygden
Hörs förklara
Sina söner.
CHOR af Finnar, som nedkomma:
Gudalära;
Trycktas böner;
Fädrens ära,
Fädernas hamnar nedkalla oss.
RUHO, fram på scenen.
Nedan om forssfallet alla sig samle.
Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far,
Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle.
Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!
WÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
Ödsligt öfver öde grafvar
Tryckta tyna tysta slafvar.
Irrande i imme-skrudar
Hasta hamnar, hasta Gudar
Mana mandomen och styrkan
Hämnas hädda fäders dyrkan.
Gudarna hädas;
Stjernor ej skina.
Fädren försmädas;
Vindarna hvina.
Vinden hvinar, tallen susar;
Glömda gömmors kraft framrusar;
Glömda Gudar nederstiga
Hämdens här till härnad viga.
Ur hemlandets vallar
Nu hamnar framrusa,
Vid vågen som svallar,
Vid forssen de brusa,
Kring skakade tallar,
Kring harpan de susa:
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
CHOR.
Vi vaknat, vi vaknat,
Vi tändt våra bloss.
Den griftro J saknat,
Förvänten af oss,
J hamnar, som stigen
Ur hemlandets barm.
J hem-Gudar, vigen
Till seger vår arm
Mäktige Ukko, helga vår harm![4]
För Wäinämöinen med silfrade håren,
Och för Emoina, så fager som våren,
Sträck utur molnen din skyddande arm!
WÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.
Trofaste Finnar! Korsets läror härjat
Nog länge öfver våra fäders ben.
Tid är, på renad jord, att dagens klara sken
Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat.
De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år
Likt glada morgondrömmar ilat;
De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat,
Allt väntande framför oss står;
Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar;
Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall
All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar.
Må våren vittna om hans fall!
Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne
Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam
Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne
Den stund de åter träda fram.
Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära
Den unge Joukavainens tropp.
RUHO.
Får han din dotters hand?
WÄINÄMÖINEN.
Den mäst sig höljt af ära
Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp.
Åt den som själens höghet parar
Med tankans eld i styrkans år;
Som ypperst mot min väntan svarar,
Uti den strid som förestår;
Bland minnen af de flydda åren,
Vid foglars sång på friad strand,
Och glädjen, blommorna och våren;
Jag skänker min Emoinas hand,
HOR
Kucku, kucku, hembygdens kucku
Ljudar på befriad strand,
Då när Räddarn af vårt land,
Får till lön Emoinas hand.
EMOINA, afsides.
Kucku, kucku, anande, kucku,
Känner du mitt hjertas val,
Tystna då i lummig sal,
Rörd af mina gömda qval.
WÄINÄMÖINEN.
Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar,
Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund,
Der forssars vreda svall förbyts emellan öar
I lugna, spegelklara sund.
Vid åsars tall och dalars ljusa grenar,
Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik,
Två stora vattendrag du moderligt förenar
Invid din strand, du vackra Vik,
Der är jag född, der önskar jag få hvila.
Der är en luft så frisk, der är en äng så grön,
Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila,
Jag aldrig sett en nejd mer skön.
(till Emoina)
Du har ej fått de första åren
Vid elfvens lummigt krökta strand
Uppväxa, likt en ros om våren
Uti ett fredadt blomsterland;
Nej, dina första blomningsdagar
Hos en förjagad far, i öknars djup förgått.
Nu skall den hämd, som mig ledsagar,
Bereda dig en bättre lott.
EMOINA.
Ack! hämden ej min själ behagar
Jag danades att älska blott.
Nej, din Emoina aldrig saknat
En sällhet som för hjertat var.
Jag gladt ur milda drömmar vaknat,
Att slutas i din famn, min far.
Då sommarns fägring ögat glädde,
Jag njöt dess lifvande behag.
Då vintern allt i drifvor klädde,
Jag lyssnat till din harpas slag.
Ett bättre öde jag ej känner,
Men sakna skall det lugna tjäll,
Der, i en krets af dina vänner,
Jag njöt naturen och var säll.
För detta målet, dit du sträfvar,
En hemlig oro varnar mig.
Förlåt, min far, din dotter bäfvar,
Men skall i döden följa dig.
WÄINÄMÖINEN
(till Emoina) (till folket)
Ej bäfva, hoppas blott. Gån, våra båtar lagen
I ordning nedom forssens fall,
Vid lugna bugten der. Vid första skymt af dagen
Min röst till aftåg mana skall.
CHOR af folket i det de gå af scenen.
Gryningen på glittrande bölja
Tyde Wäinämöinens makt.
Kraftfullt tagom då i akt
Åraslagens jemna takt,
Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]
Frusande i våra spår
Kammar hon sitt långa hår;
Manar segren att bli vår.
ANDRA SCENEN.
Innehållsförteckning
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening, som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera aflägsna sig.
WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer derifrån med uttryck af sorglighet).
Förgängligheten tryckt sin stempel
På detta fridens fordna tempel;
(till betjeningen som qvarstadnat)
Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten
En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre
Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;
En stockeld der; oss lemnen sen.
Mitt barn, i denna nejd jag hvilat
Från jagtens mödor mången gång;
Och bildningen kring rymden ilat
Med ungdomskänslans djerfva språng.
För sinnena naturen blänkte.
Vid böljor, gnyende förbi,
Som perlors glans mot solen stänkte,
Flög rik och hög min fantasi.
Harmoniskt sammangjöt sig dånet
Af forssens fall med vindens sus;
Och hjertat kände himla-lånet
Af lifvets kraft och tankans ljus.
Från branten der jag lärde echo
Att genljuda min Soinas namn
Men alla drömda bilder veko
För verkligheten i dess famn.
J, ljufva minnen af det flydda,
Den åldrige J lifven än
Se, min Emoina, denna hydda!
Hör, åt din mor jag reste den!
Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar,
Mig anar att din själ är åter sysselsatt.
EMOINA, liksom uppvaknande.
Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.
