Read the book: «Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter»

Gustaf Anton Brakel

Wäinämöinen: Lyriskt försök i tre akter

Utgiven av Good Press, 2022

goodpress@okpublishing.info

EAN 4064066416362

Innehållsförteckning

FÖRETAL

FÖRSTA AKTEN.

FÖRSTA SCENEN.

ANDRA SCENEN.

TREDJE SCENEN.

FJERDE SCENEN.

FEMTE SCENEN.

SJETTE SCENEN.

SJUNDE SCENEN.

ÅTTONDE SCENEN.

NIONDE SCENEN.

TIONDE SCENEN.

ANDRA AKTEN.

FÖRSTA SCENEN.

ANDRA SCENEN.

TREDJE SCENEN.

FJERDE SCENEN

FEMTE SCENEN.

SJETTE SCENEN.

SJUNDE SCENEN.

ÅTTONDE SCENEN.

NIONDE SCENEN.

TIONDE SCENEN.

ELFTE SCENEN.

TOLFTE SCENEN.

TREDJE AKTEN.

FÖRSTA SCENEN.

ANDRA SCENEN

TREDJE SCENEN,

FJERDE SCENEN.

FEMTE SCENEN.

SJETTE SCENEN.

SJUNDE SCENEN.

ÅTTONDE SCENEN.

FÖRETAL

Innehållsförteckning

Samma inskränkta förmåga, som uti Oden i Svithiod dramatiskt framställt Svenska Hedendomens förnämsta Guda-gestalt, har genom Wäinämöinen försökt framställa den Finska Hedendomens. Ämnet fordrade en lyrisk behandling, och deraf härleder sig djerfheten att göra försöket lyriskt. Författaren, sjelf icke musikalisk, har ej haft någon kännare af musik att rådfråga. Han har endast haft till rättesnöre sitt tycke, och några Finska melodier, som han hört sjungas på den ort handlingen framställes. Alla de verser, som äro utmärkte med en stjerna vid början, äro författade efter sådane melodier, och röja sig merändels sjelfve genom versslagets ovanliga art. Som stycket saknar tonsättning, så har något erbjudande åt Teatern af detsamma icke kunnat komma i fråga, och mindre uppmärksamhet på scenens möjligheter att framställa, har jemväl deraf blifvit en följd. Författaren har med afsigt sökt använda så många idéer ur Finska sånger som förekommit honom lämpeliga till sin uppställning; och han erkänner ett lån från Fransyskan af Ducis, som låter Abufar säga om könet:

Fait pour aimer, pour plaire, et prompt à s'attendrir Il nous engage à vivre, et nous aide à mourir.

Personerne:

WÄINÄMÖINEN, kallad den Gamle, föreställd såsom en Finsk Furste,

förjagad då Finland eröfrades af Svenske Konungen Eric

den Helige.[1]

SOINI, eller PATER ANTON, Wäinämöinens Son, ung Munk,

Sanct Henrics Lärjunge.

EMOINA, Wäinämöinens Dotter.

JOUKAVAINEN, kallad den Unge, Finsk Anförare från

den öfre Skogstrakten.

TURILAS, Finsk Eremit, Vårdare af Gudabilder.

RUHO, Finsk Anförare under Wäinämöinen.

RIDDAR CARL, Svensk Höfding öfver Satakunda Härader,

eller det så kallade Björneborgs Län.

BIRGER, Svensk Officer.

FINSKE KRIGARE.

TUISKO, en ansedd Finsk Bonde.

FINSK ALLMOGE af alla åldrar och af båda könen.

EN LAPPSK BÅLMAN.

LAPPAR.

DRÖMMAR, föreställande SJÖFRUN, jemte SJÖ-RÅN, SKOGS-GUDEN TAPIO,

jemte SKOGS-RÅN, BERGS-KUNGEN, jemte BERGS-TOMTER, VÅLNADEN

af Soina, Wäinämöinens afledna maka.

Händelsen anses tilldraga sig uti Tavast Kyro och Birkala till hvarandra gränsande Kyrk-Socknar uti Öfre Satakunda Öfredels Härad af det egenteliga Finland, hvilket skiljes ifrån Österbotten genom stora skogar och vattendrag.[2]

FÖRSTA AKTEN.

Innehållsförteckning

Teatern föreställer en plan emellan klipporna vid ena stranden af Kyro forss, som ifrån den längst oppe i fonden till liten del synlige Ikalis-fjerden, genom klyftor störtar sig ned, och föreställes ytterligare sjunka i djupet på Teaterns ena sida. På den andra, nära Avant-scenen, under en brant, men remnad, klyfta står en förfallen koja, i skygd af tvänne på ömse sidor om ingången växande tallar. Bakom kojan röjes en smal gångstig uppföre, längs efter remnan. För öfrigt synas här och der stenar, passande till säten, samt tallar. Det är en mörk September-natt.

FÖRSTA SCENEN.

Innehållsförteckning

WÄINÄMÖINEN, EMOINA, RUHO, FINNAR.

WÄINÄMÖINEN (framträder uppå en mot fonden vid det starkaste forssfallet utstående klippa, hållande i ena handen en finsk skogslur. Han stödes af sin Dotter Emoina, som upplyser deras stig med ett bloss. Efter dem synes en blossbärare med Wäinämöinens harpa.)

(Ur luren.)

Hembygd, frälsning!

(Echo repeterar dessa ord. Wäinämöinen fortsätter sedermera samma melodi, men icke ur luren.)

På min hälsning

Återsvara

Djup och kullar.

CHOR (af Finnar med bloss, som draga ned sina båtar utföre bergshällarna:)

Dragom båtar

Uppå rullar[3]

Kända stråtar.

Bråddjupens faror lysom med bloss.

WÄINÄMÖINEN, ur luren.

Lön för dygden!

(Echo repeterar, Wäinämöinen fortsätter sedermera melodien, men icke ur luren)

Fosterbygden

Hörs förklara

Sina söner.

CHOR af Finnar, som nedkomma:

Gudalära;

Trycktas böner;

Fädrens ära,

Fädernas hamnar nedkalla oss.

RUHO, fram på scenen.

Nedan om forssfallet alla sig samle.

Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far,

Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle.

Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!

WÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.

Vaknen, vapenföre, vaknen,

Friheten i Finland saknen!

Ödsligt öfver öde grafvar

Tryckta tyna tysta slafvar.

Irrande i imme-skrudar

Hasta hamnar, hasta Gudar

Mana mandomen och styrkan

Hämnas hädda fäders dyrkan.

Gudarna hädas;

Stjernor ej skina.

Fädren försmädas;

Vindarna hvina.

Vinden hvinar, tallen susar;

Glömda gömmors kraft framrusar;

Glömda Gudar nederstiga

Hämdens här till härnad viga.

Ur hemlandets vallar

Nu hamnar framrusa,

Vid vågen som svallar,

Vid forssen de brusa,

Kring skakade tallar,

Kring harpan de susa:

Vaknen, vapenföre, vaknen,

Friheten i Finland saknen!

CHOR.

Vi vaknat, vi vaknat,

Vi tändt våra bloss.

Den griftro J saknat,

Förvänten af oss,

J hamnar, som stigen

Ur hemlandets barm.

J hem-Gudar, vigen

Till seger vår arm

Mäktige Ukko, helga vår harm![4]

För Wäinämöinen med silfrade håren,

Och för Emoina, så fager som våren,

Sträck utur molnen din skyddande arm!

WÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.

Trofaste Finnar! Korsets läror härjat

Nog länge öfver våra fäders ben.

Tid är, på renad jord, att dagens klara sken

Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat.

De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år

Likt glada morgondrömmar ilat;

De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat,

Allt väntande framför oss står;

Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar;

Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall

All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar.

Må våren vittna om hans fall!

Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne

Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam

Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne

Den stund de åter träda fram.

Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära

Den unge Joukavainens tropp.

RUHO.

Får han din dotters hand?

WÄINÄMÖINEN.

Den mäst sig höljt af ära

Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp.

Åt den som själens höghet parar

Med tankans eld i styrkans år;

Som ypperst mot min väntan svarar,

Uti den strid som förestår;

Bland minnen af de flydda åren,

Vid foglars sång på friad strand,

Och glädjen, blommorna och våren;

Jag skänker min Emoinas hand,

HOR

Kucku, kucku, hembygdens kucku

Ljudar på befriad strand,

Då när Räddarn af vårt land,

Får till lön Emoinas hand.

EMOINA, afsides.

Kucku, kucku, anande, kucku,

Känner du mitt hjertas val,

Tystna då i lummig sal,

Rörd af mina gömda qval.

WÄINÄMÖINEN.

Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar,

Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund,

Der forssars vreda svall förbyts emellan öar

I lugna, spegelklara sund.

Vid åsars tall och dalars ljusa grenar,

Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik,

Två stora vattendrag du moderligt förenar

Invid din strand, du vackra Vik,

Der är jag född, der önskar jag få hvila.

Der är en luft så frisk, der är en äng så grön,

Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila,

Jag aldrig sett en nejd mer skön.

(till Emoina)

Du har ej fått de första åren

Vid elfvens lummigt krökta strand

Uppväxa, likt en ros om våren

Uti ett fredadt blomsterland;

Nej, dina första blomningsdagar

Hos en förjagad far, i öknars djup förgått.

Nu skall den hämd, som mig ledsagar,

Bereda dig en bättre lott.

EMOINA.

Ack! hämden ej min själ behagar

Jag danades att älska blott.

Nej, din Emoina aldrig saknat

En sällhet som för hjertat var.

Jag gladt ur milda drömmar vaknat,

Att slutas i din famn, min far.

Då sommarns fägring ögat glädde,

Jag njöt dess lifvande behag.

Då vintern allt i drifvor klädde,

Jag lyssnat till din harpas slag.

Ett bättre öde jag ej känner,

Men sakna skall det lugna tjäll,

Der, i en krets af dina vänner,

Jag njöt naturen och var säll.

För detta målet, dit du sträfvar,

En hemlig oro varnar mig.

Förlåt, min far, din dotter bäfvar,

Men skall i döden följa dig.

WÄINÄMÖINEN

(till Emoina) (till folket)

Ej bäfva, hoppas blott. Gån, våra båtar lagen

I ordning nedom forssens fall,

Vid lugna bugten der. Vid första skymt af dagen

Min röst till aftåg mana skall.

CHOR af folket i det de gå af scenen.

Gryningen på glittrande bölja

Tyde Wäinämöinens makt.

Kraftfullt tagom då i akt

Åraslagens jemna takt,

Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]

Frusande i våra spår

Kammar hon sitt långa hår;

Manar segren att bli vår.

ANDRA SCENEN.

Innehållsförteckning

WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening, som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera aflägsna sig.

WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer derifrån med uttryck af sorglighet).

Förgängligheten tryckt sin stempel

På detta fridens fordna tempel;

(till betjeningen som qvarstadnat)

Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten

En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre

Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;

En stockeld der; oss lemnen sen.

Mitt barn, i denna nejd jag hvilat

Från jagtens mödor mången gång;

Och bildningen kring rymden ilat

Med ungdomskänslans djerfva språng.

För sinnena naturen blänkte.

Vid böljor, gnyende förbi,

Som perlors glans mot solen stänkte,

Flög rik och hög min fantasi.

Harmoniskt sammangjöt sig dånet

Af forssens fall med vindens sus;

Och hjertat kände himla-lånet

Af lifvets kraft och tankans ljus.

Från branten der jag lärde echo

Att genljuda min Soinas namn

Men alla drömda bilder veko

För verkligheten i dess famn.

J, ljufva minnen af det flydda,

Den åldrige J lifven än

Se, min Emoina, denna hydda!

Hör, åt din mor jag reste den!

Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar,

Mig anar att din själ är åter sysselsatt.

EMOINA, liksom uppvaknande.

Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.

WÄINÄMÖINEN.

En bättre dag som gryr skall klarna opp de tårar,

Hvari, en töcknig stund, dig sänkt

Den Svenske Riddersman, som kom så oförtänkt

Upp mot min tillflygtsort, att mina fjät förfölja.

EMOINA

Hans bild mitt hjerta söker dölja.

WÄINÄMÖINEN.

Nej, sök förjaga den.

EMOINA

Och minnet att han var

Vår hyddas skyddsgud och försvar

Då Svenska jägarhorn rundt kring oss hördes skalla.

Din sjukbädd blef ej störd, ty Riddarn lydde alla,

Vid dörren länge dröjd, liksom att vakta den.

WÄINÄMÖINEN.

Att forska i din själ med rofbegärigt öga.

EMOINA.

Jag såg blott i hans blick det ädla, milda, höga.

Han önskade att bli din vän,

Och derföre i höst han ville komma åter.

WÄINÄMÖINEN.

Vän med en Svensk! Jag minnet har

Af sonen som jag mist, af makan jag begråter.

EMOINA.

Är hvarje Svensk då en barbar?

WÄINÄMÖINEN.

Törhända ej; men dem från Finland drifva,

Det är vår rätt, det är vår pligt.

Den känsla Riddarn väckt, du bör ej insteg gifva

Uti din själ, mitt barn, det är af vigt.

EMOINA.

Hulda far, förlåt mitt svaga hjerta,

Som förgäfves lyssnar till din röst.

Det är något, både fröjd och smärta,

Ljuft och sorgligt, som bor i mitt bröst,

O! det är, liksom på rosen-skyar,

Han, den ädle, höjdes för min syn.

Denna syn hvar morgon sig förnyar,

Sjunker, tårfylld, ned på aftonskyn.

WÄINÄMÖINEN.

Allt irrsken sjunker så tillbaka.

Din bädd är färdig, hvila der.

(Visar den färdige mossbädden.)

EMOINA.

Hvar hvilar du?

WÄINÄMÖINEN.

Mig tillhör vaka,

Mitt kall som Höfding det begär.

Gå att i sömnens sköte digna.

(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)

Bed, förrn ditt öga sluter sig,

Din moders ande dig välsigna

Och sväfva himmelskt öfver dig!

(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken. Wäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke derifrån, och sjunger vid harpan.)

Hvila dig, fromma

Öknarnas blomma.

Lifvets öden,

Flodens flöden,

Fåfängt jordbäddar bomma.

Verldsanden bryter

Klippan, som skryter;

Vågen vaggar,

Kufvas, fraggar,

Finner banan och ryter.

Böljor på bölja

Dånande följa,

Alla stupa

I det djupa,

Der dem dälderna dölja.

TREDJE SCENEN.

Innehållsförteckning

WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande. TURILAS, nedkommande från gångstigen bakom kojan, med en lyckta i handen.

TURILAS.

Wäinämöinen!

WÄINÄMÖINEN, hastande honom till mötes.

Turilas!

(De omfamna hvarandra.)

TURILAS.

Hvad fröjd att åter råkas

Efter tjugu långa år. Kom sitt och låt oss språkas.

(De sätta sig på 2:ne nära hvarandra belägna stenar.

Turilas släcker lycktan.)

WÄINÄMÖINEN.

Du, som verkat obemärkt, förtrycket skådat nära,

Säg, har folket minnen qvar af fädrens Gudalära?

TURILAS.

Hopens tro är vanans dotter; makten leder vanan.

Minnen jag dock hållit vakna dig att öppna banan.

WÄINÄMÖINEN.

Känner du de Svenskes Höfding öfver dessa bygder?

Är det sant att han är tapper, att han äger dygder?

TURILAS.

Ja, ty värr och christne Patern Anton han predikar

Fridsamhet, och folkets kraft med bojans tyngd förlikar.

WÄINÄMÖINEN.

Ur den christna lärans villor skimrar fram en blanning

Af försonlighet och frid, som kunde vara sanning.

TURILAS.

Låt ditt sinne ej med grubbel vid det skimret stanna.

Segra blott, och dina Gudar skola bli de sanna.

WÄINÄMÖINEN.

Sanningen är ingen slaf af segren eller döden,

Fri, i ljusets rymd, den sväfvar öfver våra öden.

TURILAS.

Fastän samma solen lyser, samma åska dundrar,

Ena tiden jagar bort hvad annan tid beundrar.

Men hör

(Seende sig omkring.)

Hvem hvilar der?

WÄINÄMÖINEN.

Min dotter.

TURILAS.

Lyss hon?

WÄINÄMÖINEN.

Nej,

Hon sofver.

TURILAS.

Är det visst? Det könet tror jag ej,

Det gynnar främlingar.

WÄINÄMÖINEN.

Hvad säger du?

TURILAS.

Att flärden

Styr det, lär det att le och gäcka alla band

I alla stånd, i alla land.

WÄINÄMÖINEN.

Ej då vi rätt förstå att vårda lifvets värden.

Ack, Turilas du aldrig var

Säll såsom make, säll som far.

Ljufva kön, vid känslans morgonljusning

Himlasyner du framkalla vet.

Styrkans ålder vid din fot med tjusning

Anar lifvets stora hemlighet.

Du är skapt att älska och behaga;

Du förstår att glädjens blommor strö;

Plågans tyngd du lär oss att fördraga;

Lär oss lefva, hjelper oss att dö.

TURILAS.

Ha! bara svärmeri! Mig kan det ej förblända.

Man sagt att Riddaren din dotter såg

I somras på sitt spejartåg

Och funnit henne skön.

WÄINÄMÖINEN.

Kanhända.

Se sjelf och döm.

TURILAS.

Jag ser men Joukavainens brud,

Hon hatar Riddaren?

WÄINÄMÖINEN.

Hon lyder mina bud.

TURILAS.

Som qvinnor lyda.

WÄINÄMÖINEN.

Hörde män mig möta skulle

I Birkala, säg, fylla de mitt hopp.

TURILAS.

På sagdan dag till fädrens offerkulle

De närma sig: jag ordnat deras lopp.

WÄINÄMÖINEN.

Men Svenskarna från borgens murar?

TURILAS.

Misstänka ingenting, ty folket samlas plär

Vid kullen nu som förr, då skörden slutad är

Och Svensken från sin borg på folket endast lurar,

Som, glömmande sitt slafveri,

Får, efter gammal sed, fortsätta samma vandel,

Med lekar, rådslag och byteshandel

Blott offring tillåts ej.

WÄINÄMÖINEN.

Stort offer der skall bli.

TURILAS.

Stort offer denna natt oss hämden vill beskära.

Hör! Svenske Riddaren, följd af en utvald hop

Och Patern Anton, är oss nu helt nära.

WÄINÄMÖINEN, eldigt.

Helt nära!

(fattar sin lur, för att sammankalla sitt folk, men hindras af)

TURILAS.

Hör till slut, och upphöj inga rop,

Hans afsigt vet jag; men blott att nu i hvila

I Kyro by försänkt, når han sitt sista mål

För Joukavainens tropp, som smygande lärt ila

Att tända hämdens första bål

I christna kyrkans torn, i christna härens bäddar.

WÄINÄMÖINEN.

Hvad säger du?

TURILAS.

Ur byn sig ingen räddar.

Då lågan flammar opp, till tecken, trakt från trakt

Upptändas eldar; då begynnes fejden

Vid borgen; Svenskarna, kringspridde der i nejden,

Förgöras med en hast; och borgens svaga vakt

Angripes plötsligen af sammansvurnas skara.

Förmår den värja sig mot denna första fara,

Den, då du hunnit fram, dig icke motstå skall.

Från kullens höjd sjung borgens fall.

När Wäinämöinens harpa klingar

Från kullen, som den fordom gjort,

Då dåna hämdens starka vingar

Från rum till rum, från ort till ort.

WÄINÄMÖINEN.

Och frihet skall mitt härrop vara

Från kullens höjd till sjö och land.

TURILAS.

Och frihet tjusta genljud svara

Från Saimens våg till Auras strand.

WÄINÄMÖINEN

Och fädrens offerkulle vare

Föreningspunkt för allas mod.

TURILAS.

Och Ukkos makt sig uppenbare

Der korsets brutna fäste stod.

BÅDA.

Du, fädrens Gud, som vi åkalle,

Ifrån oss träldoms-oket hvälf!

Och frihet öfver Finland skalle

Från Satakundas höga elf.

TURILAS.

Men natten skrider fram. Snart hämdens stund är slagen.

Jag går, sen nu om allt åt dig jag lemnat del,

Att Gudabilderna framställa uti dagen

Och elda hopens mod med heligt gyckelspel.

WÄINÄMÖINEN.

Men hvarför gyckelspel? Mig skälet nu förklara.

TURILAS.

Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara.

Jag Joukavainen sagt att Patern offret är.

Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden

Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden.

Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.

(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter, går tillbaka densamma gångstigen som han kom.)

FJERDE SCENEN.

Innehållsförteckning

WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.

WÄINÄMÖINEN.

Välan, må hämdens lågor rasa

Ren denna natt!

(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva betraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet nedstämd ton.)

Sof, dotter, hvila du! —

Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa

Mot skuggorna sig bryta nu,

Sällsamma skepnader kring djup och kullar

Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör

Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar.

En oförklarlig tyngd mitt väsen rör.

Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta,

Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.

(Somnar in.)

FEMTE SCENEN.

Innehållsförteckning

WÄINÄMÖINEN och EMOINA, sofvande. DRÖMMAR, föreställande SJÖ-FRUN,

SKOGSGUDEN, BERGS-KUNGEN, SJÖ-RÅN, SKOGS-RÅN, BERGS-TOMTER,

HAMNAR af aflidne Finske män, VÅLNADEN af Wäinämöinens maka.

OSYNLIG CHOR.

Stigen, stigen, stigen

Ur böljornas, skogarnas, klippornas barm,

Dolda makter, och vigen

Till seger hämnarens arm.

SJÖFRUN, uppstigande ur starkaste forssen.

Dig Sjöfrun vill hälsa

Ur sjudande dån.

Kalewas Son,

Gå, hemlandet frälsa.

Andar,

som hvirflen i brushingens immor,

Bilden kring Svenskarna villande dimmor.

SKOGS-GUDEN synes, öfver ett berg, föregången af en örn.

Dig Skogs-Guden kallar

Från ljungande örn;

Vredgade björn,[6]

Rif lejonets vallar.

Gastar, som herrsken i skogarnas hiden,

Fasa och död ibland Svenskarna spriden.

BERGS-KUNGEN, framträdande ur en klippa, som öppnar sig.

Från klippornas bäddar

Står Bergs-Kungen opp.

Hemlandets hopp,

Mitt välde du räddar.

Dvergar, som kraftigt i bergena svingen,

Sluten kring hämnarn den skyddande ringen.

CHOR och BALLET af Skogs-Rån, Sjö-Rån och Bergs-Tomter.

Vi helge din harm.

Fädernas ära,

Fädernas lära

Väpne din arm.

Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas.

Hämnas! hämnas! hämnas!

HAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.

Hvilar du Son?

Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!