Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

II

De hade kommit in i en avlång salong. Till höger och vänster öppnade sig fönster mot de två trädgårdsanläggningarna, i fonden stod en dörr öppen till det rum, som Trepka kallat matsalen. Möblerna voro alla i empire, gravyrer och teckningar skildrade klippön i Atlanten och den störste av dess gäster. En monter innehöll reliker, förmodligen av samma slag. Ett bokskåp i empire rymde ett litet bibliotek i guldsnitt och ålderdomliga band. Skalden Ebb, som hade goda ögon, kunde läsa några av titlarna: Racines Tragedier, Voltaires Zaire, Plutarks Levnadsteckningar. I två länstolar vid fönstren dåsade ett par unga män, som knappt sågo upp vid deras inträde. Och i en fåtölj i fonden satt en gammal dam.

Hennes hy var klargul som gammalt elfenben, håret snövitt och tillbakakammat från tinningarna. Händerna, som lågo knäppta i knäet, voro inte mycket större än ett barns. Den ena av dem höll om en liten gul solfjäder, som den förde av och an med rörelse så svag, att man kom att tänka på ett blad som sakta skälver i kvällsvinden. Hon satt med fötterna sirligt samlade på en silkepall. Hon var mycket, mycket gammal och bräcklig. Hade det inte varit för rörelsen av hennes solfjäder, kunde man ha trott att hon sov. Men så kunde det hända, att hon lyfte ögonlocken, och genast var man på det klara med, att hon i allra högsta grad både levde och var vaken. Pupillerna voro kolsvarta, och deras glöd oförsvagad. I loppet av några sekunder kunde ögonens uttryck skifta från ironi till eftertanke, från munterhet till förakt. Och så kunde de med ens bli svarta och uttryckslösa som slipade agater – och det var kanske inte den minst intressanta skiftningen i deras register.

– Martin, sade hon, är detta de vänner, du talade om?

Hennes röst var spröd som klangen av ett gammalt kristallglas. När Martin svarade, snubblade orden över varandra som de bruka göra hos personer med dåligt samvete.

– Well, yes, Granny, saken är den, att jag tycker du isolerar dig för mycket – att du saknar sällskap här uppe i villan och …

– Hur så, Martin? Ingenting hindrar ju dig från att hålla mig sällskap dagen lång!

– Nej, naturligtvis – men mitt sällskap kan ju inte roa dig i längden – och inte heller Allans eller Arthurs, förutsatt att de höllo sig hemma …

Han kom inte längre, han avbröts från två håll samtidigt.

– Min gode Martin, bad en iskall röst, får jag be dig att lämna mig utanför samtalet! Vad jag företar mig eller inte företar mig angår i varje fall inte dig!

– Och vill du inte låta mig också bli fri? bad en annan, dovare stämma.

Den första rösten tillhörde Allan, den andra Arthur Vanloo. Det var svårt att tänka sig större kontraster till den undersätsige och ganska trinde Martin. Båda voro högväxta och nästan sjukligt magra, med något gulaktigt i hyn, som kunde vara ärftligt, ty även farmoderns hy hade denna anstrykning, men som också kunde bero på levern. Arthur hade kort svart stubbmustasch, Allan var slätrakad och underströk sin manlighet genom att bära monokel. Båda hade det befallande sätt, som en väluppfostrad engelsman brukar dölja under en mask av nonchalans, men som han ibland ger fritt lopp, när han inte anser sig behöva ta hänsyn till omgivningen.

Martin glömde den presentation, som han just höll på med.

– Får jag be dig, min gode Allan, att lägga bort dina skolmästarfasoner, när du talar till mig! Jag försäkrar dig, att det inte klär dig att uppträda som censor morum – med mindre pälskappor höra in under moralens område, vilket naturligtvis låter tänka sig …

Allan Vanloo fick en blodvåg åt ansiktet vid denna direkta anspelning. Monokeln, som satt fastskruvad i ögonvrån, skälvde till. Men hans röst var lika iskallt överlägsen som förut, när han svarade:

– Endast hänsynen till Farmor gör att jag inte behandlar dig som den skolpojke du är och förblir!

– Bravo! Det fattas bara, att Arthur rycker till din undsättning som pedagog, så är farsen komplett.

Arthur Vanloo dröjde inte att taga upp den kastade handsken. Ögonen på båda sidor om hans höknäsa pyrde som eldkol.

– Jaså, mumlade han dovt, jaså det skulle vara så komiskt om jag gav dig litet undervisning, min gode Martin? Vad begriper du på det hela taget? Vers, påstår du själv. Då känner du kanske ett ställe i Som ni behagar, där det står: »narrkåpan är min enda ärelystnad!»

– Käre Arthur, svarade Martin med sin smeksammaste röst, borde du inte spara den repliken till det politiska mötet, som du lät unge John klistra upp plakat om i går morse?

Monokeln, som hållit på att stadga sig i Allans ögonvrå, vippade till på nytt.

– Vad är det du säger? ropade han. Drar han med sig John på sina agitations …

– Visste du inte det? Med plakat under armen och klisterburken i högsta hugg! Om du inte tror mig, så fråga vittnet själv!

– Nu går det för långt! ropade mannen med monokeln. Det är inte ofta jag har lust till handgripligheter, men när jag tänker på Arthurs agitation …

– Så får du det, morrade den dova rösten. Och varför, du gode och trogne kälkborgare? Därför att du vädrar fara för din plånbok! Visserligen innehåller den inte så mycket just nu, men …

Stämmorna hade stigit, minspelen blivit mer och mer uppriktiga. De tre skandinaverna visste varken vad de skulle tänka eller göra. Men just i det ögonblick, då samtalet tycktes kunna ta nästan vilken riktning som helst, kom utlösningen. Solfjädern i den gamla damens hand föll hop med ett litet rassel, och i samma nu var rummet så tyst och stilla som ett gravkapell.

– Martin! sade en kristallklar stämma. Hur sköter du dina värdplikter? Du har inviterat tre av dina vänner, och ännu har du inte så mycket som föreställt dem för mig!

Vad hon var bräcklig och spröd! En vindfläkt ur ett fönster tycktes kunna bli hennes död. Men de tre sonsönerna hade knappast hört ljudet av solfjädern, innan deras hetsiga röster tego. För första gången förstod Ebb vad Martin menat, när han sade: ibland får hon mig faktiskt att tänka på gamla fru Letizia!

Martin ryckte till vid hennes ord, som om han fått en örfil.

– Å, förfärligt ledsen, Granny, men det är verkligen inte mitt fel, om …

– Ditt lika mycket som de andras, Martin!

– Men Allan och Arthur – all right, all right! Får jag föreställa mina tre skandinaviska vänner för dig? Detta är mr Ebb, Norges Shelley …

– Men jag trodde, du föredrog Swinburne, Martin?

Hennes leende, när hon sade det var så intagande, att Kristian Ebb själv måste småle. Han bugade sig och kysste en liten tunn, elfenbensfärgad hand.

– Därnäst ber jag att få föreställa mr Lütjens för dig. Han är specialist i de megalomana, nej, megalitiska folkens begravningsskick …

Det var docentens tur att hälsa på samma vis som Ebb hade gjort. Han beundrade det sätt, varpå hon gjort slut på de tre sonsönernas debatt. Men en tanke ville inte lämna honom i fred: hon kunde ha gjort det långt tidigare, om hon velat. Varför hade hon inte gjort det?

– Och så ber jag att få presentera mr Trepka för dig. Han är bankman och vet allt om Napoleon!

– Men det är ju en akademi, som du har inbjudit, sade hon. Mina herrar, jag är förtjust över ert besök!

– Ni misstar er, madame, insköt en stillsam röst, det är inte en akademi – det är den första skandinaviska kriminalklubben!

Hon lade huvudet på sidan och såg på docenten, vilken hon dittills endast ägnat ett flyktigt intresse.

– Jag är rädd, att jag inte förstår er, sade hon med sin spröda röst, vilken kom orden att falla som små, små droppar. Vad är en kriminalklubb? Har ni någonting med polisen att göra?

Ebb upplyste henne så kortfattat som möjligt om vad en kriminalklubb hade för uppgifter. Hon tycktes ha svårt att tro sina öron.

– Vad man märker, att man börjar bli gammal! suckade hon. Människor skriva böcker om brott, andra människor läsa dem, och ni skola sörja för att de bara få det allra bästa i genren! Och den ene av er är skald, den andre bankman och den tredje – hur var det? – specialist i de megalitiska folkens begravningsskick! Får jag fråga en sak? Har någon av herrarna någonsin mött ett kriminellt problem i verkligheten?

Hennes spefulla blick vandrade från skalden Ebbs ljusa gossprofil till bankdirektörens amorinmun och vidare till docentens förlästa, bruna ögon … Skalden Ebb var den förste som fann en replik:

– Det enda kriminella problem som hittills mött mig har varit straffbart usla verser, är jag rädd!

– Och ni, mr Lütjens?

– Megalitfolken togo sina kriminalproblem med sig i graven, smålog han.

– Och mr Trepka?

– Som bankman kommer man onekligen i kontakt med en del sådana problem. Några framför disken, andra bakom den! Men de herrar som fuska med pennan på mitt område, äro nästan ändå värre klåpare än de pennfäktare, som vår vän Ebb talade om!

– Ni förstår er alltså på handstilar? förhörde hon sig.

– Passabelt!

– Och ni vet allting om Napoleon? Det passar ju storartat. I montern till höger om er ligger det ett papper. Nyckeln sitter i. Vill ni inte säga mig, vad ni tror om papperet?

Trepka vände sig åt antytt håll. Montern, som naturligtvis var i empire, var i två »etager». Den ena innehöll mynt och medaljer, den andra ett stycke gulnat, inramat papper, ett brev, skrivet med den nästan oläsliga, halvt epileptiska stil, han så väl kände. Han reciterade raderna, efter hand som han lyckades tolka dem:

»Monsieur Balcombe,

Då den engelska regeringen vägrar mig tillräckligt underhåll för att leva, sänder jag er Cipriani med en tredjedel av mitt bordsilver att smältas ned och omräknas i engelska pengar. Mitt vapen har avlägsnats från servisen, ty jag vill icke, att mina örnar skola vandra till salutorget.

Napoleon.

Longwood 15 oktober 1816.»

 

Han lät brevet sjunka och såg på sin värdinna.

– Ett ganska enastående dokument – ja, absolut unikt! Episoden med försäljningen av bordsilvret är bekant från memoarerna. Men mig veterligen har man intet annat bevis än detta brev på att Napoleon själv givit ordern … Cipriani var korsikan och kejsarens hovmästare. Balcombe var ostindiska kompaniets agent på ön och levererade allt till den kejserliga hushållningen. Han fick en tredjedel av bordsilvret till nedsmältning den 15 oktober 1816, nästa tredjedel den 15 november samma år och sista tredjedelen den 30 december. Allt i allt inbragte silvret 1,065 pund och några shilling, om jag inte missminner mig.

Hennes kolsvarta ögon gnistrade.

– Ni imponerar verkligen på mig, mumlade hon. Men ni har inte svarat på vad jag frågade er om. Anser ni brevet för äkta?

– Avgjort! nickade bankdirektören. Det var ytterst sällan som Napoleon skrev brev under slutet av sitt liv. Han dikterade dem för en sekreterare och krafsade ned en signatur. Men denna stil kan inte bortförklaras – och naturligtvis har det teatraliska i brevet tilltalat honom! »Mina örnar få inte vandra till salutorget.»

Han stirrade begärligt på det gulnade papperet.

– Törs jag fråga, varifrån ni har brevet, madame?

– Det är ett arv från de här unga herrarnas farfarsfar, svarade hon, i det hon långsamt förde solfjädern fram och åter.

Trepka nickade.

– Jag kunde tänka mig det. Jag har redan hört, att han vistades på St. Helena samtidigt med kejsaren. Törs jag fråga om han var anställd vid bevakningstrupperna?

– Nej. Han hade äran tjänstgöra i kejsarens hus.

– Men då borde han ju finnas upptagen i listan över hushållet!

– Är ni så allvetande, att ni på rak arm vågar påstå, att han inte är det? frågade hon gäckande. Solfjäderns rörelser hade blivit långsammare och långsammare. Den dolde nu nästan helt hennes ansikte.

Bankdirektören rynkade sina blonda ögonbryn på ett sätt, som förmodligen skulle ha skrämt hans kassörer och bokhållare i Köpenhamn från vettet.

– Vanloo, Vanloo? mumlade han. År 1816, då brevet är daterat, fanns det i kejsarens omgivning tolv fransmän och tio personer av växlande nationalitet, men ingen – nej, såvitt jag kan komma ihåg, ingen med namnet …

Han avbröt sig tvärt.

– Jag ber om ursäkt, sade han med en galant bugning. Naturligtvis har ni rätt, och naturligtvis är det mitt minne som sviker mig!

Hon svarade endast med en blick, vars innebörd han förgäves sökte tolka. Från sin högra sida hörde han en generad skrockning.

– Jag ber om ursäkt, om jag blamerar mig, sade docenten Lütjens. Men eftersom jag råkar vara i sällskap med någon, som både är bankman och napoleonkännare, skall jag passa på att fråga om en sak, som alltid har förbryllat mig, nämligen kejsarens ekonomi! I våra dagar sörjer ju den enklaste kinesiske eller sydamerikanske general för att ha fonder i utlandet, för den händelse – tja, att någonting skulle inträffa! Men när Napoleon lämnade Frankrike, var hans reskassa sådan, att man baxnar! Stormarskalken Bertrand fördelade den mellan alla medlemmarna av sviten, för att inte engelska tullväsendet skulle lägga beslag på alltför mycket. Man gömde pengarna i läderbälten som man bar om livet – och hur stort var beloppet? Precis 250,000 francs. Hur kan en man, som varit världens herre i femton år, sjunka så djupt, ekonomiskt sett?

Skalden Ebb blev honom inte svaret skyldig.

– Ni glömmer en sak! ropade han. Napoleon kom från W aterloo! En besegrad titan har andra saker i huvudet än en avviken bankkassör!

Trepka skrattade torrt.

– Vad det beträffar, skulle visst de flesta avvikna bankkassörer vara glada för en reskassa på 250,000 francs efter dåvarande kurs! Men för övrigt misstar vår vän Lütjens sig, om han tror, att det beloppet var allt vad Napoleon disponerade över. För det första fick han ett årligt apanage av engelska regeringen, som han fört krig mot i femton år. Apanaget var inte så dåligt med tanke på myntvärdet: åttatusen pund om året!

Solfjädern i den gamlas hand hade stannat, blicken ur de agatsvarta ögonen hängde vid Trepka som för att insuga vart ord:

– Men dessutom, fortsatte bankmannen, hade kejsaren ett kapital på åtskilliga millioner francs stående hos en bankirfirma vid namn Laffitte – det vet man från hans testamente! Så att ni ser, att han absolut inte led någon nöd – vilket inte hindrade honom från att spela den fjättrade Prometeus och sälja sitt bordsilver under så uppseendeväckande former som möjligt!

Solfjädern sjönk mot hennes knä.

– Beundransvärt, mumlade hon till Trepka, en beundransvärt klar och tydlig exposé! Vilket vetande! Och vilket minne! Men jag tror, det är på tiden att vi övergå till andra saker!

Hon tryckte på en knapp vid sidan av sin stol. Nästan i samma sekund öppnades dörrarna till vänster, en hovmästare visade sig på tröskeln, och ett bord rullades in på ljudlösa gummihjul. Det var inte något bord i empirestil, tvärtom var det så anakronistiskt som möjligt, ty materialet var kromstål och glas, och det bestod av flera hyllor, som uppburo flaskor, flaskor och åter flaskor. Möjligen borde ett cocktailbord ha hälsats med ogillande av gästerna i Villa Longwood. Men så var långtifrån fallet. De tre bröderna, som under loppet av den sista halvtimmen inte yttrat ett enda ord, reste sig mangrant från sina platser. Arthur och Allan sträckte gäspande sina långa lemmar, Martin, som tydligen visste vad man väntade sig av honom, skyndade med bevingade steg fram mot glasbordet. Just då han grep cocktailskakaren, kom en ny gäst in i rummet – den unge mannen, som Ebb sett dagen förut i Arthurs sällskap. Han var verkligen frappant, med sina bruna lockar och sin höga panna. Lütjens och Trepka, som inte sett honom förut, stirrade som på en uppenbarelse. Docenten letade i minnet efter en jämförelse. Den unge Shelley? Ja. Men dessutom fanns det något obestämt exotiskt i hållning och ansikte, som saknades även på de mest romantiserade bilderna av den engelske diktaren. Nu hade han det, men måste småle, då han hunnit så långt: ynglingen där liknade Krishna, hinduernas kärleksgud!

– Var har du varit, John? frågade den gamla damen. Och varför kommer du genom köket?

Han mumlade någonting ohörbart till svar och sjönk ned i den stol, Arthur lämnat fri. Martin var i sitt esse. Hans händer gingo som lärkvingar, hans ansikte sken av tillfredsställelse. Han hade en taskspelares färdighet i att bolla med flaskor och glas, de mångfärgade dryckerna föddes under hans händer, utan att man riktigt förstod hur det gick till, han serverade dem åt höger, åt vänster och åt sig själv, och skanderade samtidigt vers:

»Vem har talt all den sorg oss förödde

och allt ont som oss än icke nått?

Fast vi ej nå de män, som oss födde,

i en sång, i en kyss, i ett brott … »

Allan och Arthur hade med ens blivit talträngda. Den förre avslöjade sig som börsintresserad och förhörde Trepka om utsikterna för en ny hausse i New York, den andre började utfråga Ebb om kommunismens utsikter i Skandinavien.

– En manhattan, Allan? Var så god! En corpsereviver, Arthur? Här är den!

»Fast vi ej nå de män, som oss födde,

i en sång, i en kyss, i ett brott,

fast de hedningar hånskratta åt oss,

fast vår lusta är dygdig och sval —

o förlåt oss vår dygd, o förlåt oss,

Madonna av kval!»

Docenten lyssnade endast med ett halvt öra. Den ovana omgivningen, de ovana dryckerna, rösterna som sorlade på ett främmande språk, allt bidrog att distrahera hans tankar. Men en av dem fortfor envist att återvända: varför hade den gamla låtit sonsönerna ge så fritt lopp åt sina känslor? (Frånsett att de samtidigt gåvo fritt lopp åt sina dåliga manér.) Det fanns intet tvivel om att Ebb hade rätt: de avskydde varandra.

»Vi få se, vad oss mörkret tillstäder,

se, om graven är djup eller grund … »

– Var har du varit, John? Och varför kom du från köket? frågade den gamla än en gång. Ynglingen med de bruna lockarna hade lämnat sin plats i fönstersmygen och kommit fram till henne. Denna gång hörde docenten vad han svarade:

– Därför att det roar mig mera att se kocken laga maten än att se andra äta den!

Samtidigt som han mumlade det, kastade han en blick på Arthur. Ebb hade sagt, att han var Arthurs svurne drabant. Men vad denna blick än talade om, inte var det om tillgivenhet. Vad hade hänt? Voro även dessa två ovänner?

Martins händer fortsatte att dansa. Besynnerligt, tänkte Lütjens, att den gamla, som skall vara så sträng, tillåter ett sådant pokulerande! Är det med tanke på nordmännens berömda törst? Det är i varje fall inte Skandinaviens representanter som dricka mest!

Just som han gjorde denna reflexion, slogos dubbeldörrarna till matsalen upp, och hovmästaren visade sig bugande på tröskeln:

– Madame est servie!

III

– Känner ni igen er? frågade hon bankdirektören, som hon räckt armen för att föra henne in i matsalen.

Han kastade en blick omkring sig och böjde på huvudet till svar.

– Madame, er villa är inredd med en stiltrohet, som är överväldigande! Det är allt, vad jag kan säga!

Hon smålog smickrad, i det hon med en vink fördelade gästerna kring bordet.

– Men en sak kommer inte att gå i stil, påpekade hon, och det är matsedeln.

Ni, som vet allt om kejsaren, vet naturligtvis, att han inte var någon god katolik. Han åt kött också på fredagen. Men vet ni, vad ni får till middag i dag, mr Trepka? Bouillabaisse!

– Madame, ni måste ha anat mina hemligaste önskningar! Om jag inte hade haft andra anledningar att resa till Rivieran, skulle tanken på en bouillabaisse ha kunnat locka mig hit!

Den speciella medelhavsrätt, som kallas bouillabaisse, innehåller ett flertal av de goda och feta fiskar som frodas i detta hav, ål, vitling och andra, och därtill languster och räkor. Den kryddas med lök, lagerbärsblad, nejlika och saffran, och om den är riktigt tillagad, är det en rätt, värdig gudarnas taffel. Från ett sidobord, där en väldig kittel småkokte över en låga, bar hovmästaren fram en gul, bredbukig skål, full av doftande soppa. Han placerade den framför den gamla. Hon serverade sig själv ett par skedblad och avprovade dem med kritisk min.

– Mycket bra, Jean, sade hon, men …

– Är det något fel på soppan, madame?

– Ingenting annat än att den är för litet kryddad, Jean! Vill ni vara vänlig och ge mig bordsstället? Tack! Och vill ni tala om för kocken, vad jag sagt?

– Det skall ske, madame, svarade hovmästaren förkrossad, det lovar jag er.

Han hade satt fram ett bordsställ av gammalt silver. Hon skakade ut salt och peppar över den ångande soppan, smakade och rörde om.

I sitt vänstra öra uppfångade docenten en teaterviskning från Martin Vanloo:

– Samma historia var gång – soppan är för litet kryddad! Och när man så vet, att han har order att inte krydda för mycket …

Hovmästarens ansikte var värdigt en romersk augur, då hon äntligen antydde, att han kunde börja servera. Han öste upp och räckte Trepka den första tallriken. Ovanpå så många förberedelser kände denne en lätt oro för resultatet. Men han hade inte behövt det: bouillabaissen var förträfflig!

Efter fisksoppan serverades endast ost och frukt. Vinerna voro chablis och chambertin – »kejsarens vin», påpekade värdinnan för sin bordsherre. Han smålog en smula förstrött tillbaka. Det hade varit honom omöjligt att avlocka henne mer än ett par fraser i loppet av hela middagen. I samma ögonblick som man börjat äta, var det som om hennes spänstighet försvann. Var det åldern som tog ut sin rätt? Men hon hade utmärkt aptit, och då och då överraskade Trepka henne med en blick, som vittnade om allt annat än trötthet, snarare om oro, för att inte säga misstänksamhet. Blickarna gingo alltid åt samma håll – till unge John med de bruna lockarna. Då måltiden var förbi, gjorde hon en liten huvudböjning och sade:

– Mina ärade gäster från Skandinavien, jag hoppas, att ni ursäktar en gammal kvinna … Jag är en smula trött. Om ni en annan gång skulle ha lust att hedra mig med ett besök, skulle det bereda mig en mycket stor glädje. Ni äro så fulla av kunskaper, av idéer, att jag nästan skäms att göra ett sådant förslag. Men ålderdomen är girig! Ibland samlar den på pengar – jag samlar på gott umgänge! Välkomna åter, mina herrar!

Vid hennes ord hade de tre sonsönerna rest sig som på kommando. Om det var i hopp att få följa gästerna ut i staden, så voro alla sådana förhoppningar dömda att svikas på det grymmaste. Med en glimt av uppflammande energi i ögonen vände den gamla sig till dem och sade:

– Arthur! Jag har ingenting emot att du går ut i staden! John – jag har någonting att tala med dig om! Och jag får be Allan och Martin att vänta, tills jag talat med John. Vi ha också ett par saker att pratas vid om!

En ganska respektingivande gammal dam, fastän hon liknade en elfenbensmadonna och såg ut att kunna blåsas kull av en vindfläkt från ett fönster!

– Men Granny …

– Du hör vad jag säger, Martin!

– All right, Granny, som du vill naturligtvis! (Men Martins ögon sade någonting annat.)

– Hör på, Farmor …

– Allan, du har kommit sent i säng nästan var kväll på sista tiden, säger kammarjungfrun. Och du mår inte bra av att komma sent i säng. Du tar tillräckligt med sömnmedel som det är!

– Det är bra, Farmor!

Lütjens uppfångade en teaterviskning från Martin:

– Haha – och ändå känner hon inte hans finast utstyrda sömnpulver, som är insvept i gråverk!

Medan docenten letade efter sin hatt ute i förhallen, spratt han till vid att höra två viskande stämmor från trappan till trädgården. I den ena stämman igenkände han utan svårighet Arthur Vanloos röst. Den andra var en hes målbrottsröst. Den måste tillhöra unge John.

– Nog! morrade den första rösten. Vi skola tala vidare om den saken!

– Det är precis, vad jag fordrar! svarade den andra, gällare.

När docenten steg ut på trappan, fanns emellertid endast Arthur kvar. Han hade kastat huvudet tillbaka och stirrade upp mot natthimlens härskara av stjärnor. Då han varseblev Lütjens, skrattade han – ett torrt, gnäggande skratt.

– Ni finner mig stirra på stjärnorna, sade han, och tror förmodligen, att jag gör samma reflexioner som Napoleon, om vilken det har pratats så mycket strunt i kväll: »jag ser lagbundna rörelser, alltså anar jag en lagstiftare!» Men jag ser bara vad en annan berömd man har kallat droppar av eld och droppar av smuts, som kretsa kring varandra, och där man håller på att äta upp varandra! Lagar! En lagstiftare! Det kommer inte att finnas förnuftiga lagar, innan människan har gjort sig fri från alla fördomar och stiftat lagar för sig själv!

– Och vad är skillnaden på människornas lagar och deras fördomar? förhörde docenten sig stillsamt.

Ebb och Trepka hade kommit ut på trappan, och alla fyra började vandra nedför allén som förde mot staden. Runtomkring dem steg det en orkester av spruckna toner. Det var cisternernas grodor, som ropade sin kärlek till varandra över distanser av vatten och skiljande cement.

– En lag är förnuftig, en fördom oförnuftig, svarade Vanloo.

– Och hur vet man, om en lag verkligen är förnuftig? envisades docenten. Beror det på hur radikal lagstiftaren är? I så fall borde ju de lagar, som den radikala franska republiken stiftar vara ytterst förnuftiga. Men enligt vad jag trott mig förstå, gör ni, vad ni kan för att kullkasta dem – med hjälp av er unge släkting John!

De voro framme vid stadens utkant. De första kaféerna och butikerna började redan. Arthur Vanloos ögon glimmade nästan demoniskt i nattljuset.

– Man måste ha ungdomen med sig, om man vill ha framtiden för sig! svarade han. Låten barnen komma till mig, som det heter!

– Det finns två som fällt det yttrandet, sade docenten. Den andre var Molok.

Den unge mannen med höknäsan stirrade ett ögonblick på honom med ett mångtydigt uttryck i blicken. Därpå svängde han utan ett ord till farväl runt på klacken, öppnade dörren till ett litet kafé och steg in. Genom den upplysta fönsterrutan såg de tre skandinaverna honom servera sig själv vid en disk. Vad? En bakelse, som han lade över på en tallrik – nej, två, tre bakelser, alla av samma slag. Med dem som sällskap försvann han ur synhåll in i ett hörn.

Medlemmarna av den första skandinaviska kriminalklubben stirrade på varandra med en häpnad, som de varken kunde eller sökte dölja.

– Bakelser! sade Trepka. Hade han inte fått nog med mat hemma?

– Bakelser! sade Kristian Ebb. Var det för att hindra de tre andra från att äta bakelser, som farmodern höll dem hemma?

– Vore det inte på tiden, att vi själva komme hem? frågade docenten.

Detta förslag godtogs så småningom, trots protester från skalden Ebb. När begreppet Arthur Vanloo nästa gång lyfte sig över deras tankars horisont, var det under helt nya aspekter.

Klockan var knappt nio på morgonen, då Geneviève ryckte upp dörren till skalden Ebbs sovrum och meddelade, att något mycket sorgligt inträffat i den villa, där han varit gäst kvällen förut. Mr Arthur Vanloo hade oförmodat avlidit under natten.