Med armarna fulla av matvaror kämpade Emily för att ta sig till bilen och dumpa dem i bagageutrymmet. Det var kvällen före festen. Hon hade fått tjugo OSA och märkte att hon var mer glad över att vara värdinna än hon hade förväntat sig att hon skulle vara. Hon hade vaknat tidigt på morgonen för att börja laga biffgrytan i tryckkokaren. Desserterna var redan klara; hon hade gjort dem sent i går kväll och satt dem i kylskåpet för att svalna över natten. Vilket betydde att när hon kom hem behövde hon bara dekorera och lägga fram det vegetariska alternativet, risotto, en timme innan gästerna kom.

Hon log åt sig själv när hon körde hem och återvände till möjligheten att organisera och planera, något hon hade blivit nekad chansen till att göra under hennes sjuåriga relation med Ben.

När hon kom in på uppfarten märkte hon att Daniel inte var någonstans på tomten. Hon tog tag i sina matvaror från bagaget, gick in och dumpade dem på köksbordet. Hon lyssnade men kunde inte höra ljudet av hamrande eller borrande någonstans. Det var ovanligt för Daniel att inte vara där men Emily ryckte på axlarna och började arbetade med att dekorera huset. Hon lade ljus överallt, sedan färska blommor i vaser på både soffbordet och matbordet, de två rummen hon planerade att vara värd för festen i, även om hon såg till att köket också såg fräscht ut, hon visste hur folk tenderade att migrera runt vid fester, särskilt när de letade efter mer alkohol. Hon hängde upp hemgjorda småflaggor runtom i vardagsrummet, lade en stor glasskål med potpurri i badrummet och dukade bordet med de finaste silverbesticken som hon hade hittat bland allt skräp. Hon hällde rött vin i de sex vackra kristallkarafferna hon hade hittat i ett skåp i köket.

Emily flyttade valparna till grovköket så att hon kunde använda vardagsrummet för festen. Hennes plan var att umgås och ta en aperitif i vardagsrummet, sedan en middag i matsalen.

Klockan blev 17.00 när hon började tillaga risotton. När hon kom in i köket letade sig grytan som hade tillagats långsamt hela dagen upp i näsan och fick henne att salivera. Hon hade blivit van vid att spendera tid på att laga mat när hon hade varit med Ben - han föredrog att gå ut för att äta middag - och njöt av det nu. Tjugo personer var många att laga mat till, så det var lite stressigt att få till kvantitet och timing. Men med det stora köket och alla dess prylar till sitt förfogande var det inte så illa som hon trodde att det skulle vara. Hon undrade bara var Daniel var. Han skulle ju vara här och hjälpa henne att fixa middagen. Han var självutnämnd gourmand, trots allt. Men varje gång hon kikade ut genom fönstret, fanns det inget tecken på att han var där ute. Inte på markerna eller i vagnhuset som var mörkt.

När hon var klar gick hon upp till sitt rum och bytte om. Det kändes konstigt att göra sig fin efter så många månader utan att ens ha på sig smink, men hon tyckte om de gamla ritualerna. Hon gick för ett slående utseende med djärva, mörkröda läppar och mörka ögonfransar som tog fram färgen i ögonen. Klänningen som hon hade valt var elektriskt blå och formsydd. Hon hade matchande klackar och avrundade sedan hela ensemblen med ett manschetthalsband i silver. När hennes outfit var komplett, gick hon tillbaka och beundrade sig i spegeln. Hon hade förändrats så fullständigt att hon skrattade av glädje.

Klockan var 18.45 så hon tände alla doftljus för att ge doften tid att gå genom hela huset, sedan kontrollerade hon grytan och risotton.

När allt var klart letade Emily efter Daniel igen. Hon gick och kollade vagnhuset men han var inte där. Det var då hon märkte att hans motorcykel inte var i garaget. Han måste ha åkt ut för en åktur.

Bra timing tänkte hon och stirrade på klockan. Han skulle vara här. Hon ville inte vara jobbig men hon kunde fortfarande inte låta bli att oroa sig, särskilt när Daniel fortfarande inte var tillbaka när de första gästerna kom.

Emily var tvungen att glömma det och sätta på sitt pokeransikte.

Hon öppnade dörren för att finna Charles Bradshaw från fiskrestaurangen och hans fru Barbara på trappan. Han gav henne en flaska rött vin; hon gav blommor.

"Det här är väldigt snällt av er," sade Emily.

"Jag kan verkligen inte tro mina ögon", sa Charles och tittade runt. "Du har återställt platsen så fint. Och så snabbt."

"Det är inte färdigt än," sade Emily. "Men tack."

Hon tog deras rockar och ledde dem in i vardagsrummet, där det kom fler uppskattande flämtningar. Innan hon fick chansen att erbjuda dem något att dricka, ringde dörrklockan igen. Människor i Sunset Harbour var ganska snabba verkade det som.

Hon öppnade dörren och såg Birk stående där, ensam. Han bad om ursäkt för sin fru, som kände sig lite förkyld. Sedan sa han: "Det är verkligen sant. Det var inte ditt spöke som besökte mig i min bensinstation. Du klarade dig verkligen här uppe helt själv!" Han började skratta och skakade hennes hand.

"Jag kan knappt tro det själv," sa Emily med ett skratt. Hon tänkte tillägga att hon inte hade varit själv, att hon hade haft Daniels hjälp hela tiden, men eftersom han inte var här, blev hon tyst. Hon insåg då att hon kände sig ledsen för att han inte var här.

Emily ledde in Birk i vardagsrummet. Hon behövde inte presentera honom; han kände redan Charles och Barbara.

Dörrklockan ringde igen och Emily öppnade dörren och såg Cynthia stå där. Cynthia ägde en liten bokhandel i stan. Hon hade ljusrött lockigt hår och hade alltid kläder som skar sig fruktansvärt med det. I kväll hade hon på sig en konstigt limegrön och lila outfit som inte var smickrande för hennes lite överviktiga kroppsform, med ljusrött läppstift och ljusgrönt nagellack. Emily visste att Cynthia hade rykte för att vara frispråkig och lite upprörande men hade bjudit henne i alla fall av välvilja. Kanske skulle hon vara en underhållningskälla till de andra gästerna om hon verkligen levde upp till ryktet!

”Emily!” ropade Cynthia med en röst så skarp att det gjorde ont i örat.

"Hej, Cynthia," svarade Emily. "Tack så mycket för att du kunde komma."

"Tja, du vet vad lokalbefolkningen säger i Sunset Harbor. "Det är inte en fest utan Cynthia.’"

Emil misstänkte att ett sådant uttalande aldrig hade sagts av en enda person i Sunset Harbor. Hon gjorde en gest för att be Cynthia att gå in i vardagsrummet med de andra och hörde sedan med vilken upphetsning Cynthia hälsade på de andra gästerna, med lika stor entusiasm och volym.

Dörrklockan ringde igen och när Emily öppnade såg hon doktorn Sunita Patel och hennes man, Raj, vid tröskeln. Lite bakom dem hjälpte Serena Rico längs trädgårdsgången.

"Jag såg trädet på din gräsmatta," sa doktor Patel, kysste Emilys kind och gav henne en flaska vin. "Stormen drabbade oss ganska illa också."

"Åh, jag vet," svarade Emily. "Det var ganska skrämmande."

Raj skakade Emilys hand. ”Trevligt att träffas. Jag är en landskapsarkitekt förresten, så om du vill att jag ska ta hand om det nerfallna trädet åt dig gör jag det mer än gärna. Bara kom förbi när som helst. Jag äger trädgårdsaffären i stan."

Emily hade gått förbi den vackra trädgårdsaffären med sina vackra blomstermönster och hängande korgar många gånger under hennes resor till stan. Hon hade velat gå in vid mer än ett tillfälle för att kolla in alla fågelbad, solsängar och förvuxna topiarier men hade ännu inte fått chansen.

"Skulle du verkligen det?" frågade Emily, överraskad av generositeten. "Det skulle vara fantastiskt."

"Det är det minsta jag kan göra med tanke på att du öppnar ditt hem för oss."

Raj och Sunita gick in i vardagsrummet och Emily vände sin uppmärksamhet åt Serena och Rico, som nästan hade nått tröskeln. Serena såg vacker ut i en svart klänning med en djup rygg och halsband i guld, hennes svarta hår hängde i lösa vågor och hennes läppar hade en vacker röd färg.

”Vi klarade det!” log hon och lade en arm runt Emily hals och kramade henne.

"Jag är så glad," sade Emily. "Du är nog den enda personen här som jag faktiskt känner."

"Jaså minsann?” sade Serena skrattandes. "Mr. Hunk då?"

Emily skakade på huvudet. "Åh Gud, nämn honom inte just nu."

Serena kollade på henne. Emily skrattade och gav sin uppmärksam till Rico.

"Tack för att du kom, Rico," sade hon. "Jag är verkligen glad att se dig."

"Det är bara trevligt att komma ut ur huset vid min ålder, Ellie."

"Emily," korrigerade Serena.

"Det var vad jag sa" svarade Rico.

Serena rullade ögonen och de två gick in i korridoren. Emily fick inte chansen att stänga dörren bakom henne eftersom hon såg Karen köra upp längs gatan. Av alla de människor vars OSA hon hade varit skeptisk över, hade Karen varit den främsta. Men kanske hade det faktum att Emily handlat inför festen i Karens butik lyckats få kvinnan på bättre humör. Det var en ganska stor summa pengar att spendera på en liten lokal butik.

Strax efter Karen såg Emily borgmästaren. Hon hade inte fått en OSA från honom! Hon var chockad över att han skulle vilja komma till hennes lilla middag, men sig oroade samtidigt över att hon inte hade tillräckligt med mat för alla.

Karen nådde dörren först och Emily hälsade på henne.

"Jag har tagit med mig ett av mina bröd med oregano och soltorkade tomater", sade Karen och gav henne en korg som luktade gott.

"Åh, Karen, det hade du inte behövt," sade Emily och tog korgen.

"Det är faktiskt en affärstaktik," sade Karen i en lugn ton. "Om den här gruppen gillar dem kommer de att komma till affären för att lagra på sig!" Hon blinkade.

Emily log och gick åt sidan för att släppa in henne. Hon hade inte varit säker på Karen, men det verkade som om kvinnans vanliga vänlighet hade återkommit.

Emily vände sig sedan om för att hälsa på borgmästaren. Hon nickade högtidligt och höll ut handen.

"Tack för att du kom," sade hon.

Borgmästaren tog en titt på hennes hand, gick förbi den och drog in henne i en försiktig omfamning. "Jag är bara glad att du äntligen öppnar ditt hjärta till vår lilla stad."

Först kände Emily ett obehag av att bli kramad av borgmästaren, men hans ord rörde henne och hon slappnade av.

Slutligen var alla gäster i huset, mestadels samlade i vardagsrummet, och Emily hade en chans att umgås med dem.

"Jag sa precis till Rico här," sade Birk till henne, "att du borde fundera på att göra detta stället till en B&B igen."

"Jag visste inte att det hade varit det," svarade Emily.

"Åh ja, innan din pappa köpte stället var det," sade Rico. "Jag tror att det var en B&B från 1950 till någon gång på åttiotalet."

Serena skrattade och klappade Ricos hand. "Han kan inte komma ihåg mitt namn men han kommer ihåg det," sade hon.

Emily skrattade.

"Jag gissar på att det betalat sig", tillade Birk. "Och det är precis det som staden behöver."

Ju mer hon pratade med människor, desto mer insåg Emily hur nådiga de var. Tanken att göra om huset till en B&B verkade spridas som en eldsvåda, och ju mer hon tänkte på det, desto bättre lät det för henne också. Det hade faktiskt varit en dröm när hon var yngre, att arbeta i en B&B, men efter att ha blivit en sur tonåring hade hon förlorat sitt förtroende för sin förmåga att kommunicera med människor. Hennes pappas försvinnande hade slått henne hårt, hade fått henne att hamna i en loop, och hon hade varit försiktig och fientlig sedan dess. Men staden hade mjukat upp henne. Kanske kunde hon fortfarande lyckas bli en älskvärd värdinna?

Det var dags för middag så Emily bad alla gå in i matsalen. Det kom massor av flämtningar och tjut av beundran när alla vandrade in och såg det renoverade rummet.

"Jag kan inte visa balsalen, är jag rädd," sade Emily. "Fönstren skadades i stormen så allt är igenspikat igen."

Ingen verkade bry sig. De var för förtrollade av matsalen. Allting var komplimangerat, från Emilys blommiga dekorationer till färgen på mattan till valet av tapeter.

"Du har en bra smak för blommor," sade Raj imponerat.

"Och är inte dessa stolar underbara?" skämtade Serena och drog fingrarna över de matstolar som hon hade hjälpt Emily hämta från Ricos loppmarknad.

Det tog lång tid att få alla att sitta ner. När de väl satt ner gick Emily ut i köket för att servera. Ljudet från mumlandet som utstrålades från matsalen fick henne att känna sig varm och älskad.

Hon tog sig in till grovköket och kontrollerade snabbt Mogsy och valparna. Alla sov hela tiden som om de inte brydde sig det minsta om sin omvärld. Sedan gick hon tillbaka till köket och började servera maten.

"Vill du ha hjälp med att bära?" sade Serenas röst från dörren.

"Tack gärna," sade Emily. "Detta tar tillbaka minnen från mina servitrisdagar."

Serena skrattade och hjälpte att stapla upp Emilys armar tills hon balanserade fem tallrikar. Serena gjorde detsamma, och tillsammans gick de in i matsalen till ljudet av glada "oohs" och "ahs".

Emily kunde inte låta bli att känna sig lite frustrerad. Daniel skulle vara här för att hjälpa henne. Hon hade sett på middagsfesten som en slags ’att komma ut’-fest för de två. Hon ville se hur människor reagerade på att hon var med en lokalbo, med en av dem. Hon trodde i alla fall att det skulle ge henne lite plus i kanten. Men Daniel hade försvunnit och lät henne göra allt själv.

När alla hade en tallrik framför sig - och tack och lov hade det varit tillräckligt för alla – började måltiden.

"Emily, din pappa gick på en katolsk skola, eller hur?" frågade borgmästaren.

Gaffeln som hade varit på väg till Emilys mun pausade plötsligt. "Åh," sade hon besvärligt. "Jag vet faktiskt inte."

"Jag är säker på att vi delade några berättelser om taskiga nunnor," sade borgmästaren snabbt och kände Emilys obehag över att prata om hennes pappa.

Cynthia verkade däremot omedveten. "Åh, din pappa, Emily. Han var en så bra kille," utbröt hon. Hon hade sitt glas högt i luften. Rött vin skvätte nära kanten varje gång hon gestikulerade, vilket var ofta. "Jag minns en gång, det måste ha varit minst tolv år sedan, för det var innan Jeremy och Luke föddes, medan jag fortfarande hade min figur." Hon stannade och kacklade.

Emily rättade inte henne för att det borde ha varit minst tjugo år, men hon kunde avgöra från de obekväma ansiktsuttrycken kring middagsbordet och de avskräckta ögonen att tillräckligt många människor tänkte på det och kände sig illa till mods på hennes vägnar.

"Det var första gången han kom in i min butik," fortsatte Cynthia "och han bad om den här speciella boken, en gammal som inte trycktes längre. Jag kommer inte ihåg titeln men den hade någonting att göra med blomma feer. Jag visste att han hade flyttat in i huset på West Street och jag hade sett honom några gånger. Varje gång jag hade sett honom var han ensam. Så jag tittade på den här vuxna mannen, blir lite nervös och undrar vad han vill ha med göra en samlarutgåva för feer. Jag fortsätter att tänka att jag måste ha missförstått honom, så jag leder honom runt i bokhandeln och visar honom alla dessa olika böcker med liknande titlar, och han säger ’nej, nej den är det inte. Den handlar om feer.’ Jag hade inte den så jag var tvungen att beställa den åt honom, vilket höjde priset ännu mer. Han verkade inte tänka på det alls, så jag tror att han verkligen var engagerad i att få den här samlarutgåvan av en bok om feer. Så några veckor senare levererades boken och jag ringde upp honom för att säga att den finns att hämta. Jag var lite nervös, men när han kom in knuffade han fram den här ljuva tjejen i barnvagnen. Det måste ha varit du, Emily. Vilken lättnad jag kände!"

Det var ett ögonblick av tystnad runt bordet när människor tittade på Emily och försökte ta reda på vad som skulle vara det lämpliga sättet att reagera. När de såg att hon började fnissa, lät de också sitt eget kvävda skratt komma ut. Det var nästan ett märkbart ögonblick där spänningen de hade hållit inne släpptes ut.

Cynthia avslutade sin anekdot. "Jag sa till honom att jag tänkte han du var lite för ung för att läsa boken men han sa att du skulle ha den när du blev äldre, att hans mamma hade en kopia och att han ville ha en också. Är inte det bara det mest underbara du någonsin hört?"

"Ja," sade Emily och log. "Jag har aldrig hört den historien tidigare."

Emily kände sig tacksam för att Cynthia gav henne ett vackert minne som hon kunde värna om. Det gjorde henne också ledsen och fick henne att sakna sin pappa ännu mer.

Efter Cynthias historia vändes konversationen snabbt till idén om att göra huset till en B&B.

"Jag tycker att du ska göra det," sade Sunita. "Gör stället till en B&B. Det skulle öka dina chanser att få ditt tillstånd eftersom det skulle gynna alla i staden att ha en."

"Sant", sade borgmästaren. "Det skulle skydda dig från Trevor också."

Emily flinade. Hon fick det avgränsade intrycket att Trevor Mann var starkt ogillad i staden, och att han inte på något sätt representerade någon av de som satt runt hennes matbord.

"Tja," sade Emily och tog en sipp av sitt vin. "Det är en härlig idé. Men jag har bara tre månaders spar kvar innan jag blir fattig."

"Nog för att få några av sovrummen fixade?" frågade Birk

"Det är en bra poäng," tillade Barbara. "Matsalen, vardagsrummet och köket är redan fixat. Om du hade ett sovrum skulle du ha allt du behövde för att sätta igång. Voila. Bed and Breakfast

Hon hade rätt. Alla hade rätt. Det var verkligen allt Emily behövde för att få igång sin dröm. En del av huset och markerna hade redan en standard som gästerna skulle njuta av. Om hon sätter låga krav—låga nog för att få en kund genom dörren, till exempel— skulle det vara möjligt så fort hon hade renoverat ett sovrum. Då skulle hon med en liten inkomst kunna återinvestera i verksamheten, fixa till ett annat rum och få verksamheten att växa långsamt på så sätt.

"Tja, Barbara," sade Karen, "hon skulle också behöva frukostdelen."

Alla skrattade.

"Det roliga är," sade Raj, "att jag faktiskt har fått några kycklingar som jag behöver hitta ett annat hem till. Du kan ta dem och då skulle du ha färska ägg till frukost!"

"Och du gör redan det bästa kaffet i stan", tillade borgmästaren. "Inget illa menat Joe."

Alla tittade på restaurangägaren.

"Ingen fara!" skrattade han. "Jag vet att kaffe inte är min styrka. Jag skulle vara mer än glad över att stödja Emilys affärer."

"Jag också," sade Birk.

"Och om du behöver några råd", tillade Cynthia: "Skulle jag mer än gärna ge min visdom. Jag hade en B&B när jag var i tjugoårsåldern. Jag har ingen aning om varför de tyckte att jag var ansvarig nog för att göra det, men stället brann inte ner under min vakt, så jag antar att de hade rätt! "

Emily kunde inte tro vad hon hörde. Alla dessa människor var villiga att hjälpa henne. Det var en fantastisk känsla, och hon blev överväldigad av deras generositet och vänliga ord. Att hon hade varit så kall mot dem när hon först kom hit. Hur annorlunda det hade blivit på bara några korta månader.

Men hennes glädje minskades på grund av en sak. Daniel. Han bodde också här. Hans liv skulle störas om hon öppnade en B&B. De skulle förlora sitt privatliv. Hon kunde inte göra det utan att först tala med honom. På något sätt hade det potential att fungera perfekt för dem. Daniel kunde flytta in i huvudhuset med henne och de kunde hyra ut vagnshuset som en fristående enhet, eller en bröllopssvit till och med. Och balsalen skulle vara den perfekta platsen för att vara värd för bröllop.

Emily började springa iväg med tankarna. Kanske hade hon druckit ett glas vin för mycket, men hon var fylld av en känsla av optimism som hon inte hade känt på åratal. Plötsligt såg framtiden ljus ut, spännande och säker.

Hon undrade bara varför Daniel inte var här för att dela ögonblicket med henne.

KAPITEL FEMTON

Det var sent och festen var över sedan länge när Emily äntligen hörde ljudet av Daniels motorcykel komma upp på vägen och vända upp mot huset. Hon gick ut ur sängen och kikade genom fönstret på hans figur när han tog av hjälmen och gick upp mot vagnhuset.

Emily svepte in sig i sin nattklänning och tog på sig sina tofflor. Hon gick ner och ut genom ytterdörren. Gräset var mjukt när hon gick över gräsmattan mot vagnhuset. Ljuset kom inifrån och spridde sig över gräset.

Hon knackade på dörren, backade bak och lindade sina armar runt sig för att hålla den kalla nattluften ute.

Daniel öppnade dörren. Någonting med hans ansiktsuttryck berättade för henne att han redan visste att det skulle vara hon som stod där.

”Var har du varit?" frågade hon krävde. "Du missade festen."

Daniel tog djupt andetag. "Varför kommer du inte in? Vi kan prata över en kopp te istället för att stå ut här i kylan." Han höll dörren öppen för henne och Emily gick in.

Daniel gjorde te till dem båda. Emily var tyst hela tiden och väntade på att han skulle vara den första att tala, för att ge en förklaring till hans beteende. Men han förblev tyst och hon hade inga andra alternativ.

"Daniel," sade hon kraftigt, "varför missade du festen? Vart var du? Jag var orolig."

”Jag vet. Förlåt mig. Jag tycker bara inte om dessa människor, okej? " sade han. "De är de som skrev av mig när jag var barn."

Emily rynkade på pannan. "Det var tjugo år sedan."

"Det spelar ingen roll om det var tjugo år eller tjugo minuter för dessa människor."

"Du hyllade ju dem vid hamnen", sade Emily. "Nu hatar du dem helt plötsligt?"

"Jag gillar några av dem,” bestred Daniel. "Men de flesta är så trångsynta. Tro mig, det skulle ha varit värre om jag hade varit där."

Emily lyfte ett ögonbryn. Hon ville berätta för honom att han hade fel, att de hade visat sig vara snälla och roliga människor. Att hon började se dem som vänner. Men det sista hon ville var att bråka med Daniel när deras smekmånadsfas knappt hade börjat.

"Varför sa du inte bara att du inte ville komma till festen?" sade hon till slut och tvingade sin röst att vara lugn. "Jag kände mig som en idiot som väntade på dig."

"Förlåt.” suckade Daniel med ånger och satte sedan en kopp te framför henne. "Jag vet att jag inte borde ha försvunnit så. Det är bara det att jag är så van vid att vara ensam, att inte ha någon att svara till. Det är en del av vem jag är. Att ha alla dessa människor här helt plötsligt, det är mycket att hantera på en gång."

Emily tyckte synd om honom, för att han kände sig mer bekväm ensam. För henne såg det inte ut som ett särskilt glatt drag att äga. Men det ursäktade fortfarande inte hans beteende.

"Jag menar, bara Cynthia på egen hand skulle ha varit illa nog," tillade Daniel med ett litet leende.

Emily skrattade. "Du borde bara ha berättat det för mig," sade hon.

"Jag vet" svarade Daniel. "Om jag lovar att inte göra så igen, kommer du att förlåta mig?"

Emily kunde inte vara arg på honom. "Jag antar det," sade hon.

Daniel sträckte sig och tog tag i hennes hand. "Kan du inte berätta hur det var? Vad pratade ni om?"

Emily gav honom en blick. "Vill du att jag ska berätta om samtal med människor du precis sa att du hatade?"

"Jag kommer inte hata det som kommer från dig," sade Daniel med ett leende.

Emily rullade ögonen. Hon ville vara arg på Daniel för lite längre för att lära honom en lektion, men hon kunde inte hjälpa sig själv. Plus, hon hade några stora nyheter att berätta om B & B och hon kunde inte hålla den längre. Hon försökte dämpa sin entusiasm men fann sig inte kunna innehålla den.

"Jo, huvudämnet i samtalet," svarade hon, "var att göra huset till en B&B."

Daniel satte nästan i halsen av den klunk han hade tagit. Han tittade upp över muggen. ”En vad?”

Emily spände sig, plötsligt nervös över att berätta för Daniel om sin nya dröm. Vad skulle hända om han inte stöttade henne? Han hade precis berättat för henne att vara ensam var en del av den han var, och nu var hon på väg att berätta för honom att hon ville ha en massa främlingar på egendomen.

"En B&B," sade hon, med en tystare och mer blygsam röst.

"Vill du göra det?" frågade Daniel och satte ner sin mugg ner. "Driva en B&B?"

Emily svepte händerna runt sin egen kopp som om det var lugnande och rätade till sig i sin stol. "Kanske. Jag vet inte. Jag menar, jag skulle räkna ut alla kostnader först. Jag kommer nog inte ens ha råd att få igång det." Hon stammade nu och försökte trycka ner idén, osäker på vad Daniel tycka om det.

"Men om du hade råd skulle du vilja det?" frågade han.

Emily tittade upp och mötte hans blick. "Det var vad jag ville göra när jag var yngre. Det var faktiskt min dröm. Jag trodde bara inte att jag skulle vara bra på det så jag gav upp att tänkte på det."

Daniel sträckte fram sig och lade sin hand över henne. "Emily, du skulle vara fantastisk på det."

"Tror du det?"

"Jag vet det."

"Så du tycker inte att det är en hemsk idé?"

Daniel skakade på huvudet och strålade. "Det är en jättebra idé!"

Hon lyste plötsligt upp. ”Tror du verkligen det?"

"Absolut", tillade han. "Du skulle vara en fantastisk värd. Och om du behöver pengar för att få igång det hjälper jag gärna till. Jag har inte mycket men jag kan ge dig vad jag har."

Trots att hans erbjudande gjorde henne rörd, skakade Emily på huvudet. "Jag kan inte ta dina pengar, Daniel. Allt jag verkligen behöver för att få igång saker är ett anständigt sovrum och en kanna kaffe. När jag får den första gästerna kan jag sätta vinsten direkt in i verksamheten."

"Oavsett," sade Daniel. "Om du behöver något renoveringsarbete gjort, arbete på markerna och sådant, du vet att jag gärna hjälper till."

"Verkligen?" frågade Emily igen, fortfarande oförmögen att tro på vad hon hörde. "Skulle du göra det för mig?" Hon tänkte återigen på Daniels generositet och hur han hjälpte henne när hon verkligen behövde det. "Tycker du verkligen att det är en bra idé?"

"Ja," försäkrade Daniel henne. "Jag älskar idén. Vilket sovrum skulle du göra om först?"

Under de senaste tre månaderna av att ha fixat fastigheten hade de inte gjort mycket med övervåningen. Det var bara Emily föräldrars gamla rum (nu hennes) och badrummet som hade blivit färdigt. Hon skulle behöva välja ett annat rum att fokusera på.

"Jag vet inte än," sade Emily. "Förmodligen en av de stora på baksidan."

"En med havsutsikt?" föreslog Daniel.

Emily ryckte på axlarna. "Jag skulle behöva tänka lite mer på det först. Men det skulle inte ta lång tid att fixa, eller? Jag borde kunna få det klart inför turistsäsongen. Om jag får mitt tillstånd."

Daniel tycktes hålla med henne. Medan de drack te gick de över alla detaljer, hur mycket tid och pengar de skulle behöva för att fixa ett rum och en meny tillsammans i tid för sommarens tillströmning av turister.

"Det skulle vara riskabelt," sade Daniel, lutade sig tillbaka och tittade på papperet framför honom fyllt med siffror och belopp.

"Det skulle det," höll Emily med om. "Men jag slutade ju på mitt jobb och lämnade min pojkvän efter sju år. Det var ju var riskabelt och se hur bra det gick." Hon sträckte sig fram och kramade Daniels arm. När hon gjorde det kände hon en tvekan i honom. "Är allt som det ska?" frågade hon och rynkade på pannan.

"Ja," sade Daniel, ställde sig upp och tog de tomma muggarna. "Jag är bara trött. Jag tror att jag ska gå och lägga mig."

Emily stod där när hon plötsligt insåg att han bad henne att gå. Passionen av de föregående kvällarna tycktes ha försvunnit. Den romantiska morgonen i rosenträdgården skingrades. Spänningen på motorcykeln förbi klipporna var borta.

Emily gick över och kysste Daniel på kinden. ”Ses vi senare?” frågade hon.

"Uh-huh," svarade han utan att möta hennes blick.

Förvirrad och sårad lämnade Emily vagnhuset och gick den kalla, ensamma promenaden tillbaka till sitt eget hus för att tillbringa natten ensam.

"God morgon Rico!" ropade Emily när hon promenerade in i den mörka, proppfulla inomhus-loppmarknaden nästa dag.

Istället för Rico var det Serenas huvud som poppade upp bakom ett bord, mitt i folkmassan. ”Emily! Hur går det med Mr. Hunk? Jag fick aldrig chansen att prata med dig ordentligt på festen."

Daniel var det sista Emily ville prata om vid den tidpunkten. "Om du hade frågat mig för två dagar sedan skulle jag ha sagt att det gick fantastiskt. Men nu är jag inte så säker längre.

"Jaså?" sade Serena. "Han är en av dem, eller?"

"En av vad?"

"Dem som faller djupt och sen skrämmer sig själva och blir kalla. Jag har sett det en miljon gånger."

Emily var inte säker på hur en tjugoåring kunde ha sett någonting en miljon gånger men inte sagt det. Hon ville verkligen inte hamna i en konversation om Daniel just nu.

"Så, jag letar efter ett par specifika saker", sade Emily och rotade i sin väska efter listan hon och Daniel hade gjort igår kväll innan han sparkade ut henne ur huset. Hon överlämnade den till Serena. "Jag är inte redo att köpa någonting än, jag vill bara få några ungefärliga siffror."

”Visst,” sade den yngre kvinnan strålande. "Jag ska bara titta runt." Hon var på väg att gå in i affären när hon stannade. "Du, allt detta är ju sovrumsinredning. Är det…”

"Till en B&B?" log Emily och höjde på ögonbrynen. ”Japp.”

"Så coolt!" utbröt Serena. "Ska du verkligen göra det?"

"Tja," sade Emily, "Jag måste få tillståndet först, vilket innebär att gå på ett möte."

"Äsch, det blir lätt," sade Serena och viftade en avvisande hand. "Betyder det att du inte ska åka tillbaka till New York?"

"Jag måste få tillståndet först," upprepade Emily med en lite stelare ton.

"Förstår," sade Serena och knakade sina fingrar. "Tillstånd först." Hon log och gick iväg.

Emily log för sig själv och var glad över att det fanns minst en person som verkligen ville att hon skulle stanna i Sunset Harbour, inte bara på grund av vinsten hon skulle ge området utan för att de tyckte om henne.

Hon gick över till lådan med dörrhandtag och började titta igenom den. Rico hade en samling som konkurrerade med hennes pappas, även om Ricos var i mycket bättre skick. Hon övervägde pulverblå för rummets färgschema och ville ha delikata glashandtag för byrån.